Äntligen har Pride tagit ett steg från den schlagermusiken. Visst håller Pride envist fast vid att det ska vara schlagerglam, torsdagskvällen är fortfarande stor schlagernatt. Undrar varför just den svenska Pride-rörelsen blivit så schlagerfixerad? (Babsan ska vara med då, fast just nu är han jättearg på Pride, så vi får väl se hur det blir med det.)
Och Pridelåten är förstås inte någon rocklåt utan en glammig diskodänga som vanligt.
Jag känner massor av tjejer som är homosexuella som lyssnar på hårdrock och andra som mest lyssnar på indiepop. Så vilka är det som styrt så schlager blivit nästan ett varumärke för den svenska Priderörelsen?
Äntligen har Pride blivit lite rockigare. På tisdagskvällen den 3 augusti var det vad som utannonserats som hårdrockskväll. Det märktes i publiken som var lite mer rockklädd.
Fast hårdrock och hårdrock, det var inte den hårdaste deathmetal-musiken. Snarare den lite mer lättsamma hårdrock, nästan rockens schlagerband. Men ändå, ett stort steg har tagit för att göra Pride rockigare.
Värdar för kvällen var Cunnigundas Mammor, som tidigare år har arrangerat den populära drugbingon på Stockholm Pride. Varje band fick spela nästan en timme var.
Kort om banden från pressmeddelandet efteråt:
Coverakuten värmde upp publiken med rockklassiker innan det beryktat fantastiska livebandet Stalingrad Cowgirls klev upp på scenen. De höga förväntningarna som fanns införlivades snabbt, och Tantrum To Blind tog över scenen och fortsatte på den inslagna banan. Efter detta tog Dynazty vid och höjde temperaturen ytterligare i den kyliga kvällsluften, följda av ett starkt framträdande av Crucified Barbara. Sista bandet upp på scen var rutinerade Treat som gav den aldrig tystnande publiken en fantastisk avslutning på en fantastisk kväll.
Relaterat: Pressmeddelande om hårdrockskvällen
Priderelaterat:
Hemsida: www.stockholmpride.org
Pride på Facebook: Stockholm Pride
Pride på Twitter: twitter.com/stockholmpride
Läs även andra bloggares åsikter om Pride, hårdrock, Treat, Crucified Barbara, Tantrum to Blind
Jag känner en och annan inom gay-världen som är glada att ständigt slippa förknippas med schlagermusik och fjollig glam-kultur.
Vad skoj. Det har verkligen inget med sexuell läggning att göra, vad man hör på för sorts musik. Hårdrock är i sig en folkrörelse, och dessutom är hårdrocksfolket väldigt vänliga. Det man behöver få ut kommer ut genom musiken och acceptansen för olika är stor.
Så kul att höra att Tantrum to blind fortfarande finns, hörde dem för mer än två år sedan och de var väldigt duktiga redan då!
Smygreklam: Min nya roman handlar om hårdrock, där missförstådd kärlek mellan män är en lika viktig ingrediens som att man ska acceptera folk som de är. Jag försöker belysa att det finns bra och dåliga människor inom alla fack, bra och dåliga straighta, lika väl som bra och dåliga gaypersoner. Vem som är vad får du veta om du läser den. Kolla in hemsidan för mer info!
Spännande med din bok, Anna. Du har en cool hemsida.
Jah Hollis: Det gläder mig. Det är klart att det måste finnas massor av homosexuella män som gillar rock mycket mer än glitterschlager, fast de inte hörs lika mycket.
Pressmeddelanden är väl ingen objektiv sanning?
Det är ju reklam!
”Kort om banden från pressmeddelandet efteråt:”………………..
Sen tycker jag att…
RFSL har 24 anställda på sitt HK (5000 medlemmar). Man säger sig ha ambition att alla HBT personer skall kunna vara sig själva och finns i samhället på samma villkor som heterosexuella. Men man gör allt för att inte smälta in. Man utser certifierade vårdcentraler, man utser hbt-vänliga arbetsplatser, man är med och arrangerar Pride, man vill ha specialbemötande och ställer krav på alla möjliga myndigheter och branscher att de måste utbildas i HBT-kunskap, vad det nu är. Välkommen ut i samhället säger jag. Men sluta då att kräva särbehandling om ni inte vill särbehandlas. Och sluta tala illa om heteronormer, heterosexuella, kärnfamiljen och alla som ev inte stödjer alla deras krav. Och inte minst: Sluta använd ordet/begreppet homofobi så fort nån har en annan åsikt.
”Jag känner en och annan inom gay-världen som är glada att ständigt slippa förknippas med schlagermusik och fjollig glam-kultur.”
Oj oj oj, jag med. Känner gay-skinheads som hellre skulle dö än att gå i pride-tåget just för att de skäms över musikkulturen som de automatiskt blir förknippade med hur stolta de än är över att de är gay och skins.