Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hårdrock

Sabaton: World war live – Battle of the Baltic Sea: hade nog varit bättre om de väntat några år

by

Band: Sabaton
Titel: World war live – Battle of the Baltic Sea
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 24 september 2011

Sabatons nya album är nästan en och en halv timme långt och som titeln antyder är World war live ett livealbum. Ofta kanske de brukar släppas med mer än fem studioalbum i bagaget men World war live är ändå en ganska bra samling. Jag gillar inledningen The march to war som är ett bra och spänningsskapande intro men följande Ghost Division kunde flyttats, eller tagits bort helt, för den är i ärlighetens namn inte så fängslande. Följande låtar – Uprising, Aces in Exile och Cliffs of Gallipoli är mycket bättre.

Det är en del mellansnack mellan låtarna och det är ju förstås helt okej om man verkligen har någonting att säga men slumpmässiga ”Hej, här är vi och den här låten ska vi spela” tycker jag kan klippas bort på en live-CD för de är mest roliga om man är där.

Mest kraft finns bakom den härliga Wolfpack i mitten på skivan. Flera bra framföranden sticker ut men ganska mycket låter också som utfyllnad och är ganska slätstruket. Jag hade hellre sett att Sabaton väntat några år med en liveskiva och haft bättre material och fler turnéer att välja mellan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Death Destruction: Death Destruction – en riktig flopp

by

Artist: Death Destruction
Titel: Death Destruction
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 24 augusti 2011

Death Destruction är den nya supertruppen från Göteborg, staden vars karaktäristiska metalsound, älskat världen över, är skapat utav band som In flames, Soilwork, Evergrey och Hammerfall. I gruppen finner vi Jimmie Sandell på sång/growl, som även har samma roll i Dead By April – som ärligt nog har haft sina glansdagar. I ovanstående band finns det även någonting annat som knyter samman dem med Death Destruction – jo, i bandet finns gamla medlemmar ur både Hammerfall och Evergrey ( samt Dead By April). Bandets debutalbum – är även inspelat i självaste In flames-studion som finns i Göteborg. När man kollar in videon till första singeln ”Fuck yeah” (som även den är utspelas i samma studio) mer noggrant ser man även medlemmar ur Lillasyster/LOK och Dark tranquillity.

Alla inom Göteborgs Metal-elit är samlade under ett och samma tak, men varför? Vad får dem att samlas? Kärleken till musiken, kontakter, samma barndom? Någonting inom mig (och många andra kritiker) säger att Death Destruction är en produkt skapat utav denna elit. Musiken från den nya supertruppen är mycket välproducerad, det kan man inte klaga alls på. Videon är även den mycket bra gjord – så det kan vi inte heller klaga på. Faktum är att det kvalitativa som gruppen skänker oss är; välproducerad musik, ett äckligt snyggt skivomslag med tillhörande skitsnygg video.

Men det är allt. Jag fattar såsnabbt att det är någon annan som har betalat för det här kalaset, som satsat pengar på att Death Destruction. Medlemmarna blev blev medlemmar för att de råkade känna rätt sorts folk, i detta fall – Göteborgs metal-elit. Texterna i musiken är sorgligt dåliga, skrivna med noll känsla eller välskrivenhet överhuvudtaget. Någonting säger mig att musiken inte ens är skriven av bandet själva, ingenting är äkta. Men jag har absolut ingen aning om detta. Det är som om medlemmarna i bandet skulle ha vunnit något ”metal-Idol” och albumet är vinsten, där låtarna är skrivna av en högt uppsatt låtskrivare. En riktig flopp, gubbar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dead by April åker på höstturné – här är turnédatum

by

I sommar har Metal-bandet Dead by April med sin delvis nya uppsättning medlemmar spelat på några av de stora sommarfestivalerna bland annat Sonisphere Festival i Stockholm, Malmöfestivalen och Ljungarocken. Den 21 september släpper de sitt nya album ”Incomparable” och samma kväll spelar de på Debaser Medis i Stockholm och därefter kickar deras höstturné igång, berättar ett pressmeddelande:

Dead by April släppte 2009 sitt guldsäljande självbetitlade debutalbum. Men redan året innan debuten fick de utmärkelser för “Bästa nykomling” från “Swedish Metal Awards” och “Bandit Rock Awards”. Nu är de aktuella med en nysläppt EP ”Within My Heart” med låtar hämtade från det kommande albumet. Singeln ”Within My Heart” som släpptes i maj bevisar återigen Dead By Aprils styrka – en grym låt – hårt, energiskt och fantastiskt bra.

Bandet har på bara några få år nått stora framgångar och bandets turnéer lockar fulla hus vart de än kommer. Under hela 2010 befann sig Dead by April på turné i UK, Japan, Tyskland där de gjorde stor succé med listframgångar och utmärkelser.

Mer info
www.facebook.com/deadbyapril

Konsertinfo
21.9 Stockholm, Debaser Medis
23.9 Hultsfred, Metropol
24.9 Göteborg, Sticky Fingers
30.9 Tranås, Parkhallen
7.10 Borlänge, S2
8.10 Borås, Edge
14.10 Uppsala, Flustret
21.10 Vemdalen, Vemdalsskalets Högfjällshotell
22.10 Bollnäs, Tuppens Danskrog

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Äntligen öppnade Pride för riktig rock – bilder från rockkvällen

by

Äntligen har Pride tagit ett steg från den schlagermusiken. Visst håller Pride envist fast vid att det ska vara schlagerglam, torsdagskvällen är fortfarande stor schlagernatt. Undrar varför just den svenska Pride-rörelsen blivit så schlagerfixerad? (Babsan ska vara med då, fast just nu är han jättearg på Pride, så vi får väl se hur det blir med det.)
Och Pridelåten är förstås inte någon rocklåt utan en glammig diskodänga som vanligt.

Jag känner massor av tjejer som är homosexuella som lyssnar på hårdrock och andra som mest lyssnar på indiepop. Så vilka är det som styrt så schlager blivit nästan ett varumärke för den svenska Priderörelsen?

Äntligen har Pride blivit lite rockigare. På tisdagskvällen den 3 augusti var det vad som utannonserats som hårdrockskväll. Det märktes i publiken som var lite mer rockklädd.
Fast hårdrock och hårdrock, det var inte den hårdaste deathmetal-musiken. Snarare den lite mer lättsamma hårdrock, nästan rockens schlagerband. Men ändå, ett stort steg har tagit för att göra Pride rockigare.

Värdar för kvällen var Cunnigundas Mammor, som tidigare år har arrangerat den populära drugbingon på Stockholm Pride. Varje band fick spela nästan en timme var.

Kort om banden från pressmeddelandet efteråt:
Coverakuten värmde upp publiken med rockklassiker innan det beryktat fantastiska livebandet Stalingrad Cowgirls klev upp på scenen. De höga förväntningarna som fanns införlivades snabbt, och Tantrum To Blind tog över scenen och fortsatte på den inslagna banan. Efter detta tog Dynazty vid och höjde temperaturen ytterligare i den kyliga kvällsluften, följda av ett starkt framträdande av Crucified Barbara. Sista bandet upp på scen var rutinerade Treat som gav den aldrig tystnande publiken en fantastisk avslutning på en fantastisk kväll.

Relaterat: Pressmeddelande om hårdrockskvällen

Priderelaterat:

Hemsida: www.stockholmpride.org
Pride på Facebook: Stockholm Pride
Pride på Twitter: twitter.com/stockholmpride

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Thalamus – Subterfuge, det är bara att gratulera

by

Artist: Thalamus
Titel: Subterfuge
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 14.09.2011

Thalamus är det nya bandet i vårt avlånga land när det gäller att ägna sig åt endast en sak: att bibehålla den ”gamla skolan” i replokalen och att helt enkelt föra det bästa från 70-talets ”Rock-era” vidare. Detta innebär episka distljud, funkiga gitarrriff och mer ”whiskeyvrål” än finsång från bandets medlemmar. Bandets gitarrist, sångare och även grundare heter Kjell Bergendahl och tanken med när Bergendahl startade projektet år 2006, var att skapa ett band som skulle fokusera sig på 70-tals rock med influenser från hårdrock och bluesen.

Det är bara att gratulera, för på det nysläppta albumet Subterfuge låter precis som det står på papperet. Albumets sound är ett resultat av passion för 1970-talets många musikaliska guldgruvor och många timmar i replokalen. Alla faktorer finns helt enkelt med, som utlovat. I albumets andra spår ”Bring down Mary” och även i det tredje spåret som heter ”When Goblins Cheer” finns typiska musikaliska faktorer, som bandet medvetet hämtat från deras favorit årtioende.

Jag vet inte om Kjell Bergendahl har gått in för det faktum att han ibland, låter som självaste Ozzy Osbourne under hans tid i Black Sabbath. Jag vet inte heller om jag är ensam, när jag tycker mig höra mer morderna influenser såsom Audioslave och svenska Mustasch i musiken. En annan lösning är att familjen som helt enkelt älskar samma sorts musik är stor, runt om i världen. I Subterfuges första spår, som är kallat ”Blues Mary” är bluesinfluenserna mycket påtagliga och under hela albumet följs vi med i en musikalisk resa tillbaks i tiden, där vi ges alla smultronställen som bandet under sina år hittat, när de lirat fram den bästa av musik från 1970-talet i sin egna musik. Jag skulle kunna se mig själv & (för att vara fördomsfull) ett hundratal öldrickande män med tatueringar, stå och njuta av att se Thalamus live, vilket jag verkligen hoppas på att få göra.

Musiken är som gjord för att spelas live och om bandet ser till att komma ut i världen och höras, vet jag att ni kommer lyckas. Dessutom tror jag att det skulle vara ett riktigt jävla drag faktiskt, när Thalamus spelar live. Lycka till gubbar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,