Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Orange Stage

Roskilde Festival: Mew skapade magi på Orange Stage

by

Mew, Orange Stage
Roskilde Festival 7 juli 2012
Betyg: 4

Mew och Roskilde tycks vara ett ovanligt möte mellan himmel och jord. Spelningen som håller på sent in på lördagsnatten känns väldigt speciell och når rent av sprakande höjder. Det rymliga ljudet är så mäktigt att det danska bandet, som varit aktiva ända sedan mitten av 90-talet, inte har några som helst problem att fylla ut sin plats på festivalens största scen.

De progressiva, drömska gitarrerna bjuder in mig och tiotusentals andra till magiska sinnesstämningar samtidigt som låtarna tycks innefatta någon vacker, poetisk mekanism som bara växer och växer allt eftersom konserten fortsätter. När de har spöken och nallebjörnar på scen kunde det liksom ha blivit lite fel, istället känns det bara charmigt.

Kanske beror det på att de danska pionjärerna inte har något nytt album att marknadsföra, men det känns som att spelningen rakt igenom håller en jämn men riktigt hög nivå. Vi bjuds på alla låtarna vi vill höra. Det är svårt att hitta de rätta superlativen, men Mews spelning på Roskildefestivalen 2012 var ett storslaget ögonblick som kommer följa med mig en lång tid framöver. Dessutom lämnar de scen med en ny låt som bådar gott inför framtiden.

Foto: Jonatan Södergren

Roskilde Festival: Bruce Springsteen på Orange Stage

by

Bruce Springsteen and the E Street Band, Orange Stage
Roskilde Festival 7 juli 2012
Betyg: 3

Är ni redo? Ett, två, tre, fyra. Yeah, yeah, yeah. Personligen tycker jag att den här typen av publikfrieri ligger på en rätt ointelligent nivå. Det är som att bossen vill se efter om vi överlevt den tråkiga inledningen som bortsett från en tafatt version av Badlands mestadels kretsar kring senaste skivan Wrecking Ball. Av de nya låtarna är det enbart We Take Care of Our Own som sticker ut. Annars bjuds det på predikande mellansnack, mediokra irländska folkvisor samt en utdragen Håkan Hellström-version av My City of Ruins som aldrig tycks ta slut.

Det dröjer nästan en timme innan det tänder till. Under Spirit in the Night hoppade New Jersey-sonen ned i publikhavet och det dröjde inte länge innan hans väst hade blivit helt nerdränkt i läppstift. Därefter gästades han av The Roots på scen och tillsammans framförde de en funkig version av The E Street Shuffle. Framför allt kan Because the Night, Bruce Springsteens mest välskrivna poplåt som visserligen gjordes känd av Patti Smith, aldrig gå fel.

Under Working on the Highway plockar Bruce Springsteen fram en akustisk gitarr innan han tar på sig en sombrero någon kastat upp på scen – men trots den goda inledningen blir det för mycket country för min smak. Däremot är The River helt mästerlig. Springsteen känns lite mer fokuserad på framförandet och texten, som går rakt in i benmärgen, passar om möjligt bättre nu än när den skrevs. Tänk om han även under resten av konserten hade koncentrerat på låtarna istället för de uttjatade rockposerna.

Publik: Det största publikhav jag någonsin sett.
Längd: För länge, som vanligt.
Fråga: Var rumpdansen under Glory Days verkligen nödvändig?

Roskilde Festival: Jack White stod för en av festivalens mest minnesvärda spelningar

by

Jack White, Orange Stage
Roskilde Festival 6 juli 2012
Betyg: 4

Inför en av festivalens största publiksamlingar bygger Detroit-födde Jack White tillsammans med sitt lite gotiska band, för övrigt helt bestående av kvinnor, upp en mästerlig show. Framför allt hänförs jag av Sixteen Saltines som ikväll når svindlande höjder. Tankarna förs till Texas. Till bluesen, men med rockens energi. Stundtals känns det nästan som att den forne The White Stripes-stjärnan har ingått en pakt med djävulen. Kvällen till ära bär White dessutom en vit hatt och han är inte helt olik en besatt Michael Jackson.

Material plockas logiskt från såväl soloskivan Blunderbuss – vilken släpptes tidigare i år – som från de tidigare bandens smått makalösa kataloger. Av dessa tidigare band handlar det såklart mest om The White Stripes. Seven Nation Army är en låt som på egen hand kan välta en arena och jag undrar om den inför en euforisk Roskilde-publik inte når ytterligare ett steg. Tillsammans med ljusshowen och den dimmiga luften är det rent av magiskt. En perfekt avslutning på en av festivalens mest minnesvärda spelningar.

Fråga: Är det någon som går ifrån spelningen utan att nynna på melodin i Seven Nation Army?

Foto: Jonatan Södergren

Roskilde Festival: Beth Ditto lyfter Gossip på egen hand

by

Gossip, Orange Stage
Roskilde Festival 6 juli 2012
Betyg: 3

Det går knappast att inleda en recension av en Gossip-konsert utan att ta upp den karismatiske sångerskan Beth Dittos lika underhållande som extravaganta scenpersonlighet. Det känns nästan som att hon på egen hand lyfter den annars rätt avslagna spelningen på Roskildefestivalens största scen. Hon kan liksom aldrig stå still. Inte ens för ett ögonblick. Ena sekunden står hon och viftar med rumpan mot fotograferna bara för att sekunden senare klunka i sig lite av sin drink samtidigt som hon apar runt på scenkanten. Tyvärr smittar inte hennes överflöd av energi riktigt av sig till de tusentals personer som tagit sig till spelningen. Jag kan tänka mig att den dansvänliga, milt post punk-influerade funk-rocken kanske hade gått hem bättre på en inte fullt så stor scen.

Avslutningen med Heavy Cross lämnar förvisso mersmak och slutar i pusskalas efter att Beth Ditto hoppat ner i publikhavet. Dessförinnan har trumslagerskan Hannah Blilie dessutom hunnit svepa en halv flaska whiskey. Spelningen har helt klart sin charm – de hinner bland annat sjunga några rader ur Nirvanas Smells Like Teen Spirit – men det känns som att det, sett till helheten, går och faller med den grötiga ljudbilden.

Foto: Jonatan Södergen

Roskilde Festival: The Cure på Orange Stage

by

The Cure, Orange Stage
Roskilde Festival 5 juli 2012
Betyg: 4

”It doesn’t matter if we all die” sjunger Robert Smith i One Hundred Years, dödsångestens egen nationalsång. Då är vi lite mer än halvvägs in i den tre timmar långa maratonspelningen och folk har redan börjat lämna Orange Stage. Kanske eftersom både A$AP Rocky och Perfume Genius spelar på andra scener precis samtidigt. Kanske känner vissa att de inte längre behöver bli botade efter att ha hört Just Like Heaven. Eller så är The Cure helt enkelt inte världens mest festivalvänliga band. Fokus har alltid riktats mot låtarna i sig. Det finns en fara i det. Även om Robert Smith dansar runt lite emellanåt är det enbart i de kändaste låtarna – framförallt i den avslutande hitkavalkaden – som publiken vågar tända till.

Efter att ha sett The Cure tre gånger i sommar rankar jag spelningen på Roskildefestivalen någonstans mitt emellan den trötta spelningen på Primavera och den fantastiska spelningen på Hultsfredsfestivalen. Robert Smith glömmer bort texten i Play for Today men det kompenseras av den majestätiskt gröna och surrealistiska ljusshowen under A Forest. Dessutom måste klockorna på scen ha gått lite före, men den riktiga explosionen var tveklöst när de 23:50 spelade Friday I’m in Love inför en helt euforisk torsdagspublik. En kväll som denna är det svårt att inte lyfta fram poplåtarna som höjdpunkter.

Innan avslutningen med Boys Don’t Cry berättar Smith att Simon Gallup, bandets basist, under den senaste veckan övat in basgången i Born in the USA. Antagligen var det bäst att de lät bli att spela den, men jag kan inte låta bli att tänka på hur besynnerligt det skulle kunna låta.

Följande låtar spelades:

(Tape)
Open
High
The End of the World
Lovesong
Push
Inbetween Days
Just Like Heaven
From the Edge of the Deep Green Sea
Trust
Want
Pictures of You
Lullaby
The Walk
Doing the Unstuck
Bananafishbones
Play for Today
A Forest
Primary
Shake Dog Shake
The Hungry Ghost
Wrong Number
One Hundred Years
End

The Kiss
If Only Tonight We Could Sleep
Fight

Dressing Up
The Lovecats
The Caterpillar
Close to Me
Just One Kiss
Let’s Go to Bed
Sleep When I’m Dead
Friday I’m in Love
Why Can’t I Be You?

Boys Don’t Cry

Foto: Jonatan Södergren