• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Paul Simon med nytt album: So beautiful or so what

20 april, 2011 by Redaktionen


Artist: Paul Simon
Titel: So beautiful or so what
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-04-11

Paul Simon. Mannen, myten, musiken och legenden. Första hiten för över 50 år sedan och nu vid nästan fyllda 70 får han yngre hypade band som Vampire weekend att framstå som bleka, urvattnade kopior. Två av mina absoluta favoritplattor har han redan gjort, dels den psykadeliskt inspirerade Bookends i duon Simon & Garfunkel, dels Graceland – hans artistiska och kommersiella höjdpunkt under solokarriären. Och nu har han gjort en till. Favoritplatta.

Nu undrar ni kanske om jag har drabbats av ’gammal-favorit-gör-lite-bättre-än-OK-skiva-och-recensenten-gör-vågen-syndromet’? Eller är skivan verkligen så bra? Ja, den är så bra och ännu bättre. De flesta av låtarna skulle platsa på Graceland och med tanke på att det är 25-års jubileum för Graceland skulle det ha varit enkelt för Simon att kalla skivan för Graceland II och få en storsäljare. Rösten är lika bra som tidigare och han är fortfarande en gudabenådad låtskrivare, albumet är dessutom skickligt producerat av en annan 60-tals gigant – Phil Ramone. Överhuvudtaget har han en förmåga att samarbeta med rätt folk som lyfter musiken med sina insatser.

En skillnad mot Graceland är att de afrikanska influenserna är mindre framträdande, bara i ’Rewrite’ tillåts de dominera – då i form av afrikanska stränginstrument. I ’Dazzling blue’, den bästa låten, används indiska slagverk som höjer låten ytterligare ett par snäpp. Annars är den främsta influensen amerikansk blues, inte segt tunggung utan snabba, coola rytmfigurer i stil med Son House eller Ry Cooder. Gamla och halvgamla gubbar som ser bluesrock som det nya svarta finns det redan för många av, Paul Simon är tack och lov inte en av dem.

Däremot faller han ner i det stillsamma balladträsket ett par gånger. ’Questions for the Angels’ och ’Love and hard times’ är två komaframkallande låtar som tyvärr drar ner betyget ett steg. ’Love and hard times’ har visserligen en kul text om hur Gud och Jesus gör en artighetsvisit på jorden och en rastlös Gud konstaterar att människorna är ena ruggiga typer och att det är bäst att de drar vidare innan lynchmobben kommer. Stillsamma ballader är ju annars gamle kollegan Art Garfunkels signum, han har dessutom förmågan att få sånt här smörigt slisk närapå njutbart med sin sagolika röst.

Om man räknar bort den korta instrumentala ’Amulet’ finns det ändå sju superba låtar kvar, fler än de flesta artister gör på en livstid. Paul Simon är en av de gamla hjältarna som fortfarande kan överraska, som fortfarande bitvis är genial. Förmodligen den enda nu när Johnny Cash är död.

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om Paul Simon, skivnytt, musik, recension, popmusik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Paul Simon, Popmusik, Recension, skivnytt

Beardfish nya album Mammoth – råare och tyngre

18 april, 2011 by Redaktionen

Artist: Beardfish
Album: Mammoth
Betyg: 4
Releasedatum: 29 mars 2011

Att använda musik från sjuttiotalet som referens för den progressiva rock som görs idag kan ofta vara orättvist mot banden. Men när det gäller Beardfish blir detta oundvikligt. Det denna grupp gör är så indränkt i sjuttiotalsmarinad att en tidsmaskin inte hade klarat förvandlingen bättre.

Dream Theaters ex-trummis Mike Portnoy slår huvudet på spiken när han konstaterar – ”This Swedish band sound like they are straight out of 1973!”

På nya albumet Mammoth hörs spår av Captain Beyond, Black Sabbath, Procol Harum och inte minst svenska Fläsket Brinner, vars sound Beardfish i det närmaste travesterar i Akakabotu (där orgelinledningen nästan är identisk med den på Fläskets låt Klotet från 1972).

Historien om Beardfish startade 2001 ur David Zackrisson och Rikard Sjöbloms grungeband ”Wooderson”. Efter att ha börjat lyssna på sjuttiotalsgrupper som King Crimson, Gentle Giant, Camel och Frank Zappa ville de utveckla sin musik mot ett mer progressivt och symfoniskt håll. Magnus Östgren på trummor tillkom, följd av basisten Robert Hansen.

2003 släppte gävlebandet sitt första album, självfinansierade Från en Plats Du Ej kan Se, med sång på svenska. I slutet av 2005 kom dubbelalbumet ”The Sane Day”. Och 2007 Sleeping In Traffic: Part One och Part Two – två album som uppmärksammades internationellt och möttes av lysande recensioner. Beardfish turnerade med The Tangent och Ritual i Tyskland, Schweiz, Italien, Holland, Belgien och England.

2009 levererade man albumet Destined Solitaire.

Nya Mammoth är bitvis råare och tyngre än sina föregångare, något som metallgrowlen som dyker upp här och där är exempel på. Inledande The Platform är bastant men samtidigt melodiös hårdrock (Beardfish kan helt enkelt inte göra musik utan melodier). Parallellt med detta tillåts en saxofon ta rejält med plats. Ibland ägnar man sig rentav åt nånting i närheten av jazz.

Bäckenet i musiken är bas och trummor. Ryggraden en tung hammondorgel med piano och mollotron som kotor. Som en gloria över hjässan svävar syntmelodier, gitarrssolon, saxofon och Rikard Sjöbloms personliga röst, som med maximal inlevelse dynamiskt följer musikens rörliga struktur.

Beardfish verkliga styrka är att man inte komplicerar sin musik i onödan. Trots att musiken rymmer både tempo-, tonarts- och och taktbyten så är detta ett band som är sunt befriade från sjukan att till varje pris visa upp sin spelskicklighet. I Beardfish´s musik är det känslan som räknas.

Flera av låtarna, som den femton minuter långa And The Stone Said: If I Could Speak är tydligt sjuttiotal. En låt som Tightrope har en angenäm sextiotalskulör och den korta Outside / Inside är en glad och tidlös melodisnutt på piano.

Mammoth innehåller mycket musik, mycket musikalitet och mängder av nerv, inlevelse och passion. Anbefalles inta bara för nostalginördar, utan för alla som uppskattar en mix av rå rock, vackra harmonier, jazz, flower power och fantasi.

Läs mer om progressiv rock på min blogg Universum Noll.

Låtlista

CD:
1. The Platform (8:06)
2.And The Stone Said: If I Could Speak (15:07)
3. Tightrope (4:33)
4. Green Waves (8:53)
5. Outside / Inside (1:43)
6. Akakabotu (5:41)
7. Without Saying Anything (feat. Ventriloquist) (8:10)

DVD:
1. Awaken The Sleeping (04:28)
2. The Hunter (6:22)
3. Destined Solitaire (10:45)
4. Until You Comply (5:18)
5. Without You (12:59)
6. Green Waves (8:36)
7. Roulette (12:20)
8. Making Of ”Mammoth” (43:45)

Läs även andra bloggares åsikter om Beardfish, skivnytt, hårdrock, progressiv, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Beardfish, Hårdrock, progressiv, Recension, skivnytt

Southside Johnny and the Asbury Jukes på Göta Källare

16 april, 2011 by Redaktionen

Johnny är tillbaka med The Asbury Jukes. Namnet kommer från området Asbury Park i New Jersey som sett så många stora artister födas, inte minst Bruce Springsteen och Steven van Zandt. The Asbury sound är en blandning av rock/jazz/soul/blues. Southside Johnny är den artist där vi får höra detta i sin ursprungligaste form.

Kvällen inleddes med Rolling Stones Happy. Sedan följde en kavalkad av nytt och klassiskt. Jag har lagt in två klipp med favoriter längre ned i inlägget.

Det är länge sedan han var här, kommer inte ihåg exakt när men det kan vara 15 år sedan. Den gången var det ett hysteriskt ös på scen och han stannade inte ens upp för att hämta andan. Spelningen på Göta Källare bjöd på högt tempo men musiken hade en mer framträdande roll. Eftertänksamt och till och med lekfullt ibland. Det är så här jag vill se Johnny.

Det blev mycket snack med publiken med höjdpunkt när en tjej fick hoppa upp på scen och sjunga med Johnny.

Här är några videoklipp för er som inte var där. Och för er som var där förstås, något att lyssna på tills nästa gång.

Läs mer om Southside Johnny

Göta Källare

Drag med I’ve been working to hard

Lugnt och melodiskt med I don’t want to go home

Bilder från kvällen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Göta Källare, recension, Southside Johnny and the Asbury Jukes, Asbury Park, musik, konsert

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Asbury Park, Göta Källare, konsert, Musik, Recension, Southside Johnny and the Asbury Jukes

Martin Kellermans Rocky, volym 20

16 april, 2011 by Redaktionen

2010 fick Martin Kellerman Lidmanpriset för att han i över tio år har gett Sverige underhållning med sin ”vasstungade och nästan hänsynslöst öppenhjärtiga dagboksserie” Rocky. Så står det på baksidan av Rocky #20 och jag måste säga att efter att ha läst boken, tycker jag att Kellerman förtjänar det priset.

Jag är ingen stor serieläsare. Jag tycker om stora tjocka böcker med liten text och inga bilder, så för mig var det lite svårt att läsa en 129 sidor lång seriebok. Typsnittet i pratbubblorna störde mina ovana ögon och till en början glömde jag bort att titta på bilderna. Men när jag kom in i boken, lärde jag mig att titta på bilderna samtidigt som jag läste texten. Då kunde jag uppskatta de fina detaljerna Kellerman har smugit in i de små bildrutorna, till exempel hur karaktärerna sitter rakare med aktivt intresserade ögon i början av diskussionen och hur de subtilt glider längre ner i stolen, vilar ena benet över det andra, med trötta ögon senare i konversationen. Väldigt realistiskt.

Det jag fastnade för var Kellermans blixtsnabba och råa humor. Flera gånger log jag och några gånger skrattade jag till och med högt.

En av mina favoriter är på sida 52 när Rocky ska pröva på pistolskytte. Instruktören berättar för honom hur man ska ta det lugnt och fint och riktigt glömma bort omgivningen. Istället för att lyssna på vad instruktören säger, skjuter Rocky argt iväg alla sina fem kulor på en gång. Efteråt är han helt skakig och när han vänder sig till instruktören för att ge honom sin pistol säger instruktören, ”Jobbar du också på SL…?” Rocky svarar, ”Nydumpad…”

Det som gör Rockyserien så populär är att det är en rå satir på det verkliga livet. Språket är grovt och Rocky tänker sig inte för innan han pratar. Läsaren känner igen sig i serien från Rockys tjejproblem, när han sitter och tar en öl med kompisarna, när han hälsar på mormor på sjukhuset, slösar bort det mesta av sin dag genom att spela på mobilen när han egentligen borde jobba på sina serier. Att Kellerman har baserat serien på sitt eget liv ger den en särskild känsla som man inte alltid hittar i andra serier. Det är just det som gör Rocky så lyckad. Om man har läst Rocky från början så har man följt med honom genom olika stadium i hans liv. Man har växt tillsammans med Rocky och det ligger någonting speciellt i det.

Rocky, volym 20
Författare: Martin Kellerman
Kartago Förlag
ISBN: 978-91-86003-74-6

Läs även andra bloggares åsikter om Martin Kellerman, Rocky, serier, recension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Martin Kellerman, Recension, Rocky, Serier

Snutjävel – spretig punk från Falköping

15 april, 2011 by Redaktionen

Artist: Snutjävel
Titel: Aldrig i helvete
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 7 april 2011

”2011 blir året vi gör allt vi lovat att inte göra” har Snutjävel själva sagt, och sagt och gjort. Snutjävel har släppt sin första skiva. ”Aldrig i helvete” är en samlingsplatta med låtar från tre tidigare EP’s.

”Aldrig i helvete” är en hyfsad skiva, dock så känns den väldigt anonym, den sticker varken ut eller är egen, något som jag ändå kan tycka är viktigt även om hc-punk oftast bara är hc-punk. Fan, vid närmre eftertanke så har jag säkert hört detta innan, har bara glömt det. För kepsarna med snutjävel loggan är fan svår att missa.

Låtarna spretar lite hit och dit vilket resulterar i att den faller rätt platt. Jag skulle absolut kunna plocka ut låtar som ”Punksvin” och ”Levande musik” och stoppa in i spellistor nästa gång det vankas fest, men jag tror inte att det är ett sådant spår som livar upp kalaset, utan den är mer bara soft att ha i bakhuvudet. Jag har svårt att se migsjälv stå och skröla ”BASEBOLLATTAAAAACK” en sen kväll efter tio öl.

Men jag måste säga att det nog är mitt eget fel att detta blev så fel. När jag läste lappen jag fick till skivan så inbillade jag migsjälv att det skulle vara hård, arg musik jag skulle få lyssna på. I mitt egna huvud så låter ”Snutjävelt” som ett coolt band i stil med ”Massgrav”, men det faller mer som en dålig version på ”Knullad med kniv”. But thats just one girl´s opinion.

Så, tyvärr snutjävel, men ni får inte min kärlek idag. Kanske är ni bara ett sådant band som funkar bättre live, så ni kan ju höra av er om ni kommer till stockholm. För aldrig i helvete, ibland behöver man bara stå fast vid sitt ord.

Läs även andra bloggares åsikter om Sntjävel, punk, recension, musik, skivrecension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Punk, Recension, skivrecension, Sntjävel

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 159
  • Sida 160
  • Sida 161
  • Sida 162
  • Sida 163
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in