Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Du stör dig hårt på mig är Markus Krunegårds första släpp sedan senaste albumet Mänsklig värme från 2012 och är en första fingervisning om hur det kommande albumet Rastlöst blod kommer låta. Ett album Krunegård spelat in med Patrik Berger och Jari Haapalainen, som även producerade Krunegårds tidigare band Laakso samt Markus solo-debut Markusevangeliet.
Du kan lyssna på låten via Musikguiden i P3: http://t.sr.se/NJq6pB.
Efter att tidigare i veckan gått ut med metalakter — som Iron Maiden — och svenska soloess presenterar Bråvallafestivalen nu sex indieakter. Det handlar om Kings of Leon, Mando Diao, The Hives, Passenger, Belle & Sebastian och Markus Krunegård. Så här presenterar de Kings of Leon på sin hemsida:
”Som ett av 2000-talets mest produktiva rockband har amerikanska Kings of Leon hunnit släppa sex studioalbum sedan 2003-års debut ’Youth & Young Manhood’. Det Kings of Leon hade byggt upp under bandets tre första skivor exploderade då albumet ’Only by the Night’, med hitsinglarna ’Use Somebody’ och’Sex on Fire’, släpptes 2008.
Sedan Kings of Leon tog steget till att bli ett av världens största rockband har de haft en konstant formtopp – 2010 släpptes ’Come Around Sundown’ och under hösten kom den senaste skivan ’Mechanical Bull’, som både toppat albumlistor och blivit Grammynominerad.”
Värt att notera är att skotska Belle & Sebastian faktiskt skulle ha spelat på festivalen i år men tvingades ställa in. The Hives gör sin enda Sverigespelning under 2014 på Bråvalla. Festivalen går av stapeln i Norrköping mellan den 26 och den 28 juni nästa år.
När Kulturbloggen möter upp Markus Krunegård på Lilla Hotellbaren i södra Stockholm är han nyss hemkommen från Austin och musikindustrins kanske viktigaste mässa South by Southwest där han uppträtt med We Are Serenades – hans och Adam Olenius från Shout Out Louds gemensamma kreativa outlet. I maj åker de tillbaka för en USA-turné men dessförinnan ger Markus ut sin nya soloskiva som bär titeln ”Mänsklig värme”.
Hur var South by Southwest?
Det var grymt, det börjar arta sig där borta. Det finns bättre förutsättningar för liv i tjugofem graders värme. Det var lite hysteriskt eftersom vi spelade hela tiden. Vi åkte mellan olika sessions och gjorde massa intervjuer. Austin är en häftig stad, jag har aldrig varit där förut. Vi hann även se Lower Dens, Kindness och massa annat.
Hur känns det så här nära albumsläppet?
Jag ser fram emot det, nu är det liksom för sent att ångra dig. Det är befriande samtidigt som det är enda tillfället jag kan tillåta mig själv att noja lite. Men jag ska bara luta mig tillbaka och se hur den tas emot.
Hur hinner du med alla dessa projekt?
Det har gått två och ett halvt år sedan jag släppte de förra skivorna och låtarna på Serenades skiva har vi samlat på oss under fyra år. Det brukar ta ett halvår efter jag släppt en skiva innan jag kommer in i ett flöde och börjar skriva på nytt igen. Det är inget nio-till-fem-jobb. Jag får en idé och blir lika förvånad varje gång jag kommer på en låt. Väntar jag så har jag en skiva till slut.
Ett centralt tema på nya skivan tycks vara resan till varmare klimat, hur kommer det sig?
Om man är på samma plats, sitter vid samma köksbord eller samma barstol, tömmer man det ganska fort. När man reser höjer man blicken och saker som är helt vanliga blir lite mer speciella. Resor gör också att man kommer på fler idéer vilket kanske beror på att man inte behöver diska eller tvätta. Hjärnan får mer tid att komma på saker. Saker som skrivs förläggs någonstans, oavsett om det är på en flygplats eller i ens sovrum. Det blir en ram att skriva runt.
Anser du att skivan har några teman?
Det har den säkert, jag hoppas få läsa om det i recensionerna. Den här gången har jag kunna välja ämnen mer mångsidigt. Om man är olyckligt kär eller arbetslös och frustrerad finns det inte så mycket annat som distraherar en. På den här skivan har jag kunnat zooma ut och välja med fritt. Det är inget konceptalbum utan snarare tio låtar där varje låt fyller sin plats som akt i skådespelet.
Hur har arbetsprocessen bakom den här skivan skiljt sig från hur du arbetade med ”Prinsen av Peking” och ”Lev som en gris, dö som en kung”?
Det mesta spelades in live. Idag finns det så mycket datagjord musik där varje sekund är fylld av tricks och gimmicks. Jag ville ha mer mänsklig värme, så jag hyrde en fet studio och spelade in med mina kompisar. Det var som ett happening – när pengarna tar slut måste skivan vara färdig.
Jag var tvungen att vara hård mot mig själv och ställa krav på en högre standard eftersom jag den här gången spelade in tio, eller tretton, låtar istället för tjugosex. Förra skivorna var mer yviga och skissande fast det var ingen jätteskillnad. Spontaniteten är fortfarande där.
Är det inte mycket lager-på-lager?
Ljuden är fylliga – det är ingen tom skiva. Däremot är det inte mycket pålägg. Att det låter som lager-på-lager beror på hur det är mixat. Det är ingen demokratisk mixning där alla instrument låter lika mycket. Det var det jag ville åt i studion – en annan ljudbild än rådande.
Vilket var det bästa föremålet i studion?
En Rotor Drum med gate reverb löste många problem. Sedan köpte jag en akustisk gitarr, Jimi Hendrix favoritmodell. Den var bra, nu är den trasig. Så blev jag lurad när jag köpte den men den var bra.
Har du funnit några nya influenser?
Lower Dens som jag nämnde tidigare. Jag hittar nytt hela tiden. Jag lyssnar mer på gitarrock, The Who hade jag inte lyssnat på tidigare, och mindre på electro. Annars är det samma – PJ Harvey och Violent Femmes. Kurt Vile och The War on Drugs är sådant jag inte hade hittat tidigare. Reggae var jag tvungen att bli äldre för att kunna uppskatta, förut blev jag alltid så rastlös av det.
Varför bytte ni namn från Serenades till We Are Serenades?
Det var inget mer mystiskt än att det redan fanns ett lotion-företag som hette Serenades. Folk stämmer varandra i USA så vi blev tvungna att byta. Vi satt en kväll och tyckte We Are Serenades var den bästa nödlösningen. Det är enkelt eftersom vi ändå säger det under spelningarna. Eller nu kanske vi måste säga We are ’We Are Serenades’.
Foto: Emma Andersson
Markus Krunegård, Jonathan Johansson och Albin Gromer ansluter nu till Peace & Love, berättar ett pressmeddelande:
Krunegård släpper idag (28 mars 2012) sitt nya album och gör ett kärt återbesök, likaså Jonathan Johansson. Dessutom gör det senaste stjärnskottet på den svenska soulhimlen, Albin Gromer, debut på festivalen.
Peace & Love äger rum den 26-30 juni i Borlänge. Årets tema är En Ny Värld.
– Ett riktigt fint gäng artister ansluter nu. Albin Gromer är glödhet just nu och var väldigt ivrig redan förra veckan att berätta att han ska spela på Peace & Love i sommar. Den här veckan bekräftar även vi detta faktum, skrattar presschef Ronny Mattsson.
Prinsen av Peking gör äntligen ett återbesök på Peace & Love och Love. Markus Krunegård är tillbaka på allvar med nytt album och popenergi som räcker och blir över. I sommar ger han sig ut på vägarna och ett stopp på vägen Borlänge. Markus besökte festivalen ifjol när han spelade med Serenades, men nu är det i ensamt majestät han ställer sig på scenen.
Det är svårt att ha kunnat undgå Jonathan Johansson den senaste vintern. Senaste skivan Klagomuren blev en fantastisk uppföljare till den hyllade debuten En hand i himlen och framgångssagan har bara börjat.
Det var inte många som hade hört talas om Albin Gromer innan han framförde låten ”Härinne hos mig” på P3 Guld-galan i januari 2011. Men efter galan viskades det överallt om hur hans framträdande var det överlägset bästa. I hemstaden Malmö hade snacket länge surrat om den unge soulsångarens suggestiva mix av elektronisk r’n’b och vemodiga texter på svenska. Och efter P3 Guld hängde snart resten av landet på. Idag kan vi bara konstatera att Albin Gromer är ett av våra allra starkast lysande stjärnskott, en soulrennäsans på svenska skulle man också kunna kalla det.
Mer info om Peace & Love finns på www.peaceandlove.se
Läs även andra bloggares åsikter om musik, Peace & love, musikfestival, Markus Krunegård, Albin Gromer
Artist: Markus Krunegård
Album: Mänsklig värme
Betyg: 4
Det känns som att Hela livet var ett disco-Markus nu efter flera förvirrade år av Hets där han sjunger att Älskad är inget jag vill bli och Laakso där han upplever Worst Case Scenario och skriker att han är en Dropout and never finished anything in my life nu, sorgligt nog, är över. Markus Krunegård har växt upp och hans musik har gjort detsamma. Enligt han själv är Mänsklig värme ett resultat av mycket möda och att ”det är första gången en teckning av mig inte är fullkladdad av utsmetad blyerts”. Det märks faktiskt. Att Markus verkligen ville åstadkomma ett riktigt album, som han lagt ner tid på, verkligen försökt få så bra och professionellt som möjlig, och inte bara skyndat fram. Det har gått en tid sedan Krunegård sist släppte något nytt. Jag menar, bara Solo-Markus, inte med den andra nybildade gruppen tillsammans med Shout Out Louds-Adam (We Are Serenades), och fansen börjar bli olidliga, så jag tror att det var väldigt viktigt för Markus att detta albumet verkligen skulle bli bra. Bra på riktigt. När man lyssnar på detta album så hör man hur han kämpat med detta, gjort allt för att även addera lite sorg till sina låtar fast vi alla vet att Markus, han är lycklig nu, vi vet att det inte riktigt är samma man vi lyssnar på nu som när vi lyssnade på Västerbron av Laakso 2007.
När jag lyssnar på Mänsklig värme ler jag. Det är bra. Det är ett helt okej betyg. Men det bästa betyget är ändå när man gråter av musiken. Idealet. Att få någon till tårar av sin musik. Något de flesta artister någon gång strävar efter. Tänk Broder Daniel. Tänk The Smiths. Tänk Håkan Hellström, innan han blev lycklig han med. Jag missunnar inte artisterna lyckan, jag är glad för deras skull, att de fann sin kärlek fast de så många gånger sjungt om att de hatar den.
Jag vet inte varför men visst känns det som att de svikit oss när de inte längre kan stå för sorgen de innan sjungt om, inte kan relatera till dem för de är lyckliga nu. Jag tycker att det märks väldigt mycket i detta album, Markus senaste, att texten även i de ledsammare låtarna är glada på något sätt, om ni förstår vad jag menar. Det har alltid varit ett djup i Markus texter jag sökt efter, men tyvärr inte kunnat nå helt genom detta albumet.Tänk er en lycklig Morrissey. Det funkar inte. Jag vet att Markus Krunegård är ganska långt ifrån Morrissey, men principen är likadan. Jag vill ha sorgligare musik av dig, Markus!
När man släppet taget tar man steget, jag vet hur ont det gör när hoppet dör sjunger han i Askan är den bästa jorden. Jag får känslan av att Markus Krunegård nu blivit en sorts fader för oss alla gamla Laakso-fans som vägleder oss och berättar om hur allt blir bättre och att han vet hur ont det gör när hoppet dör men att det alltid återuppstår, det känns som om han på detta albumet vill förmedla sin lycka och att man aldrig ska ge upp, så jag ser de här tio låtarna på Mänsklig värme som ett räddande flygplan vid en återvändsgränd.
Låtarna är bra producerade, har starka ljudupplevelser, bra sång, igenomtänkta texter och ja, det är ju Markus Krunegård. Såklart det är bra. Det är långt, långt ifrån dåligt. Det är bra musik. Förstklassigt. Moget. De innan skrikiga tonårsångest-låtarna har som sagt vuxit upp nu till något seriöst, något verkligt. Även vågor av synth, dock små vågor, finns där. Det är nytänkande, 2012. Jag älskar den oväntade elektrovågen i Vår sista dans som är min absoluta favoritlåt på albumet. Till och med lyriken är tillräckligt sorglig för min destruktiva smak, jag föll speciellt för raderna ”Från kära älskling till en komplett främling, sånt händer hela tiden, sa du till mig när jag var liten men inte ett ord om att det gör så ont”.
Jag gillar verkligen Markus Krunegård, väldigt mycket, för han är annorlunda, jag vet inget jag kan jämföra hans musik med. Även nu, när den lyckosten verkar vara lyckligt förälskad och kanske svikit oss gamla fans till den lite ledsna Laakso-Markus som sjöng om att han alltid fick gå hem själv över Västerbron klockan sex på morgonen. Märk väl att jag skrev Kanske, såklart har Mr. Krunegård inte svikit oss än, inte förrän han slutat med musiken, tagit bort sig själv från Spotify och opererat bort sitt karaktäristiska födelsemärke på kinden.
Ännu finns ju Markus Krunegård kvar. Även om hans låtar är en aning gladare nu än innan han fann sin kärlek och fick barn. Även om han inte finns med på Far & Sons låt Precis som jag på Spotify då hans namn är cencurerat när det egentligen sjungs om honom, så finns faktikt Markus Krunegård kvar i denna värld, och vi äkta Laakso-fans står med öppna armar och tar emot Mänsklig värme med ett leende på läpparna och berömmer den möda Markus lagt ner på detta album. Jag säger det igen, man märker verkligen att han gjort allt för att få detta albumet att bli bra och nytänkande, och han har lyckats, mannen från Norrköping, han har lyckats. Det enda som bekymrar mig med detta album är att det låter lite som ett farväl. Jag kan ha fel men det är den känsla jag får när jag lyssnat igenom det några gånger. Det är lite No time for us över det hela. Eller har jag fel?
Text: Izabelle Zeijlon
Läs även andra bloggares åsikter om Markus Krunegård, musik, skivrecension