Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kristina Lugn

Rut och Ragnar på Göteborgs stadsteater värd att ses en gång till

by

Rut och Ragnar
Manus Kristina Lugn
Regi Carl Otto Evers
Scenografi Clive Leaver
Kostym Susan Salomonsson
Regiassistent: Isabell Evers
Sufflös/regiassistent: Petra Wik
Ljus Anders Johansson
Ljud Karin Bloch-Jörgensen
Mask Elisabeth Wigander
Dramaturg Sisela Lindblom
Göteborgs stadsteater
Premiär 20 oktober 2012

Det är en rolig skilsmässopjäs (1 tim 10 min) även om det blir sorgligt på slutet.

Ragnar och Rut drar flera skrattsalvor under föreställningen. De gör upp sitt trettiotreåriga äktenskap, delar upp sina ägodelar, pratar om vad de är skyldiga varandra – 64 samlag är Ragnar skyldig Rut, till slut bestämmer sig Ragnar för att Rut inte skall få hans mammas axelremsväska och göken i gökklockan – när Rut inte ser – tar han tillbaka dem. De är dessutom arbetskamrater, han studierektor, hon slöjdlärarinna. Undrar om Vera och Ragnar kommer att hångla i lärarrummet – frågeställningen uppstår. De skiljs, de avger löften om att avstå från varandra och lämna varandra i fred. De har sammanträde och Ragnar är ordföranden och allt går rätt och riktigt till.

Skilsmässa är ett känsligt ämne. Det är många äktenskap som kraschar i dagens Sverige. Rut och Ragnar ska ha en riktig skilsmässa med en skilsmässoceremoni liknande bröllopsceremonin. De ska ha en svekmånad i stället för smekmånad. De ska göra upp lista på gemensamma vänner. De får mig och publiken att skratta och det är befriande skratt. Ett relationsdrama, ett socialt drama, ett jämlikhetsdrama.

Kring sig har de en ställning för kläder, en byrå, ett köksbord som Ragnar börjar såga i, två fåtöljer. Rut har på sig sin bröllopsklänning. De verkar vara så naturliga med varandra. En gång i tiden, 60 år tillbaka i tiden, gick de i samma klass på Göteborgs stadsteaters scenskola. Folkkära är bara förnamnet.

Jag älskade Gerd Hegnell i rollen som bordellmamma i TV-filmen Rika barn leka bäst av Carin Mannheimer. Sven Wollter har impnerat genom året i roller i Raskens, Hemsöborna, Mannen på Taket – Hemsöborna gjorde han 1966.
De är så fina tillsammans, ger mersmak (jag kan tänka mig se pjäsen igen för att de är det de är). Gud signe er. är mästerligt, liksom föreställningsfotona av Ola Kjelbye.

– Vet du vad – jag tror att själva förutsättningen för att ett äktenskap skall hålla så länge som vårt är att minst en av de inblandade glömmer att varje människa föds som ett underverk av möjligheter, säger Rut.

– När alla sammanträdesprotokoll är justerade. När jag har genomdrivit mitt förslag om fasadbelysning av det lilla stationshuset i nattens utkanter. Då ska du komma till mig över ängarna, säger Ragnar.

Text: Katarina Bredberg

I rollerna Gerd Hegnell, Sven Wollter

Foto: Ola Kjelbye

Nu väntar tiden – från premiären på Teater Brunnsgatan 4

by

Hemma hos sin dagmamma väntar någon på att mamma ska komma. Dagmamman väntar också, men på vad?
”Nu väntar tiden” som hade premiär på Teater Brunnsgatan 4 på söndagen 10 april är en föreställning som bygger på dikter och böcker och tankar av Kristina Lugn, Gunnar Ekelöf och Sonja Åkesson om tiden, varat och existensen för människor från fyra år.
Jag tycker om den inställningen som beskrivningen av målgrupp vittnar om. Människor från fyra år.
I barn kan det finnas vuxna tankar, i en vuxen kan det finnas barnets tankar. Att ha barnet kvar inne i sig behöver inte vara samma sak som att vara barnslig eller oansvarig. Barn är en människa som inte hunnit fylla år så många gånger.

Medan barnet väntar och längtar efter mamman ska tiden fördrivas. Leken börjar med en poesiskrivande dagmamma och ett barn som med kroppen spelar upp diktens ord. Kanske är det så att i just ditt barns dagmamma finns det en dold stor poet?

Föreställningen har massor av olika dimensioner: Frågor om tid och längtan, om ensamhet och gemenskap …
Föreställningen talar till både de som inte har haft så många födelsedagar i livet än och till de som fyllt femtio eller mer. Dikterna som förts in i spelet har många bottnar och med kombination av skådespelarnas lekfulla mim blir det både humor och allvar samtidigt.

I programbladet för föreställningen står:

Kristina Lugns pjäser är ofta dramatiska utan att egentligen ha någon handling. De kan vara stillastående och samtidigt utvecklas. De berättar mycket utan att vara berättelser.
Kanska kan man säga att hon använder sig av ett opålitligt språk som gestaltar gränsland mellan tanke och känsla, mellan kropp och språk, mellan lek och verklighet.

Det är lite tråkigt när de beskrivit det så bra, det finns inte så mycket mer kvar för mig som recensent att säga nästan. Föreställningen är precis så: den berättar mycket om livet och tiden, utan att vara en rak berättelse och det som sägs, sägs inte bara i ord utan i kroppspråk och i musik och i det som inte sägs. Det är modigt att sätta upp en föreställning för alla åldrar på det sättet – och det är något som varenda dagis borde ta chansen att gå på och alla dagmammor bör ta sina dagbarn med sig till en föreställning av ”Nu väntar tiden”.

På bildern: Lisa Ullén, Anneli Martini, Anna-Lena Efverman
Foto: Dan Lepp

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Från premiären för Idlaflickorna av Kristina Lugn

by

Premiär för Kristina Lugns Idlaflickorna. Plats: Dramaten, lilla Målarsalen.

Det är första gången Stina och Ylva Ekblad spelar mot varandra. Mycket fint spel kring vad som händer när en före detta Idlaflicka reser på husmorssemester med sig själv.

Just bilden av Idlaflickor får en speciell betydelse (åtminstone för mig) när ord och mening bollas fram och tillbaka och förvandlas på vägen. Ja, så här är det väl att söka saningen om sitt liv. Precis som i verkligen är det egna självet den elakaste kritikern.

Kristina Lugn är expert på att sammanfatta komplicerade begrepp med få ord. Det kan bli väl tätt ibland, många ”one-liners” men upprepningar och bilderna som skådespelarna skapar hjälper. Resultatet är en spännande och minnesvärd teaterkväl. Publiken är med hela vägen till slutet och det är mycket skratt och en hel del igenkännande inför det livsdilemma som presenteras.

Pjäsen blir väl emottagen och vi släpper inte taget förrän  Kristina Lugn själv kommer fram och tar emot våra applåder. Vi tackar!

Om pjäsen:

I rollerna Stina Ekblad, Ylva Ekblad

Regi  Vibeke Bjelke
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus  Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell

Premiär 22 januari, Målarsalen

Svenska Dagbladet

Dramatens blogg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,