Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Morning Glory – har något att säga medieägarna

by

Morning Glory
Betyg: 4

Becky Fuller, spelad av Rachel McAdams, är tv-producent och helt hängiven allt som har med nyheter att göra. Nyheter är allt hon har i huvudet och rejält snurrig är hon och kan inte hålla sig från att svara i mobiltelefonen, i vilket situation som helst. Hon spelar den rollen så bra, jag blir riktigt irriterad på henne emellanåt.

Becky Fuller får till sin förtvivlan sparken från sitt jobb och söker hysteriskt nytt jobb. Hennes mamma talar om för henne att hon borde sluta ha ambitioner och tro att hon kan bli något stort, hon har dock fyllt 28 och då blir det patetiskt att ha ambitioner. Det säger en hel del om inställningen i nutiden och i dagens västerländska samhälle.

Becky ger sig dock inte och får ett jobb på en rätt usel tv-kanal. Hon upptäcker att en av världens främsta nyhetsjournalister jobbar där. Jobbar och jobbar, han sitter och surar i ett rum och vägrar göra något. Denne surmulne Mike Pomeroy spelas av Harrison Ford.

Av personer som träffat Harrison Ford i verkligheten flera gånger har jag fått höra att han kan vara rätt stöddig som person, lite elak och inte alls vänlig. Nu får han spela ut den rollen helt och fullt, när han den bittre Mike Pomeroy.

Mike Pomeroy har rapporterat från krigshärdar och har varit Beckys stora idol inom journalistiken. Han sitter däremot och bara surar, för han får inte göra de stora nyhetsuppdragen som är det enda han tänder till på. Becky å sin sida drivs framförallt av att öka tittarsiffrorna, vilket hon är beredd att göra till nästan vilket pris som helst. I en scen säger hon också det till Pomeroy, att hennes syn på tv och nyhetsrapportering redan vunnit kampen.

Becky kommer på den, som hon själv tycker, briljanta idén att sätta Mike Pomeroy som en av två programledare i hennes morgonshow.

Jag tycker ofta att filmer och böcker som ska skildra medievärlden är så överdrivna, att de inte skildrar verkligheten alls. Det gör den här inte helt och fullt heller. Fast å andra sidan handlar den om en amerikansk medievärld.

Flera duktiga skådespelare (både Jeff Goldblum och Diane Keaton är med) och Notting Hill-regissören Roger Michell som behärskar konsten att använda situationskomik gör Morning Glory till en film att bli glad av. Under ytan har den lite saker att säga också, om att ingen borde ge upp för att han/hon blivit så gammal som 28 år, att det går att lära gamla hundar att sitta, att framgång handlar om att ge och ta.

Jag tycker kritikern i Los Angeles Times formulerat det bra:

Los Angeles Times

In ”Morning Glory,” Rachel McAdams gives the kind of performance we go to the movies for. The rest of the film isn’t always up to her level, but it does provide genial entertainment until it runs out of steam.

A ”Broadcast News”-type saga of life behind the camera on a struggling national morning news show based in Manhattan, ”Morning Glory” starts beautifully and, though it doesn’t quite go the distance, it certainly has the credentials to do so.

Och filmens sensmoral säger väl att kvalitetsjournalistiken är den som kan ge riktigt stora tittarsiffrorna. Ingen dålig sensmoral som mediemogulerna borde fundera över.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Relaterat: Recension i SVD.

Det där som nästan kväver dig, av Chimamanda Ngozi Adichie

by


Det där som nästan kväver dig, av Chimamanda Ngozi Adichie, är en bok med tolv noveller av den afrikanska författaren.
Chimamanda Ngozi Adichie slog igenom stort med sin roman om Biafrakriget, ”En halv gul sol”.

Noveller låter oss komma närmare människor från NIgera i dagens värld, ofta med anknytning till USA. För många nigerianer är USA det förlovade landet. Med osentimental skärpa fångar Chimamanda Ngozi Adichie kulturkrockarna. För det handlar om flera olika slags krockar.

I höst är afrikansk litteratur i fokus på Bokmässan i Göteborg. Det är en satsning som behövs och jag hoppas det gör att vi får mer sådana här novellsamlingar och romaner utgivna i Sverige. Jag har läst en del litteratur av afrikanska författare, men oftast när det är Afrika som skildras är det skrivet av västerländska författare och det handlar om dåtid. Inte så många böcker jag har läst skildrar det moderna samhället som öser in över människor, också nigerianer.

Chimamanda Ngozi Adichie använder språket och dess rymt mycket skickligt och medvetet. Hon fångar människornas karaktärer i språkets rytm, i satsbyggnaderna och annat. Ibland blir det otäckt nära, det är som att krypa in under skinnet på personen, som inte alltid mår så bra. Det är skickligt, men i en av novellerna blir det för mycket, takten blir så forcerad att det är svårt att ta till sig handlingen.

Min favoritnovell är den som skildrar ett litteraturprojekt där afrikanska författare samlats några veckor och ska skriva varsin novell och läsa upp för varandra. Vi får följa novellens huvudpersons tankar och delar ur hennes novell. Hon får bra omdöme av de andra författarna, några är riktiga besserwissrar. Fast lite överseende och från sina höga hästar säger de att handlingen givetvis är otrolig och inte kan ske i verkligheten. Behöver jag säga att den så klart har hänt. Det är en härlig bild av litteraturens väsen och litteraturkritiken.

I de flesta novellerna skildras livet från kvinnors synvinkel. Det känns mycket äkta, jag känner det som om jag fått titta in i deras liv och det är som om jag har fått träffa flera olika slags kvinnor från Nigeria. Det är litteratur när den är som störst, när den vidgar ens perspektiv och bjuder på resor in i andra människors själar.

Det där som nästan kväver dig
Författare Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare Ragnar Strömberg
Originaltitel: The Thing Around Your Neck
Förlag Albert Bonniers förlag
ISBN 9100123927
ISBN-13 9789100123925

The King´s Speech

by


The King´s Speech
Betyg 4

”The King´s Speech” är en film som enkelt skulle kunna kallas ”Buddy movie”, om två polare som hjälper varandra. Dessa två vänner är hertigen av York och talpedagogen Lionel Louge.

Hertigen och senare kungen, som har problem med att tala offentligt spelas av Colin Firth. De gånger han försöker brukar han i bästa fall stamma sönder de tal som han ska hålla. Tidigt inser hans närmaste och hans fru att någonting måste göras för att lösa problemet. Efter att försökt med en rad specialister anlitar man oortodoxa
australiensaren Lionel Lounge för att arbeta med den högst motvillige patienten.

Bertie, som den blivande kung George VI kallades av sina närmaste, var inte menad att bli kung. Han hade en äldre bror som blev kung först, men som avsade sig kronan och Bertie blev tvungen att ta över rollen som kung över England och samväldet. Vikten av att kunna tala offentligt blev helt klart nödvändig.

Det hade med lätthet blivit en helt outhärdligt gullig film om en mans kamp mot sitt handikapp men tack vare Geoffrey Rush, som spelar Lionel Lounge, blir den här filmen till något mycket sevärt. Lounge, som vägrar att låta sig hunsas av Bertie och vägrar att tilltala honom med hans titel, visar med några enkla medel hur man bör behandla talfelen. Lionel bygger sin pedagogik på att under årens lopp ha hjälpt en rad traumatiserade patienter från första världskriget och på så sätt fått en hel del erfarenhet.

Bertie är på många sett en trasig gestalt vars familjeband gjort honom till det han är. Kungatiteln och det offentliga livet var han egentligen inte intresserad av om vi ska tro filmen. Det är även en film om hur två relativt lika män, fast de båda kommer från mycket olika delar av samhället, finner en gemensam grund att stå på.

Det är även roligt att se Anthony Andrews i rollen som premiärminister Stanley Baldwin och Guy Pearche som Edward VIII.

En tafatt och lite socialt missanpassad hertig blommar ut och blir en riktig ledare. För det är väl så här som
amerikaner helst ser sina britter; stammande, fumliga och lite introverta? Britter, som på många sätt är lika
amerikaner men lite lätt bortkollrade när det gäller den riktiga världen. Alla som någon gång har varit i
Storbritannien vet att så inte är fallet, den fumliga och tystlåtne engelsmannen (läs: Hugh Grant) finns det få av.
Den domesticerade engelsmannen liknar mer den falska bild som Hollywood har spridit runt om i världen. Att svordomarna i filmen gav filmen en något högre åldersgräns i USA får väl ses som en intressant detalj.

Med alla dessa historier som har kommit under de senaste åren om familjen Windsor, undrar jag om det inte är hög tid att göra någon svensk motsvarighet med familjen Bernadotte? Berättelser borde det finnas gott om. När vågar en svensk producent göra något sådant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Göteborgs Filmfestival: Mammas Comeback och Love During Wartime

by

Andra dagen (29/1) var full av seminarier, konferenser och intervjuer, så det blev inga filmer för min del. Och söndag den 30/1 var just en söndag som krävde lite ledighet, därför hoppar vår resa i Göteborgs Filmfestival direkt till måndagen 31 januari.

Jag hann med tre filmer, varav två var nordiska dokumentärer och tas upp nedan. Den tredje, danska filmen Truth About Men, kommer i ett framtida inlägg.

Mammas Comeback

När Rosie var i tjugoårsåldern var hon Sveriges dragracingdrottning, en lysande stjärna i den annars så mansdominerade sporten. Sedan kom livet emellan med äktenskap och småbarn och satte stopp för tiden på racerbanan. Nu, efter ett uppehåll på 34 år, ska Rosie göra comeback.

Alla människor har någon slags dröm. Om man ska skildra den på film är det själva kampen att uppnå den som är viktigast. Vägen dit. Tyvärr börjar den kampen lite för sent i Mammas Comeback och är inte tillräckligt stark för att engagera. Som tur är finns det en unik och stundvis inspirerande historia att berätta, speciellt för kvinnor som sett sig tvungna att lägga sina livsmål åt sidan för att ta hand om en familj. Dessutom är den gjord med ett imponerande vackert foto och regi. Cinezine ger den 3/5 i betyg.

Love During Wartime

Love During Wartime tar upp kampen för rätten att bo med den man älskar, som för det gifta paret Osama (palestinier) och Jasmin (israel) är kärleken inte en självklarhet.

Själva konflikten mellan länderna och vad de lokala invånarna säger om den tas aldrig upp, kanske för att den anses en självklarhet i dessa tider eller för att endast huvudobjekten och deras familjer skulle ligga i fokus.

Problemet är att det händer väldigt lite och lika intressant eller underhållande som det är att stå sist i en oändlig kö är det också att följa Jasmin från myndighet till myndighet och i telefonkö efter telefonkö. Väldigt lite frustration avges i duken och på grund av detta byggs all frustration upp inom publiken istället. Antingen gick flera filmiska ögonblick förlorade eller så är de utvalda objekten högst ointressanta, för temat är det inget fel på. Cinezine ger betyget 2/5.

Skivrecension: Marianne Faithfull ”Horses and High Heels”

by


Marianne Faithfull ”Horses and High Heels”
Betyg: 3

Marianne Faithfull är i nuläget närmast mytomspunnen med sina 40 år i branschen. Hon har varit ihop med Mick Jagger, varit hemlös och upprepade gånger varit på behandling för olika typer av drogmissbruk och ändå lyckats göra hyllade prestationer både som musiker och som skådespelerska. Med det levernet och 65 år på nacken säger hon sig vara redo att gå i pension. Om nya plattan ”Horses and High Heels” är det sista vi får höra av henne återstår att se.

Det är en härjad röst man hör, i samma tonläge som Nina Simone men med en råare klang. Kanske har tidens tand satt sina spår så djupt att man i mixningen av låtarna har valt att lägga hennes röst betydligt högre än kompmusiken. Resultatet blir intimt och samtidigt okonstlat, som att hon står framför dig och sjunger. Det är som att ett svårmod drar igång låtarna, som därefter går över i klatschig countrypop och blues. Ett spår sticker dock ut, ”Past, Present Future” i vilken Faithfull rättframt och avskalat gör bikt som uppgår i ett magnifikt crescendo. .
Det finns egentligen en enda invändning man kan ha mot denna platta. Det är att man har hört många av låtarna förr. Faithfull är annars känd för sitt ständiga omskapande av sig själv, men här blir hon som en karbonkopia av något som inte är speciellt kul. Lou Reed är förresten gästgitarrist på ett par av låtarna.

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,