
Medan 47.000 hårdrockare ägnade sig åt gyttjebrottning i leran på Sonisphere på Stora Skuggan i Stockholm samlades indiepop-älskare inomhus på restaurang Strand istället för en utsåld konsert med Jens Lekman med förband Blow.
Kanske var det årets bästa konsert. Jens Lekman är absolut en av de största svenska indiehjältarna. Utan tvekan.
Han har många och trogna fans som kan hans musik. Ett ackord på gitarren och alla vet direkt vilken sång de är och sjunger med. Det publikstöd och den publikkontakt som Jens Lekman har skulle många artister säkert vilja efterlikna.
Han började med att säga:
– Vi har saknat er.
Gissa om publiken applåderade.
Det var som jag nämnde utsåld. Trångt var det och för oss som stod i de främre raderna blev det varmt och svettigt, extra mycket eftersom ingen kunde stå stilla utan alla dansade med, klappade takten och sjöng.
Jens Lekman snålar inte heller utan drog igång direkt med flera av sina hits som ”The Opposite of Hallelujah” och ”The end of the world is bigger than love” (som Lekman förresten bjuder på för gratis nedladdning härifrån). ”Black Cab” kom en liten längre bit in i konserten.
Fast å andra sidan har hans publik ett speciellt förhållande till hans sånger och kan nästan alla, så på så sätt är alla låtar hits för hans fans.
Lekman bor sedan två år tillbaka i Melbourne, Australien. Hans band bestod på kvällen av åtta personer förutom honom själv och den är internationell, medlemmarna kommer från Melbourne, Brooklyn, Wisconsin, New York, Göteborg, Skottland och säkert från någon plats till som jag glömt bort just nu. Att de åtta var fem tjejer på fiol, trummor, blåsinstrumet, bas och dragspel.
Lekman gav en blandad konsert. När hela bandet var med blev det ibland funkigt och rytminskt och dansant, andra sånger mer mjuka indiepopsånger med plingljud till. Extranumren blev många, publiken gav sig inte och han kom in fyra gånger och de sista sångerna körde han helt ensam akustiskt med sin lilla ukulele. Vackert, enkelt och storslaget samtidigt.
Hos Lekman är det inte bara musiken som går rakt in i indiehjärtat: texterna är underfundiga och genomarbetade. Han väjer inte för vare sig existensiella frågor som politik eller känslor.
Filmklippet från konserten som jag lagt in på Youtube och som finns här nedan heter ”Promise ” eller ”The Promise” eller ”A promise”. Han presenterade sången så här:
– Den här sången har jag skrivit åt en vän som blev sjuk i flera år och gick igenom all den där skiten med Försäkringskassan och sånt.
Jens Lekman berättade också att han poströstat i Melbourne:
– Jag röstade förstås långt från Reinfeldts höger, sade han och spelade låten ”New Directions”.
Så jag säger: lyckliga de som ska till stadsfestivalen Way Out West i Göteborg. Jens Lekman spelar där den 13 augusti.
Förbandet The Blow är från USA. Hon är en ung kvinna, långt rakt hår. smal, liksom Patti Smith-mager nästan och med samma tuffa utstrålning.
Hon stod ensam på scen och sjöng första sången helt a capella, den enda musiken till var att hon slog takten ibland på mikrofonen.
Sedan körde hon resten med elektronisk musik, förinspelad från mixerbordet.
Relaterat:
Jens Lekmans sajt.
Läs även andra bloggares åsikter om recensioner, indie, alternative, musik, Strand, Jens Lekman, The Blow



