Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Queen Zenobia – en popexplosion om en krigardrottning har premiär i Göteborg 26 september

by

Historien om Mellanösterns krigardrottning Zenobia har inspirerat Kristina Issa till att skriva ny musik och singeln ”This Little Heart” släpps tidigt i höst. I samband med att låten släpps är det även premiär för konserten och popexplosionen Queen Zenobia på Stora Teatern i Göteborg, där musiken från singeln plus flera andra nykomponerade låtar ingår.

Premiär på Stora Teatern, 26 september, 2018, kl 19.00
Fler spelningar är planerade runt om i landet senare under året.

Ett pressmeddelande:
Queen Zenobia är en guldtyngd audio-visuell popexplosion av och med Kristina Issa. Den dramatiska historien om Syriens befriare och hela Mellanösterns drottning presenteras i en scenisk upplevelse med nyskriven musik, poesi och videokonst.

Queen Zenobia är en av historiens största och viktigaste gestalter. Efter härskaren Septimus Odenatus död, som också var hennes make, befriade Zenobia Syrien och stora delar av Mellanöstern i ett krig mot det Romerska riket. Hennes krona, kläder och pilar glänste av guld. Men vem blev hon och vilket pris fick hon betala för friheten?

Zenobia har inspirerat till kommande singeln ”This Little Heart”. Zenobia är en drottning som kämpar för frihet och även för makt. Ibland så kan det vi kämpar för äta upp oss och vi glömmer bort vilka vi är, kanske så tappar vi spåret eller försvinner långt bort från oss själva en stund. Det är det kommande singeln ”This little heart” handlar om, att förlåta sig själv för de en inte lyssnar till.

Om Kristina Issa
Bandet och musikern Kristina Issa har spelat och turnerat i Sverige och Europa med musikföreställningen Arabic Spring samt med musik från albumet Ocean Unknown. Kristinas musik berör ofta utanförskap, längtan, hopp och rättvisa. Kristina Issa är också kompositör och musiker på Göteborgs Stadsteater där hon är aktuell på scenen med “De ensligas allé”.

Hon har precis mottagit Västra Götaland regionens arbetsstipendium och tidigare även fått Sörmlands Kulturstipendium.

Kristina Issa jobbar på Stadsteatern i Göteborg och är med i Upprorets poet som Rebecka Örtman regisserar.

Publikrekord för Kulturhuset Stadsteatern 2017-2018

by

Spelåret 2017-2018 bjöd på mycket stora publika framgångar för Kulturhuset Stadsteaterns teaterscener vid Sergels torg. Billy Elliot, Vem är rädd för Virginia Woolf?, Och så levde de lyckliga, Bang och Våra drömmars stad är bara några av de pjäser som under spelperioden blivit absoluta publikfavoriter. 90 procent har beläggningen varit på teaterscenerna vid Sergels torg under spelperioden 2017-2018 vilket är ett nytt publikrekord, jämfört med de senaste fem åren.

Ett pressmeddelande:
– Jag är väldigt glad och stolt över vårt spelår. Vi skapar och lägger repertoaren för vår publik, och siffrorna talar ett tydligt språk; publiken uppskattar det vi gör! Till hösten fortsätter vi att blanda klassiker med nyskrivet, farser med musikaler och monologer. Vi vill erbjuda stockholmarna en svängig repertoar som anstår en modig, modern folkteater, säger Anna Takanen, teater- och scenkonstchef för Kulturhuset Stadsteatern.

Kulturhuset Stadsteatern har som målsättning att vara en angelägenhet för alla stockholmare med yttrandefrihet och den konstnärliga friheten som grund.

– I tider då teaterbesöken minskar i Sverige vilket Myndigheten för kulturanalys senaste rapport visar, är det särskilt glädjande att teatersalongerna på Kulturhusets Stadsteatern har varit fullsatta under spelåret 2017-18, säger Sture Carlsson, VD för Kulturhuset Stadsteatern.

89,9 % hamnade beläggningen för teaterföreställningarna på scenerna vid Sergels torg på under spelåret 2017-18. I siffran ingår även gästspel.

Kulturhuset Stadsteaterns höstrepertoar 2018 startar den 17 augusti med premiären för Krilon – en föreställning om det möjliga på Klarascenen.

Höstens teaterpremiärer: Höstens första premiärer bjuder upp till kamp och motstånd

by

Krig! Fred! Censur! Kultur!
Höstens första premiärer bjuder upp till kamp och motstånd, skriver ett pressmeddelande från Kulturhuset Stadsteatern.

Det märks att det är valår på Kulturhuset Stadsteatern.
17 augusti öppnar teatern åter vid Sergels torg med urpremiären av Krilon – en föreställning om det möjliga på Klarascenen. 23 augusti är det dags för höstens andra premiär. Ned med vapnen!, som bygger på Nobelpristagaren och fredsaktivisten Bertha von Suttners radikala roman och bestseller från 1889 med samma namn.

Krilon, som regisseras av Carolina Frände, konstnärlig chef för Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, bygger på nobelpristagaren Eyvind Johnsons klassiska motståndstrilogi från tidigt 40-tal. Hur enkelt är det att stå kvar vid sina demokratiska värderingar när det blåser? Krilon handlar om motstånd, mot anti-demokratiska krafter som verkar så väl i världen som på Stockholms bostadsmarknad, krafter som hotar Krilon, hans grupp och själva demokratin. Ängslighet och misstänksamhet rår. Motståndsmannen Johannes Krilon spelas av skådespelaren Pablo Leiva Wenger.

– I tider som dessa kan vi inte blunda för det hat vi uppmuntras att känna för våra medmänniskor. Krilon är idag och Krilon är motstånd, säger Pablo Leiva Wenger.

Den 23 augusti har den nyskrivna monologen Ned med vapnen!, skriven av Stina Oscarsson i regi av Nora Nilsson, urpremiär:
Viktigt meddelande till alla medborgare! Om kriget kommer; Ned med vapnen!
Vi möter här den moderna hjältinnan och fredsaktivisten Marta, på scen spelad av Robert Fux.
Hon är generalens dotter som också gifter sig med en militär. Hon lever i en värld som styrs av män och deras krig men Marta blir pacifist! Och nu, i en tid av upprustning och höjd beredskap ropar hon på oss med en röst som hörs lika tydligt som Hesa Fredrik. En röst som vågar och uppmanar till motstånd.

– Att få gestalta denna urklassiker när den för första gången sätts upp i Sverige känns fantastiskt, Berta von Suttners tankar och vassa uppmaningar ekar verkligen genom tiderna och manar oss att ta ställning. Över hundra år efter att boken gavs ut och skapade uppståndelse är den lika rykande relevant. Vilken värld har vi skapat och vilken värld vill vi egentligen lämna efter oss? säger Robert Fux.

Berta von Suttner tilldelades 1905 Nobels fredspris, som första kvinnan någonsin.

Den 1 september har sedan Öppna era hjärtan som är en del av Stockholm berättar premiär. Sanna berättelser framförda av skådespelare på scen. Bland annat möter vi en aktiv nazist som blir kär i en tjej han träffar på pendeltåget. Hon visar sig vara av utländsk härkomst. Och judinna. Regi av Andreas Kundler, med manus av prisbelönta journalisten Amanda Glans.

Teaterkritik: Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se – fast det vill vi ju

by

Foto: Henrik Dahl

Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se
Av Wolfgang Borchert
Regi Sara Israelsson
Gästspel med Jäfvla scenkonst på Teatertribunalen
Premiär 24 juni 2018
Spelas till och med 30 juni

Ett drama som kryper under huden på mig, som ger många tankar och känslor. En föreställning jag bär med mig efteråt. Surrealistiskt, lyriskt och samtidigt realistiskt om en tysk hemvändande soldat efter andra världskriget. En handling som handlar om de existentiella frågorna, om vad som gör livet värt att leva och vad som kan få en djupt deprimerad att vilja leva vidare.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget och kretsar kring Beckman, en tysk soldat som återvänder till Tyskland och bland annat har suttit i ryskt fångläger i tre år. När han kommer hem finns ingen plats för honom i det nya samhället. De nazistiska tankarna försöker människor sopa under mattan. Där finns inget jobb åt honom och hans fru har skaffat en ny man.

Wolfgang Borchert som skrivit dramat hade själv varit soldat i tyska armén och upplevt hur han och hans soldatvänner kom hem trasiga och traumatiserade och inte får något stöd för att komma in i samhället. Borchert vill vittna om sin generations erfarenheten coh skrev novell och en diktsamling. Dramat ”Utanför dörren” skrev han när han var döende och han dog två veckor före premiären.

Uppsättningen med Jäfvla scenkonst har drömlika drag. Kvinnor och män ikläder sig roller av både könen. Alla skådespelare går in och ut ur olika karaktärer, förutom Beckman som spelas av Joakim Enoksen. Beckman ska vara 26 år enligt vad som sägs i föreställningen men det syns tydligt att Enoksen är någonstans strax över 35 år. Det gör inget när det är scenkonst och speciellt inte i den här föreställningen som är drömlik. Beckman vill inte leva längre och vi vet inte vad som är hans drömmar, hans hallucinationer och vad som händer honom. Det fungerar bra att det är så.

Scenografin fördjupar det mardrömslika genom att den är så enkel och utstrålar fattigdom: golvet fyllt av grovt sågspån och på scenutrymmet finns några stora lådor i plywood och på scenens bakre del är en mängd flyttkartoner uppställda.

Regissören Sara Israelsson säger i föreställningen programblad:
– Som regissör dras jag ofta till komplicerade texter och jag har brottats med Utanför dörren under hela repetitionsprocessen. Jag har dock ständigt återkommit till tanken att pjäsen är skriven på så vis att publiken tvingas in i Beckmans tankevärld för att där utforska den dubbla positionen tillsammans med honom. Jag hoppas att vår uppsättning tar vara på det och på så sätt kan väcka tankar om kollektivt ansvar och kollektiv skuld, om strukturellt förtryck och individen ansvar, och om hur de flesta av oss, så fort vi ser på världen genom intersektionella glasögon, tvingas inse att vi är både offer och förövare.

Jag såg dock inte föreställningen främst på det sättet, även om det är ett sätt att se den och förstå den, tolka den. Beckman får under sin vandringsfärd för att hitta ett sätt att leva vidare en följeslagare, Den andre, som kan ses som människor omkring oss, som kommer med hurtfriska råd, den andra kan också ses som en inre röst inom Beckman. Den andra försöker få Beckman att vilja leva vidare. Ibland känner jag igen typiska drag från de i nutiden så vanliga positivistiska gurus, självhjälps-förespråkare som predikar att vi kan själva styra och skapa vår värld: tänker vi positivt nog kan vi erövra hela världen.

Beckman möter dock ingen som vill hjälpa honom. Ingen står vid hans sida. Han blir mer och mer destruktiv och djupare och djupare deprimerad och ångesten tar hårdare tag i honom och ändå när ett litet ljus av hopp tänds av en kvinna som är vänlig mot honom är han ändå reda att leva vidare. Kan självmord förhindras genom att den ångestfyllda får hopp?

Det är skrämmande att inse att Beckmans situation återupprepas i världen om och om igen. Människor som upplevt något traumatiskt och kanske dessutom stått på den förlorade sidan tas emot i det nya samhället?

Det finns mycket att fundera på efter att ha sett Jäfvla scenkonst uppsättning av Utanför dörren. Det är precis så jag vill att bra scenkonst ska vara. Bra scenkonst ska ge mycket att fundera kring och kunna tolkas på flera sätt.

Sommartid är det glest med teaterpremiärer och glest med teaterföreställningar, förutom Parkteatern. Den här uppsättningen ges bara under en veckas tid. Har du liksom jag ett stort teatersug just nu så boka biljett. Den är sevärd i allra högsta grad och jag hoppas den återkommer i höst så fler får chansen att se den.

Teaterkritik: Sex fiaskon och en doktor – Minimalistisk scen med accelererande satiriska finesser och fyndig erotisk akrobatik

by

Sex fiaskon och en doktor
Manus och regi Micke Klingvall
Kostym Amanda Jalmberg
Musik Yosefin Buohler
Teater7 i Vintervikens Trädgård
Lördagen den 16 juni 2018 Premiär

En commedia dell’ arte föreställning ska bjuda på livets alla spel/förspel, allt lågt/högt i samhällsapparaten, intensiva bus på/av scen, groteska vinklar, pinsamheter och involverande flirtar med publiken. Allt för att åskådaren ska integreras och vara på helspänn och inte veta när de kommer att dras in i handlingen eller hånas skamlöst. Den blyge som önskar avstånd mellan sig själv och scenens skådespelare, ska hålla sig undan, sitta långt bak, se ner i marken eller helt enkelt lära sig att livet är allt för kort för att kosta på sig att ha tråkigt.

Eftermiddagens premiär gav sannerligen allt det som en klassisk italiensk komedi ska ge. Redan inledningsvis socialiserade några av ensemblens skådespelare runt i sina fasta karaktärer och gjorde sig bekanta med publiken. De betedde sig lättsamt och i traditionella masker och kläder. Gränsen mellan de på scen och vi i publiken suddades omedelbart bort.

Inledningsvis slog det mig hur liten scenen var, en av de minsta jag sett i liknande sammanhang. Jag blev omedelbart intresserad över hur man, med tanke på de antalet karaktärer som behövs för att skapa den italienska komedins, tänkte lösa det. Förvecklingar och dubbelhet är en självklarhet i komisk teater. Det kräver dock mycket högt tempo och utrymme för att kunna accelerera eller lägga sig platt. Att emotionellt gå från utkant till utkant kräver viss tid och scenplats. Publiken ska ju luras teatralt att tro att berättelsen är trovärdig trots allt. Genomgående lyckades ensemblen lösa scenbytena ganska bra och karaktärsförväxlingar flöt förhållandevis okej, om än något ojämnt. Alla karaktärer fick tyvärr inte sitt komiska utrymme fysiskt på grund av scenen. Den starkaste otydligheten var när Signora kom in i en scen och påminde allt för mycket inledningsvis om Flavia utseendemässigt och energimässigt. Det tog den rollkaraktären några repliker innan den nya karaktären utvecklade sig.

Det är alltid roligt med musik och sång som går hand i hand med handlingens berättande form, ”vi vill roa er en stund”. På ett allsångsliknande sätt i kväll, var sångerna till för att hjälpa till i den fysiska handlingen och sätta oss rakt in i handlingarnas centrum omedelbart. Dess avslut hjälpte till en tydlig punkt och manade oss till att applådera. Att ensemblen sjöng olika bra spelade ingen som helst roll i detta sammanhang.

Självklart ska en commedia dell´arte föreställning ge förlöjligande dialekter/språk (skånska, tyska och gotländska), lyten, svordomar, skällsord och sexism – det är en del av dess ursprung och ger oss utrymme att skratta åt oss själva och saker vi kanske inte borde. Föreställningen bjöd på lagom doser och bra balans mellan det ena och det andra. Däremot ska man akta sig för att försöka läspa roligt om man inte alls kan läspa bra, eftersom det tyvärr leder till att det komiska tryter och man hör inte vad skådespelaren säger.

Manuset levererade just den satir som teaterformen kräver, d.v.s. vår nutid fick också sina välbehövliga kängor genom Svenska Akademin, Metoo och den skandalösa president på andra sidan Atlanten. Det bästa var de s.k. könskamperna där män och kvinnor spelar på hur vi inte någonsin kan förstår varandra för att kvinnor är just kvinnor och män är just bara karlar. Dessutom lyckades man snyggt och accepterande förklara naturligheten med skägg på kvinnor genom att göra transsexualiteten som det mest naturliga. Däremot får jag inte ihop titeln helt och fullt. Jag fann inte tillräckligt mycket sexiga fiaskon eller sex i antalet fiaskon på scen. Kanske får jag ringa Klingvall och fråga hur han menade.

Ge dig själv möjligheten till lättsam underhållning med ett och annats tjuvnyp. Det är det som ger livets söta det salt som piggar upp. Du kan välja att höra det du vill och ge det något som kan flyta eller så inser du att det finns rannsakning som förtjänar en djupdykning. Man måste inte ”nöja sig med det man kan få” eftersom man själv skapar sin mening genom att ta det man vill ha.

Ensemble:
Amanda Jalmberger (Il Dottore, Zanni), Ola Wallinder (Il Capitano, Pantalone), Yosefin Buohler (Flavia, Signora), Martin Åkesson (Flavio)