Sent på natten cyklade jag hem utmattad och belåten. Sista kvällen blev det också onödigt nog en sväng till Stay Out West på Hisingen. I mitt omtöcknade tillstånd hade ett crescendo naglat sig fast inuti huvudet. Det var Patti Smiths röst i Break It Up, från den platta hon hade bestämt skulle rekonstrueras på Way Out West fyrtio år efter att den släpptes.
Angående Horses skrev Pop i sitt specialnummer som 1994 rankande de mest betydelsefulla albumen i historien: ”Smith förklarade det användbara i kombinationen ilska, storstadsdekadens och poetisk skärpa.” Skribenten menade att debutsuccén, vars producent var bångstyrige John Cale, är det enskilt viktigaste verket för framväxten av punk. Kvinnan vars intellektuella framtoning genomsyrar hennes memoarer Just Kids (rekommenderas), har dessutom givit det androgyna och till synes bohemiska ett ansikte. Efter sju fattiga år av diversearbete i kultursektorn i New York med tre diktsamlingar utgivna, hade saker fallit på plats. Ska vara ärlig och säga att jag upptäckt henne i efterhand, den punkiga attityden kan ha avskräckt mig för fyrtio år sedan. Inför Way Out West laddade jag flera gånger CD-spelaren, kom varje gång fram till att Horses kändes urstark men ojämn, inte tillgänglig utan ansträngning. 2008 såg jag den flitige Sverigegästen på Skeppsholmen, vilket kändes som att ha bevittnat en grandios extatisk rit.
Den tematiskt styrda spelningen tog vid strax efter att Chic gjort vad vi kunnat begära och lite till. Gick alldeles utmärkt att låta sig dras in i något helt annat. Ibland funkar det med tvära kast. Smith hälsade välkommen genom att utbrista ”great to be back”. Öppningen var bedårande, ljudet av osannolikt god kvalitet och musikerna maximalt taggade. Det kantiga primitiva som inramar skivan hade på ett smakfullt sätt ersatts av mer modern utrustning och tidlöst spel. Många rocktrummisar förstör nöjet för mig genom att bankandes sätta sig själva i centrum. Jay Dee Daugherty som var med när Horses spelades in, borde uppmärksammas särskilt för sitt otroligt delikata musicerande. Från elpiano och bas hördes uttrycksfulla och väl sammanfogade toner, ömsom vackert, ömsom naket och sårigt. Noterade i några takter ett subtilt samspel mellan piano och gitarr. Sist men inte minst Lenny Kaye, vars insatser på plattan var en av anledningarna till dess framgång. Hans glöd och förmåga har definitivt inte slocknat, ackorden är en fröjd att lyssna på. Den epokgörande skivan framstod helt enkelt som mer aptitlig, och minst lika angelägen live, så här lång tid efter tillkomsten. Och ändå hoppas inga passager över. Det reciterande längre avsnittet kan rubriceras som sprudlande och ursinnig spoken word. Ett kul grepp var när Smith meddelade att de spelat färdigt A-sidan, att skivan måste vändas för att andra halvan ska kunna förmedlas. Hon informerade om att Kimberly var tillägnad Jim Morrison medan Elegie sades vara en homage till Jimie Hendrix. Blev väldigt emotionellt när Smith hedrade en radda döda artister, hävdade att så länge vi tänker på dem som inte längre finns bland oss, håller vi deras minne vid liv. I Elegie klev Daugherty fram och tog över gitarrsysslan med den äran. I hypnotiska titellåten kom några mäktiga riff från Kaye och publiken blev salig. Polarpristagaren kallade Wat Out West för en ”great festival”, tackade för responsen från de cirka 25.000 framför Azalea-scenen och var frikostig med extranummer. Springsteens Because the Night dedicerades till avlidne maken Fred Sonic Smith. People Have the Power riktades till festivalens många volontärer och allra sist hördes CD-utgåvans bonusspår My Generation. Kan tillägga att när Kulturbloggens utsända på uppmaning ombads utse årets No. 1 på Way Out West föll valet i stark konkurrens på Patti Smith och hennes band. Kommer antagligen betrakta konserten som en av de allra bästa någonsin, åtminstone bland de jag varit på utomhus.
Text: Mats Hallberg
Foto: Annika Berglund
