• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Todd Solondz är tillbaka med filmen Life During Wartime

3 augusti, 2010 by Redaktionen

Tio år efter succén med Happiness kommer nu Todd Solondz med en uppföljare. Filmen ”Life During Wartime” har svensk premiär 6 augusti och vi får återse de tre systrarna Joy, Helen och Trish som kämpade med livet, kärleken och lyckopillren. Liksom i originalet drar sig inte Solondz för att utvinna humor ur känsliga teman som sex, religion, pedofili och terrorism.

Den amerikanske regissören Todd Solondz, född 15 oktober 1959 i Newark, New Jersey, USA, har framförallt gjort sig känd för att göra provokativa och kontroversiella filmer. Som tema väljer han ofta tabubelagda ämnen som få andra amerikanska regissörer väljer att befatta sig med.

Todd Solondz är en mästare att berätta saker utan att använda ord. Hans bildval gör halva filmen.
Vissa bildscener – som när den yngsta systern Joy virrar omkring i nattlinne säger mycket mer om hennes tillstånd är tio scener med ord skulle göra. Kanske för att bilderna tillsammans med musiken tränger in djupare och förbi tjattret av ord i tankarna, ner i det undermedvetna.

Det är en underbar bild trots att den är hemsk och ruggig och den förmedlar en stor hopplöshet, fast kanske spirar någon slags hopp i det vidriga genom att karaktärerna kommer till någon slags insikt om sanningen.
En styrka är valet av skådespelare, där de flesta ser så där vardagliga och fula ut som de flesta av oss gör. Och de skådespelare som till äventyrs inte är fula sminkas så de ser vardagsgrå ut ändå.

I rollerna:

Shirley Henderson … Joy
Michael K. Williams … Allen (as Michael Kenneth Williams)

Roslyn Ruff … Waitress

Allison Janney … Trish

Michael Lerner … Harvey

Dylan Riley Snyder … Timmy

Ciarán Hinds … Bill
Renée Taylor … Mona
Rebecca Chiles … Hostess

Paul Reubens … Andy

Emma Hinz … Chloe

Charlotte Rampling … Jacqueline

Ally Sheedy … Helen

Rich Pecci … Mark

Gaby Hoffmann … Wanda

Relaterat: Svenska Dagbladet

Uppdatering: Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmpremiärer, Life during wartime

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmpremiärer, Scen

Sit Down Tragedy om människans brist på ödmjukhet inför naturen: Helge Skoog tillbaka på Stockholms stadsteater med politisk pjäs av Göran Palm

29 juli, 2010 by Redaktionen

Ett spännande pressmeddelande kom i mailen i morse: Helge Skoog är tillbaka på Stockholms stadsteater med en nyskriven pjäs av journalisten och författaren Göran Palm. Det tänker jag inte missa.

Här mer ur press/bloggmeddelandet:

Sit Down Tragedy är en uppgörelse med människans bristande ödmjukhet inför naturen och andra levande varelser. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen.

Möt Helge Skoog i rollen som Rune, den pensionerade folkhögskoleläraren som vänder upp och ned på begreppen i relationen mellan människa och natur.
För kan mänskligheten verkligen vara skapelsens krona när hon samtidigt förstör jorden? Det vore klädsamt med lite mer ödmjukhet inför naturen, inte bara efter
jordbävningar och vulkanutbrott…

Sit Down Tragedy tar ett helhetsgrepp på människan som art och hennes plats i ekologin. Det är ingen smickrande bild som träder fram av den art som kallar sig för
skapelsens krona. Pjäsen kan liknas vid en predikan för en ny världsordning.

– Det här är en pjäs som ställer krav, tycker jag. Det är lätt att tro att bara vi källsorterat, tankat biogas och köpt ekologisk mat så fixar sig det nog med miljöfrågorna. Det gör det inte, säger regissören Johan Paulsen.

Samtliga politiska riksdagspartier gås igenom i pjäsen. Inget fårgodkänt i engagemanget för miljö och ekologi. Även de stora religionerna nagelfars i Runes föredrag.

Sit Down Tragedy är den tredje politiska pjäsen som Paulsen och Skoog gör tillsammans.2001 satte de upp Brysselkoll på Klara Soppteater med syfte att väcka
tankar om EU. 2009 handlade det om Östersjöns utrotningshotade fiskar i Torsk i soppan.

Politisk teater är inget nytt för Helge Skoog. Redan 1970 i pionjärprojektet Buss på stan fick han konkret erfarenhet av hur teater kan ändra beslut. Under en del av
föreställningen åkte publiken buss runt i Stockholm guidade av skådespelarna. Det uppmärksammades att ett antalhus var planerade närmare en stor trafikled än vad detaljplanen tillät. Pjäsen berättade om det – och byggplanerna ändrades.

Här gör Helge Skoog rollen som Rune, en rollfigur som tar sig själv på stort allvar.
– Rune är inte så munter direkt, mer dystopisk, säger Helge Skoog. Han är väldigt engagerad i sitt ämne – och upprörd över mänsklighetens sätt att förhålla sig till
andra arter. Han predikar för en annan världsordning kan man säga, en som innehåller mer ödmjukhet inför naturen.

Pjäsen är både skriven och framförd på blankvers*. Författaren Göran Palm har bland mycket annat gett ut reportageserien Sverige, en vintersaga – också den på
blankvers – på Ordfront förlag.

*) En blankvers är en femtaktig orimmad jambisk vers. Varje rad innehåller fem betoningar som inte behöver rimma, men som kan göra det. William Shakespeare skrev ofta på blankvers.

Göran Palm
författare. Han har ägnat sig åt samhällskritik i böckerna En orättvis betraktelse, Indoktrineringen i Sverige och Ett år på LM. Palm har även varit folkhögskolelärare och medarbetat i bland annat Expressen och Arbetaren samt arbetat inom finmekanisk industri.
2005 kom hans fjärde och avslutande del av Sverige, En vintersaga, ut, en reportageserie som inleddes 1984. Han har gett ut flera diktsamlingar, varit redaktör för
Den svenska högtidsboken, Mannens dikt om kärlek och flera andra antologier. Göran Palm leder också Liv i Sverige, en rörelse som har till syfte att dokumentera vanligamänniskors liv. 2010 fick han Svenska Akademiens extra pris på 100.000 kronor.

Johan Paulsen
skådespelare och manusförfattare verksam inom film, radio, TV och teater. Har sedan 1989 arbetat som skådespelare och författare vid Stockholms stadsteater, där
han medverkat i bland annat En Fröjdefull Jul, En midsommarnattsdröm, Brysselkoll samt gjort ett antal revyer. Han har också varit engagerad i den s.k Vetenskapsteater som har sitt ursprung på Klara Soppteater. Johan Paulsen har varit flitigt anlitad som skådespelare vid radioteatern och medverkade under många år också som satiriker i P1:s ”Studio Ett”.
Paulsen medverkade också i biofilmerna Joker och Drömkåken samt i TV-produktionerna Aspiranterna, Kvällspressen och i humorprogrammet Hemligstämplat där han var programledare.

Helge Skoog
skådespelare och manusförfattare som i nära 40 år varit knuten till Stockholms stadsteater.
Har också varit engagerad vid Dramaten, Riksteatern, Borås stadsteater, Pistolteatern, Länsteatern på Gotland och Rooftop Promotions i Zimbabwe. 1989 grundade
Helge Skoog Klara Soppteater, Stockholms stadsteaters populära lunchteater. Han introducerade Teatersport i Sverige, en form av improviserad teater. Han har också skrivit och medverkat i flera s.k. Vetenskapspjäser, en teaterform han utvecklat tillsammans med bl.a. vetenskapsjournalisten Annagreta Dyring. I SVT har han bland mycket annat spelat huvudrollen i Ture Sventon, Julkalendern 1989. Han har varit en mycket blå politiker i Parlamentet och speaker i Halv 8 hos mig, båda i TV4.

SIT DOWN TRAGEDY AV GÖRAN PALM

Regi: Johan Paulsen
Scenografi och kostym: Peter Holm
Ljud: Terese Johansson, Johan Paulsen
Ljus: Alarik Lilliestierna

I rollen:
Rune: Helge Skoog

Sufflör: Sofie Tallberg

Urpremiär onsdag 11 augusti 2010 på Lilla scenen.

Fotograf Petra Hellberg
Bildtext Helge Skoog som Rune i Sit Down Tragedy. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen.

Läs även andra bloggares åsikter om stadsteatern, Stockholm, teater, scen, politisk teater, miljö, klimat

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Scen, Stadsteatern, Stockholm, Teater

Inception med Leonardo DiCaprio – tankar efter filmen

25 juli, 2010 by Redaktionen


Tänk dig om du kan gå in i andra människors drömmar och på den vägen ta dig ner till deras undermedvetna. Tänk vad du kan rota bland deras hemligheter. Leonardo DiCaprio spelar Cobb som är expert på att ta sig in i människors drömmar. Han anlitas av företagsledare som vill komma åt konkurrenters hemligheter. Men en dag får han ett ännu svårare uppdrag, han ska plantera in en idé via drömmen hos en ung man. Den japanske storföretagaren Saito vill plantera in idén hos Fischer, arvtagaren till den döende konkurrenten. Saito vill få Fischer att komma på tankenatt han ska splittra sitt arv.

Inception är en av sommarens mest hajpade filmer och den fick högt betyg i de flesta recensioner så mina förväntningar var höga. Regissören Christopher Nolan har också skapat bland annat Batman-filen ”The Dark Knight” och den mörka, skuggiga, dova stämningen från Batman finns också i Inception.

Leonardo DiCaprio är en duktig skådespelare och det finns inte något att klaga på i hans insatser eller i kollegornas heller. En liten bonus är att Michael Caine är med i en biroll.

När Cobb samlar ihop ett gäng för att utföra uppdraget att plantera in en tanke i Fischers undermedvetna måste de ta sig långt, långt ner i det undermedvetna. För att det ska fungera måste tanken placeras så djupt in att personer upplever det som sin egen tanke.

Cobbs gäng tar sig så djupt ner genom att skapa en dröm i en dröm och sedan där återskapa en dröm. Det är farligt att vara så långt ner. Om en person dör i en dröm på vanlig nivå betyder det bara att han/hon vaknar. Men den som dör långt ner i det undermedvetna kan vakna som en zombie med ett utraderat minne.

Vad är det undermedvetna, var är drömmarna och vad är dröm och vad är verklighet? Filmen sätter igång tankar kring detta.
Inception öppnar för många tolkningar och flera sätt att se filmen. De olika drömnivåerna kan ses som olika liv. I en av de drömnivåer som är långt, långt ner går tiden mycket snabbare än i verkligheten. Det går att åldras där, leva ett helt liv där och sedan vakna upp och fortfarande vara ung. En scen där en åldrad Cobb möter en åldrad kollega och han uppmanar honom att våga språnget så de kan bli träffas igen och vara unga tillsammans på nytt ger åtminstone mig reinkarnationsvibbar.

Filmen är inspelad och medvetet berättad så jag som tittare tvekar om vad som är dröm och verklighet i filmens berättelse. Cobb (Leonardo di Caprio) har laborerat med drömmar tillsammans med sin fru, som sedan dog. De har två små barn som han inte kan träffa eftersom han är efterlyst i USA. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag bara någon vecka tidigare hade sett Leonardo di Caprio i Shutter Island, på dvd. Där spelar han en polis som kommer till en ö där landets värsta psykiskt sjuka brottslingar hålls fångade. Det är också en film som laborerar kring frågor om hjärntvätt och vad är verklighet. Med Shutter Island så nära inpå såg jag hela tiden Inception med misstänksam inställning och undrade vad som var verkligt eller inte och vem som var död och vem som var levande.

Filmen är 2 timmar och 28 minuter lång och jag kan tycka att det är lite i längsta laget. Ibland behöver filmer tid på sig och drömbilderna var häftiga. Men kanske tio minuter av actionscenerna kunde klippts bort.

Fredrik Strage i DN önskar sig mer filosofi och mindre skottlossning. Han är uppenbarligen inne på samma linje som jag där. Han påpekar dessutom en liten brist i logiken:

Historien rusar på så snabbt och snyggt att man inte hinner fundera på logiska brister som varför det skulle vara svårare att anonymt plantera än att stjäla en idé i någons undermedvetna. ”Offret känner alltid till en idés ursprung”, påstår en av Cobbs medarbetare. Själv har jag inte en susning om varifrån många av mina idéer kommer.

För övrigt: Den jag såg filmen med tyckte den var OK, men inte lika bra som regissören Christopher Nolans film Prestige.

Jens Peterson i Aftonbladet gav betyg 4:

”Inception” säger kanske inget nytt, men den säger det bra.

När så många filmer underskattar publiken och tjatar om underlivet är det kul med någon som försöker göra underhållning av vårt undermedvetna.

Fler recensioner:
Betyg 5 i Cinecine, betyg 3 i Svenska Dagbladet. betyg 4 i Expressen, betyg 4 i Göteborgsposten, betyg 4 Sydsvenskan och betyg 4 i SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, psykologi, hjärntvätt, undermedvetna, drömmar, Inception, Leonardo di Caprio

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: hjärntvätt, psykologi, Recension, Scen, undermedvetna

Kärlek på italienska – tankar efter förhandsvisning

15 juli, 2010 by Redaktionen


Kärlek på italienska är en film med italienska skådespelare och Tilda Swinton. Tilda Swinton spelar Emma, en medelålders kvinna och mamma i en mycket rik italiensk familj. Händelserna utspelar sig i Milano kring milleniumskiftet, det märks genom den totala frånvaron av Internet i karaktärernas liv.

Tilda Swinton är bland de duktigaste på att spela onda karaktärer – nu får vi äntligen se henne spela en människa med både gott och ont.
Hennes karaktär, Emma, är ursprungligen ryska, men som ung kvinna träffade hon en rik ung italiensk afffärsman som gifte sig med henne och tog med henne till Italien. De har tre barn, två söner och en dotter. Sonen Edoardo tycks stå henne lite närmare.

I filmens början får vi följa hur den stora släkten träffas i familjen enorma hus och tjänstefolket dukar upp för fin middag. Emmas makes pappa, industriledaren, fyller år. Under middagen deklarerar han att han tänker dra sig tillbaka och han ger ansvaret för att sköta familjeföretaget både åt sin son men också åt sin sonson Edoardo.

Allt är filmat med en distans som gör att det är svårt att ta till sig människorna. Som tittare känner jag en kyla från dem – och det är också vad jag tror är meningen.

Cinezine berättar om filmens bakgrund:

Tillsammans med Luca Guadagnino har det tagit Tilda Swinton hela 11 år att planera och producera denna italienska film där hon också innehar huvudrollen. Detta innebär förstås att det borde finnas lite utrymme för misstag vilket stämmer väldigt bra rent filmiskt. Allt ifrån musiken till kamerarörelserna och färgerna är justerade till perfektion. Man blir riktigt imponerad av att det görs filmer som denna idag, där flera scener påminner bland annat om den bortgångne Ingmar Bergman i sin stil.

Mat har en stor betydelse i filmen, närbilder på maträtter och täta bilder när Tilda Swinton långsamt låter maten fylla munnen och vi ser hur hon njuter av och upptäcker varenda smakdetalj. Bilderna på mat är otroligt sexiga.

Tilda Swintons karaktär lever ett ytligt men oerhört välbärgat liv med vackra klänningar, lugnt och tryggt och ett gigantiskt ståtligt italienskt hus. Givetvis mullrar det under den polerade ytan. Hennes make har gett henne namnet Emma. Hennes riktiga namn är ryskt och det var så länge sedan någon såg henne som den hon är att hon glömt vad hon egentligen heter.

Att filmen handlar om kärlek rådet inget tvivel om. Det är både Emma som möter en stark kärlek som får henne att omvärdera livet, får henne att njuta av varje ögonblick, gör att hon ser livet med nya ögon – och hennes dotter som möter kärleken. Båda möter en kärlek som inte passar in i gängse mallen. Båda ger sig hän och bejakar kärleken, fast med lite olika resultat. Och där diskuterade vi som såg den här filmen en hel del kring.

Är filmen svart och menar att det är för sent att ge sig hän åt kärlek för den som är medelålders? Måste stark kärlek sluta med katastrof? Eller gör de det? Är kärleken värd mer än allt annat, värd alla offer?

Filmen har många bottnar och det är flera saker som bara berörs lätt som de klassskillnaderna: Tjänstekvinnan som inte på något sätt kan tänka sitt att äta mat tillsammans med Emma fast de efter så många år tillsammans har en tät relation.

Vi var två som såg den här förhandsvisningen tillsammans. Vi var överens om att filmen är stark och vi tyckte båda om att den inte är entydig, den har flera bottnar. Men vi upplevde båda att den var lite seg i början, det tog lite för lång tid för berättelsen att komma igång, lite för mycket som skulle förklaras för oss tittare.
Som betyg ger vi den en stark 3 på en skala 1-5.

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5

TT:s filmrecensent gav betyg 4.

SVD har skrivit lite om filmen också.
Intervju med Tilda Swinton i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, recension, film, Italien, mat, sex, Tilda Swinton

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Italien, Kärlek, mat, Recension, Scen, sex

Nu har Tim Burtons Alice i Underlandet släppts på dvd

9 juli, 2010 by Redaktionen


Nu har Tim Burtons Alice i Underlandet släppts på dvd. Jag förmodar att det är något som många av oss Tim Burton fans har sett fram emot.
Den har kommit relativt snabbt på dvd. En fördel med dvd-versionen är förstås att den har två versioner: välj mellan engelskt och svenskt tal.
Om det är mindre barn som ska se den är det väl en fördel med svenskt tal, fast annars är väl versionen där Johnny Depp själv talar den givna.

Tim Burtons tolkning av Alice i Underlandet är som alltid med Tim Burton speciell och egen. Den börjar när Alice växt upp och blivit en ung kvinna som ska bli förlovad.
När hon var liten var hon i Underlandet. Fast det minns hon inte. Hon tror det är drömmar hon haft.

I Tim Burtons är Alice nitton år, nästan vuxen och på väg att giftas bort med en tråkmåns. I boken ”Alice i Underlandet” är hon sju år, i verkligheten var Alice Liddell tio år när Charles Lutwidge Dodgson hittade på sagan.

För att fundera över en på gränsen till tvångs-förlovning följer hon efter en kanin, trillar ner i hålet och återvänder till Underlandet.
Livet har inte stått stilla i Underlandet sedan hon var där senast, förtrycket från den onda röda drottningen är hårt och det går en legend att Alice ska komma tillbaka.

Det är som en slags sammanblandning av berättelsen om Narnia med Alice i Underlandet. Det är på gott och ont.

Att blanda animerat med spelfilm har sina utmaningar, men det är väl en av Tim Burtons styrkor. Det blir givetvis inga dåliga slutresultat när ett proffs som Tim Burton tar hand om en film.

Mottagandet på bio var rätt blandat. Johnny Depp är alltid Johnny Depp, han gör hattmakaren i Tim Burtons Alice i Underlandet. SVD gav betyg 3 och kallade den en moraliserande fantasy.

Jag missade Alice i Underlandet på bio. Om jag hade hunnit se den skulle jag så klart val 3D-versionen, för filmer som är delvis animerade är de som gör sig bäst med nuvarande 3D-teknik. I dvd-versionen faller det valet bort.

Eftersom det är Tim Burton bakom filmen är den galen, men den är inte fullt så galen som hans filmer brukar vara. Den är lite för snäll och kanske just som SVD skriver lite moraliserande. Jag är absolut mer förtjust i Burtons ”A nightmare before Christmas” där galenskapen och tokigheterna blommar ut med full kraft. Alice i Underlandet är lite snäll, vilket å andra sidan gör att den fungerar bra att se för barnfamiljer.

Den fick för övrigt betyg 3 av Expressen också
.

Här skrev JS från premiären av Alice i Underlandet på bio.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, 3D, Johnny Depp, Tim Burton, Alice i Underlandet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 195
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in