• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömmen av Barack Obama

27 februari, 2011 by Redaktionen


Originalets titel; The audacity of hope; är en prosaisk, skönlitterär biografi over en amerikansk politiker från Förenta Staterna, om dess politik och förvaltning. Den här boken är Barack Hussein Obamas andra bok. Hans första bok är Min far hade en dröm. Hans tredje bok är Tron på förändring.

Det är en engagerande bok, milt uttryckt, och då speciellt om politikens villkor. Återigen ger han sig till känna som en minst lika bra författare som en politiker. I sin första bok Min far hade en dröm var han gripande och självutlämnande i sitt resonemang om frågor, identitet och tillhörighet. I sin andra bok, Att våga hoppas, får han sitt genombrott på Demokraternas partikonvent 2004 och hans syn på de amerikanska värderingarna och USA:s roll i världen blir uppenbara. Den syn han ger uttryck för får i alla fall mig att se ett USA där det politiska systemet blir förändrat och att klyftan mellan folket och makten kan minskas.

Hur Barack Obama blir upplevd av sin omvärld och vad han står för politiskt kan diskuteras. Att lära känna honom görs möjligt genom att läsa hans böcker. Den enda av hans böcker jag inte har läst är Tankar om den amerikanska drömmen och som gavs ut i USA 2006. För närvarande läser jag boken Michelle Obama: En biografi av Liza Mundy (Norstedts). Det återstår att se om Barack Obamas tredje bok blir läst. I boken om Michelle Obama, hans fru, kommer Barack Obama också till uttryck. Den som lever får se.

I Att våga hoppas får jag se Barack Obama som är reflekterande, som har en målsättning och som visualiserar det för omvärlden. Temat i förgrunden är att politiken i Washington inte längre fungerar, att lobbyister och penningdonatorer tar sig själva på för stort allvar och att en ny politik, baserad på samarbete och samförstånd, behövs. Han ser ett ideologiskt särskiljande som blivit allt mer vanligt sedan 1970-talet. De stridsfrågor som dyker upp i hans beskrivning gör han upp med och tar ställning och placerar sig ofta i ett mellanläge och det är inte alls sällan som han tar till sig motståndarens argumentering, vilket är sympatiskt.

För den politiskt engagerade vet vi ju emellertid att det långt ifrån alltid är samarbete och dialog med avspänt språkbruk som prioriteras. När du tror på något så hettar det till och detta märks verkligen i Obamas bok. Konflikt och politik hör ihop. Med facit i hand vet vi att i dag är Barack Obama USA:s president, den fyrtiofjärde i ordningen, och möjligen går det att konstatera att när det gäller den politiska striden, och då speciellt gällande sjukförsäkringsreformen, så skulle reformen, när väl klubbats igenom, kunnat se annorlunda ut. Emellertid så är det en framgång för alla amerikaner som saknat kompatibel sjukförsäkring och som tvingats gå från hus och hem. Situationen är inte exemplarisk, men kampen för rättvisa villkor fortsätter.

Obama har sina hjärtefrågor kring offentliga investeringar i utbildning, forskning och teknik samt i en oberoende energiförsörjning. På några sätt påminner han om Bill Clinton. Obama har däremot fokus satt på globaliseringen samt att problemen kring försvar och säkerhet är mer aktuellt än med Clinton 1992.

2012 är det nytt presidentval i USA. Det återstår att se om Barack Obama går till historieböckerna som USA:s förste afroamerikanske president under en period – eller två – perioder. Under alla förutsättningar har den innevarande perioden varit såväl traumatisk och bekymmersam som hoppingivande och förlösande. USA:s folk kommer att bekänna färg inom en inte alltför avlägsen framtid.

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömme
Författare: Barack Obama
översättning Thomas Engström
Bokförlag: Bonniers
Amerikanska originalets titel: The Audacity of Hope Copyright

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, böcker, USA, recension, politik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Obama, Politik, Recension, USA

Från premiären på Systern från havet, på Marionetteatern

26 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Sirkka bor i Finland med sin mamma och pappa som tycker mycket om henne. Margareta bor i Sverige och är lite ensam och önskar sig en hund jättejättemycket. Båda är två små flickor som inte börjat skolan än.
Finland hamnar i krig och Sirkkas pappa kallas in som soldat till den finländska armén. Bomber faller över finländska städer och byar, många barn skickas därifrån för att skyddas från kriget. Många av dessa barn kom till svenska familjer.
Margaretas mamma och pappa vill gärna hjälpa ett sådant krigsbarn – samtidigt som Margareta då skulle få en lekkamrat. Fast Margareta som önskar sig en hund så där jättejättemycket blir besviken och arg.
Är det konstigt att Sirkka inte säger ett ord när hon vet att hon inte är välkommen?

”Systern från havet” hade premiär på Marionetteatern, som håller till i Stockholms stadsteater, lördag 26 februari. Med i publiken fanns också en medelåldersman med långt grått hår. Det var Ulf Stark, författaren som skrivit pjäsen ”Systens från havet” direkt åt Marionetteatern.

Han var säkert nöjd. Dockspelarna och regissören hade tagit väl hand om berättelsen där de arbetar med flera olika slag av dockor. De två dockor som föreställer flickorna är i ungefär samma storlek som barn i fyraårsåldern. Mammorna och papporna spelades av skådespelare som hade en stor mask framför ansiktet. När händelser ur minnet eller i tankarna spelades upp var dockorna figurer målade på hårt underlag, några decimeter höga.
Scenen var en halvcirkel med blå trasmatta till golv och måsar fördes fram i luften och spännande ljud med klang av hav och vatten vibrerade i luften (skådespelare skapade ljuden med glas som hade olika mängd vatten).

Att dockmakarna som spelar dockorna syns tar inte bort magin, tvärtom tyckte den åttaåring som följde med mig på premiären att det är roligt att förstå hur de gör. Men jag tror att för de allra minsta var det lite för mycket. Det var två mindre barn, säkert inte en dag över fyra år gamla, kanske var de till och med lite yngre ändå, som båda tappade koncentrationen.

”Systern från havet” handlar ju om lite svårare saker, som svartsjuka och om flyktingskap. Marionetteatern har valt att inte flirta med publiken med lättköpta skämt. Berättelsen tas på allvar, vilket jag uppskattar men kanske inte alla barn som är fyra år kan hänga med i berättelsen.

Föreställningen är från fyra år. Dockorna som föreställer flickorna är precis i den storleken. Det var många av de mindre barnen tyckte det var jättekul att gå fram efteråt och få känna på dockorna.

Jag tror att föreställningen fungerar allra bäst för barn som är från sex år och öppet. Fast å andra sidan, barn är individuellt olika och även om en fyraåring inte förstår hela berättelsen kan han eller hon uppskatta andra saker i berättelsen.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och dockmakarna när de repeterade föreställningen.
Här har en av dockmakarna en blogg.
Här har Teatermagasinet bilder från föreställningen.

Foto: Carl Thorborg
Bildenovan: Anna Hallberg och Malin Halland med dockorna Margareta och Sirkka i Systern från havet.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, barnteater, recension, scen, teater, Marionetteatern, dockteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dockteater, Marionetteatern, Recension, Scen, Stockholms stadsteater, Teater

Bio: Sarahs Nyckel

25 februari, 2011 by Redaktionen

Sarahs Nyckel
Betyg 4

Originaltitel: Elle s’appelait Sarah

Regi: Gilles Paquet-Brenner

 

Paris 1942. Sarah, en judisk flicka på 10 år, gömmer sin lillebror för den franska polisen. Hon låser och stoppar sedan nyckeln i fickan i tron om att hon snart ska vara tillbaka. Så blir inte fallet. Polisen har för avsikt att samla alla judar och föra bort dem. Utom sig av förtvivlan försöker Sarah att ta sig hem igen. Hem till lillebror. Parallellt med denna historia får vi följa journalisten Julia, som 60 år senare blir ombed att skriva ett reportage om händelserna i Frankrike. Efter att ha börjat gräva i händelserna upptäcker Julia att hon bor i samma lägenhet som Sarahs familj.

 

Filmen är baserad på Tatiana De Rosnays roman med samma titel och berör ett ämne som har filmatiserats många gånger innan. Det är svårt att greppa det ofattbara som hände under förintelsen och hur många familjer som slets isär och många mödrar som fick skiljas från sina barn. Jag tror det är viktigt att se dessa enskilda berättelser. Även om det som i detta fall är fiktion.

 

Filmen hoppar mellan de parallella berättelserna och flyttar sakta men säkert över fokus från 1942 till nutid och tack vare att Gilles Paquet-Brenner gör detta på ett snyggt sätt finns hela tiden händelserna från Frankrike i ens bakhuvud.

 

Kristin Scott Thomas som spelar journalisten Julia, är en stor bidragande faktor till filmens känsla behålls. På ett utmärkt sätt levererar hon en ängslan och ett tvivel som kan gnaga oss. Filmens tempo sjunker något framåt slutet men ersätts då av bra dialog.

 

Trailer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Recension

Kulturbloggen om Magnus Dahlströms återkomst med romanen Spådom

24 februari, 2011 by Redaktionen

Ibland slår det mig hur tråkigt det ändå är att man i så lång tid försökt eliminera författaren inom den svenska litteraturkulturen. Vad har orsakat denna skräck för författaren? Bara Strindberg? Om det nu är sant att författaren är död, vågar man påstå att det var Jante som var bödeln?

Jag kommer bara lite osökt att tänka på denna gamla fundering när jag närmar mig slutet av Magnus Dahlströms roman Spådom, hans första roman sedan 1996. Här har vi en tämligen lysande författare som efter femton år gör en ny roman i samma klass som vilken som helst av sina tidigare verk. Det känns som en oerhörd comeback, något väl värt att tala rätt högt om. Men författaren ska fortfarande behandlas i anonymitet, och man ska helst inte prata som om det – gud förbjude – skulle finnas något ”genialiskt” inbakat i ett namn bland alla andra. Magnus Dahlström. Ja, det kan ju vara vem som helst. Vad spelar det för roll att han skriver briljant? Han får väl hoppas att han får nåt sålt, om han nu tycker sig vara för fin för att skriva deckare och faktiskt tjäna lite pengar. Ja, ni förstår säkert vad jag pratar om.

Dahlström debuterade med novellsamlingen Papperskorg 1986 och härstammar därmed, såvitt jag förstår, från Stig Larsson-eran (”det sista geniet” eller hur det nu var) och det märks omedelbart på klaustrufobin i det genuint obehagliga språket, och obarmhärtigheten i hur konkret det används. Det skulle kunna vara en smart parodi på män med makt, det skulle kunna vara en drift med medelklassens sociala system. Men finns någon humor i det hela så är den omedveten, eller kanske oundviklig, eller kanske bara becksvart.

Spådom består av tre sektioner, tre historier, om tre män. Tjänstemän. Det rör sig om en läkare, en polis och en handläggare på Försäkringskassan. Vi får inga namn. Inga specifika uppgiter. Vi befinner oss i en eller flera svenska mellanstora småstäder. Allt är anonymt. Det enda läsaren har att gå på är vad dessa män på daglig basis registrerar, hur de tänker, i hemmet och på jobbet. Deras beskrivningar av sin omvärld och sin vardag är sakliga och precisa. De lämnar, med andra ord, allt att önska. Kanske är det därför som de alla tre, av olika händelser, märker en brist i det perfekta mönstret som leder till en irrationell, nästan autistisk paranoja och därefter till oundviklig undergång.

Jag nämnde ”sakliga och precisa”. Enligt min erfarenhet finns det få saker som vi människor finner mer obehagliga än saklighet och precision. Det är vad som avskräcker oss, kanske inte alla men många, från saker som tandläkare, bankkontor, matematik, såväl religion som vetenskap och i vissa fall till och med brottsanmälningar, sjukvårdsupplysning, läkare. Vi vet att läkaren har det exakta beskedet. Cancer är cancer. Vi vet att lagen är precis. Vi vet att det inte finns något utrymme för unika omständigheter, vi känner att det inte finns kärlek i det och att våra känslor inte kommer förändra någonting. Ett system är ett system, och vi har ingenting att säga till om.

Men för karaktärerna i Dahlströms bok finns inte den känslan av oro. För dessa karaktärer finns bara fakta. Vi ser dom konstant i kontakt med andra människor, ibland till och med sina ”nära” och ”kära”, och dom har ingen som helst aning om att ett känsloliv existerar hos dom, sig själva, eller någon. Läkaren i den första episoden konstaterar sin gravida frus beteende utan att det ena inslaget skulle vara mer betydelsefullt än det andra: ”Hon lade sig ned igen i sängen och luktade rå lök, eller pastej och tomat. Hon kröp tätt intill mig och det var tre olika personers hjärtslag där.”

På samma sätt registrerar Dahlströms polis sin vardag med sitt ämnes egna byråkratiska språk. Föremål radas upp, händelseförlopp gås igenom metodiskt, fläkten susar och ”när som helst kunde telefonen ringa /…/ När som helst kunde något hända”. Även mannen på Försäkringskassan konstaterar sin egen familjs förehavanden som om han skriver rapporter över vilka människor som helst. Givetvis utan en enda fingertoppskänsla för att det rör sig om riktiga människor.

Det hela är, givetvis, ohyggligt. Jag vet att jag känt liknande saker i andra romaner – det autistiska äcklet finns för all del manifesterat i Stig Larssons Nyår, och jag hittar andra spår av författarens kusliga avstånd och precision inför det vardagliga i Ian McEwans mest suggestiva romaner, som Kärlekens raseri till exempel. Men Dahlström har en helt annan disciplin i sitt språk. Här finns inga utsvängningar eller ojämnheter. Varje mening är i stort sett ett konstaterande. Det är rakt, det är sakligt, det är precis det byråkratiska språk som så många människor i Sverige blivit slagna i ansiktet med, och bara haft eftersmaken av makt- och hopplöshet kvar.

Männen i den här boken saknar helt uppfattning om makten de har, eller vilken påverkan den kan ha på andra människor. Andra människor framstår överhuvudtaget mest som hypoteser, och den kontrollen och ordning som ramar in dessa mäns liv är precis vad som håller de andra människorna på avstånd. Men, precis som i vilket system som helst, finns alltid den mänskliga faktorn där för att sabotera alla garantier. Det är intressant att det just är små obetydliga händelser som, till synes utan anledning, stiger dessa män åt huvudet och gör att deras världar går under. Ibland är det som att Dahlström ser dom som robotar som registrerar ett systemfel och därefter får något slags hack i maskinen och inte riktigt är sig själva igen. Redan tidigt i romanen finns spår av det här, som när läkaren får ett plötsligt meddelande från en främling som rubbar hans balans: ”Nu sade mannen något med munnen vid mitt öra, och trots bullret hörde jag varje ord klart och tydligt. ’Döda’ eller ’rädda'”.

Att det finns en rätt solklar skillnad mellan orden ”döda” och ”rädda” verkar inte läkaren tänka på. Det är inte så konstigt då att det är just detta missförstånd som blir fröet till en kollaps. Man hör ibland talas om att en psykopat är idealet för ett chefsjobb, och ibland ser man vissa siffror som föreslår att flera av landets VD:ar faktiskt är psykopater, må det sedan vara pålitliga siffror eller ej. Dahlströms roman verkar utgå lite från samma idé, att människor som ansvarar för strukturen i vårt samhälle faktiskt helt saknar kontakt med människors liv, tanke- och känslovärld, och det är lika otäckt som det är gripande.

För att återknyta till där jag började är det synd att Dahlström är en av många författare som nästan är lika anonyma som karaktärerna i den här boken. Ge karln ett Augustpris åtminstone.

Spådom
Författare: Magnus Dahlström
ISBN: 9789100125202

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Dahlström, böcker, recension, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Magnus Dahlström, Recension

Skivrecension: Andreas Mattsson – Kick death’s ass

24 februari, 2011 by Redaktionen


Artist: Andreas Mattsson
Titel: Kick death’s ass
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 20110218

Andreas Mattsson är tillbaka med sin andra soloskiva. Sedan tiden i Popsicle har han bland annat gjort musik i samarbete med Niklas Frisk och Per Persson, varit låtskrivare åt Peter Jöback och Carola, samt varit producent åt Hello Saferide. Han skrev även musiken till TV-serien ”Våra vänners liv”, ett par av de låtarna finns med på skivan.
Det känns kul att återupptäcka gamla favoriter som man av någon anledning har tappat ur sikte, speciellt när det blir så här bra. Musiken är mer lågmäld än i tiden med Popsicle, utan att för den skull bli tråkig. Ett vanligt problem annars när artister blir äldre och ’mognar’ (ett problem som märkligt nog verkar minska i takt med att jag själv blir äldre).
Mattsson har producerat skivan sparsamt och smakfullt med små uppiggande överraskningar. Ett piano här, en vibrafon där. Det skevar lite grann på ett positivt sätt och Mattssons utmärkta popröst ligger långt fram i ljudbilden. I motsats till Dagens Nyheters Mattias Dahlström hör jag flera utmärkta refränger, framför allt i ’Married with children’ och ’AA’. Även verserna är generellt väldigt melodiska. Det här är en skiva att gilla, en skiva som förtjänar att gå bra.

Andra recensioner:
Dagens Nyheter
Svenska dagbladet
Göteborgsposten
Dagens skiva

Läs även andra bloggares åsikter om Andreas Mattsson, recension, popmusik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Andreas Mattsson, Popmusik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in