Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

spelrecension

Recension – Forza Motorsport 4, en fulländad racingupplevelse

by

Spel: Forza Motorsport 4
Betyg: 4
Utvecklare: Turn 10 Studios
Utgivare: Microsoft Games Studio
Sverigepremiär: Ute nu

I relation till de recensioner jag tidigare skrivit kommer denna bli förhållandevis kort. Anledningen är simpel – jag behöver inte säga mycket för att få fram min poäng. Forza Motorsport 4 är precis som ett bilspel bör vara år 2011.

Konceptet och grundpelarna från tidigare spel återstår, Forza är ett realistiskt bilspel. Det handlar om riktiga bilar med tunga karosser i vykortsperfekta landskap som osar av bränt gummi och frisk luft. Om du inte är tävlingsinriktad utan mer lagd åt det voyeuristiska hållet kan du bara samla och titta på dina troféfordon. Om du är en perfektionist kan du detaljmecka din bil för att få till den perfekta lufttrycket i bakdäcket eller om du är mer av en skapande konstnär kan du designa en egen billackering och tjäna spelpengar genom att sälja den i auktionshuset. Du kan till och med köra ett race utan att själv styra bilen, bara luta dig bak och njuta av motorernas vrål och gummidäckens gnissel.

Det enda som saknas för att Forza Motorsport 4 ska vara perfekt är ett mer arkadinriktad spelläge för flera spelare.

Möjligheterna är oändliga och jag har svårt att se hur en bilintresserad inte skulle falla tycke för något av funktionerna som Forza 4 erbjuder. Själv har jag alltid sett mig som fullständigt ointresserad av bilar – fram tills nu såklart. Och det är väl ändå bland det vackraste man kan säga om ett bilspel?

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Rage – 1996 ringde … (spelrecension)

by

Titel: Rage
Betyg: 2
Utvecklare: Id Software
Distributör: Nordic Game Supply

1996 släpptes Quake och Id Software var spelindustrins kungar. Studion hade under loppet av sex år släppt tre titlar: Wolfenstein 3D, Doom och Quake som tillsammans kom att definiera actiongenren och skapade en mall som vissa förstapersonsspel än idag följer. Dödsmatcher online, modifieringscenen, Bunny Jumping. Samtliga är Id Softwares förtjänst.

Id Softwares guldålder är dock sedan länge passerad och många stridigheter har omgett företaget sen deras senaste spel. Trots detta har spelvärlden drägglandes väntat på legendprogrammeraren John Carmacks och Id Softwares på Rage. Man brukar ju säga att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Problemet i detta fall är att det aldrig funnits något gott att vänta på, bara en relik från förr bakom en snygg fasad. En 80-åring klädd i Nakkna och V Avenue om ni så vill.

Att spela Rage är som att lyssna på en pensionerad amatöridrottare med ojämn solariebränna berätta om hans forna bragder. Det är svårt att veta om Rage faktiskt är avkomman av en studio som fastnat i tiden och glömt att se sig om eller resultatet av ett arrogant spelhus med enorm brist på självdistans som förminskar publiken till en grafikkåt, ultralinjärsdyrkande osynlighetväggsfantast.

Rage är förvisso inte lika hemskt som jag framställer det. Det är ett näst intill ett helt okej actionspel. Men jag finner det svårt att inte bli provocerad av ett spel som lägger ner så stor möda på att dölja sina brister genom att tafatt låna element från andra spel utan att för den delen förbättra upplevelsen på något nämnvärt sätt. Det vill ge intrycket av att spelvärlden är öppen och väntar på att bli upptäckt: i själva verket är den en tom hubbvärld. Det innehåller rollspelselement där du kan välja klass, samla material och bygga saker men dessa saknar djup. Det finns sidouppdrag, men de saknar variation. Rage stinker av Fallout 3 och Borderlands. Det är inte fel att stjäla, men det är skamligt att stjäla och sedan försämra det man stulit.

Hur provocerad jag än blir av den linjära stenåldersmekaniken kan jag inte ge Rage lägsta betyg. Om man av någon anledning skulle vilja skjuta mutanter, åka runt med tungt beväpnade bilar (ett av få lyckade moment) och spela Magic the Gathering för sjuåringar så går allt att göra i Rage. Det enda som krävs är att man återvänder till en sjuårings mentalitet.

För att avsluta recensionen med ett dåligt skämt: 1996 ringde – de vill ha sin spelmekanik tillbaka.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Uncharted 3: Drake’s Deception – matinéäventyret fortsätter att imponera

by

Titel: Uncharted 3: Drake’s Deception
Betyg: 5
Utvecklare: Naughty Dog
Distributör: Nordisk Film
Format: Playstation 3
Sverigepremiär: 2 november 2011

Äventyrsgenren har genomgått ett könsbyte. Lara Croft har tappat sina bröst och inte bara odlat ett manligt könsorgan, utan även en mer inbjudande personlighet. Hon heter numera Nathan Drake och är hyllad huvudkaraktär i en av Playstation 3:s hetaste konsolmonogama spelserier.

Vad vet jag om Tomb Raider och Lara? Hon plågas av sin mors död, svingar i lianer och har enorma bröst. Hon är sur och stel. Hon är fröken korrekt och perfekt. Lustigt nog är det precis så jag skulle beskriva mig själv. Nathan, å andra sidan, får mycket mer utrymme för sin personlighet.

Inspirerad av skådespelaren Harrison Ford och Jackass-stjärnan Johnny Knoxville låter han förvisso vanilj och blasé. Jag borde inte gilla Nathan, just för att han skulle kunna vara vilken vit antihjälte som helst. Men jag älskar honom, av den simpla anledningen att han inte är det. Han är väl medveten om de bisarra situationer han hamnar i. Han har syrlig humor, men är inte elak. Han gör bort sig, men är inte dum. Till skillnad från sexualiserade Lara har Nathan en sexualitet som är en del av Uncharteds berättelsepussel.

Tänk att en nallebjörnsfabrik som Naughty Dog skulle sy ihop en BRA version av Indiana Jones. Med Jak and Daxter och Crash Bandicoot i leksakslådan verkade det inte sannolikt. Men de lyckades! Serien är en smaskig potpurri av plattform, äventyr och tredjepersonsskjutare. Den har i sin fullaste actionäventyrlighet tagit mig från Stilla havet till Nepal, i jakten på jordens bortglömda skatter. Nu styr Uncharted 3: Drake’s Deception kartan mot sandens Atlantis. Som jag har längtat!

När Uncharted 2: Among Theives smekte mina ögon för första gången kunde jag inte förstå hur någon, någonsin, kunnat göra en så pass fulländad äventyrsberättelse. Spelvariationen, miljöbytena, den perfekta balansen mellan action och äventyr. För att inte glömma dialogerna och humorn som fick tårarna att spruta åt alla håll. Även denna gång skakade jag av förväntan när den välgjorda öppningsscenen drogs igång i Drake’s Deception. Men jag kunde ändå inte sluta oroa mig över att spelet skulle få svårt att toppa en redan uppnådd perfektion.

Och visst är det så. Det är snyggare än någonsin, dialogerna är lika vassa som vanligt, Nolan North gör en fantastiskt bra tolkning av Nathan, som vanligt. Men när extraordinära miljöer finns bakom kröken, ser jag Nathan hukandes bakom en grå stenhög. Även om det blir bättre, mycket bättre, förvånas jag över första speldelens miljöval. När Naughty Dog kan slänga ihop vilken exotisk plats som helst, när de har gjort det tidigare, bjuds det istället på ytterst tråkiga tunnlar och andefattiga slott. Grafiken är så snygg att det rinner saliv från mungipan, vilket till en början nyttjas med snålhet.

Men det gör givetvis att undantagen lyser klarare. Miljövariationer har det inte snålats med denna gång heller. Även om Among Thieves miljöer känns mer unika är omgivningen väldigt levande även här. När hus rasar samman tvingas Nathan söka nya utrymningsalternativ. Det gör upplevelsen mer realistisk. Ingenting är en självklarhet i Uncharted 3. Först när tre utgångar brinner och en trappa brakar ihop upptäcks en klättervägg som tar honom uppåt.

Däremot kan det osjälvklara vara annat än roligt, snarare schizofrent. Ibland känns det nämligen som att Nathan styrs av någon annan. Kanske rentav av sig själv? Även om interaktionen mellan honom och miljöerna känns mer spontana än tidigare, går inte min och spelets vilja alltid hand i hand. Nathan springer, hoppar och smyger sig dit spelet vill. Vare sig man vet åt vilket håll man ska springa eller ej görs valet åt en.

Apropå hand i hand läggs det mer vikt på knytnävsaction och vapenhantering än tidigare. Eldstrider och smygmoment är mer koncentrerade och utdragna än vad ad/hd-äventyraren i mig orkar med. Addera den schizofrena kontrollen, och så känns det som att både Drake’s Fortune och Among Thieves var mer lättsmält och intresseslukande.

Skjutmomenten borde egentligen inte klankas ner på. De behövs och har varit trevlig i lagom doser, och med kryddig humor för att kunna svälja alla kulor. Men det är äventyrsdelen och de unika miljöerna jag avgudat med Uncharted-serien. Därför blev starten med de gråa, blöta stenväggarna lite av en besvikelse.

Tomb Raider skulle kunna lära sig en hel del av sin genre-lillebror. Som att ge mer utrymme för sin huvudkaraktärs känslor, det förtjänar Lara. Uncharted 3: Drake’s Deception är ett saftigt actionäventyr med lika fantastiska karaktärer som miljöer. Ändå är det inte lika vasst och fräscht som Among Theives. Trots detta förtjänar det högsta betyg, bara för att föregångaren förtjänar mer, bara för att Uncharted är den bästa actionäventyrsserien jag någonsin upplevt.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Gears of War 3, när koncept dras för långt (recension)

by

Titel: Gears of War 3
Betyg: 3
Utvecklare: Epic Games
Distributör: Microsoft Studios
Format: Xbox 360

När Gears of War släpptes år 2006 revolutionerade det actiongenren ur flera aspekter. Bland annat hade det ett spelmekaniskt djup baserat på taktiskt samarbete som genren aldrig tidigare skådat. Spelet belönade en varsam och lagbaserad spelstil medan taktlöst skjutande och hybris resulterade i en säker död. Trots att Gears of War bestod av övervåld och schablonporträtterade machomän kunde man ändå kalla det för ett smart actionspel.

Två år senare släppte utvecklarna Epic Games uppföljaren som hyllades unisont av såväl kritiker som publik. ’’Bigger, Bader, Harder’’ var designfilosofin man jobbade efter och det syntes. Fem år har nu paserat och inslagen i Gears of War har nu blivit standard inom genren och frågan som fansen ställt sig är hur Epic Games ska lyckas få konceptet att kännas nytt och fräscht en tredje gång.

I Gears of War 3 får vi återigen följa Marcus Fenix och hans gäng i kampen för mänsklighetens överlevad. Mycket har hänt sedan planeten Serras urinvånare – de monsterliknande Locust – förklarade krig mot mänskligheten då de kolonialisade planeten för att utvinna dyrbar bränsleenergi. Serra är nu i förfall, markytan till största delen täckt av hav och giftigt bränsle. Människan har tagit tillflykt till enorma stridsfartyg medan Locust desperat kämpar för sin överlevnad. Trots att högkvalitativ karaktärsutveckling och story aldrig har varit seriens signum tycker jag att man snyggt har vävt in bakgrundshistorien i spelet. Konflikten känns relevant – en klassisk historia om kolonialism, krig och intressena bakom dem.

De stora nyheterna inför den tredje installationen i serien är möjligheten att ta sig an äventyret tillsammans med tre andra spelare, samt det nya flerspelarläget Beast som man simpelt kan beskriva som en variant av Horde-läget där du istället för människa spelar som Locust.

Onlineläget i Gears of War 3 är lika underhållande som det alltid varit, och lite mer där till. Något annat hade dock varit en total besvikelse och eftersom man inte gjort några fundamentala förändringar i spelmekaniken fanns det inga anledningar till att tvivla på att Epic Games skulle lyckas på den fronten.

Kampanjläget å andra sidan tar dock två steg tillbaka till det första spelet, vilket inte hade varit fy skam om det inte vore för det faktum att originalet släpptes för fem år sedan (väldigt mycket i spelindustrimått). Låt mig förklara: Gears of War var banbrytande när det släpptes och man kunde således bygga ett äventyr som förlitade sig på det briljanta spelmekaniken. Till uppföljaren ökade man tempot till maxgränsen och proppade spelet fullt med episka händelser. I den tredje installationen har dessa episka ögonblick fått ge vika för en bandesign som är anpassad för fyra spelare, vilket till stor del innebär att du och dina kompanjoner tvingas ta striden bland väldigt stora ytor. De storslagna ögonblicken och det taktiska djupet från tidigare delar saknas. Det blir i längden svårt att tömma magasin efter magasin mot ens fiender utan att reflektera över hur monotont och variationsfattigt upplägget är.

För fansen är Gears of War 3 mer av det gamla, vilket vissa kanske blir mätta på men för de som hade högre förväntningar lär spelet lämna en bitter eftersmak och en känsla av otillfredsställelse.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Spelet Catherine, ett otrohetsdrama, kommer 2012 och får betyg 5

by

Titel: Catherine
Utvecklare: Atlus
Betyg: 5
Format: Playstation 3, Xbox 360
Sverigepremiär: Första kvartalet 2012

Sedan urminnes tider har otrohet fascinerat oss. Otrohetens förbjudna spänning och svartsjukans okontrollerbara kraft är teman som berörs redan i den grekiska mytologin och fortsätter än idag att porträtteras med varierande djup i alla kulturformer. Förutom i spelmediet – så klart.

Men kanske är det dags för en omvälvning? Catherine är nämligen det första spelet som på ett elegant och skickligt vis berättar ett fängslande kärleks- och otrohetsdrama.

Protagonisten Vincent är en vardaglig ung kontorsarbetare utan några högre livsambitioner än att dricka öl med polarna och leva ett stilla, kravlöst liv. Han befinner sig i en trivsam fas av total självständighet från både föräldrar och fru. Ett liv som snabbt får sig en törn när hans flickvän Katherine McBride insinuerar på att tiden är kommen för just giftermål.

Det är när han ensam samma kväll sitter på stammishaket med en öl i handen i hopp om att samla tankarna som Catherine uppenbarar sig; en blond ung kvinna som med sin koketta Gyaru-stil och mystiska personlighet lika gärna skulle kunna vara en projektion av Vincents idealkvinna. Hon är med andra ord den farliga lockelsen som Vincent inte alls behöver i sin pågående trettioårskris.

Catherine slår sig ner vid barbordet bredvid honom och skärmen mörknar. När Vincent vaknar upp i sitt rum morgonen efter ligger hon naken bredvid.

Vincent förlorar kontrollen over sitt liv. Samtidigt som kaoset tar över hand börjar han jagas av nedbrytande mardrömmar om talande får och freudianska monster. Det är din uppgift att leda Vincent genom det virrvarr som är hans liv. Att Catherine är en upplevelse olikt allt annat behöver inte understrykas.

Spelmomenten i Catherine kan beskrivas som en genrekorsning mellan pussel- och dejtingsimulator. Under nätterna ska du i Vincents mardrömmar klättra upp för torn genom att flytta på block och under dagen socialiserar du främst med människorna i stammishaket. Det ger, trots det kompromisslösa upplägget, en snygg ram för berättandet. Pusselmomenten som dominerar gameplayet är dock långt ifrån Catherines bästa stunder och kan komma att avskräcka folk från spelets sanna kvalitéer.

Det är uppenbart att den japanska utvecklarstudion Atlus inte anpassat sig till västvärldens publikförväntningar. Det faktum att man huvudsakligen valt att bygga spelupplevelsen på karaktärsinteraktion, dialog och livsöden – i en bransch som domineras av själlösa actionshoooters – är väldigt talande om Atlus mod.

Catherine tar upp teman som känsliga föräldrarelationer, skuld, otillräcklighet, svek och andra allvarliga ämnen som spel sällan vågar beröra, på ett skickligt sätt som ger alla karaktärer ett djup. Att du dessutom som spelare i vissa fall kan hjälpa de trasiga själarna i din omgivning, ibland maktlöst behöva agera åskådare medan de går under – och i andra fall tvingas agera förgörare – förstärker din roll och ditt känslomässiga engagemang. Resultatet blir en värld och en karaktär som känns genuint mänsklig. Och vem vet, kanske lär du dig saker om dig själv på vägen.

Catherine lyckas med detta utan att hamna i en kategorifälla. Spelet skiftar ständigt mellan skruvad humor, obehaglig skräck och djupt allvar utan att någonsin kännas krystat.

Catherine är inte bara spel, utan kultur när det är som bäst. Det roar, berör, engagerar och framför allt får dig att reflektera. Och där någonstans inser man att Catherine bryter mot flera barriärer där mediet tidigare ansetts vara ”bra för att vara spel” och istället övergår till ”bra på riktigt”. Ironiskt nog var en kärlekshistoria allt som krävdes.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,