Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholms stadsteater

Stockholms stadsteater tar fram det allmängiltiga i Onkel Vanja

by

Onkel Vanja
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär den 24 februari 2012

Stockholms stadsteater sätter upp Tjechovs klassiker Onkel Vanja i regi av Eirik Stubø. Stadsteatern berättar i ett pressmeddelande:

Vojnitskij eller Vanja som han kallas är 47, ogift och lever ett händelselöst och inrutat liv på landet tillsammans med sin mor och sin systerdotter Sonja. Men allt förändras när hans före detta svåger, professor Serebrjakov kommer på besök med sin unga vackra fru Jelena. Vanja ligger vaken om nätterna och grämer sig över åren som gått. Vad blev det av hans liv?

Regissören Eirik Stubø om Onkel Vanja:
– Det här är en pjäs om att man aldrig vill vara där man är utan någon annanstans. Det är ett urtema hos Tjechov. Det är roligt att sätta upp en klassiker som många har så starka uppfattningar om.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Jelena (Petronella Barker) har ingen uppgift alls, utom att vara vacker, och även hennes värde sjunker i och med makens pensionering. Sonja (Sara Jangfeldt) trånar efter doktorn och tror att allt skulle ha varit bättre om hon inte varit ful. Liknande tankar har Telegin (Per Sandberg) som blev lämnad på sin bröllopsdag för en vackrare man. Astrov (Shanti Roney) inser att han har blivit en kuf och skyller det på alla andra kufar på landsbygden.

Vojnitskaja (Katarina Ewerlöf) har en mindre framträdande roll men sannolikt är hon, som också beundrat och slitit hårt för professorns skull, också bitter. Marina (Lena-Pia Bernhardsson) är den som verkar trivas bäst med sitt liv, när professorsparet äntligen åker och rutinerna går tillbaka till det normala.

Regissören Eirik Stubø har tagit fram det allmängiltiga i pjäsen med hjälp av moderna kläder och musik av bland annat Neil Young. Det är lätt att applicera budskapet på dagens samhälle där det är lätt att hamna i en prestationsspiral utan att veta vart man är på väg eller i ett utanförskap som är svårt att ta sig ur.

Bild: Petronella Barker, Magnus Krepper och Shanti Roney. Foto: Carl Thorborg

Onkel Vanja av Anton Tjechov

Översättning: Lars Kleberg
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus Ellen Ruge
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask: Frida Johansson

På scen
Serebrjakov: Sten Ljunggren
Jelena: Petronella Barker
Sonja: Sara Jangfeldt
Vojnitskaja: Katarina Ewerlöf
Vojnitskij: Magnus Krepper
Astrov: Shanti Roney
Telegin: Per Sandberg
Marina: Lena-Pia Bernhardsson
Ankorna: Britta, Greta
Hönorna: Vera, Falka, Vanja och Olga

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vi som är hundra på Stockholms stadsteater ställer frågor om livet

by

Vi som är hundra av Jonas Hassen Khemiri
Stockholms Stadsteater, Lilla scenen
Premiär den 18 februari 2012

Rakel Wärmländer, Lena Nilsson och Anneli Martini spelar samma person i olika åldrar, men alla närvarande på samma gång. Alla tre är klädda i svarta klänningar med röda blommor, med lite olika mycket tyg. De har likadana frisyrer, fast den yngsta kvinnan har mörkt hår, den mellersta rött och den äldsta grått. Alla vill de vara lyckliga men något har gått snett.

Pjäsen börjar med en dispyt kring om livet är värt att leva vidare. Lena Nilssons del av personligheten vill ta livet av sig, men blir övertalad att börja om. Den tredelade kvinnan får chansen att leva om sitt liv, men det verkar bli precis likadant denna gång.

Rakel Wärmländer som är den unga, idealistiska kvinnan kämpar emot, men Lena Nilsson som den medelålders fogar sig och försöker se det positiva och den äldre Anneli Martini driver på skeendet. Kärnfrågan är hur man ska kunna bry sig om det lilla, oansenliga livet när det finns så mycket ondska och orättvisor i världen att bekämpa.

Ett svar på frågan kanske är att vi behöver ta hänsyn till och lyssna på alla delar av vår person för att kunna leva ett meningsfullt liv. I programmet citeras Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig:

Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mod.

Det är tunga frågeställningar som Vi som är hundra tar upp, men pjäsen är också underhållande. Publiken skrattar igenkännande åt den torre pojkvännen Arthurs utläggningar om typsnitt och pixlar och åt de tre kvinnornas fyndiga dialog – eller snarare den inre monologen. Kajsa Reingart, som gör regidebut, lyckas levandegöra Jonas Hassen Khemiris manus på ett bra sätt. Stockholms stadsteaters uppsättning av pjäsen verkar ha en betydligt lättsammare framtoning än Göteborgs stadsteaters, som spelades hösten 2009.

Föreställningen får ett extra lyft av en finurlig scenografi med väggar som väger över, gardiner som faller på olika sätt och ett halvcirkelformat spår i golvet där en säng, ett bord och faktiskt ett tåg rullar in och ut.

Vi som är hundra är både rolig och tänkvärd. Skådespelarna är skickliga i sina roller och på att får oss att känna att de tre är en. Anneli Martini har en talang för det komiska och de tre kompletterar varandra på ett dynamiskt sätt. Föreställningen är välregisserad och jag hoppas på att se mer av Kajsa Reingart som regissör framöver.

Vi som är hundra
Av: Jonas Hassen Khemiri
Regi: Kajsa Reingardt
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Peter Holm
Ljus: Per Sundin
Ljud: Jens Ingolf, Ola Stenström
Mask: Anna Jensen Arktoft

I rollerna:
Ung kvinna med flera roller: Rakel Wärmländer
Medelålders kvinna med flera roller: Lena Nilsson
Äldre kvinna med flera roller: Anneli Martini

Bild: Anneli Martini, Rakel Wärmländer och Lena Nilsson. Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kort möte – i all sin enkelhet superb

by

Kort möte
Regi: Colin Nutley
Manus: Noël Coward
Stockholms stadsteater
Premiär 10 februari 2012

En medelålders kvinna, Laura Jesson, gift och med två barn, hamnar på ett järnvägscafé i engelska Milford 1939, mitt under världskrig och bombplan som flyger över husen så tekopparna skakar. Laura har fått en sotflaga i ögat och det gör ont och är irriterande. En medelålders läkare, Dr Alec Harvey, sitter på cafét och tar en eftermiddagste. Som läkare är han duktig på att ta ut sotflagor ur ögon och han hjälper snabbt och effektivt Laura.

Båda befinner sig mitt i livet, har barn och är gifta och har vänner och är relativt nöjda med sina liv. Eller? De är inte helt missnöjda i alla fall. Men något drabbar dem och när de av en slump stöter på varandra snart igen börjar de samtala. En häftig förälskelse har drabbat dem. Men det är inte så enkelt att ha ett förhållande vid sidan om, både det egna samvetet stör och det finns alltid någon i bekantskapskretsen som dyker upp oväntat.

Helena Bergström i rollen som Laura Jesson och Jakob Eklund i rollen som Dr Alec Harvey är bra val. De fungerar bra tillsammans och samspelet dem emellan växer under föreställningen.

Colin Nutley har regisserat Noël Cowards mest berömda pjäs och satt sin prägel på den. Filmregissören bakom Änglagård med flera filmer använder på ett snyggt sätt filmmediet genom att använda bakre delen av scenväggen som filmduk, där en del av föreställningen är förinspelad och vi får se Helena Bergström och Jacob Eklund i täta närbilder och en del av dialogen sker på filmduken. Effektivt och snyggt, fotograferat stilenligt som om det vore en film från 1939. Colin Nutleys uppsättning är en blandning av David Leans film, Cowards originalpjäs och Emma Rices bearbetning. Scener ur den klassiska filmen har spelats in på nytt med Helena Bergström och Jakob Eklund i rollerna. Dessa är gjorda av den svenske fotografen Jens Fischer.

Scenografin är härligt brunmurrig och där finns till vänster interiörer från järnvägscaféet, i mitten några bord och stolar där resturangbesöken spelas upp och till höger två insuttna fåtöljer från Lauras hem som känns väldigt trettiotal. Där sitter ofta hennes man och läser något eller om han löser korsord.

Tidskänslan förstärks dessutom av pianot till vänster på scenen där jazziga sånger spelas och sjöngs. I föreställningen ingår även sju av Cowards odödliga sånger, bland annat ”A room with a view”, alla översatta till svenska av Rikard Wolff. De framförs av Lindy Larsson, Jessica Heribertsson Katrin Sundberg Fredrik Meyer och Ole Forsberg. Föreställningen innehåller även nyskriven musik av Per Andreasson. På järnvägscaféet skildras också några små bihistorier kring kärlek, som speglar tidsandan.

På ett plan är Kort möte en lättsam föreställning – den är lätt att se och blir aldrig tråkig. Den har dessuotm mjuka komiska inslag. Men ändå fångar den ändå lite av livet, i kortformat. Vi lever vanliga liv, men mitt i allt det vanliga och ganska grå utspelar sig våra livs draman och vi ställs inför de situationer där vi tvingas välja väg.

Före föreställningen samtalade jag med en vän vars dotter går i gymnasiet och där hade haft som uppgift att läsa Hamlet. Gymnasieungdomen och hennes kompisar hade tyckt den var tung och svår och den hade inget att säga dem. (Nu menar jag inte att Hamlet inte har något att säga. Det var deras ord) De hade sagt att om det var teater, då var teater inget för dem. Nu uppmanar jag gymnasielärare som vill öppna ungdomars ögon för och intresse för teater: gå på Kort möte. Föreställningen skildrar vardagsliv under kriget och ett möte mellan två människor som det finns mycket att diskutera vidare kring. Valde Laura och doktorn rätt? Vad är viktigast i livet? Vad är kärlek?

Kort möte är i all sin enkelhet superb.

I rollerna:
Laura Helena Bergström
Alec Jakob Eklund
Fred Lindy Larsson
Dolly Jessica Heribertsson
Myrtle Katrin Sundberg
Stephen Robert Panzenböck
Albert Godby Ole Forsberg
Beryl Katharina Cohen
Stanley Fredrik Meyer
Johnnie Bashkim Neziraj
Bill Mats Qviström

Av Noël Coward
I bearbetning för scenen Emma Rice
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Colin Nutley
Scenografi och kostym Charles Koroly
Film Jens Fischer
Komposition, Musikarrangemang Per Andreasson
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg

Fotot överst:Carl Bengtsson
Övriga foton: Carl Thorborg

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Olof Palme – En pjäs från Sverige – Philip Zandén gör föreställningen

by

Olof Palme – En pjäs från Sverige
Stockholms stadsteater
Premiär 26 januari 2012

Olof Palme är i centrum i den nyskrivna pjäsen av Lucas Svensson. Spelet börjar under valvakan 2010 då Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val, den borgerliga alliansen fick sitta kvar med regeringsmakten och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Några personer börjar prata kring tv:n med valvakan och den äldre damen Rosa börjar tänka på Olof Palme och vad Socialdemokraterna betytt för henne och för samhället.

Pjäsen är upplagd lite som en revy, med flera olika trådar som drar iväg åt olika håll och scener från olika tidsperioder, stundtals väl spretigt och rörigt. Tage Erlander, Torbjörn Fälldin, Cornelis Vreeswijk och Jimmie Åkesson dyker upp. Tyvärr mer som karikatyrer. Jimmie Åkesson är med på en kräftskiva som en lustig och väldigt okunnig person och när vi får reda på vem som röstat på honom och han travar iväg sjungande med armen kring sin väljare är det utan någon analys av vad han står för. Jag tror att det är att förenkla alltför mycket, vi får inget svar på varför den person som hela sitt liv röstat på Socialdemokraterna plötsligt röstat på Sverigedemokraterna.

Jag är ambivalent till denna föreställning. Den lyfter fram olika aspekter på politik och Socialdemokraterna i synnerhet, men på ett alltför ytligt plan och rent av med för mycket klyschor.

När Philip Zandén kommer in på scen, i rollen som Olof Palme, då brände det äntligen till. Philip Zandén gör en fantastisk gestaltning av Olof Palme, i miner, i kroppsspråk, i blicken, i gångstilen, i talet. Föreställningens behållning är gestaltningen av Olof Palme. Vi får se olika sidor av denne politiker som väckte sådan stort engagemang, det gick inte att förhålla sig neutral till honom.

En scen som var extrastark var när han befinner sig på partihögkvarteret och börjar samtala med två städerskor. Han är genuint intresserad av deras situation, vill veta hur de mår, vad är bra och vad kan partiet göra för att försöka förbättra deras livssituation. Pressfolket kring Palme försöker dra iväg honom från städerskorna för att diskutera ett tal eller ett pressutskick. En bild som säger mycket om hur partifolk kan skilja politiken från människorna och därmed också förlora kontakten med verkligheten. Politiken blir ett syfte i sig och politrukerna glömmer bort att vara en del av och tala med och lyssna på de människor de säger sig vilja företräda.

Bland premiärpubliken var det massor av kändisar från politikens värld och från medievärlden, jag har nog aldrig sett en sådan mängd mediekändisar på en gång på en teaterpremiär. Olof Palme berör, också nu två och ett halvt decennium sedan han mördades. Att premiären kom på precis samma dag som den numer ganska sargade socialdemokratiska partiet meddelat vem dess partiledning vill ska bli tillförordnad partiledare efter Håkan Juholt gjorde premiären ruggigt vältajmad.

Socialdemokratin står inför ett vägskäl och har gjort under en längre tid. Hur ska Socialdemokratin vara det parti som tar tillvara på de grupper som är längst ner på samhällsstegen, hur ska socialdemokratin kunna vara kraften mot ökade klyftor i samhället?

Tyvärr tycker jag inte att pjäsen ställer dessa frågor, jag saknar problemställningarna som vi står inför idag. Det är ju där som Olof Palme blir extra intressant. Han var så tydlig i sitt engagemang för att förbättra människors villkor. Var finns dessa engagerade politiker idag? Kan sådana politiker växa i den miljö där unga fackligt aktiva och unga politiskt engagerade idag håller till, där deras politiska och fackliga engagemang blir deras yrke med oftast betydligt högre lön än andra ungdomar?

I rollerna:
Palme Philip Zandén
Rosa Meta Velander
Dottern Lena B Eriksson
Erlanderskådespelaren Niklas Falk
Bomanskådespelaren m fl roller Henrik Johansson
Fälldinskådespelaren m fl Mats Blomgren
Jimmie Boy m fl roller Sofi Helleday
Nexø m fl roller Ida Steén

Av Lucas Svensson
Regi Tobias Theorell
Scenografi Sven Dahlberg
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi
Håkan Åslund
Mask Maria Reis

Foto: Carl Thorborg

Relaterat:
Dagens Nyheter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Olof Palme – en pjäs från Sverige, har premiär den 26 januari i Stockholm

by

Olof Palme blir för första gången huvudgestalt på en svensk scen i en nyskriven pjäs av Lucas Svensson. Även Tage Erlander, Torbjörn Fälldin, Cornelis Vreeswijk och Jimmie Åkesson dyker upp i denna fantasi om socialdemokratin som ställer frågor om var Sverige och politiken är på väg. För regi står Tobias Theorell och i titelrollen ser vi Philip Zandén. Premiär 26 januari på Klarascenen, berättar ett pressmeddelande.

Olof Palme – en pjäs från Sverige är skriven av Lucas Svensson och tar sin början under valvakan 2010 med socialdemokratiska partiets största valförlust någonsin. Men strax förflyttas vi tillbaka i tiden till valet 1976 till en tidigare förlust, där partiordförande Olof Palme precis förlorat regeringsmakten efter 34 år.

– Det var under oppositionsåren 1976-1982 som grunden till socialdemokraternas kris idag började. Tidigare hade samhället sett ut på ett visst sätt ända sedan kriget men nu vände tiden och det var som att politiken man förde inte fungerade längre, säger regissören Tobias Theorell.

– Föreställningen ställer också frågor kring var det politiska Sverige idag är på väg.

Pjäsen kretsar kring Olof Palmes möten med en rad verkliga och uppdiktade karaktärer från olika tidsepoker. Bland annat är han med i tv-programmet ”Gäst hos Hagge”, träffar städerskor i partihögkvarteret och äter kräftor med Bertolt Brecht och Jimmie Åkesson.

– Det är en lekfull pjäs, en fantasi om Palmes liv och vem han var och konflikten mellan politiken som ideal och praktik, berättar Tobias Theorell. Det är ett varmt porträtt av Palme. På scenen finns också andra verkliga karaktärer som Cornelis Vreeswijk och Jimmie Åkesson och vi får en aning om vad som kanske hade hänt om Palme hade träffat dem.

Detta är första gången som Olof Palme blir centralgestalt i en föreställning. Tidigare har han funnits med som bifigur. Philip Zandén gör rollen som Palme.

– Jag vill försöka göra en gestaltning som är så lik Olof Palme som möjligt och samtidigt så olik honom att han kan vara med i en teaterpjäs, säger Philip Zandén.

Olof Palme
EN PJÄS FRÅN SVERIGE
AV LUCAS SVENSSON

Premiär 26 januari kl 19.00 på Klarascenen

I rollerna

Palme: Philip Zandén
Rosa: Meta Velander
Dottern: Lena B Eriksson
Erlanderskådespelaren m fl. roller: Niklas Falk
Bomanskådespelaren m fl. roller: Henrik Johansson
Fälldinskådespelaren m fl. roller: Mats Blomgren
Jimmie Boy m fl. roller: Sofi Helleday
Nexø m fl. roller: Ida Stéen

Läs även andra bloggares åsikter om , ,