Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

TV-serie

Black Box, ny sjukhusserie som visas på Viaplay om bipolär neurolog

by

blackbox

Den bipolära och framgångsrika neurologen Cathrine Black gör entré på Viaplay i nya sjukhusserien Black Box.

Ett pressmeddelande berättar:

Om du gillar sjukhusserier så är nya Black Box serien för dig. Vi får följa Cathrine Black som är en erkänd neurolog med en lysande karriär framför sig. Hon har dock en hemlighet som hon döljer för sina kollegor, pojkvän och familj – hon är bipolär och om hon glömmer att ta sina piller så riskerar hon både sitt arbete och privatliv.

Den 11 augusti har serien var regissör även skapat succéserien House premiär och samtliga avsnitt från säsong 1 kommer att finnas tillgänglig. Balck Box kommer att vara nedladdningsbar, dvs. att den går att ladda ner och se utan internetuppkoppling genom offline-funktionen.

Seriens samtliga avsnitt kommer finnas på Viaplay från 11e augusti och det är samma regissör som stod bakom succéserien House som har regisserat Black Box. Du kommer även att kunna ladda ner serien till din smartphone och läsplatta och titta utan internetuppkoppling genom offline-funktionen.

– Det känns roligt att kunna erbjuda tittarna alla avsnitt av den nya serien Black Box på en gång. Att kunna se nästa avsnitt direkt är något som de flesta serietittarna uppskattar och vi är glada att kunna ge den möjligheten, säger Rikard Steiber, VD på Viaplay och Chief Digital Officer, MTG.

Andra höjdpunkter på Viaplay i sommar är: Crossbones, Dexter, Anger Management, The Tudors och Scrubs.

Viaplay finns på följande plattformar: PC, Mac, Android- och iOS-mobiler, läsplattor, Viaplay-boxen, LG Smart TV, Samsung Smart TV, Philips Smart TV, Panasonic Smart TV, Xbox 360, PlayStation® 3 samt PlayStation® 4.

Twin Peaks-festival i Stockholm den 25 november

by


I samband med 20 års jubiléet av filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me anordnas en Twin Peaks-festival på Kägelbanan i Stockholm den 25 november kl 13-01. Festivalen inleds med en filmvisning av Fire Walk With Me och följs därefter av ett seminarium med såväl tv-serien som filmens manusförfattare Robert ’Bob’ Engels.

Ett pressmail berättar mer:

Under seminariet kommer vi att få chans att höra om skapandet av filmen, Engels samarbete med David Lynch och minnena från Twin Peaks. Vid hans sida kommer även Twin Peaks skådespelerskan Jill Rogosheske att finnas.

På kvällen fortsätter festivalen med en fest på temat ’A night in Twin Peaks’. Klädsel är givetvis din favoritkaraktär från serien. Här bjuds på ”Wow, Bob, Wow”, ett Twin Peaks-inspirerat vernissage där konstnärer ställer ut och säljer sina verk, dance performance, live musik, dansgolv, Twin Peaks Jeopardy och look-a-like tävling, videokonst, samt underhållning med kvällens värdinnor Angela Wand och Rebecca Westholm som dessutom kommer att guida oss igenom festligheterna.

Twin Peaks – ”Who killed Laura Palmer?” är frågan som under 90-talet fängslade tv-tittare världen över. Med denna replik skapade David Lynch en av tv-historiens mest kultförklarade serier, Twin Peaks. Pilotavsnittet hade skyhöga tittarsiffror och var enligt många nyskapande i sitt sätt att blanda olika genrer. Handlingen utspelar sig i det lilla samhället Twin Peaks, utanför Seattle, Washington. Det vilar en mystisk och mörk stämning över serien som förstärks av de minst sagt säregna karaktärerna; the Log Lady, den dansande dvärgen eller Bob för att nämna några. Det hela tonsatt av Angelo Badalamenti

Robert ’Bob’ Engels jobbade under flera år tätt ihop med David Lynch med Twin Peaks, men har även skrivit manus till serier som Andromeda, Seaquest och Sirens. Som om det inte vore nog har han jobbat med andra stora namn som Steven Spielberg och Dick Donner och föreläser regelbundet på universitet i USA, däribland Cal State Fullerton i Los Angeles.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dvd-recension: Terra Nova – engagerande äventyrsfilm

by

Terra Nova
Betyg 4
TV-serie, släpps på dvd 3 oktober 2012

Året är 2149 och mänskligheten har nästan kört jorden i botten. Då hittar forskare av en slump ett hål i tidens väv som gör att människor kan ta sig tillbaka i tiden, 85 miljoner år tillbaka, till en värld där dinosaurier lever. För att ge mänskligheten en ny chans skickas människor dit, för att bygga upp en ny värld som fått namnet Terra Nova. Det är utgångspunkten i den fascinerande tv-serien ”Terra Nova” som Steven Spielberg varit med på som producent.

Handlingen kretsar kring familjen Shannon. Pappan i familjen, Jim (spelas av Jason O’Mara), är polis men har hamnat i fängelse för att familjen har tre barn. Det är förbjudet att ha mer än två barn. När mamman i familjen blir erbjuden att emigrera till den rena världen i Terra Nova får hon bara ta med sig de två äldsta barnen. Mamman, Dr. Elisabeth Shannon (spelas av Shelley Conn) är en framstående läkare vars kunskap och engagemang behövs i Terra Nova. Hon får inte ta med det yngsta barnet, för att de inte ska uppmuntras för att bryta mot lagen – och maken måste hon lämna kvar i den gamla världen. Familjen Shannon gör en kupp och ser till att få hela familjen till Terra Nova.

Terra Nova är en slags militär koloni som styrs med fast hand av befälhavare Nathaniel Taylor (spelas av Stephen Lang). Familjen Shannon är först helt fascinerade av den friska luften, solen, månen, alla färgsprakande växter och frukter och de ståtliga växtätande dinosaurierna, men de märker snart att livet i Terra Nova är hårt. Där finns köttätande dinosaurier och där finns också rebeller som brutit med Taylor och som bor ute i djungeln.

En bra tv-serie hunger tag i tittaren, det går inte att slita sig. Så fungerar ”Terra Nova” på mig, åtminstone i drygt halva serien. Jag vill bara se mer och lära känna karaktärerna närmare. På det sättet fungerar ”Terra Nova” mycket bra på mig. Jag kan inte slita mig och det känns som att jag är med på Terra Nova. Jag blir irriterad på en del av personerna och jag lever mig in i händelserna. Serien engagerar mig och får mig att fundera vidare på mötet mellan den moderna människan och det uråldriga.

Mötet mellan moderna människor med högteknologi och dinosaurietiden är intressant och fantasieggande. Det är en av seriens styrkor. Likaså är den dator-animerade tekniken bakom dinosaurier. Det ser inte helt verkligt ut, men det är tillräckligt bra för att behålla mitt intresse.

Vad jag saknar är dock mer filosofiska resonemang. Om människorna skulle kunna utvandra till miljontals år före Kristus: hur skulle kyrkan agera och tolka det teologiskt? Kan de vara kristna innan Jesus har fötts? Det finns många intressanta frågeställningar som kunde utvecklas. Mest av allt saknar jag frågor kring demokratin. Taylor styr ”Terra Nova” som en form av upplyst diktator – och rebellerna är om möjligt ännu mer diktatoriska och är dessutom i allians med stor-kapitalistiska intressen som vill skövla också denna oförstörda värld för sina vinstintressens skull. Det verkar inte finnas någon karaktär som överhuvudtaget ifrågasätter diktaturerna.

Terra Nova är en engagerande äventyrsfilm som lockar fram fantasin, men den kunde haft lite mer om demokratifrågor och filosofiska frågeställningar för att bli riktigt, riktigt bra.

Fakta om dvd:n:
Utgåva: DVD, innehåller alla 13 avsnitt inklusive det dubbla pilotavsnittet samt exklusivt extramaterial
Längd: 540 min
Skapare: Craig Silverstein och Kelly Marcel
Skådespelare: Stephen Lang, Jason O’Mara, Shelley Conn, Landon Liboiron
Längd: 9 h.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jennifer Worths Barnmorskan i East End ger en positiv känsla

by

Titel: Barnmorskan i East End
Författare: Jennifer Worth
Förlag: Lind & Co
Utgiven: 201206
ISBN 978-91-7461-102-1

Jennifer Worth (1935-2011) arbetade tjugo år som barnmorska och sjuksköterska i Londons fattigaste delar. Hon har skrivit sina memoarer i boken Barnmorskan i East End. I boken får vi följa den unga, nyutexaminerade barnmorskan Jennifer Lee, som kommer till ett nunnekloster i Docklands i Londons East End för att arbeta. Det är 1950-tal och området bebos av stora och fattiga familjer. Männen arbetade för det mesta i hamnen och kvinnorna hade ett hårt liv i trånga, smutsiga lägenheter, ofta var flera familjer tvungna att dela på en kallvattenkran och ett torrdass.

När kvinnorna skulle föda kallade man på en barnmorska från nunneklostret. Kvinnorna var rädda för sjukhus, som de förknippade med de gamla fattighusen och ville därför hellre föda i hemmet. Barnmorskorna färdades på cykel, lastad med nödvändiga sjukvårdsartiklar. Nunnorna var också barnmorskor, författaren berättar underhållande och humoristiskt om dem. Det är också roligt och intressant att få del av många, väl beskrivna detaljer kring både förlossningskonst och allmän sjukvård på den tiden.

För Jennifer, som kom från en skyddad medelklassfamilj, blev det ett chockartat möte med fattiga människors livsvillkor. Hon beskriver hur hon i början förfasades över smutsen, stanken, och de enorma barnhorderna. Men hon lärde känna många av människorna genom sitt yrke och hon kom att beundra den livsvilja och burdusa cockneyhumor, som fanns bland dem trots misären. Jenny berättar målande om olika livsöden, en del är gripande, flera riktigt hemska. I ett kapitel berättas t.ex. om en ung flicka som rymt från usla förhållanden på Irland och som i London luras till prostitution i slumkvarterens kaféer, varefter det går riktigt illa. I ett annat en riktig solskenshistoria om en man som aldrig ifrågasätter den efterlängtade sonen som föds utan helt och fullt accepterar honom, trots att det visar sig att han är svart.

Boken, med ett omslag från tv-serien – glada och rena sjuksköterskor på cykel – får mig att tänka på äldre, smått religiösa ungdomsböcker med budskapet att allt ordnar sig bara man är glad, ren och arbetsam. Men när jag kommit in en bit i berättelsen förstår jag att det inte är riktigt så, boken är mer nyanserad än jag först befarade. Även om mycket av misären döljs av den lättsamt, glättiga tonen i berättandet så förstår man att klassklyftorna i samhället var enorma. Man kan inte låta bli att reflektera över de stora klasskillnaderna och orättvisorna.

Men det skulle vara fantastiskt om livet kunde vara så väl beskaffat att de allra flesta svåra prövningar kunde övervinnas med kärlek och ett glatt humör. Och det ger en positiv känsla att det i alla fall kan vara möjligt i böckernas värld.

Text: Vivian Gustin

Girls, TV-serien: Ett trovärdigare New York

by

Vad? Girls, TV-serie
Bolag: HBO
Av och med: Lena Dunham
Producent: Judd Apatow
Premiär på Canal+ 26 maj

Det återkommande Comedy Awards, som gick av stapeln i New York för en dryg vecka sedan, fick i år en oväntad feministisk touch. I ett tal som nu sprids över Internet passade Matthew Perry på att ge en känga till alla (manliga) kritiker som nyvaket utropade förra året till den kvinnliga komikens födelse. ”This wasn’t the year women became funny, this was the year men finally pulled their heads out of their asses” konstaterade Perry, och vann antagligen åter några av alla de kvinnohjärtan som bultade extra hårt för honom under Chandler Bing-tiden.

Visst hade han rätt. Framför allt vårens/sommarens premiär av Bridesmaids blev ett wake up-call för dem som fortfarande trodde att kvinnor bara vill visa sig på vita duken med fuktiga läppar i romantiskt motljus. Och även om många (inklusive jag själv) skruvar generat på sig av kiss- och bajsskämt, oavsett om det är kvinnor eller män som levererar dem, ska den här filmens betydelse för kategorin tjejer-som-vill göra-annat-på-film-än-vifta-med-ögonfransarna inte underskattas.

Judd Apatow, som producerade Bridesmaids, har nu satt tänderna i ett nytt projekt som vill revidera den här trötta bilden. Med HBO-serien Girls, om fyra tjejers liv i New York, har han sagt att han vill ge män en ”insight into realistic females”. Den verkliga stjärnan i detta fall heter dock Lena Dunham. Som seriens skapare, manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare är det kring henne det mesta snacket, och de närmast unisona hyllningarna, har florerat. Att Hannah, hennes karaktär, ska ha inspirerats av verkliga händelser i Dunhams liv har bara bidragit till hypen. The Hollywood Reporter har kallat serien ”brilliant”, och här i Sverige beskriver DN:s Hanna Fahl den som ”den bästa, mest plågsamt realistiska skildring av åren mellan tjugo och trettio jag sett på TV”.

På förhand tycks en jämförelse med Sex and the City oundviklig. Fyra tjejer, standardiserat olika personligheter (den snygga/bohemiska/oskulden och så vidare), massor av frispråkigt sexsnack. Med största sannolikhet är det också därför den serien nämns bara ett par minuter in i första avsnittet, samtidigt som en en affisch med de hysteriskt retuscherade SATC-kvinnorna får pryda ett av tjejernas rum. Vid det laget har dock alla tittare med ögonen öppna lagt alla sådana liknelser åt sidan. De glossiga klubbinteriörer Carrie & Co trippade igenom är här ersatta av en sunkig soffa hemma hos killen som bara ses när han är sugen på sex, en gynekologstol och en lägenhet som tittaren faktiskt kan tro på att tjejerna har råd med. Till och med ljussättningen är dassigare – med flit, naturligtvis.

Det vore heller inte HBO om vi inte bjöds på många nakna kroppsdelar, och särskilt Hannah själv visar det mesta av det bästa redan i första avsnittet. Ett par år in på tio-talet borde jag inte behöva bli så förvånad, och glad, över att få se en kropp som knappt existerar framför kameralinsen. I verkligheten skulle Hannah antagligen beskrivas som ”normal” – i TV-rutan blir hennes mjuka överarmar, valk på magen och celluliter exotiska delar av hennes personlighet. Bidrar de till något så är det att öka trovärdigheten.

Ändå är det något som skaver. Framför allt ser jag fortfarande inte, efter de tre inledande avsnitten, vilket kittet är som håller de sinsemellan så olika tjejerna samman. Hur Marnie står ut med hysteriska Shosanna övergår mitt förstånd, och en halvtimme med tidsoptimistiska Jessa (som antagligen ska vara ”härligt frigjord”) måste vara mer än någon människa mäktar med. Där har Lena Dunham något att fundera på till nästa säsong, som redan är beställd. Och som – trots allt – även jag kommer att se. Om inte annat så för magvalkens skull.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,