Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Monolog

Att måla en häst på Teater Giljotin om förträngda konstnärsdrömmar

by

Att måla en häst
Teater Giljotin, Stockholm
Premiär den 10 oktober 2012

Att måla en häst utspelar sig i ett vitt rum, fyllt med vita färgburkar. Anna ska måla en färgsprakande väggmålning med en häst till sin dotter Miranda. I morgon är det hennes födelsedag och fastän Anna har haft gott om tid på sig har hon inte kommit igång än. Nu sitter hon fast här med sin skaparångest och hennes förträngda konstnärsdrömmar kommer i kapp henne. Ida Wahlund, som spelar Anna, har också skrivit monologen. Hon förmedlar skickligt Annas känslor och hur hon försöker hantera dem.

Så här skriver jag i Teatermagasinet:

Att måla en häst handlar om att offra sin dröm för att något annat kommer emellan. Kanske en kärleksrelation, som det verkar ha varit i Annas fall. Anna pendlar nu mellan två jag: å ena sidan den duktiga flickan som håller reda på allt och vill vara alla till lags; å andra sidan den bittra potentiella konstnären som ångrar att hon inte kämpade hårdare för sin dröm.

Nu är det i stället hennes man, Frank, som vill leva ut sina drömmar och tänker börja skapa film. Annas bittra jag missunnar honom det, medan den väna makan och modern försöker hålla skenet uppe.

Pjäsens viktigaste budskap tycker jag är vikten av att vara sann mot sig själv och att ta ansvar för sina egna beslut. Det är sällan någon som tackar en för att man ger upp sina drömmar, eller som ens förstår att det är ett offer. I många fall kanske det inte ens är ett offer, utan en undanflykt för att slippa pröva sina vingar och riskera att misslyckas.

Temat är inget nytt, men Ida Wahlund framställer Anna och hennes inre konflikt på ett tydligt och levande sätt. Monologen innehåller också en del humor. Slutet på pjäsen är lite abrupt, men kanske finns det ett hopp. Det är nog inte för sent för Anna att börja våga vara sig själv.

Att måla en häst
Av och med: Ida Wahlund
Regi: Hanna Andersson och Ida Wahlund
Scenografi och ljus: Jenny André
Ljud: Johan Bengtsson
Producent: Regine Stålnacke och Ida Wahlund

Foto: Anna Thorbjörnsson

Läs även andra bloggares åsikter om

Börje Ahlstedt går ut och in i Strindberg på Dramaten

by

Strindberg ut och in
Dramaten, Lilla scen
Premiär den 8 februari 2012

Börje Ahlstedt är tillbaka på Dramaten med monologen Strindberg ut och in. Dramaten skriver:

Under sin 50 år långa skådespelarkarriär har Börje Ahlstedt spelat en lång rad Strindbergpjäser, och odlat ett särskilt förhållande till författaren. Här återvänder han till en del av pjäserna, karaktärerna och historierna som han lärt känna under sitt liv som skådespelare.

– Som Strindberg kommer jag närmast tränga mig upp på Dramatens scen och ockupera den, säger Börje Ahlstedt.

– Jag har en väldigt personlig relation till de här texterna, som jag spelat under hela min karriär. Och det ska bli ett nöje att återvända till dem, nu med lite mer livs- och teatererfarenhet.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Börje Ahlstedt glider ut och in i August Strindberg och hans rollfigurer. Han ger ett skört och förvirrat intryck där han kryper omkring bland sina papper. Ibland är han sig själv och berättar om sina roller i Strindbergpjäser. Dramaten får sig ett par slängar, till exempel för att ha tryckt ned Marie Göranzon och honom (kanske inte bara fysiskt) i en föreställning där maskineriet slutat fungera. Efter en stund känns det inte längre viktigt vem Börje Ahlstedt föreställer. I stället flyter vi med in och ut ur Strindbergs texter och njuter av hans formuleringar.

Strindberg ut och in – av och med Börje Ahlstedt

Ljus Jim Rasmussen
Peruk och mask Peter Westerberg
Dramaturg: Magnus Florin
Pianomusik: Göran Martling

Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

C – en händelserik monolog av Hamadi Khemiri på Dramaten

by

C – en monolog av och med Hamadi Khemiri
Dramaten, Lejonkulan
Premiär 20 oktober 2011

Hamadi Khemiri har skrivit och framför själv monologen C i Dramatens Lejonkula. För att att vara en monolog är det en väldigt händelserik pjäs, med många roller.

– Det är spännande att kunna vara både utanför och i flera personer, att hoppa mellan situationer och platser och byta perspektiv. Att jag skrev det här manuset beror nog på en slags nyfikenhet på vår disparata, kaosartade värld som på något sätt ändå hänger ihop, säger Hamadi Khemiri i ett pressmeddelande från Dramaten.

C är nämligen en partikel som följer den materia som den fastnar på och färdas över kontinenter och mellan människor. I Teatermagasinet skriver jag:

Genom C får vi lära känna ett antal personer runt om i världen, vars öden flätas samman under föreställningen. Skådespelaren och manusförfattaren Hamadi Khemiri gestaltar C, alla personer som C hamnar på och dem de samtalar med. Där finns deppiga, sanningssägande Anna, den olyckligt kära japanska musik-tjejen Yuri och den kick-boxande transvestiten Thiago. Dessutom en svensk idealist, en journalist, en president och Iman – en gammal arabisk kvinna vars mamma var judisk budist och pappa var Tjajkovskij – eller hittar hon bara på?

Läs vidare i Teatermagasinet.

Hamadi Khemiri har tidigare skrivit Signalfel (2007), som bland annat spelades på Dramaten, och Moral Science Club (2009) på Judiska Teatern. Som skådespelare har han nyligen spelat i succén Hjärtats beatbox (2010), Inferno (2010) och En egen ö (2011) på Unga Dramaten. Våren 2012 gör han stora roller i Spöksonaten i regi av Mats Ek och Paradisets barn i regi av Ellen Lamm.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,