Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivnytt: Irma Schultz med Joni Mitchell-tolkningar och Caroline af Ugglas med "Vad var det jag sa"

by


Irma Schultz har släppt sitt album ”Blank is – sånger av Joni Mitchell”. Kulturbloggen såg Irma Schultz föreställning på Parkteatern i somras då hon spelade flera av sina tolkningar av Joni Mitchell. Det var en stark föreställning, mycket för att Irma Schultz vävde in både berättelser ur Joni Mitchells liv och sina egna möten med Joni Mitchell, samt egna tankar över livet.
Lite av detta försvinner förstås när det bara blir sångerna kvar på albumet. Å andra sidan var det ett kärt återseende, några av sångerna tyckte jag mycket om.
Speciellt sången ”Lilla grön” som handlar om dottern Joni adopterade bort när hon själv var alldeles för ung för att bli mamma.
PO Tidholm på DN ger albumet betyg 3 men är ändå lite kritisk:

Skivan ”Blank is” innehåller tio översatta sånger, inspelade med några av Sveriges bästa musiker. Jag vill så gärna tycka att detta är bra, men flera av texterna ger mig något slags besvärlig klåda. Det handlar inte bara om det poetiska, andliga tonläget utan också om hur orden liksom klibbar vid varandra. Det är inte Irma Schultz Kellers fel, snarare har hon kanske lagt sig för nära ­originalen. Jag lyckas aldrig ta mig in i texterna, och då blir också mycket av musiken, betoningarna och arrangemangen svårbegripliga och alltför dramatiska.

Mitt betyg hamnar någonstans mellan en stark trea och en svag fyra. Kanske av liknande skäl, som helt album blir det lite för skört och vackert, kanske för snyggt spelat och lite för lite av ångesten som också finns hos Joni Mitchell.
Men, å andra sidan: varför alltid jämföra med originalen? Ett album har ju ett värde i sig och det är bra texter som Irma Schultz Keller gjort. Hon har själv gjort alla översättningar, berättade hon när jag frågade henne i samband med föreställningen på Parkteatern.

Irma Schultz Keller har en blogg också, här skriver hon om Gaffas recension.
Betyg 3 i Svenska Dagbladet.

Caroline af Ugglas: ”Vad var det jag sa”
Caroline af Ugglas slog väl igenom och blev folkkär i samband med Melodifestivalen 2009. Nu har hon släppt ett nytt album och snacka om spretigt mottagande.
DN ger betyg 4 medan SVD ger betyg 2.

Johanna Paulson i DN motiverar sitt betyg:

Tomas Andersson Wij har hjälpt till med några av texterna, maken Heinz Liljedahl sjunger duett och af Ugglas röst är lika engagerande som enerverande. Men ju fler gånger man lyssnar desto modigare och mer angeläget framstår hennes försvar av rätten att få vara svår.

Jag har inte lyssnat på albumet än, det fanns inte på Spotify i morse.
Expressen gav också betyg 2 medan Göteborgsposten gav betyg 3.

Jag kunde inte heller hitta några spår från albumet i Youtube. Kanske Caroline af Ugglas behöver nya marknadsförare? Det är alltid bra att några spår finns att sprida bland bloggar som kan tipsa varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sabaton ger sig ut på Sverigeturné och tar hand om sina egna affärer

by

Sabaton ger sig ut på turné i Sverige i höst:

Bandet släpper dessutom alla sina gamla skivor. De berättar i ett pressmeddelande:

I samband med att SABATON återsläpper hela sin katalog, re-mastrad och med en mängd bonusspår, så ger de sig ut på en omfattande turné och kör självklart spelningar hemma i Sverige med lagom mellanrum så att publiken ska kunna hinna hämta sig emellan.

24/9 Karlstad Nöjesfabriken PREMIÄR!
28/10 Huskvarna Folkets Park
29/10 Lund Mejeriet
30/10 Norrköping Flygeln
25/11 Göteborg Trädgårn
26/11 Ronneby Club Ron
27/11 Stockholm Arenan
2/12 Sabatonbåten
9/12 Östersund Gamla Teatern
10/12 Piteå Norrmalmia
11/12 Umeå Idun

Bandet har haft ett intensivt år med listplaceringar runtom i Europa och Staterna, videoinspelning med Peter Stormare och en av Polska arméns generaler och en mängd festivalspelningar.
Sabaton har dessutom tagit grepp om sin egen utgivning och äger sedan en tid sin egen backkatalog och har således full insyn, inte bara i den kreativa biten av bandet, utan också den affärsmässiga delen.

– Vi förstår att det finns de som tycker att band ska pyssla med musik och inte med affärer”, säger basisten Pär Sundström.
– Vi håller dock inte med. För oss är det en fantastisk känsla att ha koll på hela apparaten, från det första riffet och den första textraden, tills vi håller plattan i hand och allt däremellan. Vi lever på detta och är därför också självklart måna om att ha full insikt i ekonomin, det är inget konstigt med det. Men, och kanske framförallt, ger oss detta möjligheten att ge tillbaka så mycket som möjligt till våra fans, utan att något skivbolag ska stå och snegla över våra axlar för att se om idén är lukrativ eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bloggarnas reaktioner på nedläggningen av Tracks

by

Ungdomsminnen, lyssnade alltid på Sveriges Radios P3s program Tracks när jag var mindre. Var knappt medveten om att Kaj Kindvall fortfarande sände sin topplista när jag idag läste att programmet ska läggas ned.
Skriver bloggen Minsalbei.

Ja, Kaj Kindvall och Tracks har betytt mycket för många pop- och rockintresserade genom ett par decennier, kanske allra mest under 1980-talet. ”Tracks sändes första gången den 8 september 1984 och blev från början en maktfaktor i svenskt musikliv och en radioinstitution. Låtarna på Trackslistan har under alla år röstats fram av lyssnarna.

Aftonbladet är ett av många medier som uppmärksammats nedläggningen av Tracks:

Kaj Kindvalls klassiska musikprogram ”Tracks” i Sveriges Radio går i graven.
– Det här kommer säkert att göra många väldigt ledsna. För egen del känner jag ändå att jag har fattat det rätta beslutet, säger programledaren Kaj Kindvall som har lett ”Tracks” i 26 år.

Bloggen med det underbara namnet ”Akademiker söker (eller sökte) fru” konstaterar:

Jag förstår honom eftersom tiden tanska tagit ut sig på programidén. Men vilken makt det programmet hade i början på 90-talet.

Ojojoj 🙂

Mattes dagsaktuella kommenterar nedläggningen av Tracks:

Och så över till något betydligt allvarligare än låtsaspolitikerna i SD och deras svammel. Nu läser jag i Aftonbladet att Kaj Kindvalls långkörare i Sveriges Radio – Tracks – går i graven efter 26 år. Sista Tracks ska sändas i början på januari 2011. Kaj Kindvall har bestämt sig för att satsa på andra saker under de år som återstår fram till hans pension. Kan vara förståndigt.

Den unga generationen idag känner väl knappast till Tracks. Först fildelningen och sedan Spotify har förmodligen ändrat deras musiklyssnande så mycket att Tracks inte alls varit intressant för dem. Så på sätt och vis är det en epok av musiklyssnande som nu går i graven. Kaj Kindvall däremot är en enormt duktig radiopratare, som jag förmodar vi kommer att höra med av, i annat program.

Här nedan: Kaj Kindvall i programmet Casablanca från 1982.

Read more: http://feber.se/video/art/187876/tracks_lgger_ner/#ixzz10FLyWKKA

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Expressen, Göteborgsposten, Dagens Media och Feber.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Shout Out Louds och [ingenting] på Sverigeturné

by

Två av de bästa svenska indiebanden gör gemensam turné. Kan de bli bättre för oss indieälskare?

Efter ett hittills massivt turnéår med utsålda spelningar runt om i världen drar nu Shout Out Louds ut på årets sista vändor. Denna veckan startar bandet en lång Europaturné som tar dom genom England, Frankrike, Tyskland, Holland m m. För att sen avsluta året på ett magnifikt sätt med fyra utvalda Sverige spelningar. Shout Out Louds bjuder sina fans på en extra fin upplevelse, då dom valt att ta med sig ett av sina svenska favoritband [ingenting] som gäster på turnén.

Datum för de svenska spelningarna:
17 november – Göteborg, Trädgår’n
18 november – Uppsala, Katalin
19 november – Lund, Mejeriet
20 november – Stockholm, Berns

I ett pressmeddelande säger Shout Out Louds sångare Adam Olenius:

– [ingenting] har varit ett av mina svenska favoritband under de senaste åren och trots att bandnamnet har varit svårt att uttala för utländska journalister har jag alltid tipsat om deras skivor i intervjuer. De gör svensk pop när den är som bäst. Sorgsen men hoppfull.

Mattias Bergqvist från [ingenting] säger:

– Vi tror att mycket av Shout Out Louds framgångar utomlands kan ha grundats i det stöd de fått från oss här i sverige, tänker då inte minst på banjospelande och tamburininhopp som om möjligt höjde nivån och sporrade Shout Out Louds ytterligare. De i sin tur har ju gett [ingenting] enormt mycket stöd och då tänker jag mest på deras introducering av champaridrinken och sången om den.

Lite fakta om grupperna
Shout Out Louds
Det var länge sedan Shout Out Louds enbart var en angelägenhet för inbitna indiefans med för mycket tid i sina liv. Det var länge sedan man satt på sitt rum och tänkte att man var ensam om att älska dem. Nu är det 2010 och man får dela bandet i atomer för att de ska räcka till. Men det gör inte så mycket. Det är ett band man är villig att dela med sig. Och nu har vi all anledning att dela med oss igen med Shout Out Louds tredje album.

”Work”, titeln på albumet, signalerar att det är fan det här som är deras kall. Inte stå och diska på någon sunkig krog, inte kränga försäkringar via telefon, inte böja rör i fabriken. Nej, musiken är deras liv. De korsade Atlanten, hamnade i Seattle hos producenten Phil Ek (Band of Horses, Fleet Foxes, The Shins) och spelade in en skiva som man gjorde förr: räkna in, sen kör alla.

Som sista ord kan vi väl bara säga att det den där är skevheten som man har svårt att sätta fingret på hos Shout Out Louds som alltid har varit det som fått världen att fastna för dem. Det är den trasiga och smått spruckna sången som låter så sorglig som vi identifierar oss med; den slår så kontrastrikt mot de teatraliska ljudkulisserna i moll och dur. Varför nämner vi nu det? För att vi vet med säkerhet var vi hamnar igen, med eller utan brustna hjärtan. Vi hamnar framför scen till Shout Out Louds och vi gör det förutsättningslöst.

[ingenting]
Som med alla namn tar det tid innan det sätter sig, betyder mindre än det är ett epitet. Säkert!, Nirvana och [ingenting]. Det var en tid in i hösten 2009 som diskjockeyn på radion slutade skoja om bandnamnet, [ingenting] var med singeln Halleluja! och tredje albumet Tomhet Idel Tomhet på allas läppar och på största allvar. Sedan dess har ett år gått, ett år av utsålda Dramaten, massiva hyllningar, utlandslansering och digert turnerande – inte minst på sommarens festivaler.

Stockholmarna i [ingenting] har med Christopher Sander som språkrör och spindoktor tagit politiken, andligheten och festen på djärva utflykter i rytmiska djunglar och vokala steppmarker. Med en poetisk och harmonisk studsmatta långt olik villaförortens, naggad av väder och vind och med hål efter allt för många försök att lyfta mot skyn, fyller [ingenting] popen med kultur, kulturen med pop.

Nu stundar nya tider… tiden, vilken opålitlig rackare. Eller för att citera bandets batterist: den som lever får se.

Shout Out Louds – Fall Hard from Merge Records on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Skivor på gång: Jonas Schwarz – Sisyphus och Streets of Mars – Breathe in, Breathe out

by

Göteborgaren Jonas Schwartz’ andra trespårssingel släpptes i veckan. En fantastisk liten EP som med sina halvmelankoliska inslag och Jonas underbara röst kan få även den mest krävande lyssnare att nicka i takt med musiken. ”Sisyphus” är lite bättre utvecklad än föregångaren ”Am I Even Close?”, och om bandet fortsätter uppåt så här så kan man bara spekulera om hur bra den tredje EP’n skulle kunna bli.
Lite Broder Daniel kan man säkert också urskilja bland noterna om man lyssnar efter. Han är inte så jättekänd än, men materialet han visat på hittills skriker potential.

Streets of Mars är ett tio år gammalt band som undergått en identitetskris och flera förändringar, men som äntligen tycks ha hittat sin riktiga personlighet, så sent som 2009. Med skivan ”Streets of Mars” har de slagit in på en ganska mainstream pop med inslag av rockelement.
The Strokes var det första jag tänkte när jag stoppade in ”Breath In, Breath Out” i skivläsaren och ”Love is Gone” drog igång. Att bandet har låtit sig inspireras av sina föregångare framkommer tydligt, men Streets of Mars har även ett unikt sound och låter precis som ett band inom denna genre ska göra.
Skivan är fullpackad med potentiella singlar och lovar att inte göra sina lyssnare besvikna.
Kan Streets of Mars vara det nya stora svenska band vi väntat på? Det återstår att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,