• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmklipp med Adam Sandler och Jennifer Aniston från deras nästa film ”Min låtsasfru”

21 februari, 2011 by Redaktionen


Adam Sandlers senaste film, ”Min låtsasfru”, har svensk premiär 23 februari.

Jag brukar uppskatta Adam Sandler, fast för att vara ärlig är inte alla filmer han är med i jättebra. Det verkar som den här inte är något bottennapp i alla fall. Filmkritikern i New York Times skriver:

I should start by confessing that I spent a lot of time before the screening of “Just Go With It” — and a few stretches while it was actually going on — trying to remember what the darn thing was called. I may have to look up the title a few more times before this review is done, and the movie is likely to live on in my memory (to the extent that it will) as “that one with Adam Sandler and Jennifer Aniston in Hawaii.” Which pretty much sums up both the appeal and the limitations of this passive-aggressive, naughty but nice, sometimes obnoxious and occasionally quite funny late-winter romantic comedy.

Av filmbolaget har jag fått tips om en intervju med skådespelarna.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Jennifer Aniston, Adam Sandler, filmklipp, Min låtsasfru

Arkiverad under: Film Taggad som: Adam Sandler, Jennifer Aniston, Min låtsasfru, Scen

Från premiären på Noréns nya pjäs Stillheten, på Stockholms stadsteater

19 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Fem karaktärer på scen – vem som står i fokus och som är huvudperson pendlar under pjäsens gång. Ingen är god, ingen är ond, alla är mer eller mindre trasiga och sällan lyssnar någon på någon annan.
Lars Noréns nya pjäs, ”Stillheten”, hade premiär på Stockholms Stadsteater 18 februari 2011. Som alltid när det är ett drama av Norén är det mycket som sägs genom att det inte sägs.

Det är som Per Wästberg sade om Lars Norén i ett tal då Norén fick Pilotpriset 1994:

I hans pjäser blir dock sista ordet aldrig sagt. Evighetsmaskineriet rasslar vidare, familjeintrigerna gör ett nytt varv. Ett drama kan slut för att bokstavligen börja om med samma replik eller fortsätta i en annan pjäs. Att kartlägga döden i livet men också antyda en kärlek som måste hållas levande för att vi inte ska förstenas – med detta lär Norén fortsätta länge än.

Stillheten har fem roller:
Ernst, fadern med alkoholproblem, spelad av Sten Ljunggren.
Lena, modern, spelad av Katarina Ewerlöf.
Ingemar, äldste sonen, spelad av Magnus Krepper.
John, yngste sone, spelad av Michael Jonsson.
Martha, hushållerskan, spelad av Maria Salomaa.

Alla är trasiga på sitt sätt, eller på flera sätt. Föreställningen börjar med att Ernst går upp tidigt på morgonen för att ringa sin syster för att försöka på långa 3.000 kronor för att kunna betala av lån och amortering på hotellet.

Scenen är extremt avskalad: bara ett stort rum med golvet täckt av vita A4-papper och några askkoppar, plus längre bak på scenen: en enkel stol.
I taket lyser ordet Standard Hotell med blå neonbokstäver, förutom bokstaven O som inte lyser. O:et är trasigt.
Det är rätt mycket som är trasigt egentligen.

Föreställningen startar med fullt ljus över salongen också, det blir som om gränsen mellan skådespelarna på scenen och publiken därför inte är så skarp, så tydlig. Först en bra bit in i föreställningen släcks ljuset i salongen.

Föreställningen har många bottnar och i vissa delar är den så stark att det är obehagligt. Det finns få dramatiker som så knivskarpt kan skildra människors totala ensamhet och oförmåga att möta varandra. När en människa verkligen öppnar sig och försöker visa sina känslor finns det ingen som är mogen att lyssna eller redo att mötas.

Ingen är god, ingen är ond, enbart. Modern har en ganska nära relation till äldste sonen, men samtidigt är hon totalt oförmögen att ta till sig yngste sonen. Han skriker ut sin längtar efter hennes kärlek, men får inte ens en kram. Yngste sonen som kan skriva och vill skriva men tampas med dåligt självförtroende får slängt i ansiktet att han inte kan lyckas. Fadern har en stor kärlek till yngste sonen, men när modern fått sin diagnos av läkaren att hon bara har månader kvar att leva är fadern utan förmåga att ge henne stöd. Han tycker bara synd om sig själv, är bitter i sin självömkan.

Trots att föreställningen är svart och mörk har den en svart humor också. Det är klart att den bärs upp inte bara av den starka texten och dess undertexter. Skådespelarna är viktiga för att pjäsen ska bli så stark. Sten Ljunggren gör den olyckliga fadern, förvirrad, ensam och så feg. Michael Jonsson som yngste sonen är så rörande att jag vill gråta.

Det finns en slags tröst i att det inte finns något lyckligt slut. Inget djupt olyckligt heller, utan det är som livet och när vi får se bortom illusionerna blir det som en slags befrielse.

Stillheten (skrevs 1984) är tredje delen av Lars Noréns självbiografiska pjäser om uppväxten i skånska Genarp. Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud spelades på Stockholms stadsteater 2007. Stillheten hade urpremiär i Amsterdam 1986, spelades på Dramaten 1988 och på Aveny Teatret i Köpenhamn två år senare.
– För mig är det fascinerande att Lars Norén skriver ytterligare nästan femhundra sidor om familjen som han redan skrivit så mycket om. Han blir aldrig färdig med den. Men det här är en annan, korrigerad bild av familjen, säger norske regissören Eirik Stubø, nu är tillbaka på Stockholms stadsteater (senast regisserade han Påsk, 2009).

Jazzmusik är en viktig del i pjäsen. Bröderna John och Ingemar (Magnus Krepper) är uppslukade av 50-talsjazz, och från scenen hörs musik från legender som Stan Getz, Chet Baker och Lennie Tristano. Musiken är som en roll till i föreställningen, dess jazztoner förmedlar en dov, melankolisk känsla som understryker det som händer – och när bröderna en liten stund når varandra är det just med lekfulla gladare jazzimprovisationer.

Foto: Carl Thorborg



Relaterat: Recension i Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Stillheten, Norén, Stockholms stadsteater, Sten Ljunggren, scen, teater, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Norén, Recension, Scen, Sten Ljunggren, Stillheten, Stockholms stadsteater, Teater

Warner släpper film på Apples app store

18 februari, 2011 by Redaktionen

Warner släpper filmerna Inception och The Dark Knight på app store. Filmerna släpps i form av appar som är gratis, filmerna kostar i sin tur 75 spänn styck. Om du laddar ner apparna kan du kolla kvaliteten på filmen i 5 minuter innan du måste betala.

Eftersom jag inte är Mac/Iphone användare har jag inte haft koll på utbudet av film i appstore, därav min lätta chock när jag läste om priset. Men det kan bero på att filmen kommer i appformatet.

Kul idé men jag måste säga att 75 spänn för att strömma en film som inte är särskilt ny är uppskörtning och rån. På CDON kostar den 39 kronor att hyra. Men det är klart, då kommer den ju inte till mobilen.

Om du ändå vill testa hittar du apparna här.

Själv skulle jag undvika att uppmuntra sådana här överpriser. Det vore en sak om det var en ny film eller till och med premiär.

Dela gärna med er av egna åsikter om film på Itunes.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Apple, app store, film, mobil

Arkiverad under: Scen Taggad som: App Store, Apple, mobil, Scen

Recension av Jonah Hex – inte så lyckad film trots Josh Brolin och John Malkovich

17 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Jonah Hex
Betyg 1

Jonah Hex såg lockande ut för mig när jag valde att se den. En film i Västernmiljö med både Josh Brolin och John Malkovich i huvudrollerna och dessutom med Michael Fassbender med på rollistan. Det borde vara åtminstone godkänt. Tyvärr når den inte upp till godkänd nivå, det var till och med svårt att tvinga sig själv att se hela filmen.

Josh Brolin spelar Jonah Hex, som var duktig soldat men i kriget råkade döda en man med efternamnet Turnball. Fadern till den dödade Turnball hämnas gruvligt och hänger Jonah Hex på ett kors där han får se hur hans familj mördas framför ögonen på honom. Han hänger i flera dagar på korset, hittas av indianer som tar hand om honom och vårdar honom så han överlever. Han blir då prisjägare och lever ett deprimerande liv.

Han vill hämnas men eftersom Turnball blir innebränd i en hotellbrand får Jonah Hex inte ens chansen att hämnas. Han lever sitt liv som otrevlig prisjägare och träffar då och då den prostituerade Lilah, spelad av Megan Fox, som vill att de ska dra iväg någonstans tillsammans och bygga upp ett liv. Jonah Hex är förstås emot det och helt ur stånd att ha en nära och långvarig relation, så bränd som han är efter vad han utsatts för.

Så visar det sig dock att Turnball inte är död utan lever ett gangsterliv och planerar att genomföra ett gigantiskt attentat mot amerikanska staten. Presidenten bestämmer att Johan Hex ska kallas in till militärtjänst för att hjälpa till att få fast Turnball.

Det är mycket våld och mycket eld och brand i filmen. Det behöver inte vara negativt, det beror på hur det används. I Johan Hex känns det överutnyttjat och ger mer avsmak och äckelkänslor.

John Malkovich är en fantastisk skådespelare, men ibland blir han för mycket, för vidrig och han spelar över i rollen som äckel. Det är vad som händer i Jonah Hex.

Berättelsen känns inte engagerande och att Jonah Hex kan prata med döda är bara för mycket.

Filmen är förstås inspirerad av den tecknade serien om Jonah Hex. Tja, vissa serier mår nog bäst av att förbli serier och inte föras över till film. Inte ens med Josh Brolin och John Malkovich i rollerna,

Jag såg filmen hos Voddler.

Läs även andra bloggares åsikter om Josh Brolin, John Malkovich, Voddler, film, filmrecension. Jonah Hex

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: filmrecension. Jonah Hex, John Malkovich, Josh Brolin, Scen, Voddler

Gullivers Resor med Jack Black

16 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Gullivers Resor
Betyg 1

Gullivers Resor i 3D – det låter som ett spännande filmprojekt. Men att då sätta Jack Black i rollen som Gulliver, då har regissören inte någon känsla för handlingen. Jack Black kan bara spela sig själv. Och det är vad han gör i den nya filmatiseringen av Gullivers Resor. Handlingen är flyttad till nutid och Jack Black spela en vaktmästare med ansvar för att dela ut posten på en tidning. Han har jobbat på samma post i tio år och varit förälskad i reseredaktören i fem år. Gulliver vågar inte bjuda ut henne, men när han tar mod till sig för att fråga trasslar han in sig och låtsas att han vill bli reseredaktör.
Reseredaktören skickar ut honom på ett reseuppdrag, att göra ett reportage om Bermudatriangeln. Gullivers båt förliser i en storm och han flyter iland i det okända landet Lilliputt där invånarna är pytte, pyttesmå.

Gulliver spelas alltså av Jack Black. Spelas och spelas, fuskas bort till en parodi på Jack Black själv. I övriga roller ser vi Emily Blunt, Jason Segal, Amanda Peet och Billy Connolly. Filmen regisseras av Rob Letterman, han har bland annat gjort ”Mosters vs. Aliens”.

Det är inte många skådespelare som kan vara stolta över sina rollinsatser i Gullivers Resor.

Jonathan Swift skrev Gullivers Resor som kom 1726 och den var menad som en satir över samtidens sociala förhållanden. I originalberättelsen har illeputtarna har en hel del drag av idiotiska byråkrater och giriga makthavare. Detta fuskas bort totalt i Rob Lettermans regi. Lilleputtarna blir så fåniga att ingen kan tro på dem, de blir mer som dröm av Jack Black där han leker själv med sina leksaker. Detta har blivit en Jack Blacks resor i sin egen galna fantasi. Visst, ett och annat skämt kan vara halvkul, men det blir alltid för mycket när Jack Black är med.

Dessutom: när Jack Black är med i en film är det nästan alltid samma historia som berättas. Han är en snacksalig misslyckad individ, men som ändå lyckas vinna den åtråvärda kvinnans hjärta, hur svårt det än är att tro på det. Han utvecklas lite i filmen och dämpar sin överdrivna skämtsamhet under filmens gång. Sedan kläs denna historia in i olika andra berättelser, som nu i Gullivers Resor. Det är att missbruka en historia som Gullivers Resor, som definitivt är värd något bättre.

3D-effekterna är i stort sett obefintliga. Om du måste se den här filmen, du kanske tvingas ta med dina brorsbarn eller något: undvik 3D-versionen. Det är bara slöseri med pengar. Jag har inte sett någon film som visats i 3D där 3D-effekterna varit så frånvarande.

Läs även andra bloggares åsikter om Jack Black, Gullivers resor, 3D, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 3D, Gullivers resor, Jack Black, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in