Filmkritik

Filmrecension: Inte Ett Riktigt Jobb – engagerande debattinlägg med stort hjärta

20 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Inte Ett Riktigt Jobb
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Patrik M. Fahlin

Ett engagerande debattinlägg av en regissör vars hjärta brinner för folkbildningen. Egentligen är den här dokumentären mest ett debattinlägg om folkbildningen som är under attack från högerpartierna, i synnerhet av Sverigedemokraterna. Det är en slags föreläsning av regissören Partik M. Fahlin om hur viktig folkbildningen är och den är ett attack på de politiska krafter som drar ner på stöd och resurser för folkbildningen. Som film är den svår att betygsätta konstnärligt och dramaturgiskt. Det höga betyget får den för att regissören så väl lyckas föra fram sitt budskap.

Utgångspunkten för filmen är utbildningsminister Mats Perssons uttalande då han motiverade regeringen stora minskning av anslag till folkbildningen med att regeringen hellre vill satsa på utbildningar som leder till riktiga jobb. Mats Persson (Liberal) var Sveriges utbildningsminister 2022–2024. Uttalandet om riktiga jobb har fått många reaktioner. I filmen finns flera exempel på personer som fått inte bara jobb utan lyckats mycket bra, tack vare den start och det stöd de fick från studieförbunden. Josef Fares, Marit Bergman, Smash Into Pieces, Kalle Moraeus, med flera exempel finns på att folkbildningen kan skapa jobb.

Men folkbildningen är en bred rörelse som har flera andra viktiga syften än att utbilda människor till jobb. Som filmen tar upp ger studieförbunden många unga möjligheten att utvecklas inom ett område och där finns många, många kurser och evenemang där människor i olika åldrar och bakgrund kan mötas och få nya kontakter.

Syftet med filmen är helt klart att slå ett slag för folkbildningen. Dokumentären är ett politiskt inlägg för att folkbildningen ska få resurser. Det lyckas regissören bra att få fram även om jag tycker att han förminskar problemet med att studieförbundet Ibn Rushd som grundades 2001 och lades ner i slutet av 2024 fick många miljarder i anslag trots att det fanns en hel del kritik mot att det studieförbundet ska haftstudiematerial eller hänvisningar till texter som ansetts konservativa eller problematiska gällande exempelvis hbtq-frågor och synen på aga.D Kritiker menade att verksamheten inte uppfyllde de krav på demokratisk fostran som ställs på organisationer som mottar offentliga medel. Det var skarp kritik som regissören inte tycks ta så mycket på allvar. Överlag är den tredjedel av filmen där han går igenom kritiken som förts mot studieförbunden kring anklagelser om fusk är upprepande och känns som indoktrinering. Men det är förstås så ofta går till när någon vill tydligt framföra sin åsikt. Jag tror att dokumentären hade vunnit på att han inte upprepade sig så mycket.

Jag tycker att varenda politiker i Sverige på alla nivåer, såväl inom kommun som region och på riksnivå bör ser denna film. Men många andra bör också de den och prata om den. Folkbildningen, studieförbunden, är så mycket mer än att den ger människor, framför allt unga, stöd att utveckla något de är intresserade av som inom musik, teater, att laga mat, att hantverka, att programmera, att fotografera, att filma, att skriva med mera, med mera. Studieförbunden ger människor möjlighet att mötas.

Filmen har ett stort fokus på unga som får hjälp att utvecklas genom studieförbunden, men jag saknar en annan viktig del av vad studieförbunden gör för andra åldersgrupper och äldre människor. Folkbildningen/studieförbunden har en given plats där idrotten eller olika politiska eller religiösa organisationer inte lockar.

Att dra ner på resurserna till folkbildningen är farligt för samhället, menar många som får komma till tals i filmen. I stort sett den ende i filmen som uttalar stöd för att dra ner på resurser till folkbildningen är Sverigedemokraternas Alexander Christiansson.

Tja, denna dokumentär är utan tvekan ett politiskt debattinlägg – och därför väldigt svår att betygsätta. Men den görs övertygande och det bubblar av engagemang och hjärta. Egentligen siktar han väl på öppet mål. De flesta runt om i Sverige har väl en positiv inställning till folkbildningen? För övrigt ser väl opinionsundersökningarna inför valet ut som att Tidö-regeringen ska tappa makten och då är det väl högst möjligt att folkbildningen får mer stöd. Men osvuret är bäst, förstås.

Filmrecension: Carola! – öppen och ärlig

18 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Carola!
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi My Sandström

En dokumentär som känns mycket öppen och ärlig som visar öppet hur unga kvinnor utnyttjas och inte får bestämma själva. En stark skildring av hur i synnerhet unga människor blir fråntagna makten över sig själva och sin musik. Regissören har fått tillgång till ett unikt material och ger oss en djup inblick i människan Carola Häggkvists liv.

Carola slog igenom för hela Sverige när hon som 16-åring vann den svenska uttagningen till Eurovision med sången Främling. Därefter gick det med full fart och hon blev känd inte bara i Sverige utan runt om i världen. Hon blev knuten till Bert Karlssons skivbolag först och senare till managern till Bee Gees. Hon hade inte mycket att säga till om. Skivbolagen bestämde över huvudet på henne. Ibland tvingades hon göra musik och video hon inte ville göra, ibland saker som helt stred mot hennes övertygelse.

Sedan hamnade hon ur asken i elden, skulle jag vilja beskriva det när hon blev aktiv i den kristna sekten Livets Ord hos Ulf Ekman. Hon fick sjunga gospel där och det var en befrielse som hon längtar efter men Livets Ord hade en del baksidor. Vi får se videoinspelningen från hennes bröllop med Runar Søgaard där Ulf Ekman tydligt påpekade att kvinnan ska vara underdånig mannen.

Carola är personlig och visar mycket ur sitt liv men samtidigt håller hon en tydlig bra linje gentemot det privat. Hon hänger inte ut människor men är ärlig med att när hon skiljde sig blev hon äntligen fri och självständig.

Carola har en fin röst. Det kan ingen förneka. Men hon har aldrig tillhört mina idoler inom musikvärlden. Men jag beundrar hennes öppenhet och ärlighet i denna dokumentär och den berättar inte bara om hennes liv utan säger något viktigt om hur unga kvinnor bemöts av makten inom musikbranschen och en del religioner och kyrkor. På ett sätt skulle jag vilja veta ännu mer men förmodligen hade dokumentären då gått över gränsen mellan privat och personligt.

En bra dokumentär där vi får följa Carola genom hennes genombrott, hennes motgångs roch konflikter och hennes styrka och revansch.

Filmrecension: Nästan Forever

17 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Nästan Forever
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Hannah Reinikainen och Lia Hietala

Jag skulle vilja tycka om denna dokumentära berättelse. Men det känns som att det privata får ta över för mycket av det som endast borde vara personligt. Jag skulle föredra att se en film om samma ämne men det skulle vara ett drama istället för rent dokumentär.

En dokumentär coming-of-age-porträtt som följer Jasmine, Philip och deras vänskapskrets i Stockholm under fem omvälvande år. Dokumentärfilmarna började följa ungdomarna och filma deras liv under sommaren 2020. Dokumentären skildrar hur de utvecklas från att vara barn till tonåringar med allt vad de kan innebära av sökan efter sin identitet och där vänskap och kärlek bubblar fram och tillbaka. Vi får följa vännerna då de åker skateard (naturligtvis). Finns det någon svensk ungdomsfilm som inte utspelas delvis kring skateboard? Vi får höra dem prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Filmen byggs upp med intervjuer, cinéma vérité-scener och ungdomarnas egna självfilmade videor, vilket av och till blir alltför förutsägbart och inget som känns nytt.

Tja, det är imponerande att regissörerna följt dessa ungdomar i fem år men jag känner att ett dramatiskt berättande som inte följer den exakta verkligheten hade talar djupare till tittaren. Hur filmen tas emot beror naturligtvis i hög grad på vem tittaren är. Jag är nog fel målgrupp för filmen.

När ungdomarna börjar i gymnasiet förändras mycket och de får nya relationer. Jag känner att det inte är helt rätt att följa så unga människor på detta nära sätt. Övergången till gymnasiet förändrar dynamiken i gruppen, så klart och deras relationer på prov. Men det engagerar mig inte.

För mig blir dokumentärer som följer unga människor alltid något tillbakahållna, det mest privata blandas med det och personliga, en del man vill veta döljs och ibland går filmaren för nära och det blir för privat. Samtidigt möter vi här två unga regissörer som vi kan vänta oss mycket av framöver.

Bakgrundsfakta om de två regissörerna:
Lia Hietala, född 1993 i Stockholm, arbetar som regissör, fotograf och casting director. Hennes kortfilmsdebut If I Say No (2016), inspelad i Norge, belönades med Nordnorsk Filmsenters stipendium Springbett, vilket ledde till kortfilmen Min homosyster (2017). Filmen vann en Teddy Award för bästa kortfilm på Berlinale och blev en internationell framgång. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber, regisserad tillsammans med Hannah Reinikainen.
Filmen hade premiär i Panorama-sektionen på Berlinale och belönades senare med pris för bästa långfilm på Seoul International Women’s Film Festival i Sydkorea samt bästa dokumentär på Lovers Film Festival i Italien. Tillsammans regisserade de även kortdokumentären Nattpass, som visades i Startsladden på Göteborg Film Festival 2022. Lia Hietala utvecklar för närvarande sin första spelfilmslångfilm Salt tillsammans med Camila Bejarano Wahlgren.

Hannah Reinikainen, född 1992 i Stockholm, är regissör och manusförfattare. Hon har studerat journalistik vid Stockholms universitet samt dokumentärfilm och manus på Biskops Arnö. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber tillsammans med Lia Hietala.
Filmen hade premiär på Berlinale och prisades senare på festivaler i bland annat Sydkorea och Italien. 2022 hade hennes första korta spelfilm Spott premiär på LUCAS International Festival for Young Film Lovers, samtidigt som kortdokumentären Nattpass visades på Sheffield DocFest. Hon utvecklar för närvarande spelfilmsprojektet babes inom det svenska debutantprogrammet Moving Sweden.

Filmrecension: Blir du ledsen om jag dör? Klumpig och nästintill skrattretande melodramatik

17 augusti, 2026 by Elis Holmström

Blir du ledsen om jag dör?
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Rojda Sekersöz

Det minst sagt njugga betyget ovan berättar – som i alltför många fall, inte allt. Att ta sig an den svenska gängkriminaliteten på film har varit nästan tabu-artat. För ett tag sedan mottog vi Miseria, en film så usel att det kunde vara värt att överväga en ny betygsskala innehållandes negativa betyg. Ämnet är en politiskt het potatis som oftast destillerar till att endast bli retorik för att tävla om maximala strafflängder. De mest drabbade områdena och människorna som bor i dem blir endast till kall statistisk eller en cynisk komponent i ett politiskt argument.

Vad gäller att ge de utsatta områdena ett faktiskt ansikte och samtidigt göra det med värdighet och omtanke så lyckas regissören Rojda Sekersöz till fullo. Där andra som vill skildra förorten, eller för den delen svenska subkulturer och dess många egenheter, presenterar det hela med märkliga pretentioner – i värsta fall rent självgod exhibitionism som i den helt outhärdliga Stammisar, finns är en naturlig och uppenbart bekväm inställning till materialet men också till karaktärerna. Därför blir de olika slangtermerna samt den – avsiktligen, o-eleganta dialogen till en faktiskt tillgång i stället för ett sänke. Huvudrollsinnehavarna Peshang Rad och Rudwan Socdal har dessutom en god kemi som på ett övertygande sätt säljer in den komplexa relationen som alltid är närvarande då det gäller ”ställföreträdande” föräldrar och barn.

Så varför leder dessa uppenbara plus till en film som halkar ned till de låga och inte alls särskilt välkomna betygsnivåerna? Svaret är – tyvärr, lika enkelt som sorgesamt. Trots de goda intentionerna och de många gånger stabila agerandena blir filmen saboterad av klumpig och nästintill skrattretande melodramatik som förvandlar några nyckelscener till outhärdlig pekoral. Ett antal – på pappret, starka scener blir demolerade av påträngande musik som är så pass malplacerad att det blir plågsamt distraherande. Sekersöz hittar inte heller någon balans mellan de lättsamma delarna kontra de kolsvarta där döden står inför dörren. Det är som att se ett jättelikt pussel där individuella bitar är klanderfria men där monteringen är rent monstruös. Att filmen tar inspiration från de mest rudimentära och enkla amerikanska independent-filmer blir också alltför uppenbart då den hela tiden eftersträvar att följa i samma fotspår som den aningen bortglömda – samt överskattade, Half Nelson, där mentorn bär på minst lika mycket svårsmält emotionellt bagage som lärjungen. Det är en klassisk formula som – tyvärr, endast funkar delvis här, då allt kulminerar i att vara hopplöst sentimental. Att filmen också försöker sig på en rad onödiga visuella knep och knåp som ett foto som blandar kraftig mättnad för att senare skifta till något mer avskalat leder inte till något annat än förvirring. Sättet passerad tid förmedlas genom filmen är också i det närmaste katastrofalt. Flera sekvenser är helt beroende av att förlöpt tid förklaras effektivt gentemot tittaren, istället liknar filmens veckor och månader snarare ett par lösryckta dagar.

Mot slutet kollapsar tyvärr alla fördämningar och filmens absolut sämsta sidor tar rodret. Enligt uppgifter produceras 300 000 ton socker i sockerbruket Örtofta i Skåne, det ligger ungefär en timme från Malmö där berättelsen utspelar sig. Tyvärr lär det vara inhemsk sockerbrist det närmsta årtiondet. Slutet nyttjar nämligen varenda sockerbeta som existerar i vårt avlånga land. Att publiken ens har sina tänder kvar efter detta förblir ett mirakel. Från att ha bjudit på ett antal sansade sekvenser med faktisk emotionell häfta blir allting ett sliskigt skämt. Och om inte detta var illa nog basuneras det ut lite Arja Saijonmaa i högtalarna. Då spelar det ingen roll att filmen bjuder på en och annan god scen, just då hörs endast ett vrål efter en akut insulininjektion.

Filmrecension: Främlingen – estetiskt tilltalande mästerverk som talar både till huvud och känslor

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Främlingen
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi François Ozon

Filmad i svartvitt och estetiskt enormt tilltalande – men samtidigt en tragisk berättelse med flera nivåer som talar både till huvudet och känslorna. En delvis absurd berättelse om en ung man som påstås vara helt oförmögen att visa några djupa känslor. Frågan är dock om han verkligen är det. Filmen ger mycket att både tänka på och rör mycket i känslorna och det undermedvetna. Inte lätt att skaka av sig efteråt.

Filmen bygger på och följer ganska strikt Camus roman Främlingen. Meursault är en ung man som säger sig alltid säga sanningen och samtidigt påstår han att han inte tror på något – han ska symbolisera en nihilist. För mig är det uppenbart att Meursault lurar sig själv, han är en stor bild av att fastna i sin livslögn om sig själv.

Det finns mycket skrivet om Camus roman och många teorier om hur den ska tolkas. Den förmodligen vanligaste förklaringen är att romanen är ett angrepp på nihilismen, på ideologin och tanken att det inte finns något i livet som har djupare mening, att livet saknar en högre mening, att det inte finns några fasta värden, och att moral eller sanning inte har någon objektiv grund. En form av ateism, på sätt och vis, även ateism är ett begrepp som har flera underavdelningar.

Albert Camus skrev romanen Främlingen under andra världskrigets början, mellan 1938 och 1940, och den gavs ut år 1942 i Frankrike. Oavsett om hans huvudskäl till att skriva den skulle vara att skildra faran och konsekvensen med nihilism är det fullt möjligt att tolka in och se mycket annat i både boken och filmen. Meursault gråter inte vid sin mors begravning. Många som tolkar boken menar att han därför straffas inte för sitt brott, utan för att han inte följer samhällets spelregler.

För mig handlar filmen både om livslögner och om grupptryck och rädslan för att tänka utanför gruppens normer och om våldsmonopolets makt, framför allt symboliserad av en rättegångssystemet. Meursault lurar sig själv samtidigt som samhällets företrädare inte tillåter någon att skilja sig från deras förutfattade regler och meningar om hur människor ska agera.

Filmen är konstnärligt stilren i det svartvita formatet med en huvudrollsinnehavare som både spelar med ett näst in till orörligt uttryck i ansiktet, men samtidigt finns det något annat dolt som signaleras med ögonen. Huvudpersonen Meursault säger sig leva helt likgiltig inför samhällets konventioner. Han vägrar att följa de sociala spelregler som kräver att vi spelar teater och ljuger om våra känslor. Men i dagens värld där samhället och läkare och psykologer accepterat att det finns människor med olika så kallade bokstavskombinationer – då kan vi se på Meursault med andra ögon än då romanen gavs ut.

Våldsmonopolet i såväl Sverige som i de flesta länder bygger mycket på polis och rättsväsende, i synnerhet åklagare. Polis och åklagare – ett tätt sammanknutet team, Ett starkt tema i filmen är hur samhället och i synnerhet detta våldsmonopol inte kan acceptera att någon skiljer sig från deras förutfattade meningar om hur människor ska uppfatta livet. Ett tema som förmodligen blivit ännu mer aktuellt efter i vår tid, på olika sätt.

Filmkritik

Footer

Om oss