Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterrecension: Århundradets kärlekskrig – har en del att säga men skjuter också vid sidan av målet en del

by

Århundradets kärlekskrig
Av Ebba Witt-Brattström
Regi och dramatisering Nora Nilsson
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym och mask Linda Gonçalves
Ljus Åsa Holtz
Ljud Magnus Ericsson
Premiär 3 mars 2017 på Stockholms stadsteater

Som människor rör vi oss genom världen med olika förutsättningar, att vara kvinna är att röra sig med en ständig ångest över hur ekonomin, våldet och politiken ska drabba en. Det är något som Ebba Witt-Brattström ofta påpekar. Män och kvinnor har olika förutsättningar som samhället fungerar idag, menar hon. Jag är inte helt säker på att föreställningen riktigt fick fram detta budskap även om skådespelarna var skickliga och scenlösningarna effektiva och snygga.

Århundradets kärlekskrig bygger på Ebba Witt-Brattbergs roman. Hon är litteraturforskare, debattör, författare och år 2000 blev hon professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns högskola. Sedan 2012 är hon professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hennes forskningsintressen är bland annat genus och litterära könsdialoger. Med romanen Århundradets kärlekskrig som gavs ut 2016 skildrar hon skillnaden på männens arena och kvinnors liv, framför allt med fokus på kulturarbetare i övre medelklassen.

Föreställningen liksom boken är kvinnans berättelse. Hon har valt att lämna mannen hon levt med i 30 år. I ett förhållande som hon nu ser som ett fuskbygge. Som en kuliss i en operaföreställning.

Ett genidrag är att låta tre män i olika åldrar och tre kvinnor i olika åldrar gestalta samma person. Det fungerar väldigt bra och ger en fördjupning i dialogen. Emellanåt är vissa delar varmt komiska men för att skildra köns-orättvisor tycker jag inte att föreställningen riktigt bränner till.

De var tillsammans i trettio år och har flera barn tillsammans, men det är ändå bara de två som skildras. Tvåsamheten är i centrum. Ett förhållande är väl mer än bara två människor. Det finns ju barn, anhöriga och vänner och annat som också påverkar och finns med i livet. Ett trettio år långt liv tillsammans handlar väl inte bara om de två, mannen och kvinnan. Jag saknar miljön och kring-livet för mycket för att kunna ta till mig skildringen. Eller så är det så stor skillnad på övre medelklassens kulturelits liv och det liv som människor som jag med rötterna i genuin arbetarklass levt och lever, att det Ebba Witt-Brattström skildrar är hur övre medelklassen inom kultursfären lever.

Jag saknar förståelse för varför denna kvinna egentligen levt med denna man i hela trettio år. Hon är stark och kämpar för kvinnors rättigheter och ändå står hon ut med att mannen slår henne flera gånger. Varför lever de alls tillsammans? Jag har svårt att riktigt förstå det. Varför lämnar en så stark kvinna inte honom lngt tidigare? Jag vet, det är en svår fråga. Någonstans finns det trots allt någon slags kärlek som binder samman dem. Men jag tycker det finns andra berättelser om man och kvinna som mer trovärdigt fördjupar sådana draman. Under föreställningens gång säger hon visserligen att hon en gång älskade honom. Att hon såg honom som en ömsint, humoristisk och nyfiken man. När diskussionerna inte var gräl som urartade i våld. Han som nu kallar henne ”feministkärring” och ”du med ditt lilla jämställdhetsdepartement. Vem bryr sig.”

Skådespelarna är duktiga, alla sex är skickliga och scenlösningen effektiv och fungerar bra. Det lilla instängda rosa rummet där de är inlåsta är en stark bild. Av och till är dialogen mycket skarp och visst har föreställningen en del att säga om hur män och kvinnor lever tillsammans, även om jag tycker att den bitvis skjuter vid sidan av och missar målet. En del dramaturgiska grepp blir lite för övertydliga. De talande tystnaderna används lite för utstuderat.

Medverkande:
Cecilia Nilsson
Lennart Jähkel
Gizem Erdogan
Daniel Nyström
Andreas Kundler
Ann-Sofie Rase

Höstsonaten – En föreställning om ord och musik

by

Hostsonaten3

Höstsonaten
Av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär 15 augusti 2014 

Regissören Åsa Melldahl har tagit sig an Höstsonaten, Ingmar Bergmans film från 1978, på Stadsteaterns Klarascen. Det är ett finstämt kammarspel med sparsmakad men effektiv dekor. Pjäsen utspelar sig i prästgårdens vardagsrum, där finns en soffa, en bokhylla och en trappa upp till övervåningen, en flygel och ett piano rullas in en bit in i handlingen.

Charlotte är en framgångsrik konsertpianist, som försummat sina båda döttrar i sin karriärsträvan. Den ena dottern, Helena (Rakel Wärmländer) är handikappad efter en sjukdom och modern tror att hon är kvar på sjukhemmet där hon placerat henne när hon reste. Men Eva, den andra dottern har, modern ovetande, tagit hem Helena till sig och sin man Viktor (Christer Fant). De har förlorat sitt enda barn genom en drunkningsolycka. Charlotte har inte träffat sina döttrar på sju år och Eva skriver ett brev och bjuder hem henne. Hon hoppas på att kunna upprätta en relation mellan sig och modern och systern, vilket ska visa sig vara svårt. Modern gör entré som på en konsertscen och förväntar sig beundran, som hon är van vid. Första konflikten uppstår redan i början av pjäsen när det beröm som Eva hoppas på då hon visar upp sitt pianospel, uteblir och Charlotte inte kan motstå frestelsen att själv förevisa hur stycket ska framföras och tolkas.

Under åren som gått sedan filmen gick har moders- och kvinnorollen genomgått betydande förändringar i vårt samhälle. I Bergmans film hade jag redan från början en negativ attityd till Charlotte, som spelades av Ingrid Bergman, jag tyckte hon var en hård och okänslig person, som bara tänkte på sig själv. I Gunilla Röörs tappning har hon en betydligt mjukare framtoning och framför allt mer humoristisk. Samtidigt ger Kirsti Stubøs Eva ett starkare intryck än Liv Ullmans Eva. Charlotte har starka skuldkänslor gentemot sina barn, vilket framgår tydligt i en typiskt ”Bergmansk” sekvens där Helena i slingrar sig i ett kvävande grepp runt moderns kropp i en fasansfull mardröm.

Även i stadsteaterns uppsättning är bristen på kommunikation ett bärande tema och kontakten mellan människorna känns obefintlig. I första akten är Charlotte kraftfullare och högljuddare, i den andra krymper hon ihop inför dotterns anklagelser och har svårt att värja sig. Charlotte som blivit ensam efter makens död verkar längta efter ett hem och en tillhörighet medan Eva vill konfrontera modern för att bli fri från sina tvångstankar. Men konfrontationen blir starkare än hon beräknat på grund av att vinet som hon druckit fördunklat omdömet. I stället för försoning blir det uppbrott och Charlotte ger sig hastigt av. Den som sörjer henne mest är den handikappade och ordlösa dottern Helena.

Varför kan vi inte bara ta hand om varandra och vara snälla och omtänksamma? Vad är det som hindrar oss?
Den klassiska musiken som spelas i föreställningen, av Chopin, Beethoven, Bach, Bartok och Scriabin hjälper oss att förstå känslorna bakom orden.
Text: Vivian Gustin

MEDVERKANDE:
Christer Fant
Kirsti Stubø
Gunilla Röör
Rakel Wärmländer

PRODUKTION:
Av Ingmar Bergman
Regi Åsa Melldahl
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Sutoda
Mask Johanna Ruben
Foto: Petra Hellberg

‎Trettondagsafton på Café Lyran – lättsam komedi av Shakespeare

by

‎Trettondagsafton
Av Shakespeare
Regi Patrik Bergner
Kostymör Jenny Linhart
Producenter Stefan Wall och Anna Wall
Teater Iris på Café Lyran, Stockholm
Premiär 2 augusti 2012

Att ta på sig en roll och låtsas vara någon annan – det kan ställa till en hel del. Det får Viola uppleva när hon efter ett skeppsbrott hamnat i land Illyrien och för att överleva klär ut sig till ung man. En ensam kvinna är för utsatt.

Shakespeares pjäs Trettondagsafton är en av hans mer lättsamma komedier och Teater Iris har lagt betoning på det komiska och gjort det till en skrattfest och fars.

Shakespeare kan spelas på många sätt och en av svårigheterna är att språket är på vers – vilket kan vara väldigt svårt att presentera med naturligt flyt. Regissören har valt att blanda det äldre språket med ett mer nutida språk – och pjäsen fungerar bäst när skådespelarna lämnar det alltför högtravande verserna.

Trettondagsafton är en lättsam komedi och även om den har ett slags budskap där den driver med mans- och kvinnoroller är det ändå en pjäs som inte ger några djupare spår i själen. Den är rolig och underhållande men inte särskilt överraskande. Teater Iris flyttar ut teatern från teaterhusen och spelar i lokaler som Café Lyran i Bredäng – och med en föreställning som Trettondagsafton kan de visa också den som inte brukar gå på teater att Shakespeare är väldigt rolig och inte särskilt svår.

Frida Liljevall spelar Viola men också hennes tvillingbror Sebastian. Hon hade lite problem i början av föreställningen när Sebastians mustasch inte vill sitta fast ordentligt – men förutom det tycker jag bytena mellan de två syskonen fungerade bra. I rollen som Sebastian var stegen något tyngre och bredare, något säkrare och mer rättfram – och rösten var något djupare. Det var lagom skillnad mellan de två syskonen.

Shakespeares pjäser innehåller alltid någon eller några roller som är som narrar, de är fåniga och skrattretande, löjeväckande personer. Trettondagsafton har två sådana: överhovmästare Malvolio som är en uppblåst figur och den dumma men innerst inne snälla Andreas Blek af Nosen. Det kan bli lite för mycket och för överdrivet med två sådana riktiga pajaser men det är bara att ge sig hän och inse att det här är så löjliga som många människor egentligen är.

‎Trettondagsafton på Café Lyran av Teater Iris är en lättsam version och det är lätt att redan tidigt förstå hur allt ska gå. Syften med föreställningen är nog inte heller att någon ska undra hur allt ska lösas. Behållningen ligger i att flytta ut klassiska verk av exempelvis Shakespeare från teaterhusen ut till en förhoppningsvis ny publik som kan upptäcka hur roliga en del gamla klassiker är.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Frida Liljevall, som har huvudrollen som Viola.

I rollerna:
Frida Liljevall: Viola
Bo G Lyckman: Tobias Raap
Dick Eriksson: Andreas Blek af Nosen
Anders Menzinsky: Orsino, hertig av Illyrien
Ellen Bredefeldt: Olivia, en rik grevinna
Erika Blix: Maria, kammarjungfru
Björn Holmér: Malvolio, överhovmästare

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bastard – Tragik blandas med humor och ingen kommer oskadd ur den slutliga uppgörelsen

by

Bastard – en familjesaga
Av Richard LaGravenese
Översättning Marie Parker Shaw
Regi Gísli Örn Gardarsson
Premiär på Mölleplatsen i Malmö 28 juli 2012
Malmö stadsteater

Bastard är en saga om en familj, men definitivt ingen familjeföreställning. Tänk er snarare Fanny & Alexander på steroider.

Parallellen med Bergman är inte långsökt. Vi har den dysfunktionella familjen, komplett med den despotiska fadern, barnen med respektive och en manlig trotjänare med dotter. Barnen återvänder till faderns ö för första gången på många år i tron att fadern äntligen ska begravas, men finner att fadern ska gifta sig med äldste sonens första kärlek.

Tragik blandas med humor och ingen kommer oskadd ur den slutliga uppgörelsen. Vissa påstår att sanningen ska göra oss fria, men Bastard pekar på att djävulens mest förödande vapen är den nakna osminkade sanningen, helt befriad från vardagens ständiga små vita lögner.

Det är dock inte Bergman som skrivit manus utan Richard Lagravenese, manusförfattare till bl a The Fisher King, Broarna i Madison County och Water for Elephants.

Scenen är kvadratisk och byggd i flera våningar. Fyra läktare är placerade runt scenen, vilket gör att jag får känslan av att se en filminspelning utan omtag i direktsändning snarare än en pjäs. Det är kreativt, spännande och ställer stora krav på skådespelarnas gymnastiska förmåga.

Föreställningen är ett samarbete mellan Malmö Stadsteater, Teater Får302, Rekjavik City Theatre och isländska Vesturport. Språket är svenska, danska och isländska. Pjäsen textas på skärmar eller i en gratisapp i smartphonen.

Text: Peter Johansson

I rollerna Víkingur Kristjánsson , Jóhanna Vigdís Arnardóttir, Ellen Fosti, Fredrik Gunnarson, Charlotte E. Munksgaard, Ólafur Darri Ólafsson, Håkan Paaske, Birgitte Prins, Pauli Ryberg, Waage Sandø, Jóhannes Níels Sigurðsson, Pia Örjansdotter

Scenografi Börkur Jónsson
Kostym Maria Gyllenhoff
Ljusdesign Carina Persson
Musik Lars Danielsson, Cæcilie Norby
Mask Mona Jensen
Längd: 2 timmar 15 minuter (med paus)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Du stavar ditt namn med R – tankeväckande om ord och kommunikation som jag hoppas återkommer på en teaterscen

by

Du stavar ditt namn med R
Text och regi: Elin Skärstrand
Puma Scenkonst
Spelades på Festival Scensommar på Teater Galeasen
20 juli 2012

Om någon förstår dig – är det dig han eller hon förstår – eller är det sig själv personen förstår och därigenom tror sig förstå dig?
Puma Scenkonsts föreställning ”Du stavar ditt namn med R” undersöker ord och kommunikation.
Fem personer sitter på var sin stol, i en lång rad på scenen, med anteckningspapper i händerna. De läser därur och de berättar om erfarenheter när de försökt prata med någon eller undvikit att prata, om kärlek och vänskap, om längtan och rädsla och om ord.
De leker med och undersöker ord och dess betydelser och de berättar om olika öden utifrån det egna perspektivet. De berättar med både ord och kropp.

Föreställningen är mäktig och ger många infallsvinklar på kärlek, vänskap och över huvudtaget relationer mellan människor. Jag tror att alla känner igen sig då och då under föreställningen.

De fem skådespelarna är skickliga och säger mycket med kroppsspråk, miner och tonfall.

På Puma Scenkonsts hemsida kan jag tyvärr inte hitta någon information om när och var föreställningen spelas fler gånger, men jag hoppas verkligen att den återkommer. Den är värd att ses av många – och värd att diskutera kring. Den ger många tankar värda att reflektera kring.

I presentationen av föreställningen står:

Den här pjäsen handlar om dig. Men den handlar också om mig. Allt det där som borde vara lätt, men som gång på gång visar sig vara så svårt. Den handlar om att mötas. Att våga släppa taget om sin egen osäkerhet och sina tvivel och i stället kasta sig ut med huvudet före, även om man inte har den minsta aning om vart, eller om, man kommer att landa.

Människan har ett behov av att mötas och kommunicera. Till hjälp har vi verktyg så som språk och uttryck, men även om vi talar samma språk kan ord enkelt förvrängas och missförstås. Ord, och hur vi väljer att säga dem, har en obehaglig makt över våra liv med tanke på hur lätta de är att ta i sin mun. Men varför är vissa ord så svåra att säga när de egentligen bara består av slumpmässigt ihopsatta konsonanter och vokaler?

”Du stavar ditt namn med R” handlar också om paradoxer. Vi vill alla vara fria självständiga individer, men kan man vara verkligt fri om man samtidigt är beroende av någon annan? Hur kan jag skilja min egen fria vilja från någon annans förväntningar och krav på mig? Hur vet man att rädslan att förlora någon egentligen inte handlar om rädslan för att bli lämnad ensam kvar?

Väl formulerat. ”Du stavar ditt namn med R” är en underhållande och tankeväckande readingföreställning som jag hoppas återkommer på någon teaterscen.

På scen: Nadja Sjöström, Saskia Oljelund, Murat Ekici, Kalle Windén, Karolina Hyllner

”Du stavar ditt namn med R” är en del av PUMA scenkonst PILOT. Publika readings har tidigare framförts på Hemliga Trädgården och Teater Tribunalens scenkonstfestival ”Två veckor i maj”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,