Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jazz

Liveklipp från konserten med Patti Smith

by

Missade du Patti Smiths jättebra spelning på Stockholms Jazz-festival? Jag hade ju förmånen att få vara på en presskonferens med henne då hon plöstligt plockade fram en gitarr och spelade och sjöng en sång om Blake.

Den finns här.

Jag håller på att förbereda mig för att renskriva intervjun med henne, jag kommer att publicera den i morgon. Innan jag ska börja skriva ut den ska jag läsa igenom de här tre artiklarna om Patti Smith som är publicerade på Aftonbladet Kultur:
Kärleken är allt
Babblar och garvar
Orden sätter sig i kroppen

Nu har jag också hunnit ladda in ett filmklipp från själva spelningen:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Ett mycket speciellt filmklipp med Patti Smith: helt unikt

by

Jag var med om en häftigt upplevelse på Stockholm Jazz-festival i fredags. Det var presskonferens med Patti Smith och plötsligt plockade hon fram en gitarr och sjöng en sång för oss om poeten Blake.

Eftersom jag jobbar på DN.se har jag skrivit en text för dem från presskonferensen, den finns här. Det kommer en annan version med annat innehåll här, om någon dag eller två. Så fort jag hinner.

Ibland undrar jag. Om jag varit på samma konsert. Fredagskvällens spelning på Stockholms jazzfestival med Patti Smith var en av de bästa konserterna på länge, länge, som jag sett. Och då har jag faktiskt sett en hel del konserter de senaste åren.

Men Aftonbladets recensent är grinig. Kanske blir man sådan när man har som jobb att recensera och uppdraget är att vara kritisk?

Aftonbladets recension:

Men visst gör Smith fortfarande ett respektingivande intryck. En knapp timme in i konserten, efter den ganska tråkiga inledningen med ”Kimberly”, makliga ”Dancing barefoot” och en lång, frijazzig version av Jimi Hendrix ”Are you experienced?” kommer rockandet i gång med gitarrduellen i snygga ”Beneath the southern cross”.

Grinigt, tycker jag.

DN var lite fräschare i sin recension:

Patti Smith? Hon är annorlunda. Vad man än jämför med eller vilket fack man än försöker sätta henne i är hon annorlunda. Den androgyna framtoningen, de poetiska texterna, den skeva rösten allt har inspirerat mängder av efterföljare, utan att någon egentligen varit i närheten av hennes egensinne.

SVD har också varit på samma konsert som jag: Energisk Smith ger allt

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Stockholm Jazz, dag 2: Christian Kjellvander, Marit Bergman och Soundtrack Of Our Lives

by

Först en singer/songwriter av typen countryrockballad med mycket stänk av vemod och melankoli, sedan en popartist med piano och fyra stråkar och sedan ett nutida svar på sextiotalets psykodeliska gitarrbaserad rock och till avslutning ett hiphopreggaeband. Undrar egentligen vad fundamentalistiska jazzdiggare tänker om Stockholms jazzfestival?

Men för en allätare inom musik var det ett grymt bra program på Skeppsholmens stora scen under dag 2 på Stockholm Jazz.

Först ut på Stora scenen var Christian Kjellvander, som förresten nyligen var förband åt Leonard Cohen. Under soundcheck före Kjellvanders spelning började regnet ösa ner. Men, faktiskt, lagom till när spelningen började motade en blå bit av himlen och solen bort de grå regnmolnen.

Kjellvander var en bra start på festivaldagen: han blandade sina vemodiga ballader med några mer fartfyllda sånger. Här är en intervju jag gjorde med honom för ett tag sedan, när han var förband åt Leonard Cohen.

Hur otroligt det än låter, efter Kjellvanders spelning kom regnet tillbaka och det försvann när nästa artist, Marit Bergman, började sin spelning. (Och faktiskt: det regnade igen efter hennes spelning, men slutade till bandet därefter.)

Marit Bergman ställde upp med en specialuppsättning för jazzfestivalen. Hon själv satt bakom en stor flygel och sedan hade hon fyra stråkar med sig, det var allt.

Det blev en stor spelning. Marits naturliga kontakt med publiken med sin sköna torra humor och stråkarna som pricken över i:et. Jag tror egentligen att Marit skulle kunna sitta själv vid ett piano och kunna fånga uppmärksamheten hos en stor publik. Ingen ont om stråkarna, tvärtom: det blev en jätteskön spelning och fantasiskt vad mycket musik som kan göras med stråkar.

Marit Bergman är förresten den artist som startat en prenumerationstjänst på sin hemsida, där man kan prenumerera på hennes låtar. Hon skriver en ny i månaden som den som prenumererar får digitalt.

Efter två mer lugna, poppiga spelningar var det dags för psykedelisk rock av 60-talsstuk med vilt rockande Ebbot med Sountrack of our lives.

Sällan kan du se en publik med människor i så olika åldrar som rockar loss och dansar med i öset. Soundtrack of our lives är nästan för bra för att vara svenskar.

Däremot var det något konstigt med inställningen av ljudet. Första halvan av konserten stod jag längst fram – och då lät det brötigt ur mikrofonen som Ebbot sjöng och spelade munspel i. Munspelet hördes inte alls, bitvis, i den låt då han spelade munspel. Det var en höjdare av andra skäl att stå långt fram, för Ebbot och gitarristen i rött i synnerhet, bjuder på stor show när de uppträder. Ebbot i sin kaftan som gör att han ser ut som en överstepräst för den äkta rocken och rödklädde gitarristen med sina karatesparkar och håret som viftar och slänger helvilt.

När jag till de sista låtarna extranumren, gick längre bak, då var ljudkvaliteten bättre. Om det beror på att ljudteknikern fixat ljudet eller om det var inställt för att låta bättre längre bak, kan jag inte avgöra.

Nästa grupp som skulle spela på stora scenen var Looptropp Rockers. Säkert också en bra spelning, men jag har lång väg hem och bestämde mig för att sätta punkt för kvällen efter den otroligt energigivande kicken att se The Soundtrack Of Our Lives – live.

En annan bloggare som var där: Coola morsan.

Aftonbladets recensent tände dock inte på TSOOL. Surpuppa, säger jag. Marit Bergman däremot fick högt betyg av AB.

Här är några filmklipp från spelningarna med Christian Kjellvander, Marit Bergman och The Soundtrack Of Our Lives:

SVD från första kvällen.
DN om andra kvällen.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Mary J Blige på Stockholm Jazz och mitt filmklipp därifrån

by

Mary J Blige har en fantastisk röst. Och hon är perfektionist. Det gör att jag misstänker att hon inte är den perfekta liveartisten. Jag gillar flera av hennes låtar på skiva enormt. Men på scen tycker jag att det perfekta gör att det blir aningens stelt. Hon stod för avslutande spelningen på första dagen av Stockholms Jazz-festival onsdag 16 juli på Skeppsholmen. Det var stort att se henne, men ändå något oengagerande.

Det var alldeles proppfullt med folk och jazzfestivalen är väl den trevligaste festivalen som arrangeras i Sverige. Scenerna ligger så vackert på Skeppsholmen och publiken vandrar omkring med utsikt över vatten överallt och båtarnas mastar sticker upp och vågorna kluckar. Solen glittrade dessutom extra över vattnet under dagen. Trots att det är mycket folk där på festivalen finns det ett bra utbud av mat och dryck och det finns bra tillgång till toaletter. Att jämföra med exempelvis WTAI, Where the action is, där du måste köa i över en timme för att köpa mat.

Jag hade sett fram emot att se Mary J Blige. Och det hade många med mig, tror jag. Från första ton från Mary började massor av tjejer som stod i närheten av mig att dansa med och sjunga. Och javisst, hon är duktig. Men lite fattas för att det skulle bli perfekt, och det tror jag absurt nog beror på att hon är perfektionist.

Eller så var det att jag fortfarande hade känslan kvar från spelningen före på Skeppsholmens stora scen. Då hade nämligen Tower of Power spelat så det inte fanns en enda som kunde stå still i publiken. Där kan man tala om publikkontakt. Men det ska jag skriva om i en egen post.

Ett litet minus med Mary J Bliges spelning var mellansnacket som var lite för mycket av typen amerikansk filosofi som går ut på att tro på sig själv. Viktiga saker ”Om du vill färga håret vitt, grönt, svart – vad som helst, du duger” – kanske. Men det funkar inte på scen.

DN:s recensent var lyrisk över Mary J Bliges spelning:

Men Mary J Blige är tveklöst Stockholms jazzfestivals stora fynd i år. Inte bara för att hon är den typ av artist som självklart sprider stjärnglans
omkring sig, utan också för att hennes repertoar alltsomoftast tar soulvägen
in i de harmonier som odlats i jazzvärlden. Det gör henne till en naturlig generationsöverskridare, något som också märks i publiken.

Relaterat: Artikel om Mary J Blige i DN

Svenskans recension ger högt betyg.

Här ett litet filmklipp från Mary J Bliges spelning på Stockholm Jazz.

Iron Maiden-hysteri???

by

Visst är det inte samma hysteri som när Bruce Springsteen kom på besök för några veckor sen, men att Iron Maiden intar Stockholm Stadion ikväll går inte obemärkt förbi. Exempelvis har man kunnat rösta fram bandets bästa låt på aftonbladets hemsida. Det blev ”Fear of the Dark” som fick flest röster.

Bandet, som nu turnerar nästan uteslutande med material från 80-talet, sålde givetvis slut rekordsnabbt både på Stockholm Stadion idag och Ullevi nästa lördag. Mellan de två Sverigespelningarna passar de på att besöka Finland och Norge innan de därefter avslutar Skandinavien-turnén i Danmark.

För dig som inte gillar hårdrock så finns det annat att fördriva tiden med nu i dagarna. Stockholm Jazz Festival startar på riktigt idag och håller på ända fram tills midnatt på lördag. Ikväll riktas strålkastarna främst mot den amerikanska souldivan Mary J Blige. Andra storheter som kommer till Stockholm Jazz Festival är bland annat Patti Smith och Van Morrison.