• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Viva Las Vegas med Elvis – en saga att drömma sig bort med

18 februari, 2011 by Redaktionen

Viva Las Vegas
Betyg 3

Jag fortsätter min utforskning av filmarkivet hos Headweb. Förutom att det finns en hel del relativt nya filmer är det spännande att det på filmplatser på webben, som Headweb, finns filmer som inte går att få tag på annars. Nu har jag sett ”Viva Las Vegas” med Elvis Presley från 1964.

Viva Las Vegas, är regisserad av George Sidney. Det är kul att den hade vensk premiär den 30 mars 1964, nästan två månader innan filmen gick upp i USA.

Det är en film för den som vill se Elvis när han var som bäst, eller i alla fall mådde som bäst, Han var ung (28 år) och smal. Publikmässigt var filmen en framgång.

Elvis spelar racerbilföraren Lucky Jackson som kommer till Las Vegas för att delta i Las Vegas Grand Prix. Det enda som fattas är pengar till en ny motor till sin bil. Pengarna vinner han på roulette och allt ser bra ut.
Han träffar dock en ung vacker kvinna, en vackra Rusty (Ann-Margret), och får också en konkurrent om kvinnans gunst. En konkurrent som också är racerbilsförare men dessutom stormrik.
Lucky/Elvis blir knuffad i simbassäng och förlorar sin pengar och kan inte köpa motorn han behöver för att vinna tävlingen och han måste dessutom jobba som servitör för att få pengar till mat.
Den Rusty (Ann-Margret) är förälskad i honom men hon hatar tanken på att han ska köra racerbil.

Det är en förutsägbar romantisk berättelse med sång och dans och vackra bilder. Som scenen när Elvis och Ann-Margret, eller tja rollkaraktärerna Lucky och Rusty, har en date och hamnar på dansställe. Alla andra på dansgolvet har dovare färger på kläderna och Lucky och Rusty lyser hela bilden med sina klargula kläder.

Det är en söt, romantisk historia där Elvis är som bäst och givetvis med bra låtar, för den som gillar Elvis. Titelspåret ”Viva Las Vegas” är med förstås och också låtar som ”The Lady Loves Me”, ”Appreciation” och ”What’d I Say ”.

Här finns information om filmen hos Headweb.
Vill du ha en Elvishelg så finns det en hel hög av Elvisfilmer hos Headweb.

Läs även andra bloggares åsikter om Elvis, musikal, filmer, Headweb, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Elvis, filmrecensioner, Headweb, Musikal, Recension

Skivrecension: Kurt Vile: Smoke Ring for My Halo

17 februari, 2011 by Redaktionen


Artist: Kurt Vile
Titel: Smoke Ring for My Halo
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 8 mars

Philadelphiasonen Kurt Vile är en artist gjord att tycka om. Det är lite svårt att förhålla sig kritiskt till en artist som en gång blivit jämförd med Leonard Cohen, Tom Petty, Psychic TV och Animal Collective i en och samma recension. Man skulle kanske kunna ha invändningen att han i så fall saknar originalitet – men det vore inte heller sant. Kurt Vile är helt enkelt oerhört bra. En multitalang, snäppet mer begåvad än alla andra.

Efter att ha smugit runt i det hemmagjorda lo fi-landskapet under större delen av 00-talet – där han gjorde hemmagjorda CD-R-inspelningar som blev två fullängdsskivor på mer eller mindre obskyra skivbolag – exploderade han på bolaget Matador i 2009 års album Childish Prodigy. Det var inte en fantastisk skiva för att den på något sätt var nyskapande, utan för att den kändes det. Med ett grundläggande stilideal hos Lou Reed och Velvet Underground byggde han där upp en stor målning av allsköns skrammel och skrot, där det ena inslaget var lika oväntat – men satt lika självklart – som det andra. När jag första gången hörde övergången mellan den sju minuter långa neopostpunkorgien Freak Train och den lågmält svävande, fingerplockande balladen Blackberry Song fick jag märkliga små rysningar i bröstkorgen som jag sällan får av ny musik, ens om den är bra.

Smoke Ring for My Halo är andra skivan på Matador och den är kanske inte riktigt lika lysande som Childish Prodigy – även om jag reserverar mig för framtida lyssningar – men den är minst lika rolig att lyssna på. Den här gången har Vile, via Sonic Youth-producenten John Agnello, tagit på sig lite mer av en tvångströja och stramat åt låtarna så att dom inte kan flyga iväg riktigt hur som helst. Det finns inga gigantiska explosioner av reverbekon och distade gitarrer, som senast, utan produktionen verkar vilja koncentrera låtarna ner till någon slags minsta gemensamma nämnare. Det har resulterat i en mer återhållsam, på sätt och vis lugnare, skiva som bjuder in lyssnaren mer öppet, framförallt till texterna som på Childish Prodigy ibland tenderade att försvinna in i såväl gitarrskrammel som Viles egna vrål.

Nu hör man en mer tydlig berättare i Kurt Vile. Det är kanske ingen slump att skivan redan i början presenterar honom mer naken än tidigare – den vackra inledningslåten Baby’s Arms är en kärlekssång som är så omedelbar att jag nästan hoppade till när skivan startade. På Childish Prodigy, för att ge en kontrast, var inledningslåten det grovhuggna rockdånet Hunchback. Då hoppade jag till av naturliga orsaker – det LÄT – men nu lyckas Vile helt och hållet vända på sin multibegåvade pannkaka och jag är lika överraskad som då. ”I will never ever, ever be alone, because it’s all in my baby’s hands /…/ except for her, there’s just nothing to latch on to” sjunger han, klart och tydligt, och det är så pass rörande att jag vill springa ut och köpa choklad och rosor till Den Där Någon Som Måste Finnas Där Ute Någonstans. Att hela låten kan härledas, som via pipeline, direkt ner till Nick Cave gör det inte sämre utan, märkligt nog, nästan ännu bättre. Vile slänger med sina lån och hyllningar så självklart, och med sådan elegans, att man låter honom göra det utan att gnälla.

Det är just den där förbluffande, mer eller mindre akustiska, enkelheten som gör Smoke Ring for My Halo så oemotståndlig. Samma omedelbara färgstyrka som i Baby’s Arm hittar man i låtar som indie-catchiga Jesus Fever, den lysande vemodiga Peeping Tomboy (där rader som ”I wanna give up but I can’t lie down” känns som omedelbara små klassiker) och handen-utanför-bilfönstret-flyktiga In My Time. Idén bakom produktionen på skivan verkar att köra på två spår – dels detta lågmält romantiska popspår, och dels ett mer suggestivt, mörkare rockgroove, där man känner igen Vile från sist. Man kan tycka att albumets bromsklossar är dom låtar som mest lunkar på, lite grann som ett mer urvattnat Black Rebel Motorcycle Club, och mest blir väsande mantran över en ljudmatta. Men vid omlyssningar så sitter dom snart där dom ska också – On Tour låter som bakgrundsmusik till en knarkig rock ’n roll-film och den lite lätt drogpåverkade Runner Up och Society is a Friend är, vid närmare inspektion, faktiskt rena rama punken. Och man måste gilla Puppet to the Man, där Vile – med en självironi som ligger på metanivå – levererar en av dom mest briljanta Velvet Underground-pastischerna jag någonsin hört.

Som bäst fungerar dock denna skiva i titelspåret, där alla element sammanspelar. Inte nog med att låten är rörande redan på text och melodi-front, den är sådär oförutsägbart spännande att lyssna på också. Skivans själ återfinns ganska bra i titeln, som talar egentligen sitt ganska tydliga språk – En rökring till min gloria. Jo det är väldigt ”coolt”, och Kurt Vile tar förmodligen på sig en och annan pose mer än vad som kanske anses klädsamt. Men vadå. Det har han ju rätt till. Det har man alltid när man är snäppet mer begåvad än alla andra.

Läs även andra bloggares åsikter om Kurt Vile, musik, skivnytt, recension, singer/songwriter

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Kurt Vile, Musik, Recension, singer/songwriter, skivnytt

Skivrecension: Before the Dawn: Deathstar Rising

17 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: Before the Dawn
Titel: Deathstar Rising
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 25 februari 2011

Finnarna är bra på modern metal, gärna med goth inslag, och Deathstar Rising från Before the Dawn är ett bra bevis på att det också levereras med kvalitet. Jag tillhör dem som tycker att growl ska brukas med måtta och här tycker jag att man hittat en bra balans.
Kombinationen growl och en ren röst på refrängen är kanske inte direkt originell, men det fungerar. För att kategoriseras som Melodic Death Metal så är skivan tämligen lättlyssnad och det är bara att konstatera att Tuomas Saukkonen är en begåvad låtskrivare. Det blir antagligen även denna gång blir ett besök på någon Finsk topplista.
Faktiskt blev jag såld redan på det två första spåren. The First Snow som är ett kort intro, typisk hårdrocks akustiskt, lite progressivt men utan överdrifter. Vackert. Följande spår, Winter Within, sätter sen en bra nivå på albumet och fick i alla fall mig att hänga kvar. Kvaliteten på följande spår är också konsistent och hög utan att för den delen bjuda på några direkta överraskningar. För den yngre publiken så var min 13-åriga son, Niklas, överens med mig om betyget 4/5.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hårdrock, metal, Musik, Recension

Gullivers Resor med Jack Black

16 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Gullivers Resor
Betyg 1

Gullivers Resor i 3D – det låter som ett spännande filmprojekt. Men att då sätta Jack Black i rollen som Gulliver, då har regissören inte någon känsla för handlingen. Jack Black kan bara spela sig själv. Och det är vad han gör i den nya filmatiseringen av Gullivers Resor. Handlingen är flyttad till nutid och Jack Black spela en vaktmästare med ansvar för att dela ut posten på en tidning. Han har jobbat på samma post i tio år och varit förälskad i reseredaktören i fem år. Gulliver vågar inte bjuda ut henne, men när han tar mod till sig för att fråga trasslar han in sig och låtsas att han vill bli reseredaktör.
Reseredaktören skickar ut honom på ett reseuppdrag, att göra ett reportage om Bermudatriangeln. Gullivers båt förliser i en storm och han flyter iland i det okända landet Lilliputt där invånarna är pytte, pyttesmå.

Gulliver spelas alltså av Jack Black. Spelas och spelas, fuskas bort till en parodi på Jack Black själv. I övriga roller ser vi Emily Blunt, Jason Segal, Amanda Peet och Billy Connolly. Filmen regisseras av Rob Letterman, han har bland annat gjort ”Mosters vs. Aliens”.

Det är inte många skådespelare som kan vara stolta över sina rollinsatser i Gullivers Resor.

Jonathan Swift skrev Gullivers Resor som kom 1726 och den var menad som en satir över samtidens sociala förhållanden. I originalberättelsen har illeputtarna har en hel del drag av idiotiska byråkrater och giriga makthavare. Detta fuskas bort totalt i Rob Lettermans regi. Lilleputtarna blir så fåniga att ingen kan tro på dem, de blir mer som dröm av Jack Black där han leker själv med sina leksaker. Detta har blivit en Jack Blacks resor i sin egen galna fantasi. Visst, ett och annat skämt kan vara halvkul, men det blir alltid för mycket när Jack Black är med.

Dessutom: när Jack Black är med i en film är det nästan alltid samma historia som berättas. Han är en snacksalig misslyckad individ, men som ändå lyckas vinna den åtråvärda kvinnans hjärta, hur svårt det än är att tro på det. Han utvecklas lite i filmen och dämpar sin överdrivna skämtsamhet under filmens gång. Sedan kläs denna historia in i olika andra berättelser, som nu i Gullivers Resor. Det är att missbruka en historia som Gullivers Resor, som definitivt är värd något bättre.

3D-effekterna är i stort sett obefintliga. Om du måste se den här filmen, du kanske tvingas ta med dina brorsbarn eller något: undvik 3D-versionen. Det är bara slöseri med pengar. Jag har inte sett någon film som visats i 3D där 3D-effekterna varit så frånvarande.

Läs även andra bloggares åsikter om Jack Black, Gullivers resor, 3D, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 3D, Gullivers resor, Jack Black, Recension, Scen

Skivrecension: Paintbox: ”The Night”

14 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: Paintbox
Titel: ”The Night”
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 16 februari

”The Night” är bandet Paintbox andra album och släpps 16 februari på egna skivbolaget Wild Chance Music. Musiken sorteras bäst in under etiketter som episkt, alternativt, ambient och indie-pop.

Paintbox är en trio från Halmstad som består av Linnea Olsson på sång och cello, Gicken Johansson på gitarrer, bas och keyboards samt Magnus Johansson på trummor och slagverk. Deras debutplatta ”Bright Gold and Red” kom 2008 och i somras blev de inbjudna att spela som förband till Roxettes spelning i Halmstad. De har därefter också spelat som förband på David Rhodes (Peter Gabriel- gitarristen) turné i Tyskland och Frankrike.

Trion skriver själva både texter och musik och spelar alla instrument själva. Skivan ”The Night” har man också både spelat in, mixat och producerat själva. Lite kuriösa är att skivan är mastrad av Mats MP Persson, som för dem som känner igen namnet, är mest känd som gitarrist i Gyllene Tider.

Paintbox har ett sound som kan klassas som filmiskt, episkt men också något suggestivt. Den nya plattan har fler influenser från pop och följer fint upp deras sound från första albumet. På senaste plattan ges mer utrymme för Linneas sång, och hennes cello är också ett tongivande inslag i de flesta av låtarna. På spåret 4 ”Mindreader” ligger cellon och skapar en spännig och nerv genom hela låten

Starkast på plattan är första spåret ”The Night”. Den blir förmodligen första-singel från skivan och är nog den låt som har störst potential att nå flest lyssnare. Låten ”Dream On” (spår 3) har ett riktigt bra intro. Influenser från The Knife och ambient-musik är tydlig, och de får till en bra harmoni mellan låttext och känslan i musiken.
Att lyssna på ”The Night” i hörlurar ger en helhetsupplevelse av deras ljudbilder – rekommenderas! Man får känslan av att befinna sig i en annan verklighet, eller som att vara med i en film. Anmärkningsvärt är att man tagit med ett spår på plattan som faktiskt är helt instrumental, spår 6 ”Ambient One”. Musiken i låten skulle verkligen kunna platsa bra i filmsammanhang, men att ta med en instrumental låt på plattan är alltid lite kontroversiellt.

På en del spår infinner sig en saknad av harmoni i uppbyggnaden av låtarna. Tydligare skiftningar mellan intro, vers, refräng och outro hade man vunnit på. Det märks att Paintbox har en stor entusiasm och fascination för kompositioner av olika ljud, och detta är de också duktiga på. I spår 7 ”Traces” finns ett intressant klickande ljud som låter ungefär som när man klickar med en penna. Genomgående på plattan har man varit omsorgsfull i arbetet med ljudbilden.

Planerade spelningar:
Releasefest på Morfars Café, Halmstad 16 februari
Musikgemaket, Halmstad Slott 30 mars
Den 28 februari spelar Paintbox på TV4 Nyhetsmorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om Paintbok, skivor, musik, skivnytt, recension, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Paintbok, Popmusik, Recension, skivnytt, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in