arenarock

Scenkonstruktionen, den stora klon och den runda scenen som skulle göra att fler kunde se mer av konserten var väl en av de delar av U2:s konsert som många var väldigt nyfikna på.
Av Kulturbloggens tre utsända bloggare hade en av oss fått en restbiljett, en sittplats bakom scenen. Med U2 scenklo gick det ju att se artisterna därifrån också. Ja dessa platser bakom scenen var nog rent av bättre än många andra, för platserna var väldigt nära scenen. Men U2 utnyttjade inte möjligheten till fullo. De utnyttjade inte ens kloscenens möjligheter till hälften. Bono och The Edge gick runt några gånger, men dessa gånger var räknade på ena handens fingrar. Till allra största delen var det en traditionell konsert.

Okey: upptill på klo-konstruktionen visades film i 360 grader. Så det var lättare för fler att se Bono i videobild. Men nog finns det mycket mer att hämta med klo-scenen.

För de som hade ståplats fungerade nog scenen bättre. När bandet sprang runt på de små broarna gav de ståplatspubliken runt om scenen en fördjupad scenupplevelse, kan jag tänka mig. Det ser ut så på bilder jag sett från dessa platser. Men ståplatspubliken som tagit sig nära scenen har ju alltid en större upplevelse. Jag väntar på en vidareutveckling av denna scentyp men som än mer tar vara på dess möjligheter och som gör att alla sidor blir framsidan under minst en låt. Och jag efterlyser mer initiativ som Coldplay i Globen senast, då de spelade på olika platser i lokalen.

Förbandet, Snow Patrol, utnyttjade inte scenens möjligheter alls. Vilket är synd, jag såg dem i Cirkus i Stockholm för några månader sedan och dess sångare Gary hade väldigt bra publikkontakt då. Men att spela på en stor arena är en annan sak. Och att rätt använda sig av en rund scens möjligheter behärskar inte alla.
Snow Patrol gjorde en OK spelning, men de var bättre i Cirkus, men då hade det ju en mer tid på sig, de var själva huvudnumret. Cirkus har också bättre akustik och det är närmare mellan publik och band.

Här är en intervju Kulturbloggen gjorde med basisten och trummisen i Snow Patrol när de var i Stockholm i våras.

Åter till U2:
Publiken var verkligen förväntansfull och gjorde vågen medan de väntade. Så kom då det efterlängtade bandet in på scenen och spelade Breathe och tre låtar från nya albumet: No line on the horizon, Get on your boots och Magnificent
Njae, det var inte vad som tände publiken helt. Först med femte sånger, klassikern Beautiful day började det likna något.
Jag tror att U2 idag är ett band där de flesta mest gillar deras gamla låtar. Om de hade gjort en Best of-turné hade de nog fått högsta betyg på alla konserter. Det är först då publiken tänder till riktigt.
I Göteborg var det ju dessutom kallt. Riktigt kallt sista timmen och många frös när de gick hemåt.
Jag har lyssnat på U2 sedan de släppte första albumet och jag gillar deras senaste album också. Men ändå, jag kände att det var en klart godkänd konsert men jag rycktes inte med till hundra procent.

Bono är idag lika känd för sitt politiska engagemang och under konserten gjordes från scen reklam för aktivistorganisationen One, som Bono startat. Det är en organisation för att öva påtryckning på politiker och makthavare, en organisation som bland annat sätter igång namninsamling. One hade en mängd medlemmar som gick runt före konserten och värvade fler aktivister.

Bonos engagemang för att förbättra världen gav sig till känna under spelningen då bandet sände ut kravet på att Burmas valde ledare Aung San Suu Kyi ska friges från husarresten.
– Hon har snart suttit i husarrest i tjugo år och hennes enda brott är att hon blivit vald av folket, sade Bono.
Bono lyckas föra fram sitt engagemang alldeles lagom. Han tangerar en gräns, men går inte över den. Han balanserar exakt. När människor med mask med Aung San Suu Kyis bild för sitt ansikte tågar in med U2 spelar ”Walk On” – det är en stark scen som får oss alla att känna att vi vill gå med i Burmakommittén eller Amnesty nu, direkt, för att göra något för att förbättra orättvisorna i världen.

Jag läste förresten i Göteborgsposten att Bono efter konserten tog en flaska champagne och gav sig iväg till hotellet där han åt middag med bandet och dess familjer, men sedan drog han till Nefertiti och dansade till 04-tiden. Kul. Där har jag dansat många gånger när jag bodde i Göteborg.

Låtlistan:
Breathe
No line on the horizon
Get on your boots
Magnificent
Beautiful day
Mysterious ways
One
Until the end of the world
Desire
Stuck in a moment that you can’t get out of
Unknown caller
The unforgettable fire
City of blinding lights
Vertigo
I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight
Sunday bloody sunday
Pride (in the name of love)
Walk on
Where the streets have no name
Extranummer:
Ultra violet (light my way)
With or without you
Moment of surrender

Aftonbladets Markus Larsson var rätt besviken och gav konserten betyg 3:

Det dröjer länge.

Närmare bestämt 17 låtar, om vi ska vara noggranna.

Först då, i mitten av ”Pride (in the name of love)”, når konserten upp till förväntningarna. Först då blir kvällen så storslagen att superlativen nästan måste skrivas med versaler för att räcka till.

Fast det är nog så att en reporter som Markus Larsson, som åker runt och ser den ena konserten efter den andra och sitter på pressläktaren, åtskild från folket, inte kan uppleva samma känsla som övriga publiken. När konserten startade och massor ur publiken viftade med vita halsdukar, näsdukar eller något annat vitt, och det kom rök ur rökmaskinerna, nog kändes det att Ullevi vibrerade av en förväntansfull publik.

Uppdatering: Här är vårt inlägg från den andra konserten med U2, på lördagen.

I Göteborg finns en kulle där man kan se vad som händer inne på Ullevi utan att betala, den kallas snikens kulle. Här är en person som spelat in en del av konserten därifrån:

U2 360 Tour från snikens kulle


Här bjuder Aftonbladet på klipp från första låten, Breathe:

Relaterade artiklar:
Recension i Göteborgsposten
Recension i Dagens Nyheter
Recension i Svenska Dagbladet
Recension i Expressen
Expressen om Bonos fest

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, rockmusik, arenarock, konserter, recension, U2, Bono, Snow Patrol