Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Harry Martinsons stora rymdepos Aniara släpps som tecknad serie

by

aniaratecknadserie

Harry Martinsons stora rymdepos är i Kartago förlags utgivning överfört till tecknad serie. I Knut Larssons händer blir det ett lika ovanligt som spännande rymdäventyr. I samband med bokutgivningen visas också en utställning på Serieteket, Kulturhuset i Stockholm.

Ett pressmeddelande berättar:
– Jag har alltid älskat Science fiction och när jag läste Aniara för första gången blev jag helt tagen. Det slog mig hur visuell den var. Jag kände direkt att här låg en skatt begraven. Ingen har tidigare gjort en visuell tolkning av den, varken i serieform eller som film, säger Knut Larsson.

Berättelsen är på samma gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. Men kanske är det först idag som rymdeposet fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk. Harry Martinson beskrev själv boken så här 1957: ”Vi tror att det räcker med att överlämna åt politikerna att klara en del praktiska samlevnadsdetaljer. Men vi måste alla känna vår meddelaktighet i världssituationen. Vi måste uppleva vårt medlemskap i kosmos och vår medansvarighet när förstörelsen släpps lös.”

Med detta serieformat hoppas Knut Larsson att fler skall upptäcka hur fantastisk Harry Martinsons Aniara är.

– Det är lika mycket ett vackert diktverk som en varning han lämnade efter sig, säger han.

Knut Larsson har tidigare gett ut seriealbumen Canimus (2001), Lokmannen (2003) och Krokodilstaden (2008) hos Kartago Förlag. Därutöver har han även publicerat sina serier i tidningar som Galago, Nemi och Seriekonst Tabloid. Surrealism, drömmar och bisarra handlingar

Teju Cole: Varje dag är tjuvens dag – en blick övad både i vaksamhet och ömhet

by

varjedagartjuvensdag

Varje dag är tjuvens dag
Författare: Teju Cole
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-03
Förlag: Natur Kultur
Översättare: Ragnar Strömberg
ISBN: 9789127141100

En man återvänder till Nigeria efter många år i New York. Han landar i ett Lagos som är laddat med barndomens minnen men också något främmande: våld, en plötslig vaksamhet. Berättaren tar in staden genom att röra sig genom den, i buss eller bil; inte sällan fastnar han i en av de evighetslånga bilköer som tillhör dagarnas rytm.
Här finns yahoo yahoo, de unga män som skickar spammejl över hela världen, en gammal kärlek, korrumperade poliser och tjuvar. Överallt vill de han möter ha mutor, oavsett om det är kriminella som annars kommer att slå honom eller poliser eller andra tjänstemän.

Författaren Teju Cole nådde internationell framgång med sin förra roman, Öppen stad, som kom på svenska 2013. Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker och bor i New York men har sitt ursprung i Nigeria. I ”Öppen stad” skildrar han New York. ”Varje dag är tjuvens dag” är egentligen Teju Coles debutroman, men den kom på svenska först två år efter bok nummer två. I ”Varje dag är tjuvens dag” skildrar han en man som återvänder till Lagos och Nigeria efter många år utomlands. Teju Cole experimenterar med lyckosamt resultat med romanens form och boken är, som Svenska Dagbladets recensent uttrycker det en roman hopsatt av en mängd olika format:
Visst har ”Varje dag är tjuvens dag” sin ram: den börjar och slutar i New York och däremellan skildras en resa till Lagos, skriven ur det odefinierade jagets perspektiv. Men bortsett från det skulle den kunna vara lite vad som helst: dagbok, klippbok, reseskildring, reportagebok, autofiktiv lek, essä, fragmentarisk (själv)biografi).

Det är en stark berättelse som känns i min mage – det känns väldigt äkta och nära. Språket är sparsmakat, väl genomtänkt och de bilder han målar fram i berättelsen säger så mycket. Mannen som är bokens jag besöker Nationalmuseet i Lagos och blir oerhört besviken – på museet utomlands i västvärlden har han sett mycket mer och finare statyer, bilder och skulpturer från Nigerias konstskatt. Den bilden berättar mycket om kolonialismen. Samtidigt hittar han till musikkonservatoriet som drivs av privata vinstintressen och där finns mycket mer av kulturellt värde. En skrämmande bild av hur kommersiella vinstintressen är det som styr utvecklingen i hans Nigeria.

Teju Cole rör sig blixtsnabbt mellan det lilla och det stora och ger en fascinerande inblick i ett Nigeria som nu förändras snabbt. Romanen, essän, biografin och fotografierna är en bok om tjuvar. Om kolonialtidens djupa sår, om en stat som stjäl från sina medborgare, om ropet som ljuder över marknadsplatsen, Tjuv! och vad en mobb är kapabel till.

Ur Göteborgspostens recension:
Cole rör sig i staden och skildrar ett kaotiskt och korrumperat Lagos som känns igen från andra exilförfattare, som Chimamanda Ngozi Adichie och Sefi Atta. Precis som de söker han efter – och han använder Tomas Tranströmers ord – solkatterna, glimtarna av det andra. Han hittar det, men kan heller inte undvika tyngre ämnen som kolonialismen, historien som aldrig ifrågasätts och svårigheten att hitta nigeriansk litteratur i Nigeria.

Aftonbladets recensent är kluven:
Jag trodde att det skulle bli lätt att skriva om den här boken. 175 sidor, språket är enkelt och vackert och iscensättningen av varje kapitel kongenial med berättarens reflektioner om Nigeria. Som utsökta fönster mot staden finns dessutom Coles personliga små svartvita foton från Lagos med, ett grepp jag gillar skarpt.
Men lika gäckande som idén om hemmet är bokens berättare. För att citera romanen (som citerar Churchill) är han något av en gåta innesluten i ett mysterium. Han verkar lite endimensionell, ena stunden som hämtad ur en 1800-talsroman, nästan som ett utrikesreportage av säg Åsne Seierstad, och ibland lutar det åt litterär memoar.

Maria Schottenius skriver i DN om romanen:
Författarnamnen i boken är många men ”det jag letar efter, det Tranströmer beskriver som en solkatt, finns någonstans i Lagos”.
Det är vackert och rörande att se att den som vägleder Teju Cole i dessa helveteskretsar i Lagos är ingen mindre än vår milde Tomas Tranströmer. En bättre Vergilius kunde han inte få.

Katarina Wikars på Kulturnytt sammanfattar sina intryck på ett sätt som jag skriver under på:
Man läser den här relativt tunna boken ganska snabbt men det betyder inte att man är klar med den. Jag tror att meningen är att när man med huvudpersonen lyfter från Lagos ska man bläddra till början igen, förbereda sig på ännu en ankomst. Läsa om hel enkelt, och då kommer andra saker att ställa sig i förgrunden, och vem vet vilka historier som kommer att haka i varandra denna gång. Varje dag är tjuvens dag är i sanning och osanning en samtidigt drömsk och genomskådande roman om korruption och minnen, full av överlevnadsstrategier av en blick både övad i vaksamhet och ömhet.

Tankar efter att ha läsa Haruki Murakamis nya novellsamling Män utan kvinnor

by

murakami_manutankvinnor

Män utan kvinnor
Författare Haruki Murakami
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-04
Översättare: Eiko Duke och Yukiko Duke
ISBN: 9789113066561
Förlag: Norstedts

Haruki Murakami är tillbaka med en ny bok, novellsamlingen ”Män utan kvinnor”, sju noveller om män och deras relationer till kvinnor: sorgliga, vemodiga och som alltid förenar Murakami popkultur med en egensinnig magisk realism.

Samlingen innehåller sju starka noveller och alla ..är så där fascinerande välskrivna. Vem mer än Murakami kan beskriva hissmusik som en bild av himlen som kvinnan M i titelnovellen ”Män utan kvinnor”: … Det finns inga avgränsningar. Inga väggar. Inga tak. Där behöver jag inte tänka på något. Jag behöver inte säga något. Jag behöver inte göra något. Jag behöver bara vaa. Jag behöver bara lyssna och ge mig hän åt de vackra stråkarna. Där finns ingen huvudvärk, överkänslighet mot kyla, ingen mens, ingen ägglossning. Där är allt bra, bara ett vackert, vilsamt flöde. …

De sju novellerna skildrar sju olika män som på olika sätt mist den kvinna de älskar, eller aldrig lyckats hitta någon att älska, eller gett upp hoppet om att hitta någon kvinna. Eller så har de kanske en sam gemensamt: de skiljer på sex och att älska. Sex är aldrig liktydigt med att älska. Eller så är det egentligen det fast de inte vill förstå det. Jag skriver kanske. För det är precis det som Murakami så elegant gör. Han funderar. Kanske. Som han skriver i novellen ”Män utan kvinnor”:
Som en representant för alla män utan kvinnor ber jag verkligen för det ur djupet av mitt hjärta. För det verkar inte som om jag kan göra något annat än be. Just nu. Kanske.

En sak som ibland stör mig när jag läser Murakami är hans sätt att dela in människor, hans sätt att kategorisera och beskriva såväl män som kvinnor utifrån hur snygga eller vackra de är. Det är för honom viktigt att skriva om någon ser alldaglig ut eller är vacker, snygg. Jag kan inte riktigt se världen så. Jag tycker inte det finns en mall som bestämmer om någon är snygg eller inte.

Jag kan också tycka att han är lite väl fixerad vid sex. Sex dyker alltid upp i hans berättelser, i alla novellerna.

Varje år inför tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur finns Haruki Mirakami med i förhandsspekulationerna. Jag tror dock inte att han någonsin kommer att få priset. Han skriver bra och jag är mycket mer förtjust i hans novellsamlingar än hans romaner – och jag rekommenderar absolut den nya novellsamlingen – men även om det finns olika nivåer i hans litteratur är den ändå för grund att vara på Nobelprisnivå.

Bokförlaget berättar om novellsamlingen:
En skådespelare anställer en chaufför och anförtror henne sina innersta hemligheter. En man har blivit lämnad av sin hustru och öppnar en bar som blir hemsökt av något okänt. Maken till en tidigare kärlek ringer efter midnatt och låter meddela tråkiga nyheter. En man vaknar en dag och inser att han gått igenom en metamorfos och förvandlats till Gregor Samsa, huvudpersonen i Franz Kafkas Förvandlingen.

Novellen ”Samsa in love” som är den novell som handlar om en man som vaknar och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa, från Franz Kafkas ”Förvanlingen” är min favorit av de sju novellerna. Där är Murakamis storhet som författare som störst, den är välskriven, fascinerande, fängslande och berättar inte allt utan lämnar mycket till mig som läsare att känna och fundera vidare kring. En perfekt novell.

Hönan som drömde om att flyga – vacker, poetisk, vemodig och ändå hoppingivande

by

honansomdromdeomattflyga

Hönan som drömde om att flyga
Författare Sun-Mi Hwang
Utgiven: 2015-03
Översättare: Ninni Holmqvist
ISBN: 9789113061412
Förlag: Norstedts

Knopp är en höna, hon bor inlåst i ett hönshus tillsammans med ändligt många andra hönor och de värper ägg som varje dag tas ifrån dem av bondens fru. Knopp har själv gett sig namnet knopp, för knoppar pär det som är början på vackra blommor. Ingen annan vet att hon har ett namn, ingen av dessa äggkläckande hönor har fått något namn. Genom ladugårdsdörrarna kan hon se utanför hönshuset. Hon vet därför att det finns ett liv utanför deras inlåsta existens. Hon längtar av hela sitt hjärta dit, utanför.

En dag tröttnar hon på att värpa ägg som bara tas ifrån henne. Hon har sett att det finns en höna där utanför som vår ruva på sina ägg och som får ta hand om sina kycklingar. Knopp känner en stark längtan att få ruva på ett ägg.

Längtan till friheten griper tag om henne så starkt att hon inte längre kan värpa ägg och hon blir magrare och magrare. Bonden och hans fru har ingen användning för en sådan höna och hon rensas bort tillsammans med flera överåriga hönor och slängs på sophögen. Det är bara det att Knopp inte är så livlös som de tror. Hon lyckas på så sätt fly.

Livet utanför det inlåsta hönshuset är dock inte riktigt så härligt om hon tänkt sig. Där finns många faror och där finns orättvisor och själviska djur. Vesslan lever på att jaga smådjur som höns, den fria hönan på gården vill inte ha någon annan höna där utanför. Nej livet i frihet är inte så enkelt.

”Hönan som drömde om att flyga” är en vacker fabel skriven av den sydkoreanska författaren Su-Mi Hwang. Det är lätt att se symboliken och metaforerna i denna saga.

Författaren, Sun-Mi Hwang, är professor i litteratur vid Seoul Institute of Arts och han vunnit flera priser för sitt författarskap. Berättelsen om hönan Knopp är en modern klassiker som blivit oerhört älskad i hennes hemland där den gjorts som både animerad film, pjäs, musikal och tecknad serie. Berättelsen har också inneburit hennes internationella genombrott.

Jag skriver lätt under på det som bokförlaget skriver om berättelsen:
En hymn för frihet, individualitet och moderskap med en kavat, pigg hjältinna som gör uppror mot sitt öde.

Den är snyggt skriven, den är vacker, poetisk, vemodig och ändå hoppingivande.

Lyrans Noblesser har också recenserat boken.

Den stilige mannens kafé deluxe – äntligen en ny roman i Damernas detektivbyrå-serien

by

den-stilige-mannens-kafe-deluxe

Den stilige mannens kafé deluxe
Författare: Alexander McCall Smith
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-01
Översättare: Yvonne Hjelm
Massolit Förlag
ISBN: 9789187783487 Förlag:
Serie: Damernas detektivbyrå (del 15)

Äntligen är de två damerna från detektivbyrån i Botswana tillbaka. Det har hänt en hel del sedan den första boken i serien kom. Mma Precious Ramotswe, chefen på Damernas detektivbyrå, har under seriens gång äntligen gift sig med sin älskade lugna bilmekaniker J.L.B. Matekoni. Hennes sekreterare, den beskäftiga Mma Makutsi har också ingått i äktenskapet och har en liten son på sex månader.

Trots att en hel del hunnit hända och en del förändrats i det botswanska samhället är ändå mycket sig fortfarande likt i denna bon nummer 15 i serien. Alla som älskar atmosfären i de tidigare böckerna kommer att uppskatta också denna. Tänk att det är bok nummer 15 i serien. Det är fortfarande lika viktigt att dricka te, Mma Ramoakacie åker omkring i sin vita skåpbil, Mma Makutsis färgstarka skor kan fortfarande tala och akacieträden sprider sin skugga över den som behöver lite svalka. Språket är enkelt och rakt och känns fortfarande i sin form snarare som en muntlig berättelse än en roman. Boken är smålustig men har som alltid ett djup som ibland är underfundigt, ibland riktigt allvarligt.

Jag tror att det finns flera skäl till att vi är så många som fastnat för denna serie. Mma Ramotswe startar en detektivbyrå i ett samhälle där det aldrig tidigare funnits kvinnor som är detektiver, hon får kämpa mot mycket fördomar – och det känns inte så exotiskt egentligen. Vi i vår svenska västvärld kan helt klart känna igen oss i mycket. Ett annat skäl till att vi älskar serien är att människorna beskrivs så mänskliga, så äkta att det känns som att vi känner dem. Vilken välväxt man eller kvinna har inte upplevt att det är rätt gott att skära av en rejäl bit på den nybakade härliga kakan? Vi känner igen oss i smått såväl som i stort.

Ett annat skäl till att vi älskar serien är att brotten som undersöks och Damernas detektivbyrå hittar lösningen på handlar om mänskliga problem och vi slipper en massa biljakter och skjutande med k-pistar – som det annars är ett överflöd av i många deckare.

I denna nya, Den stilige mannens kafé deluxe, får detektivbyrån ta hand om ett fall där en indisk affärsman vänder sig till dem för att få hjälp. Han har fått en oväntad gäst i sitt hus, en indisk kvinna, utan id-handlingar, som tappat minnet. Utvisning väntar henne om inte någon lyckas lista ut vem hon är.

Samtidigt kan Mma Ramotswe inte vänta sig så mycket hjälp på detektivbyrån av Mma Makutsi som nämligen är fullt sysselsatt med att öppna en restaurang. Hon ska öppna en riktig lyxrestaurang som ska locka de förnämaste och finaste människorna. Det är dock inte så lätt att starta en restaurang och vara chef och lyckas anställa de rätta personerna.

Jag tänker inte berätta för mycket om handlingen, då förstör jag lite av läsningen för den som blir nyfiken nu. Men jag ska avslöja så mycket som att detektivbyrån får förstärkning av en ny rekrytering – som har sina problem.

Som alltid har författaren Alexander McCall Smith sytt ihop en charmig historia om vikten av att följa sin magkänsla och att vara ärlig.