Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Jurassic World: Rebirth – hur kan något så fascinerande som dinosaurier bli så dåligt på film?

by

Jurassic World: Rebirth
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 juli 2025
Regi Gareth Edwards

Även om Jurassic Park-serien inte har varit i toppform sedan den första och legendariska filmen av Steven Spielberg från 1993 har den bibehållit en närmast helig plats i filmhistorien. Framförallt för filmentusiaster som många gånger om markerar filmen som startskottet för deras filmintresse. Trots att filmserien aldrig nått samma kulturella och tidlösa status som Spielbergs Indiana Jones är den alltid att räkna med vad gäller att skapa intresse.

Efter den senaste filmen Jurassic World: Dominion som önskade framkalla ohälsosamma mängder nostalgi genom att ta tillbaka trion Sam Neill, Laura Dern samt Jeff Goldblum, är tanken nu att inte starta om utan fortsätta, men denna gång utan några av de mer kända mänskliga ansiktena. Tanken är att gå tillbaka till den första filmen där skräck och spänning var prioriterat framför dundrande dinosaurieslagsmål.

Gareth Edwards lyckades med sin eminenta Star Wars-film Rogue One visa varför det finns ett behov att låta unga och inspirerade regissörer få skapa och verka i de världar som de växte upp med och beundrade djupt. Rogue One var som ett enda långt kärleksbrev till Star Wars. Edwards verkade leva ut alla sina drömmar från barndomen då han iscensatte otaliga scenarion med hjälp av Star Wars-leksaker. Dessutom var Rogue One bländande visuellt detta genom den geniala fotografen Grieg Fraser som gjorde varenda sekvens till en tavla.

Tanken är därför att samma magi och briljans ska kunna framkallas igen. Edwards har ännu en gång att göra med en filmserie som inspirerat otaliga filmskapare och fått dem att drömma. Det är en sandlåda med outtömliga möjligheter.

Men drömmen om att Jurassic Park ska få ett nyvunnet existensberättigande krossas på nolltid. För väldigt, väldigt snart börjar en horribel magkänsla infinna sig. Ett obehag som tyvärr bekräftas då Jurassic World Rebirth visar sig vara ett debacle som tyvärr fortsätter att ställa serien i ett förfärande ljus.

Nu har Gareth Edwards inte heller briljerat sedan Rogue One, hans The Creator blev ett rejält kommersiellt misslyckande och var långt ifrån så omtumlande som filmens potential utlovade. Dock fanns det element att beundra, framförallt scenografi och foto.

I Rebirth verkar Edwards tyvärr pensionerat – eller åsidosatt, sitt vanligtvis vassa estetiska handlag. Trots att filmen spelats in på analog film – ett faktum som understrukits gång på gång i filmens marknadsföring, är detta tveklöst den mest ointressanta filmen Edwards gjort vad det visuella anbelangar. Det analoga fotot gör inte heller mycket för sig, istället ger den filmen ett mossigt, onödigt grynigt och trött utseende. Inte blir det bättre av att Edwards också verkat förlorat sin talang för att visualisera det storslagna. Trots dinosaurier i skala XXXL är Rebirth chockerande loj och inte det minsta imponerande. De enorma kreaturen – med undantag för den legendariska Tyrannosaurus Rex, presenteras utan någon vidare kraft.

Spänningen – som filmen åtrår mer än något annat, uteblir också då allting telegraferas kilometervis i förväg och all form av nerv eller inspiration saknas. Sedan har vi filmens karaktärer eller rättare sagt skyltdockor. Trots en eminent och stjärnspäckad ensemble är resultatet lika spännande som att stirra på köksmöbler. Scarlett Johansson är märkligt icke övertygande i sin roll som stenhård soldat, detta trots sin medverkan i fyra Avengers-filmer. Den fantastiska Mahershala Ali får stirra och stöna, Rupert Friend har den stora äran att göra precis ingenting. Som om inte detta var illa nog har den magnifikt urusla Ed Skrein lyckats infiltrera inspelningen och gör en redan svår situation tusenfalt värre med sitt monumentalt ruttna skådespel.

I en tid då de flesta storfilmer har ett halvt dussin manusförfattare är Rebirth endast författad av en man, nämligen David Koepp som var ansvarig att adaptera Michael Crichtons bok för den första filmen. Att Koepp nu återvänder som manusförfattare har också varit en stor del av marknadsföringen. Men i en tid då filmer kritiseras för att vara gjorda efter fokusgrupper och marknadsundersökningar är det förvånande att manuskriptet till Rebirth känns fullkomligt schizofrent. Flera gånger tycks vi ha att göra med två helt olika filmer, där den enda delen ger rysliga påminnelser om den fantastiskt usla Jurassic Park 3 och den andra försöker – men misslyckas, att skapa ett aningen mer fantasifullt äventyr.

Gareth Edwards verkar också djupt obekväm med Koepps manus. Detta gör att filmen vill nå sin slutdestination på nolltid, varenda sekvens snubblar fram och innehåller värdelös exposition som kastas fram i rekordhastighet. Det hela känns ofärdigt, slarvigt men framförallt menlöst. Allt detta kommer till sin spets i finalen som inte kan beskrivas som något annat än ett platt fall.

Jurassic World: Rebirth önskar återskapa magin och förundran från Spielbergs original men lyckas med konststycket att känns än mer desperat och torftig än de föregående tre filmer. Jag vägrar dock att tro att konceptet inte går att lyfta högre. Det kan inte vara möjligt att något så barnsligt, fascinerande och storslaget som dinosaurier på film måste vara såhär dåligt.

Filmrecension: Mohikanen – skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet

by

Mohikanen

Mohikanen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juni 2025
Regi Frédéric Farucci

En skrämmande aktuell film om när kapitalet går hand i hand med maffian och polis och andra myndigheter. Joseph är en av de sista getherdarna på Korsikas kust. Han får besök av maffian som kräver att han ska sälja sin mark. Joseph vägrar och då kommer maffian tillbaka för att helt enkelt döda honom, vilket inte är så lätt som de tror. Istället blir maffians utsände yrkesmördare dödad av Joseph, i självförsvar. Men att det är i självförsvar är inget som hjälper Joseph som inser att han måste fly, måste hålla sig gömd. Polis och myndigheter samarbetar med maffian och samhällets rikaste som vill exploatera kusten på Korsika.

Varför Joseph egentligen säger nej till att sälja är inte helt klart. Han vill bara inte. Förmodligen trivs han med sitt liv och att ta hand om sina getter, att sitta på klipporna, omgiven av sina getter och betrakta havet.

Ett minus för filmen som samtidigt är en styrka är just att vi inte får allt förklarat. Vad tänker Joseph egentligen? Däremot har han en brorsdotter som är aktiv på sociala medier och som lyckas få stor uppmärksamhet för Joseph och hans flykt och kamp mot maffian och kapitalisterna. Joseph blir mer och mer en symbol för motståndskampen mot exploateringen av kusten. Han får namnet Mohikanen bland allmänheten och han har många supportrar.

Det är ovanlig film då de personer som oftast skildras som rebelliska ledare brukar vara bra talare och samla stora skaror för att lyssna på dem. Men inte Joseph. Han är tystlåten och tar inte så mycket initiativ utan mest flyr och håller sig gömtd. Det är fascinerande hur hans urgamla yrke lever sida vid sida med nutidens sociala medier och turisternas fester på Korsika på stränder och barer.

Fotot ger en enorm upplevelse som blir som en förstärkning av handlingen. De stora vidderna, havet, naturen, getterna – något ursprungligt som försvinner mer och mer för de exploaterande storfinansernas intresse av att skapa turistplatser för en rik överklass medan ursprungsbefolkningen tvingas iväg.

Filmen sätter igång tankar kring Sverige och hur gängkriminaliteten i Sverige börjar påminna om maffiastrukturer i länder som Italien och på den franska ön Korsika. Ännu har inte de kriminella gängen i Sverige lyckats liera sig med makten som på Korsika. Mohikanen är en skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet på Korsika och delar av Italien. Hoppas det går att stoppa utvecklingen av gängkriminaliteten i Sverige så vi inte hamnar i samma situation.

Filmens styrka är hur den skildrar hur gammalt och nytt lever sida vid sida och att inte allt förklaras utan vi får själva känna in hur vi vill tolka en del. Och ett stort plus för fotot.

Filmrecension: F1® The Movie – sanslös åktur med för övrigt en makabert usel fogmassa

by

F1® The Movie
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 juni 2025
Regi Joseph Kosinski

Sportfilmer har sällan kunnat bryta sina berättarmässiga och strukturella trender som kunnat identifieras genom årtionden i filmer som Chariots Of Fire eller den förkastligt dåliga The Blind Side. Det handlar om att övervinna omöjliga odds, att få sitt hårda arbete belönat och att nå drömmen om att vara världsbäst med integriteten i behåll. Att tematik och dramaturgi återkommer i genrer är varken ovanligt eller ens fel, det är snarare en fråga om hur hela paketet iscensätts och presenteras. Motorsport verkar dessutom ha blivit vad boxningsfilmer var för filmindustrin då klassiker som Rocky och Tjuren Från Bronx anlände inom ett spann på fyra år. Vi har sett alltifrån Niki Lauda, striden mellan Ford och Ferrari samt den hiskeliga Gran Turismo.

Därmed finns det ett behov för F1 och regissören Joseph Kosinski att utmärka sig, tydligt demonstrera varför det behövs ytterligare en film som sätter snabba bilar och uppkäftiga förare i centrum. Men att förvänta sig något vidare narrativ från Kosinski är detsamma som att förvänta sig hälsosam mat på en amerikansk snabbmatskedja. Sedan långfilmsdebuten med Tron Legacy har Kosinski tydliggjort sina färdigheter – och icke färdigheter. Kosinski besitter en otrolig känsla för det visuella, han skapar moderna inramningar som gör att hans filmer ter sig närmast futuristiska. Han har också en stark känsla för att presentera teknik och maskiner vad gäller det visuella, det är som att han har en närmast ohälsosam fascination för mekanik.

Men trots mer än ett årtionde i branschen har Kosinski inte lärt sig att addera någon som helst själ eller personlighet till sina filmer. Förutom Top Gun Maverick där Tom Cruise lyckades tillföra lite passion och livsglädje, är Kosinskis filmer lika döda och kalla som en högteknologisk fabrik. Saker som personregi, emotionell intelligens eller ens omsorg för något som kan benämnas som mänskligt finns inte. F1 är tyvärr inget undantag och ännu en gång så är berättartekniken under all kritik. Trots en magisk ensemble med Brad Pitt i spetsen samt Javier Bardem och den lysande Kerry Condon så verkar Kosinski genuint ointresserad av allt som inte är kall teknologi. Pitt klarar sig på sin – ofta underskattade, scennärvaro medan Bardem flänger runt i desperation med en karaktär och ett manuskript så pass tunt att det kan ta sig under en hermetisk tillsluten dörr. Med sig har Kosinski också manusförfattaren Ehren Kruger vars meriter inkluderar ’’grandiosa projekt’’ som ett antal av Michael Bays Transformers-uppföljare och den amerikanska remaken av The Ring. Detta leder till att F1 dras med dialog och patos så pass banalt att man kan fråga sig om en trasig AI skrivit det hela. De sekvenser som är menade att avancera romansen och relationen mellan Pitt och Condon kan redan nu klassas som något av det värsta som skådats, detta då de båda tvingas kämpa med verbal smörja som tangerar att vara hälsofarlig.

Filmens övergripande moral gällande att unga – givetvis av en etnisk minoritet, bör hålla mun och lära sig av alfahannar som besitter de mest tradiga maskulina troper är svidande tondöv i det nuvarande politiska klimatet. Detta förstärker känslan av att Kosinski antingen inte bryr sig eller inte förstår mänsklighet överhuvudtaget. Humor eller självdistans är det inte heller tal om, något som gör att de närmast otaliga klichéerna som haglar över tittaren framstår som en ren förolämpning.

Eftersom värme, mänsklighet och någon som helst personlighet uteblir finns det dock utrymme för en sak. För precis som förr är Kosinskis tekniska färdigheter imponerande. Då det kommer till att starta motorer och bränna gummi är F1 spektakulär. Detta är tveklöst de bästa racingscenerna som någonsin iscensatts, med ett makalöst foto som förmedlar den totala frenesin – som är att köra bil i över trehundra kilometer i timmen. I ett par scener känns det som att se på en ren actionfilm då bilar duellerar om positioner och då varje kurva blir en övning i att övervinna döden. Tillsammans med Hans Zimmers bombastiska och pulserande musik är allt som utspelar sig på racingbanan storslagen underhållning.

Tyvärr så är det inte mycket värt då allt som inte involverar avgaser och hastigheter hör hemma på en jättelik kalkonfarm. F1 må briljera då motorer skriker och publiken tas på en sanslös åktur, allt däremellan kan endast jämställas med makabert usel fogmassa.

Filmrecension: Draktränaren – en nästintill perfekt familjefilm

by

draktränaren

Draktränaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juni 2025
Regi Dean DeBlois

Det fanns skäl att lägga ansiktet i händerna då en spelfilms-version av Draktränaren presenterades. Precis som med andra adaptioner av älskade animerade filmer är det per automatik alltid tal om ett visst mått av fantasilöshet och hungrande efter att fylla fickorna för överbetala chefer på några av världens största mediaföretag.

Denna version av Draktränaren må ha måttligt uppriktiga intentioner vad gäller den initiala idén från filmbolagen Universal och Dreamworks, men det faktiska genomförandet är raka motsatsen. Draktränaren årgång 2025 är en närmast perfekt familjefilm som lyckas bevara och – i många fall, utveckla konceptet från originalfilmen.

I en tid då majoriteten av de mest populära animerade filmerna tycks härstamma från Pixar, Disney eller Illumination lyckades den ursprungliga Draktränaren karva ut en given plats bland dessa kolosser. Den framgångsrika första filmen resulterade i två lyckade uppföljare och serien är numera en hörnpelare vad gäller animerade filmserier. Tillskillnad mot majoriteten av andra adaptioner som önskar att göra om animerade karaktär till kött och blod har en stor del av det ursprungliga teamet följt med. Regissören Dean DeBlois regisserade och skrev den ursprungliga trilogin och är nu tillbaka som kapten för skutan. Ett beslut som kunde ha resulterat i en smärre härdsmälta då DeBlois har begränsad kunskap utanför animerad film. Men istället för att kännas trevande, osäker eller cynisk tycks DeBlois och alla inblandade vara religösa i allt som har med Draktränaren att göra.

Den snabba – aningen udda, men charmiga humorn har inte bara överförts, den fungerar bättre här än i originalfilmen. Detta genom en helt ypperlig rollbesättning med den unga förmågan Mason Thames i huvudrollen som lyckas att personifiera och kanalisera den oerhörda sympati och empati som huvudpersonen Hiccup besitter. Trots stor produktion med minutiöst välarbetade kostymer och kulisser finns det ett väldigt jordnära och genuint handlag som gör att filmen inte känns som en industriell produkt utan som en hundraprocentigt uppriktig film som önskar skapa äventyr och komik.

För det är i skådespelet och humorn som filmens sanna styrka ligger. Draktränaren har ett hiskeligt högt tempo där tittaren kastas mellan scener, humor och drak-action. Allting leder till att filmen känns ungdomlig, frisk och livlig något som är alltför frånvarande i de många kapsejsade adaptionerna av Disneys Snövit eller Skönheten och Odjuret.

Det är som att DeBlois upptäcker sin egen film på nytt, likt hur en musiker kan finna ny kraft och vitalitet i lastgammalt och sönderspelat material. Exempelvis har det visuella genomgått en radikal förbättring, Draktränaren från 2010 är idag inte någon vidare vacker film att beskåda, det är tämligen primitiv teknik och ett utseende som passar bättre som en tecknad tvserie en lördagmorgon kontra den stora vita duken. Detta är något som DeBlois råder bot på här, Draktränaren är en ypperlig visuell upplevelse som känns både påkostad och personlig. De vackra isländska landskapen som får emulera den fiktiva ön Berk ser fantastiska ut och förmedlar naturskönhet men också en känsla av fara och äventyr.

Sedan kommer kanske den största överraskningen, nämligen Gerard Butler. Den vanligtvis certifierade clownen gör här kanske sin bästa roll någonsin. Precis som DeBlois har Butler följt med i steget från animation till spelfilm, något som fungerar förvånansvärt bra. Här lyckas Butler faktiskt skapa en karaktär som känns någorlunda levande, dessutom visar han upp en god komisk timing.

Draktränaren gör inte många fel men ett par måste ändå belysas. Några av filmens mest centrala sekvenser mellan Hiccup och draken Toothless då de blir ett i luften som drake och ryttare saknar – märkligt nog, den oerhörda laddning och emotionella förlossning som scenen vill förmedla. Sedan är beslutet att mer eller mindre behålla drakarnas exakta utseende utan modifikation också problematiskt. Mer animaliska och ödleliknande kreatur ter sig betydligt bättre än Toothless – med sitt stiliserade utseende, som inte passar in i de realistiska miljöer som nyttjas som kuliss. Utöver det har filmen emellanåt en aningen för aggressiv klippning som inte låter ett par nervpirrande scener att verkligen andas.

Allt som allt är Draktränaren en enastående familjefilm som visar på uppriktighet, entusiasm men framförallt humor, något som är livsviktigt i dessa tider.

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

by

The Ugly Stepsister
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juni 2025
Regi Emilie Blichfeldt

En annorlunda version av Askungen, med mycket blod och andra kroppsvätskor och annat som är äckligt att se. Jag förstår mig inte på denna genre, body-horror. Vad är det intressanta med att i närbild se blodiga scener som gör att jag mår illa? Ja vi är alla olika och det är förstås därför det finns en publik för denna film också.

Handlingen berättas framför allt utifrån Elvira, vi följer handlingen ur en av de elaka styvsystrarnas perspektiv. Elvira är inte alltigenom elak, hon är själv ett offer för sin mammas planer. Elvira är däremot mesig och har inte mod att på något sätt sätta sig emot allt hon utsätts för. Elvira är inte vacker enligt de traditionella skönhetsidealen och hon utsätts för smärtsamma ingrepp för att förvandlas till en åtråvärd kvinna bland adelsmännen och mest av allt för att bli intressant för prinsen.

Filmen går till storms mot ytliga skönhetsideal som gör att kvinnor utsätter sig för riskabla plastikoperationer – ett ideal som också kan ge ätstörningar.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt förklarar att The Ugly Stepsister är inspirerad av såväl bröderna Grimms i sig rätt brutala version av Askungesagan som hennes personliga kamp med sin kroppsuppfattning:
– Jag vill framkalla såväl empati som obehag och inspirera publiken till att reflektera över sin uppfattning om, och förhållande till, skönhet.

Elvira och hennes syster Alma flyttar till en fin herrgård tillsammans med sin mamma som gift sig med en adlig änkeman som har en dotter, Agnes (Thea Sofie Loch Næss, Ondskan), som blir deras styvsyster. Agnes är naturligt vacker, både inifrån och utåt. Men Agnes pappa dör strax efter bröllopet och Agnes måste då leva med sin styvmamma och styrsystrar. Systrarna är inte speciellt elaka utan det är mamman som är vidrig. Men allt ställs på sin spets när landets prins Julian (Isac Calmroth, Ondskan) bjuder in alla adliga unga kvinnor till en bal. Prinsen ska utse sin fru under balen. Elviras mamma bestämmer att Elvira ska utföra flera hemska ingrepp för att bli attraktiv.

Agnes däremot bryr sig egentligen inte om att gifta sig med prinsen, hon är förälskad i en annan ung man. Men för styvmamman är Agnes ett hot mot hennes planer för Elvira. Agnes förpassas till tjänstefolket.

Jag är inte den enda som har svårt för den här filmens blodiga och slaskiga scener. Midnattsvisningen av The Ugly Stepsister på Sundance-festivalen blev omtalad bland annat för att en av besökarna spydde under den. Filmen ses som ett effektivt inlägg i debatten om den ständiga pressen på kvinnor att alltid vara perfekta. Men för min del blir det för mycket, för övertydligt.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt har flera gången tidigare tagit sig an problemen med skönhetshets genom debattartiklar och kortfilm. På sätt och vis har väl alla filmer någon sorts budskap, mer eller mindre dolt. Visst, sagan om Askungen är i sig liksom många sagor ganska brutala och grymma, men hur skräckfyllda de är beror på hur de framförs och hur berättelsen fokuserar på det äckliga och det blodiga. För mig blev det för mycket för att det skulle vara njutbart.

Emilie Blichfeldt säger i ett pressmeddelande:
– Budskapet är kanske inte så väl dolt i filmen, men inte på bekostnad av bioupplevelsen. Det spelar ingen roll vad man vill säga, det måste först och främst vara en jäkligt bra film.

Och nej, för mig är det inte en jäkligt bra film, trots det goda syftet. Jag vill tycka om den men det går inte: Trots en lång rad duktiga skådespelare, till exempel Adam Lundgren, Malte Gårdinger (Young Royals), Cecilia Forss, Ralph Carlsson och Ane Dahl Torp (Charter) som jag gärna skulle vilja ge högre betyg. Helheten blir dock för osmaklig och för seg.