Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Snutjävel – spretig punk från Falköping

by

Artist: Snutjävel
Titel: Aldrig i helvete
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 7 april 2011

”2011 blir året vi gör allt vi lovat att inte göra” har Snutjävel själva sagt, och sagt och gjort. Snutjävel har släppt sin första skiva. ”Aldrig i helvete” är en samlingsplatta med låtar från tre tidigare EP’s.

”Aldrig i helvete” är en hyfsad skiva, dock så känns den väldigt anonym, den sticker varken ut eller är egen, något som jag ändå kan tycka är viktigt även om hc-punk oftast bara är hc-punk. Fan, vid närmre eftertanke så har jag säkert hört detta innan, har bara glömt det. För kepsarna med snutjävel loggan är fan svår att missa.

Låtarna spretar lite hit och dit vilket resulterar i att den faller rätt platt. Jag skulle absolut kunna plocka ut låtar som ”Punksvin” och ”Levande musik” och stoppa in i spellistor nästa gång det vankas fest, men jag tror inte att det är ett sådant spår som livar upp kalaset, utan den är mer bara soft att ha i bakhuvudet. Jag har svårt att se migsjälv stå och skröla ”BASEBOLLATTAAAAACK” en sen kväll efter tio öl.

Men jag måste säga att det nog är mitt eget fel att detta blev så fel. När jag läste lappen jag fick till skivan så inbillade jag migsjälv att det skulle vara hård, arg musik jag skulle få lyssna på. I mitt egna huvud så låter ”Snutjävelt” som ett coolt band i stil med ”Massgrav”, men det faller mer som en dålig version på ”Knullad med kniv”. But thats just one girl´s opinion.

Så, tyvärr snutjävel, men ni får inte min kärlek idag. Kanske är ni bara ett sådant band som funkar bättre live, så ni kan ju höra av er om ni kommer till stockholm. För aldrig i helvete, ibland behöver man bara stå fast vid sitt ord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

World Invasion: Battle Los Angeles: en film för krigsälskare – första filmen som får betyg 0

by

World Invasione Battle: Los Angeles
Betyg 0
Sverigepremiär: 20 april 2011

Det började bra. I två minuter. Runt om i världen attackerar yttre rymden för att kolonisera världen. Världens militärer trodde det var meteorer som var på väg mot jorden, men det visade sig vara en välplanerad attack på jorden.

Upplagt för spänning. Men tyvärr blev det bara en massa springa runt och skjuta-skjuta, som i ett tv-spel.

Vi får följa en grupp marinsoldater placerade i Los Angeles. De är manhaftiga med breda käkar och snackar som om alla fördomar någon kan ha om amerikanska soldater.

Förutom att karaktärerna är grovt och slarvigt tillyxade är det aldrig spännande, inget överraskande sker, allt är förutsägbart och det är en hel del som saknas logik.Handlingen utspelar sig augusti 2011 och ändå har soldaterna väldigt omoderna vapen. Inga jasplan i sikte precis utan soldaterna som ska skydda världen för idiotiska aliens springer mest på marken, hittar en övergiven buss och möjligen flyger de helikopter.
Om yttre rymden anföll på så stor front borde världens arméer mött upp med kärnvapen, typ.

Det tycks som om rymdvarelserna anfaller jorden för att vi har vatten. Men rymdvarelserna har inte ens anfallit ett dygn när nivån på havsnivån börjat sjunka. Alltså hallå där: om jordens vatten knappt håller för att fylla rymdvarelsernas stridsfordon med vatten ett dygn varför gör de sig då besväret att anfalla? De borde åtminstone kunna få vatten för något år om det ska vara mödan värt att anfalla en annan planet.

I stort sett består filmen bara av en massa skjutande och manschauvinistiskt snack.
för syns skull någon enstaka kvinna till soldat. Det verkar som om filmen är gjord för en krigsälskande publik och för att inte kunna beskyllas för någon form av rasism är fienden rymdvarelser som ser ut som en slags myror blandade med robotar. För att filmskaparna ska kunna ge sig totalt hän åt dödandet och hatandet.

Allt är förutsägbart, det blir aldrig spännande och så förstår innehåller filmen den obligatoriska ingrediensen med några söta oskyldiga små barn.

Filmens beskrivning från filmbolaget:

I åratal har UFO iakttagelser dokumenterats över hela världen – Buenos Aires, Seoul, Frankrike, Tyskland, Kina. Men 2011 kommer det som en gång var iakttagelser bli en skrämmande verklighet när Jorden attackeras av okända trupper. När folk över hela jorden ser världens stora städer falla, blir Los Angeles mänsklighetens sista utpost att stå fast mot det anfall som ingen förväntade sig. Det blir upp till marinofficeren (Aaron Eckhart) och hans nya pluton att dra en linje i sanden när de tar sig an en fiende olik allt de någonsin stött på tidigare.

Det låter tyvärr mycket, mycket mer spännande än det någonsin blir. Jo, jag har en hosta som inte vill ge sig. Det var inget problem, Jag kunde sitta och hosta hur mycket som helst i biosalongen, det hördes inte på grund av det enorma oljudet från allt skjutande och alla exploderande granater.

WORLD INVASION BATTLE: Los Angeles är regisserad av Jonathan Liebesman och i rollerna ser vi bland andra Aaron Eckhart, Michelle Rodriquez, Bridet Moynahan och Michael Pena.

World Invasion: Battle Los Angeles är en film för krigsälskare – och den första filmen som får betyg 0 av Kulturbloggen sedan vi började sätta betyg på filmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Jennie Abrahamsson: The Sound Of Your Beating Heart, bitvis medryckande finpop

by

 

Artist: Jennie Abrahamsson
Album: The Sound Of Your Beating Heart
Betyg: 3.
Releasedatum: 13 april

Jennie Abrahamsson har en bakgrund i banden Yukon AK och Heed, båda i alt-countryskolan, och har släppt två album på egen hand. Detta tredje album har förutsättningar för att ge henne ett större erkännande. Här får vi en tillgänglig och bitvis ganska medryckande finpop med sikte på radiorotation.

Produktionen är ambitiös, men liksom många andra artister i samma genre kommer man inte från de där skavande, att det låter så snällt, tillrättalagt. Var finns ilskan, hatet, när biter det till? Med det inte sagt att det är ointressant. Trycket i introt i Wolf Hour gör att man från första början stampar takten, här har också Abrahamssons röst en spännande ton som förstärks av mixningen där hon körar sig själv. Låten blir ett sorts singer/songwritersvar på Robyns Cry When You Get Older. I nästkommande låt Hard To Come By får vi ett effektivt söderhavsdoftande komp.

Det senare är återkommande, Abrahamsson har velat klä sina låtar i finkläder som hon själv säger, och kryddar med instrument som bryter mot den klassiska popsättningen. När det är som bäst är skivan en uppvisning i hur man sätter samman enkelt låtskrivande med spännande produktion, ett annat exempel är Give It Up som också har ett driv som hör hemma på vilken Jenny Wilsonskiva som helst. En sorts worldgospel.

Tyvärr räcker inte alla låtarna hela vägen, en bit in i skivan märker man att intresset svalnat. Det är fint, men lite ängsligt och karaktärslöst. Ett sorts vänt sätt att sjunga på som inte når upp till Beth Ortons, eller Kathryn Williams höjder. Nä, som bäst lyckas Abrahamsson när hon är mer poppig och melodiös, och ger rösten mer attack.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nu väntar tiden – från premiären på Teater Brunnsgatan 4

by

Hemma hos sin dagmamma väntar någon på att mamma ska komma. Dagmamman väntar också, men på vad?
”Nu väntar tiden” som hade premiär på Teater Brunnsgatan 4 på söndagen 10 april är en föreställning som bygger på dikter och böcker och tankar av Kristina Lugn, Gunnar Ekelöf och Sonja Åkesson om tiden, varat och existensen för människor från fyra år.
Jag tycker om den inställningen som beskrivningen av målgrupp vittnar om. Människor från fyra år.
I barn kan det finnas vuxna tankar, i en vuxen kan det finnas barnets tankar. Att ha barnet kvar inne i sig behöver inte vara samma sak som att vara barnslig eller oansvarig. Barn är en människa som inte hunnit fylla år så många gånger.

Medan barnet väntar och längtar efter mamman ska tiden fördrivas. Leken börjar med en poesiskrivande dagmamma och ett barn som med kroppen spelar upp diktens ord. Kanske är det så att i just ditt barns dagmamma finns det en dold stor poet?

Föreställningen har massor av olika dimensioner: Frågor om tid och längtan, om ensamhet och gemenskap …
Föreställningen talar till både de som inte har haft så många födelsedagar i livet än och till de som fyllt femtio eller mer. Dikterna som förts in i spelet har många bottnar och med kombination av skådespelarnas lekfulla mim blir det både humor och allvar samtidigt.

I programbladet för föreställningen står:

Kristina Lugns pjäser är ofta dramatiska utan att egentligen ha någon handling. De kan vara stillastående och samtidigt utvecklas. De berättar mycket utan att vara berättelser.
Kanska kan man säga att hon använder sig av ett opålitligt språk som gestaltar gränsland mellan tanke och känsla, mellan kropp och språk, mellan lek och verklighet.

Det är lite tråkigt när de beskrivit det så bra, det finns inte så mycket mer kvar för mig som recensent att säga nästan. Föreställningen är precis så: den berättar mycket om livet och tiden, utan att vara en rak berättelse och det som sägs, sägs inte bara i ord utan i kroppspråk och i musik och i det som inte sägs. Det är modigt att sätta upp en föreställning för alla åldrar på det sättet – och det är något som varenda dagis borde ta chansen att gå på och alla dagmammor bör ta sina dagbarn med sig till en föreställning av ”Nu väntar tiden”.

På bildern: Lisa Ullén, Anneli Martini, Anna-Lena Efverman
Foto: Dan Lepp

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Criminal Minds säsong 5

by

Criminal Minds säsong 5
Betyg 4

Inget ont som har något gott med sig. Jag har legat däckad i en jättejobbig influensa i en vecka. Det positiva var att när jag emellanåt vaknade upp ur feberattackerna och var hygglig pigg någon timme kunde jag ligga framför dvd:n och se avsnitt efter avsnitt av säsong 5 av Criminal Minds som precis släpps i en dvd-box.

Om du är lika fast för det sköna gänget av smarta hjärnor i FBI:s beteendeanalysgrupp som rycker in när någon seriemördare är i farten, då har du några högtidsstunder att se fram emot med nya boxen.

I säsong 4 fick Hotch, gruppledare för beteendeanalysgruppen, personliga problem när seriemördaren Foyet hotade att döda Hotchs före detta fru och hans lilla son. I säsong 5 anser Hotchs chefer att han inte kan leda gruppen eftersom han är alltför fixerad på att jaga Foyet och att hans personliga rädslor påperkar hans omdöme. En annan i gruppen får ta över ledartröjan ett tag, tills gruppen åter möter Foyet och saken ställs på sin spets. Vem som leder gruppen då, vem som blir chef, tänker jag inte avslöja.

Det händer en del annat förstås under seriens gång med gruppens medlemmar. Spencer Reid, doktorn och besserwissern, gör något med sitt hår, kan jag avslöja. Det gör hackern Penelope Garcia också, som blir rödhårig istället för blond.

En av styrkorna i serien Criminal Minds är att vi under avsnittet får se olika delar av USA. Ett avsnitt utspelar sig i en liten fiskeort i Alaska, till exempel. I en del avsnitt får vi dyka ner ännu mer i psyket bakom seriemördarens beteende. Vi får också se hur det blir krockar mellan FBI-gänget och den lokala polisen. När FBI kommer med analys av mördarens personlighet retar det upp en del lokala poliser, som tolkar det som att FBI ursäktar mördaren.

Så klart jag också har fastnat för hur varje avsnitt har ett citat av någon stor författare eller poet.

Nu får du återigen uppleva hur FBI:s skarpaste hjärnor jobbar när agenterna i Criminal Minds är tillbaka. Team-medlemmarna ställs inför sina svåraste fall hittills – Aaron Hotchner (Thomas Gibson) blir förföljd av seriemördaren The Reaper, författaren David Rossi (Joe Mantegna) hotas och dataexperten Penelope Garcia (Kirsten Vangsness) får i uppdrag att fånga en mördare i Alaska! Med uppbackning från kollegorna, vet de att de att de kan lita på profi leringsmetoderna – och på varandra. När det kommer till kritan tänker genier i samma banor.

BONUSMATERIAL i säsong 5:
• Original Featurettes: “Case Files”
• “Celebrating 100”
• “Fear the Reaper”
• “Gubler Direct”
• “Material Witness”
• Gag Reel
• On-Air Promos

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,