Musik

The Queen Symphony
av Tolga Kashif, i arrangemang för blåsorkester av Eric Somers.
Uppsala Konsert & Kongress 28 november

Någon lär ha sagt att de nya idéernas tid är förbi. Allt är reproducerat, duplicerat och till någonting annat refererat, inte minst inom musiken. Att tv-tablåerna fylls av program med unga idolaspiranter som framför andras låtar är bara symptomatiskt. Det gäller bara att välja rätt. Konstmusiken är också drabbad av liknande problem – endera har allting redan blivit gjort eller så blir det bara för knepigt för att kunna förmedla någon djupare innebörd. Oftast blir det bara konst-igt.

Med detta sagt så vill jag ändå framföra att Tolga Kashifs sex satser långa symfoni baserad på rockgruppen Queens låtar ändå bjuder på en överraskande uppfriskande kreativitet. Det är alltså inte frågan om regelrätta orkestreringar av Queen-låtarna – sådana är bara tröttsamma – utan ett uppriktigt försök att skapa någonting nytt ur en befintlig samling av låtmaterial. Någon ska tydligen ha jämfört detta verk med John Williams filmmusik till Star Wars-filmerna. Om vi sätter jämförelsen i proportion till sina influenser, i detta fall Richard Wagner som inspirerade John Williams, så borde Tolga Kashif bli vad Brolle Jr är för Elvis. Det är inte riktigt rättvist, tycker jag, Den fjärde satsen, allegro vivo, som parafraserar Bicycle Race, är riktigt upplyftande och kreativ, nästan lite experimentell och är enligt min uppfattning när denna symfoni är som bäst. Annars kan det tidvis bli lite ostkaka av det hela, speciellt när kören stämmer in med slumpvisa textrader hämtade från Queen-låtar.

Orkestern bestående av Uppsala Blåsorkester och Uppsala Blåsarsinfonietta hålls med nöd och näppe ihop av dirigent Per Lyng. Ibland sticker någon ton iväg för någon, ibland tappar en hel sektion bort sig i tempot. Det blir rörigt, men räddas tack vare de mycket fina solistinsatserna av June Gustavsson Lyng på violin, Camilla Martinsson på cello samt Ján Rusz på piano. Körens insats var det inte heller något att anmärka på, även om jag för allt i världen inte kunde begripa mig på gimmicken när de passerade en drottningkrona mellan varandra. Det var som att nån tänkte: “Queen – drottning, höhö” och trodde att den var lustig. Samma sak med de tre danserskorna som trängdes på scenen med den 150 man starka ensemblen. Jag vill verkligen inte förringa tjejernas insats, de dansade fint och allt, men koreografin och kostymen kändes så utstuderad och töntig och jag fick lova att vända bort blicken så fort de klev upp på scen för att inte bli irriterad. Framför allt tillförde dansen ingenting utan snarare distraherade från de mer finstämda partierna. Men det var kanske det som var vitsen.

Läs även andra bloggares åsikter om queen, Uppsala, recensioner, musik