Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension: Medan åren går

by

Medan åren går
Betyg: 4 av 5 räkor.

”Medan åren går” av Mike Leigh (Happy-go-lucky) är ungefär lika munter som titeln antyder. Filmen kretsar kring ett lyckligt gift par, Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen) som båda är i övre medelåldern. Vi får följa dem under ett års tid och de lever ett stillsamt liv med mycket mat och dryck. Under detta år presenteras även de människor som lever omkring dem och man förstår snabbt att Tom och Gerri betyder otroligt mycket för sin omgivning.

Filmen är fantastisk! Den håller en grå ton genom hela berättelsen men Mike har lyckats hålla det på en bra nivå. Den blir aldrig för tung, men heller aldrig glättig. Både Ruth och Jim gör ett bra jobb och de levererar alla långa dialoger på ett härligt sätt. Karaktärerna runtomkring dem hålls även de på en bra nivå, även om den lätt neurotiska väninnan Mary (Lesley Manville) kan gå en på nerverna med sitt konstanta pratande, så har även hon sin charm. En annan sak jag verkligen gillade med den var att Mike har slopat allt vad skitsnack heter. I filmen dömer de aldrig varandra. Istället kommer jag på mig själv med att göra det bra på egen hand. Lysande.

Det jag kände som mer negativt med filmen var dess längd. Man har valt att låta tiden hoppa mellan de fyra årstiderna och framåt vintern kände jag att man nog skulle ha kunnat börja avrunda det på ett mer tydligt sätt. Det blir en händelse för mycket.

Även att köpa en begagnad bil kan vara en seger och en milstolpe!

Betyg: 4 av 5 räkor.

Relaterat: Kulturnyheterna, Svenska Dagbladet och

Läs även andra bloggares åsikter om , , och Expressen.

Filmrecension: Vår dag skall komma

by

Vår dag skall komma
Betyg 1

Rödhårige tonåringen Rémy bor i en stad på nordfranska kusten och han är en rätt jobbig, slö ung man som anser sig vara mobbad. Han tycker att han trakasseras av både skolkamrater och sin spydiga syster och mamma. En dag får han nog och rymmer hemifrån. Han råkar stöta på den uttråkade cyniske socialarbetaren Patrick, som också är rödhårig, spelad av .
Patrick och Rémy kommer fram till att det är för att de är rödhåriga som allt är åt helvete och det är för att Rémy är rödhårig som han blir mobbad. De drar ut på en road-turné för att hämnas.

Filmen ”Vår dag skall komma” är regisserad av Romain Gavras som gjort flera våldsamma musikvideos och i en M.I.A:s Born Free avrättar poliser rödhåriga personer.

Under sin färd kommer de i bråk med araber och judar och alla möjliga människor. Det är inte helt knäppa, galna bråk och det med en grå bakgrund av industrilandskap, kallt och betonglikt. Allt medan tonerna från Rachmaninoff flödar i bakgrunden.

Det är en helt sjuk film och jag undrar om den ska visa att utanförskap skapar obegripligt våld? Fast då missar regissören när de två huvudkaraktärerna är så osympatiska och frågan är ens om vi köper att det råder någon mobbning. Är inte systerns och mammans tjat på Rémy rätt naturlig?

Det var flera rent dramaturgiska misstag i filmen. Som när socialarbetaren Patrick ganska tidigt i filmen kör omkring lite på måfå och med blicken zoomar in några mycket unga kvinnor, vilket ger en del aningar om filmen. Aningar och förväntningar på filmen som inte alls följs upp. Hur de två, Partrick och Rémy, träffas är också svårt att ta tro på. En film är ingen dokumentär, det är sant. Men om vissa delar inte känns som logiska enligt filmens berättelse stör det helhetsintrycket. Det hjälper inte att Patrick spelas av Vincent Callas, en av fransk films främsta skådespelare, det räddar inte en rörig, buskisfilm. Vincent Callas lär vi dock höra massor om i år, han spelar ju i ”Black Swan”, en av de filmer som de lyser stor Oscarvarning från.

”Vår dag skall komma” är en annorlunda, märklig film och emellanåt överraskar den med bilder som säger mycket. Som när de anländer till hamnen för båten till Irland och där möts av ett hav av rödhåriga personer Tyvärr tycker jag att regissören inte tar vara på chanserna att ge filmen ett mer engagerande innehål

Lite utanför men: Alexandra Dahlström dyker upp på ett litet hörn i filmen som ”Engelsk flicka”.

Hynek Pallas i SVD ger filmen betyg 2 och skriver:

Och vad vi har sett det förut: de vita männen har fått fly och härja för att komma till insikt; de har dragit samma pretentiösa dialog, tittat på samma tuttar, slagits i samma slagsmål och kämpat mot samma eventuella homosexualitet. Baise-moi kom tillbaka – allt är förlåtet!

Aftonbladet gav också betyg 2 liksom Expressen.

Vår dag skall komma: Kulturbloggens betyg: 1 strömming

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Filmrecension: För alltid patriot

by


Patriotism är idag ett laddat ord, ofta förknippat med rasism, nationalism och nazism. För alltid patriot är en dokumentärfilm av Bo Harringer och Renzo Aneröd, som har följt tre ”gäng”, Njord, Månegarm och Black Wings som lever i ett gränsland, väl medvetna om sin situation och trötta på att inte få vara stolta över sitt fosterland och trötta på alla fördomar.

Deltagarna presenteras på ett neutralt, vardagligt sätt vilket leder till en gemytlig känsla och man låter dem själva få säga sina åsikter i lugn och ro. Det är en bra spriding på de olika grupperna, ett raggargäng, ett vikingarock -band samt en grupp med asatro – anhängare, vilket gör att man får större förståelse för deras situation. Filmen, som är ca 75 min, håller en lugn lunk men får en spännings ökning då man låter några av de uttalade patrioterna få åka till Hammarkullen för att träffa hipphopparen Enver.

När jag först såg om filmen på Hagabions hemsida visste jag direkt att jag ville se den. Ämnet känns högaktuellt och det var otroligt skönt att få se dessa människor som de är. Inga smygfilmanden eller försök att hänga ut någon, utan bara så ärlig man kan vara framför en kamera. Jag kan starkt rekommendera er att försöka se denna dokumentär, då den väcker många tankar och leder till ett eget ställningstagande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Filmrecension: Svinalängorna

by


Flattr this

När filmen ”Svinalängorna” visades på filmfestivalen i Venedig fick den pris, fast den då inte ens var helt klar. I en intervju i pappersupplagan i DN berättar Pernilla August att filmens ljus inte var helt satt då.

Filmen bygger på Susanna Alakoskis roman som fick Augustpriset. Det är en stor utmaning att göra film av den romanen. Filmen är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör och i huvudrollen agerar Noomi Rapace.

Pernilla August fick fria händer av författaren och det är bra, för filmen har fått en egen karaktär. Pernilla August valde att låta barndomshändelserna spelar parallellt med nutiden. Flickan Leena växte upp i ett nybyggt område under 1970-talet som fyllts med invandrare och låginkomsttagare. Det får snabbt öknamnet ”Svinalängorna”. För Leena och hennes finska föräldrar och hennes lillebror Sakari var det höjden av lyx att få flytta in dit. Först. Men pappa Kimmo är periodare och när alkoholen tar över livet far barnen illa. Så illa att det nog inte går för många att sitta oberörda i biosalongen.

Pernilla August har valt att starta filmen i nutiden, Leena har vuxit upp, är vuxen och har egen familj. Hennes man Johan, spelas av Ola Rapace, och den karaktären är ny för filmen. Han är en stark, jordnära och trygg man i sig själv.

Filmen börjar med att deras två flickor lussar dem på Luciamorgonen och ett telefonsamtal kommer från Ystad. Leenas mamma ligger för döden. Leena vill inte prata med sig mamma men Johan övertalar henne att åka till Ystad. De åker dit hela familjen och de besöker också den lägenhet där Leena växte upp i Svinalängorna.

Skådespelarna är jätteduktiga. I en intervju i tv hörde jag hur Pernilla Augusti öste beröm över sina skådespelare, inte bara Noomi och Ola Rapace utan lika mycket över barnen, som Tehilla Blad som spelar Leena som barn.

Svinalängorna är absolut en gripande film, om barns utsatthet och om gå vidare i livet trots det förflutna. Det är fascinerande hur Pernilla August har låtit kameran jobba på ett subjektivt sätt, för att händelserna ska återges ut Leenas synvinkel, både som barn och som vuxen.

Pernilla August lär få många chanser till att regissera film efter den här långfilmsdebuten. Filmen bygger på boken men står ändå för sig själv, har en egen ingång till berättelsen. Berättelsen griper tag och säger oss något om det svenska samhället och miljöer som inte så ofta får stå i fokus. Att lyckas få klippen mellan nutid och dåtid att flyta så smidigt är skickligt.

Hynek Pallas i SVD hyllar filmen:

Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.
Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.

MovieZine gav filmen betyg 4.
Betyg 4 i Kommunalarbetaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

"Hämnden" måste betyda Mikael Persbrandts internationella genombrott

by


Susanne Biers film ”Hämnden” med Mikael Persbrandt i en av huvudrollerna har fått enormt mottagande av filmrecensenter. DN:s ­Johan Croneman skriver till exempel att han golvas av två spännande timmar av oavbrutet engagemang.

Mikael Persbrandt spelar en svensk läkare, Anton, som jobbar i ett afrikanskt land för Läkare utan gränser. Där får han ta hand om unga flickor som väntat barn och de ofödda barnen skurits ur magen för att en grym banditledare slår vad om barnet är en pojke eller flicka. Barnen dör förstås och ganska ofta flickorna också.

Samtidigt har Anton två söner och en fru han separerat ifrån i Danmark. Den äldste sonen, Elias, har det jobbigt och mobbas i skolan, eftersom han är vek och inte slår tillbaka och för att han är svensk.

Elias får en ny klasskamrat, Christian, som bott i London där hans mamma dött i cancer. Nu bor han med sin pappa hos sin farmor. Christian är en självsäker ung man som ingen sätter sig på. När han hjälper Elias som blivit mobbad och mobbaren ger sig på Christian blir hämnden grym.

Filmen handlar om våld och hur vi ska förhålla oss till det. När ska vi slå tillbaka och när ska vi inte slå tillbaka?

När en film får allra högsta betyg av filmrecensenter lyser det en varningens lampa hos mig. En del filmer som får betyg 5 är väldigt pretentiösa, det kan vara filmer som filmkritiker som ser oändligt många filmer förstår att uppskatta men som inte talar till den som inte har samma bagage av filmkunskap. Så är inte faller med ”Hämnden”. Den kryper nära och tar upp frågor om mobbning och våld och ansvar. Parallellen mellan våldet i den afrikanska byn och våldet i det danska samhället visar på mänsklighetens skröplighet oavsett ålder, nationalitet och kultur.

De två unga pojkarna Elias och Christian spelar mycket bra. Elias så skör och Christian så ensam i sin sorg efter mamman och samtidigt stark och ett ämne för en sådan psykopat som en dag blir VD för storföretag.

När det gäller Persbrandt har han i och med den här rollen tagit ett rejält kliv från de roller han tidigare mest spelat. Det finns inget kvar av Gunvald Larsson i den läkaren Anton. Jag tror att Perbrandt i och med den här rollen tar klivet ut på den internationella filmarenan.

Croneman är förresten lika imponerad av Persbrandt som jag:

Jag tror inte att jag har sett Mikael Persbrandt mer övertygande någonsin – och jag är rätt ofta lite tveksam till hans machospel, eller det spel som regissörer ofta vill plocka ur honom. Han har lite för bra koll på var kameran står – Susanne Bier distraherar honom i exakt rätt moment, han har några fantastiska scener med Kim Bodnia där han visar vart det Persbrandts­ka skåpet skall stå. Och det är tyvärr inte alltid där man väljer att ställa honom.
Han får en femma också.

Aftonbladet gav också betyg 5 och skriver: Fullträff för Bier och Persbrandt.

Eftersom Danmark nominerat ”Hämnden” till Oscar kan Persbrandt få en Oscar.
Persbrandts officiella hemsida.

Relaterat: Recension i Kulturnytt, Intervju med Persbrandt i SVD, recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,