• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Kebnekajse – Idioten

24 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: Kebnekajse
Titel: Idioten
Betyg: 4
Utgivningsdatum:25/2 2011

Kebnekajse slog igenom på 1970-talet och blev snabbt känt som sveriges högsta och flitigaste band. Med influenser från världens alla håll blev de snabbt ett nyskapande och ett betydelsefullt band för den svenska musikhistorien.
Bandet hade ett långt uppehåll men återförenades 2002 och släppte sedan en skiva 2009. Nu är de tillbaka med skivan ”Idioten”.
”Idioten” är en riktigt bra skiva. Den håller ett bra tempo med en grym blandning av låtar. Folkmusiken dominerar och är riktigt härlig att lyssna på. Passar på allt från middagsbjudningar till fest.
Min personliga favorit på skivan blir nog ”Senpolska”. En lite dyster låt som för tankarna til norrländska skogar och troll. Den blir som ett ljuvligt soundtrack till brasan som värmer mina ständigt stelfrusna fötter. Fiolen som vackert dansar genom låten är rysande bra.

En annan riktigt bra låt är ”Stockholmpolka”, till skillnad från ”Senpolska” är det en dansant och galen låt som garanterat får den stelaste av människor att stampa i takt.
I helhet är skivan underbar och jag vill varmt rekomendera den till allat och alla.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Kebnekajse, recension, rockmusik, skivnytt, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Kebnekajse, Musik, Recension, Rockmusik, skivnytt

Talib Kwelis nya album Gutter rainbows, en sofistikerad hiphop platta som bör spelas på varenda uteservering i sommar

21 februari, 2011 by Redaktionen


Artist: Talib Kweli
Titel: Gutter rainbows
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 8/2 2011

Talib Kweli är en av de få rapparna i dagens hiphop industri som ännu inte helt sålt sin själ. Han klassas som en utav kungarna inom underground hiphopen och har, trotts tre tidigare fantastiska skivsläpp, inte riktigt lyckats slå i den stora massan. Vilket jag tycker är bra, många artister tappar musiken när berömelsen slår hårt.
Gutter rainbows är Talibs fjärde album, skivan skulle först bara ges ut som digitala filer, men i sista sekund bestämdes det att den även skulle släppas på cd.

Den som lyssnar på Talib vet att han gärna håller sig till ett visst sound. Smarta texten, catchy beats och många bra samarbeten. Förväntningarna på skivan är inte skyhöga, man vet oftast vad man får.

Kan inte riktigt säga att något spår på ”Gutter rainbows” är dåligt, låtarna glider på och är snygga. De växer på en efter varje lyssning. Bästa spåret är nog just ”Gutter rainbows” eller kanske fina ”Friends and family”.
För den som vill lyssna på partyrap om sex och droger så är detta helt fel skiva. ”Gutter rainbows” är helt enkelt en sofistikerad hiphop platta som bör spelas på varenda uteservering i sommar.

Läs även andra bloggares åsikter om Talib Kweli, hiphop, recension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hiphop, Musik, Recension, Talib Kweli

Min far hade en dröm – Barack Obama

21 februari, 2011 by Redaktionen


Barack Obamas Min far hade en dröm (originalet Dreams of my Father) är en berättelse om en själsligen ung man, berättelsen om en pappa från Kenya och en mamma från Kansas och vad det för med sig samt jakten på en identitet som sonen till slut finner. Denna skildring och självporträtt av en amerikansk politiker – och USA:s fyrtiofjärde president i vardande – är mycket avslöjande och insiktsfull och rätt uppfriskande att ta del av.

1961 föds Barack Hussein Obama på Hawaii och i och med att det är på Hawaii han föds möjliggör detta faktum (till skillnad från Arnold Schwarzenegger och hans framtid) att Barack Obama kan bli USA:s president. För att kunna bli USA:s president måste du vara född i USA. Hawaii är USA:s 50: nde delstat. Arnold Schwarzenegger är född i Österrike.

Barack Hussein Obama har en vit mamma från Kansas och en kenyansk pappa av stammen lio. De två största stammarna i Kenya är kikyo (förre presidenten i Kenya – Kenyatta – en känd representant) och lio (Obama). Namnet Hussein kommer från hans farfar.

Efter att föräldrarna separerat levde han mellan sex och tio års ålder i Indonesien med mamman och en styvfar. Sedan bodde han med moderns föräldrar i Honolulu fram till studentexamen 1979. Obama har en samhällsvetenskaplig examen från Columbiauniversitetet och en motsvarande juristexamen från Harvard, där han valdes till den förste svarte ordföranden för Harvard Law Review, en elittidskrift för jurister. Harvard var det universitet John F Kennedy studerade på.

Innan han tog sina akademiska examina arbetade han under några år i mitten av 1980-talet med att förbättra förhållandena för de svarta i området South Side, Chicago. 1996 var Obama 35 år gammal och blev då vald till delstatssenator i Illinois. 1997-2005 satt han som delstatssenator för Illinois. 2005 blev han den förste afroasiatiske senatorn i kongressen. Han är en av de yngsta presidenterna någonsin (47 år gammal 2008 och John F Kennedy var 43 år när han 1960 blev vald till USA:s 35:e president) samt den förste afroamerikanske presidenten.

Från det att han avslutar arbetet som ”community organiser” i Chicago och tills han påbörjar sina akademiska studier reser han till Kenya för att lägga pusselbitarna på plats i sitt sökande efter sin identitet, med bakgrund i vit amerikansk medelklass och svart kenyansk stamgemenskap. Han lär aldrig känna sin far på djupet och fadern dör i en bilolycka. Först när han besöker Kenya för första gången kan cirkeln slutas och han får en djupare förståelse för sitt blandade arv.

En del frågetecken uppstår vad gäller USA som nationell konstitution och vad Obama tänker på när han tänker på USA. Det är inte bara historiska storheter som George Washington, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln, och Benjamin Franklin han tänker på utan också på Martin Luther King, Harriet Tubman och Frederick Douglass. För att inte glömma bort de japansk-amerikanska familjer som internerades under andra världskriget precis som de ”utmattade och hungrande skarorna som tar sig över Rio Grande.”

Det är lätt att förstå varför Barack Obama har lyckats entusiasmera så många människor. Han är den förste svarte politikern i USA som fått vita väljare att tänka om. Sett i backspegeln vet vi nu att han lyckades bli USA:s fyrtiofjärde president och hur det än går i presidentvalet 2012 lämnar han efter sig ett eftermäle likt ingen annans. Kanske har människor haft för stora förväntningar på honom, kanske inte. Kanske har de prövningar han fått utstå varit frukten av bristande realism, kanske inte. Men framför allt kommer ”YES, WE CAN!” minna om den entusiasm, den generositet och den samförståndsanda han gett uttryck för att leva kvar till eftervärlden. Hans levnadsöde ger anledning till hopp för USA och en framtid vi alla delar.

Relaterat:
Libris, Svenska Dagbladet, Kulturnytt.

Min far hade en dröm
Författare: Barack Obama
Översättning: Thomas Engström
Originaltitel: Dreams from My Father
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 200812
ISBN10: 9100121967
ISBN13: 9789100121969

Läs även andra bloggares åsikter om recension, USA, Obama, samhälle, böcker, memoarer

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, memoarer, Obama, Recension, samhälle, USA

Skivrecension: Autisterna – Legender

20 februari, 2011 by Redaktionen


Artist: Autisterna
Titel: Legender
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2 mars

Första singeln Rachael Ray släpptes redan i början av januari och finns på spotify, i mina öron är det plattans svagaste låt så gillar man den så har man en hel guldgruva att vänta sig. Autisterna gör det som de flesta svenska indiepopgrupper gjort innan dem, en enkel och rak skiva om hur bittert livet kan vara, givetvis till medryckande
musik och på allsångsvänligt manér.

Om vi ska börja från början så öppnas Legender med låten Sista Dan som handlar om hur det är att fastna i arbetslösheten, ångesten och meningslösheten. Det är en fin liten låt och det är på det temat som andra spåret Rachael Ray tar vid, den äckliga och sunkiga känslan av att vara fast framför korkade tvprogram mitt på dagen. Att vara så överflödig, ensam. Autisterna övertygar. Sen kommer den betydligt mer dansanta låten Den andra sidan som får mig att vilja dansa runt lite fånigt och sjunga med lite olämpligt okontrollerat. För de lyckas med den känslan också, den känslan som man så gärna tror att Håkan Hellström har något patent på. Det svänger och det svänger trots att det sjungs om smärta. Just därför blir jag kanske lite besviken första gånger jag hör titelspåret Legender, suget efter att fortsätta dansa bort alla bekymmer är så stort. Istället får vi något mycket mer försiktigt och skört och det är fint, men kanske inte så nytt. Vi har hört det förut.

Låten Sekel däremot är en riktig liten pärla, en egen sorts kärleksförklaring som faller precis i smaken, den medryckande musiken från Den andra sidan är tillbaka och jag snörar på mig dansskorna ännu en gång. Refrängen sätter sig direkt, precis som den ska göra. ”Timmar kan bli till dagar, dagar kan bli till år. Åren kan bli till sekel, bara ingen av oss går” och så är det ju, om det bara var så enkelt. Två minuter och trettiosju sekunder är alldeles för kort för en sådan bra låt, Autisterna är något på spåren men låter det hela stället gå över till pausmusik i Mellanspel.

Resten av låtarna varvar mellan det där sköra och det dansanta. Göta Älv och Sov är bedårande och Älskling kom hem igen! följerm[ingenting]s mästerliga recept på hur en bra poplåt ska skrivas.

Skivan Legender bjuder kanske inte på några nya trick, men de konster som Autisterna frambringar är slipade till ärlig perfektion. Den sortens perfektion som inte handlar om att vara slätstruken eller kommersiell, utan den perfektionen som handlar om att berätta något, knyta an och bjuda på sig själv. Perfekt för alla indiehjärtan som
kvider och vittrar bort nu efter melodifestivalens intåg.

Rekommenderas för dem som tycker att band som Sibiria, Vapnet och Hets borde spelas mer på radio och tycker att Håkan kanske är lite av en sell out trots allt.

Läs även andra bloggares åsikter om Autisterna, recension, indie, Legender, musik, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Autisterna, indie, legender, Musik, Recension, skivnytt

Från premiären på Noréns nya pjäs Stillheten, på Stockholms stadsteater

19 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Fem karaktärer på scen – vem som står i fokus och som är huvudperson pendlar under pjäsens gång. Ingen är god, ingen är ond, alla är mer eller mindre trasiga och sällan lyssnar någon på någon annan.
Lars Noréns nya pjäs, ”Stillheten”, hade premiär på Stockholms Stadsteater 18 februari 2011. Som alltid när det är ett drama av Norén är det mycket som sägs genom att det inte sägs.

Det är som Per Wästberg sade om Lars Norén i ett tal då Norén fick Pilotpriset 1994:

I hans pjäser blir dock sista ordet aldrig sagt. Evighetsmaskineriet rasslar vidare, familjeintrigerna gör ett nytt varv. Ett drama kan slut för att bokstavligen börja om med samma replik eller fortsätta i en annan pjäs. Att kartlägga döden i livet men också antyda en kärlek som måste hållas levande för att vi inte ska förstenas – med detta lär Norén fortsätta länge än.

Stillheten har fem roller:
Ernst, fadern med alkoholproblem, spelad av Sten Ljunggren.
Lena, modern, spelad av Katarina Ewerlöf.
Ingemar, äldste sonen, spelad av Magnus Krepper.
John, yngste sone, spelad av Michael Jonsson.
Martha, hushållerskan, spelad av Maria Salomaa.

Alla är trasiga på sitt sätt, eller på flera sätt. Föreställningen börjar med att Ernst går upp tidigt på morgonen för att ringa sin syster för att försöka på långa 3.000 kronor för att kunna betala av lån och amortering på hotellet.

Scenen är extremt avskalad: bara ett stort rum med golvet täckt av vita A4-papper och några askkoppar, plus längre bak på scenen: en enkel stol.
I taket lyser ordet Standard Hotell med blå neonbokstäver, förutom bokstaven O som inte lyser. O:et är trasigt.
Det är rätt mycket som är trasigt egentligen.

Föreställningen startar med fullt ljus över salongen också, det blir som om gränsen mellan skådespelarna på scenen och publiken därför inte är så skarp, så tydlig. Först en bra bit in i föreställningen släcks ljuset i salongen.

Föreställningen har många bottnar och i vissa delar är den så stark att det är obehagligt. Det finns få dramatiker som så knivskarpt kan skildra människors totala ensamhet och oförmåga att möta varandra. När en människa verkligen öppnar sig och försöker visa sina känslor finns det ingen som är mogen att lyssna eller redo att mötas.

Ingen är god, ingen är ond, enbart. Modern har en ganska nära relation till äldste sonen, men samtidigt är hon totalt oförmögen att ta till sig yngste sonen. Han skriker ut sin längtar efter hennes kärlek, men får inte ens en kram. Yngste sonen som kan skriva och vill skriva men tampas med dåligt självförtroende får slängt i ansiktet att han inte kan lyckas. Fadern har en stor kärlek till yngste sonen, men när modern fått sin diagnos av läkaren att hon bara har månader kvar att leva är fadern utan förmåga att ge henne stöd. Han tycker bara synd om sig själv, är bitter i sin självömkan.

Trots att föreställningen är svart och mörk har den en svart humor också. Det är klart att den bärs upp inte bara av den starka texten och dess undertexter. Skådespelarna är viktiga för att pjäsen ska bli så stark. Sten Ljunggren gör den olyckliga fadern, förvirrad, ensam och så feg. Michael Jonsson som yngste sonen är så rörande att jag vill gråta.

Det finns en slags tröst i att det inte finns något lyckligt slut. Inget djupt olyckligt heller, utan det är som livet och när vi får se bortom illusionerna blir det som en slags befrielse.

Stillheten (skrevs 1984) är tredje delen av Lars Noréns självbiografiska pjäser om uppväxten i skånska Genarp. Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud spelades på Stockholms stadsteater 2007. Stillheten hade urpremiär i Amsterdam 1986, spelades på Dramaten 1988 och på Aveny Teatret i Köpenhamn två år senare.
– För mig är det fascinerande att Lars Norén skriver ytterligare nästan femhundra sidor om familjen som han redan skrivit så mycket om. Han blir aldrig färdig med den. Men det här är en annan, korrigerad bild av familjen, säger norske regissören Eirik Stubø, nu är tillbaka på Stockholms stadsteater (senast regisserade han Påsk, 2009).

Jazzmusik är en viktig del i pjäsen. Bröderna John och Ingemar (Magnus Krepper) är uppslukade av 50-talsjazz, och från scenen hörs musik från legender som Stan Getz, Chet Baker och Lennie Tristano. Musiken är som en roll till i föreställningen, dess jazztoner förmedlar en dov, melankolisk känsla som understryker det som händer – och när bröderna en liten stund når varandra är det just med lekfulla gladare jazzimprovisationer.

Foto: Carl Thorborg



Relaterat: Recension i Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Stillheten, Norén, Stockholms stadsteater, Sten Ljunggren, scen, teater, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Norén, Recension, Scen, Sten Ljunggren, Stillheten, Stockholms stadsteater, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in