Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Looking for Eric – recension

by

eric_1
Looking for Eric är en av veckans mest hyllade filmpremiärer.

Eric Bishop, utmärkt spelad av Steve Evets, är en vanlig postiljon i Manchester och det han lever för är sitt jobb, sin familj och Eric Cantona. Lever och lever föresten, det är nog bara Cantona som egentligen förstår Eric Bishop.
En dag efter en olycka och en joint, kommer Cantona på besök till Eric och börjar coacha hans miserabla liv.
Eric Cantona som spelade för Manchester United under många år anses av många som en av MU:s bästa spelare. Eric Cantona vars fotbollsmeriter och oneliners kunde få vem som helst att tappa fattningen, var även känd för sitt heta temperament i det verkliga livet. I filmen (som han även producerar) har han en bärande roll som Erics skyddande ande.

ericDet är ett intressant tema som Ken Loach tar upp, och det här måste vara en av Loachs mest lättsamma filmer som han någonsin gjort. Regissören Ken Loach är en av Storbritanniens bästa filmskapare har en tendens att fylla sina filmer med många och långa socialistiska utsvävningar som även för den inbitne kan bli tröttsamma men turligt nog är det mindre sådant i den här filmen.

”Looking for Eric ” är historien om en vanlig man, med de problem som finns i vardagen, där fotboll, jobbarpolare och tonårsproblem existerar. Givetvis har Eric problem, han är frånskild sedan många år, och har hand om två stycken struliga tonåringar där en av dem har lite för god kontakt med den lokale busen.

Filmens småtrevlighet till trotts så värjer inte Loach för att visa delar av Manchesters verkliga problem. Manchester är en stad där gängen styr med våld och hot över de olika stadsdelarna, det är tyvärr en tråkig verklighet som inte går att blunda för.

Förvånande nog (om man jämför med hans tidigare filmer) så inte alla pekpinnar uppe hos Ken Loach i den här filmen, utan det utvecklar sig mer som en rätt trevlig film om den nuvarande världens alla problem. Eller en film där den övre medelålders mannen stilla undran över vad som har hänt med världen får ta stor plats.

Är det inte lite rörande med en vuxen karl som har hela sitt rum tapetserat med sin favoritlag och ett jätteporträtt bredvid sängen över Eric Cantona?

För någon som inte har det minsta intresse av fotboll som jag, är det här en sevärd film och Loach roligaste på länge.

Trailer

Relaterat:
Intervju i DN
Recensioner:
Aftonbladet. Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal

by

kvinnornapastranden
Sverige har fått en ny deckardrottning. Tove Alsterdal är journalist och manusförfattare. ”Kvinnorna på stranden” är hennes romandebut.
I sin tackdel nämner hon Liza Marklund: För läsning och omläsning, uppmuntran och skarp kritik. Utan dig hade jag inte klarat det.
Men: Marklund skulle nog behöva få hjälp att täta sitt språk av Tove Alsterdal.

”Kvinnorna på stranden” är en stark berättelse om människohandel och slaveri. Tre kvinnors liv korsas och påverkar varandras liv.

Baksidestexten sammanfattar bra vad romanen handlar om:

I gryningen vaknar Terese från Järfälla på en strand i södra Spanien. Hon vinglar ner till havet och kliver på liket av en afrikansk man.
I skydd av natten smyger en kvinna i land i hamnen intill. Hon har smugglats över havet och räddats ur vågorna. Hennes namn är Mary, men inte länge till.

I New York försöker Ally få tag i sin man som är en känd frilansjournalist. Han har åkt till Paris för att skriva om människohandel och slaveri. Ally trotsar sin cellskräck och tar ett plan över Atlanten för att söka reda på honom. Det blir en resa in i det mörkaste av Europa och djupt in i hennes eget förflutna.

Kvinnorna på stranden är en svart thriller om tre kvinnor, tre liv som förändras brutalt. Tre vägar kommer att korsas vägar som leder dit inga lagar når, där ondskan styr bakom vackra fasader och människor kan köpas och säljas, byta skepnad eller dö.

Det är en stark berättelse som griper tag i mig. Sorgligt nog är det ju en del av vad som faktiskt sker i världen idag som Tove Alsterdal vävt in i romanens form. Jag blir ledsen att det går till så, men samtidigt känner jag en slags ”j-lar anamma” för att aktivera mig mot dessa orättvisor. Då har väl en bok lyckats rätt bra?

Visst kan vissa delar av romanen vara lite svåra att tro på, speciellt de sista kapitlen. Jag vill inte vara en spoiler, så jag kan inte skriva mer om det. Men även om det känns som rätt svårt att tro på, var det som en slags bekräftelse på den känsla man får inför slavhandeln.

Kvinnorna på stranden
Författare Tove Alsterdal
Förlag Lind & Co förlag AB
ISBN 9185801712
ISBN-13 9789185801718

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Förhandstitt: Prinsessa

by

prinsessaPrinsessa, en ny film avTeresa Fabik (Hip Hip Hora). Producerad av Sandra Harms.

Prinsessa är en film om den feta tjejen som vi aldrig får se i huvudrollen. Hon verkar helt omedveten om hur hon ser ut och uppfattas av sin omgivningen. Det blir frustrerande för hennes alla i hennes närhet.

På väg in läste jag lite om filmen. Särskilt historien om hur huvudrollen tillsattes. Jakten på den tjocka flickan med utstrålning.

Maja, Zandra Andersson vill inget hellre än att bli skådespelare. Hon är söt, rolig och begåvad men det är inte det som räknas. Hon är den feta, klumpiga tjejen och vägrar hålla sig på sin plats. Erika, bröllopsfilmaren som vill bli dokumentärfilmare, fastnar för Maja och vill göra en dokumentär om hennes liv och ambitioner.

Filmen handlar vänskap, utanförskap och lojalitet. Inte minst vem jag skall vara lojal mot.

Filmen är fin men saknar glöden. Det handlar trots allt om rätt häftiga saker och det borde kunna slå gnistor om den här filmen. Det tycker jag inte det gör. Det betyder inte att det är en dålig film, den är bra. Det betyder bara att att den hade varit ännu bättre om Teresa Fabik hade höjt temperaturen lite. Det hade både ämnet och skådisarna tålt.

Filmen har premiär 11 september.

I samarbete med Filmtrailer.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Taking Woodstock – tankar och recension

by

takingwoodstockposter
Undrar om det är fler än jag som känner sig lite smått lurad när en film handlar om Woodstock utan att egentligen handla om musiken? Ang Lees film ”Taking Woodstock” har ju fått rätt svalt mottagande.

Som film betraktad är den rätt välgjord, ändå. Ang Lee, regisören bakom ”Brokeback Mountain” och ” Crouching Tiger, Hidden Dragon” gör inga hafsverk.

”Taking Woodstock” bygger på Elliot Tabers memoarer. Elliot var en ung man som fixade att få Woodstock-festivalen till sin lilla ort när grannbyn sade nej. Elliots nedläggningshotade motell kunde räddas och Elliot som varit bög i smyg i New York fick under festivalens dagar mod att ”komma ut ur garderoben”. För honom var festivalen en ekonomisk storvinst och en hjälp på vägen till sig själv och festivalen blev  dagar av kärlek och droger för honom. Bland annat tillbringade han många timmar i ett LSD-rus.

Filmen glorifierar knark, som jag bloggat om tidigare. Eller: den skildrar den aningslöshet varmed många använde drog då, för fyrtio år sedan. Filmen fångar den stämning varmed hippierörelsen fångade många människors drömmar: att en världsomfattande kärlek mellan alla var möjlig och att droger var ett verktyg för denna underbara kärlek. Typ.

När jag såg filmen kände jag igen hur många tänkte under min tonårstid, jag kände ingen kläderna och frisyrerna. Dessutom är  filmen väldigt rolig, huvudrollsinnehavaren Demetri Martin är komiker. Han är plockad dit med omsorg. Överlag har Ang Lee valt ut skådespelare som passar väldigt bra för sina roller, som känns äkta och inte har utnötta kända ansikten.

Men, hur är det möjligt att göra en film om Woodstock utan att visa musiken? Det går inte att låta bli att bli besviken. Musiken var Woodstocks kärna. Fast det är väl egentligen lite fel att tänka att en regissör måste skildra musiken. Det är Ang Lees val vad han vill skildra.

Taking Woodstock handlar därför mycket mer om människor än om festivalen och då i synnerhet Elliots uppvaknande till att bli sig själv. Filmen fångar upp stämningen vid den tiden, med månlandningen och Vietnamkriget. Emile Hirsch spelar en hemkommen Vietnamnsoldat, skadad och utflippad. Filmen är som en stor hippiefest. Men ändå känns det som en mellanfilm i Ang Lees produktion av storfilmer.

Så visst: en bra skildring av en kort epok. Skildrat med humor och hjärta. Men när vi står här, fyrtio år senare, känns det trots allt lite förljuget. LSD är inte så rosenrött och en människa som börjar använda drogtrippar riskerar att bli ett människovrak ganska snabbt. Men den insikten är det svårt att inte bli besviken på ”Taking Woodstock”.

DN:s Kerstin Gezelius har också tankar kring varför filmen inte fungerar helt:

Kanske på grund av de två saker som filmen säljer biljetter på: att den handlar om Woodstockfestivalen och att den har en briljant deadpan-komiker av nutidssnitt i huvudrollen. Det konceptuella di­stanserar. Inspirerad av den öppna andan – och med en lite väl religiös förälskelse i epoken – släpper Lee in allt och alla, nu och då. Det blir för gulligt, håller på för länge och fastnar till slut i lervällingen.

Här är rollistan förresten:
Demetri Martin – Elliot Teichberg
Henry Goodman – Jake Teichberg
Imelda Staunton – Sonia Teichberg
Emile Hirsch – Billy
Dan Fogler – Devon
Eugene Levy – Max Yasgur
Liev Schreiber – Vilma
Jonathan Groff – Michael Lang
Jeffrey Dean Morgan – Dan

takingwoodstock2

taking4
taking5
Taking_3

takingwoodstock

Relaterat:
Betyg 2 i Svenska Dagbladet, recension i BLT från TT Spectra, Aftonbladet om boken bakom filmen, Sveriges radio, Aftonbladet och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

My Bloody Valentine – rapport direkt från spelningen

by

kevinshields
SMS från Kulturbloggens JS:

My Bloody Valentine.
Ah!! Två öron räcker inte för den här underbara musiken. Det är fullkomligt genialiskt.

Avslutningen med 15 minuters oljud i ”You made me realise” är fantastisk och ”Only Shallow” är i en klass för sig.

Festivalens eller kanske världens bästa band!

Relaterat:
Göteborgsposten, Svenska Dagbladet.

Fakta om My Bloody Valentine i Wikipedia:
My Bloody Valentine är ett alternativrockband som grundades år 1984 på Irland. Musiken har klassificerats som dream pop, noisepop, post-punk samt shoegazing och domineras av högljudda ljudmattor med gitarrer och distorsion, särskilt på de senare skivorna. Albumet Loveless, som släpptes 1991, anses allmänt vara shoegaze-stilens höjdpunkt och ett av 90-talets mest banbrytande album. Bandet har inte släppt några skivor sedan Loveless. Frontmannen Kevin Shields har de senaste åren mest ägnat sig åt Primal Scream, där han även är medlem.

Bandets musik går att höra i filmen Lost in Translation (låten ”Sometimes”), som Kevin Shields även skrivit lite originalmusik till (”City Girl” och ”Ikebana”). Han remixade även ett par låtar för samma regissörs efterkommande film, Marie Antoinette (film, 2006).

2007 avslöjade Kevin Shields att bandet skulle återförenas och även släppa ett nytt album. De har nu återförenats och turnerade i bland annat Storbritannien och Danmark (Roskildefestivalen). 2009 kommer de göra ett besök på Way Out West i Göteborg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,