Looking for Eric – recension

Looking for Eric är en av veckans mest hyllade filmpremiärer.

Eric Bishop, utmärkt spelad av Steve Evets, är en vanlig postiljon i Manchester och det han lever för är sitt jobb, sin familj och Eric Cantona. Lever och lever föresten, det är nog bara Cantona som egentligen förstår Eric Bishop.
En dag efter en olycka och en joint, kommer Cantona på besök till Eric och börjar coacha hans miserabla liv.
Eric Cantona som spelade för Manchester United under många år anses av många som en av MU:s bästa spelare. Eric Cantona vars fotbollsmeriter och oneliners kunde få vem som helst att tappa fattningen, var även känd för sitt heta temperament i det verkliga livet. I filmen (som han även producerar) har han en bärande roll som Erics skyddande ande.

Det är ett intressant tema som Ken Loach tar upp, och det här måste vara en av Loachs mest lättsamma filmer som han någonsin gjort. Regissören Ken Loach är en av Storbritanniens bästa filmskapare har en tendens att fylla sina filmer med många och långa socialistiska utsvävningar som även för den inbitne kan bli tröttsamma men turligt nog är det mindre sådant i den här filmen.

”Looking for Eric ” är historien om en vanlig man, med de problem som finns i vardagen, där fotboll, jobbarpolare och tonårsproblem existerar. Givetvis har Eric problem, han är frånskild sedan många år, och har hand om två stycken struliga tonåringar där en av dem har lite för god kontakt med den lokale busen.

Filmens småtrevlighet till trotts så värjer inte Loach för att visa delar av Manchesters verkliga problem. Manchester är en stad där gängen styr med våld och hot över de olika stadsdelarna, det är tyvärr en tråkig verklighet som inte går att blunda för.

Förvånande nog (om man jämför med hans tidigare filmer) så inte alla pekpinnar uppe hos Ken Loach i den här filmen, utan det utvecklar sig mer som en rätt trevlig film om den nuvarande världens alla problem. Eller en film där den övre medelålders mannen stilla undran över vad som har hänt med världen får ta stor plats.

Är det inte lite rörande med en vuxen karl som har hela sitt rum tapetserat med sin favoritlag och ett jätteporträtt bredvid sängen över Eric Cantona?

För någon som inte har det minsta intresse av fotboll som jag, är det här en sevärd film och Loach roligaste på länge.

Trailer

Relaterat:
Intervju i DN
Recensioner:
Aftonbladet. Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om film, fotboll, trailer, filmpremiär, recension, Eric Cantona