Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: The Fantastic Four: First Steps – en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film

by

The Fantastic Four: First Steps
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 juli 2025
Regi Matt Shakman

Det fanns bara ett sätt att en gång för alla sudda bort oron att Marvels mest kända kvartett inte kunde göra sig på film. Detta genom att fullkomligt briljera och blända likt en supernova. Med hjälp av regissören Matt Shakman samt fyra geniala skådespelare uppnås ett himmelskt resultat som tydliggör kraften och styrkan i att skapa gränslöst välgjord underhållning.

Historien om Fantastic Four på film är lika fascinerande som den är deprimerande. Att gå igenom antalet kalkoner och platta fall är en artikel i sig, kort och gott har Marvels så kallade första familj inte att haft det vidare lätt på vita duken.
Allt det där är numera förändrat, för det som sker här och nu är inte bara återupprättelse, det är en ny vågad väg som modigt och självsäkert inte önskar vara en actionfilm, utan ett svepande äventyr där de fyra huvudrollsinnehavarna glänser med närmast perfekt kemi och ett än bättre skådespel.

Tanken att binda sin tematik till familjeband och vänskap är lika gammalt som det är klyschigt, framförallt efter Vin Diesel och dennes Fast & Furious-filmer där ordet familj spottas fram i samma takt som valfritt vrålåk från samma filmer. Shakman och filmens manusförfattare behöver inte ens påminna publiken om tematiken, istället arbetar de efter en metod där handling har större kraft än ord. Det finns goda anledningar till att filmen börjar lågmält och närmast underdånigt, allt för att sätta ljuset på kemin mellan Vanessa Kirby och Pedro Pascal.

För även om Marvel Studios filmer alltid innehållit underskattat agerande och karaktäriseringar, har få av deras filmer innehållit såhär makalös kemi mellan skådespelarna, i alla fall inte utan att det har getts tillfällen att agera sina roller i ett antal projekt. Pascal och Kirby är fullkomligt magiska att bevittna, Pascal agerar med varsamhet men också en neuros som manifesterar sig i ett extremt logiskt och därmed känslokallt tankesätt som är minst lika problematiskt som filmens intergalaktiska hot. Kirby är å andra sidan varm, emotionell men oerhört stark, hennes Sue Storm är en fröjd att se, detta genom fantastiska nyanser och karisma. Ebon Moss-Bachrach i rollen som den alltid pålitlige Ben Grimm lyckas minst lika bra med en karaktär som är omöjlig att inte älska. Joseph Quinn är den enda av de fyra som inte tilldelats ett lika solitt manus, hans Johnny Storm känns ofta som ett femte hjul men Quinn lyckas ändå demonstrera en perfekt mix mellan arrogans och omtanke. Scenerna som är helt befriade från explosioner och världens undergång är – makalöst nog, mer fängslande än då filmen vill demonstrera sin råstyrka. De tysta men hjärtevärmande momenten – mellan gruppens medlemmar, är oförglömliga och kan vara bland de finaste vi kan se i på en bioduk denna sommar.

Men det vore inte en sann Marvel-film utan action, och givetvis är det inte bara tal om relationer. I och med att Marvel Studios nu nått osannolika 36 filmer har vissa trender och inslag återkommit. Vissa mindre omtyckta, som det ständiga digitala ursinnet som alltid tycks släppas lös i filmens klimax samt evighetslånga koreograferade slagsmål som kan vara gastkramande, men som numera blivit vardagsmat efter filmer som exempelvis John Wick. I och med den magiska Thunderbolts valde studion en annan väg vad gällde sitt klimax genom ett av de mer överraskande sätten nämligen där filmen helt och hållet lade emfas på det emotionella. Riktigt så långt går inte First Steps, men istället för slagsmål vill Matt Shakman få oss att engageras och förundras av vyer, detta genom att låta äventyret och det okända spela en central roll.

Och det är här det snillrika beslutet att låta filmen utspela sig i ett alternativt 1960-tal verkligen får luft under vingarna. Förutom att ge filmen en unik visuell identitet bygger Shakman mycket av filmens energi på den framtidstro och hoppfullhet som var 1960-talets fascination för rymdresor och människans gränslöshet vad gäller teknologi. Detta gör att en raketuppskjutning blir en nagelbitare, där eufori och hopp står i centrum. Detsamma kan sägas om sekvenserna då rymden utforskas och filmen hyllar Ridley Scotts Alien eller Stanley Kubricks År 2001: Ett Rymdäventyr. Visuellt lyckas det gryniga fotot faktiskt addera till att separera filmen visuellt från andra MCU-filmer, och den estetiska anakronism som drabbade Captain America: The First Avenger är det inte tal om här. Scenografi och rekvisita är också av första klass där flera prylar och pinaler känns som hämtade ur ett projekt av den brittiska animationsstudion Aardman. Bildkompositionen är också värd en grandios eloge, där andra filmskapare och fotografer vill imponera vad gäller ljussättning och färgschema, vill filmens fotograf Jess Hall istället fokusera på att återskapa vinklar direkt från serietidningarna. Detta bidrar till att filmen känns lekfull vilket förstärker känslan av äventyrlighet.

Filmens final må inte vara lika imponerande eller kolossal som Marvel bästa stunder, istället är tanken att skapa en mer koncis och återhållsam ändpunkt och inte gå till överdrift vad gäller digitala specialeffekter och massförstörelse. Här är ambitionen mer imponerande än slutresultatet, för även om avslutet inte kan kategoriseras som misslyckat lovar filmen lite mer än det vi faktiskt får. Däremot lyckas Shakman bibehålla ett emotionellt grepp om publiken vilket gör att moment som kunde uppfattats som klichéer istället drabbar hårt på ett emotionellt plan, detta genom det helt utsökta skådespelet.

Detta snedsteg är dock irrelevant sett till övriga filmen som aldrig slutar bjuda på värme, makalös visuell komposition och skådespel i världsklass. Speltiden på två timmar flyger förbi och extrascenen som erbjuds i eftertexterna får det att vattnas i munnen. Fantastic Four First Steps är en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film som tillsammans med James Gunns Superman visar varför sommarfilmer med superkrafter är oemotståndliga.

Filmrecension: Superman – hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse

by

Superman
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 juli 2025
Regi James Gunn

Det finns en anledning till att det första numret där Superman/Stålmannen förekommer har sålts för mer än fyrtio miljoner svenska kronor. Karaktären går bortom simpel fanatism som framträder på mässor eller diskussionstrådar på sociala medier. Det är en figur vars historiska betydelse går bortom det mesta och det finns skäl till att karaktären till och med figurerar i kurslitteratur inom amerikansk historia.

Trots detta legendariska arv har karaktären under lång tid haft en oerhört svår och snårig resa på filmduken. För efter den historiska framgången 1978 då karaktären gjorde sin stora debut på biograferna regisserad av Richard Donner med Christopher Reeve i huvudrollen har uppföljarna samt försök till omstarter resulterat i ekonomiska samt kritiska missar – ibland fiaskon. Regissören James Gunn har inte direkt demonstrerat övermänsklig ödmjukhet då han diskuterat och sålt in sin version av den kanske mest kända superhjälten som någonsin existerat. Efter att ha sagt adjö till Marvel Studios med den tredje Guardians Of The Galaxy har Gunn nu blivit chef över DC Studios som avser skapa samma framgångar och kulturella signifikans som konkurrenten. Gunn har i intervju efter intervju blåst upp sitt projekt som nyskapande, genomarbetat och oerhört viktigt. Många gånger har det känts som bombastisk hybris där Gunn försöker sälja in en hysterisk dröm.

Superman (2025) är knappast något nyskapande mästerverk som skriver om genren och dess konventioner, men en solid, stark och oväntat emotionell resa som inger hopp i mörka tider. Efter att den evige klanten Zack Snyder stöpt om DC’s karaktärer i kolsvart tjära, pretentioner och sitt hopplöst monotona bildspråk vill James Gunn hitta liv, energi och entusiasm. Detta görs genom att helt hoppa över den välkända sagan om planeten Kryptons undergång och gå rakt in i något som känns som berättelsens andra akt, där allting redan är i rörelse och publiken tvingas följa med och acceptera Gunns diverse tolkningar. Beslutet att börja i stormens öga har fördelar men också nackdelar, tempot är så pass högt att det många gånger känns ansträngt och påskyndat, samtidigt skänker det filmen en energi och laddning som var helt frånvarande i Snyders glåmiga och livlösa filmer. Att Gunn vill hinna med mycket och därför skär bort segment vi sett förut gör dock att många av karaktärerna inte får den tid de förtjänar. Rachel Brosnahan i rollen som Lois Lane drabbas tyvärr hårdast av detta. Trots en lysande insats från en – fortfarande, underskattad skådespelare, delegeras Brosnahan till scener som inte har någon större potens, snarare utfyllnad där hon tvingas dela scener med än mindre relevanta karaktärer som i bästa fall kan kategoriseras som fogmassa. Majoriteten av strålkastarljuset fallet istället på David Corenswet i huvudrollen samt Nicholas Hoult som denna gång fått äran – eller missnöjet, att raka av sitt hår och axla rollen som Lex Luthor. Corenswet gör en välmenande, stark men också djupt osäker Superman, faktorer som gör karaktären aningen mer mänsklig än då han endast får vara felfri. Corenswet har dock inte alltid den charm och karisma som krävs vilket gör ett par scener – framförallt i filmens final, aningen predikande. Hoult fortsätter att – som många andra, porträttera antagonister i samma mall som verkliga storskurkar såsom Elon Musk eller Jeff Bezos, där ego, avund och ynklighet är drivkraften bakom det illvilliga. Hoult gör en bra insats men materialet han tilldelats kunde i många fall varit mer bearbetat. Tyvärr måste den begåvade Isabela Merced som briljerat i The Last Of Us klassas som ett fiasko då James Gunn valt att förse karaktären med ett horribelt skri som får det hela att tangera en ren parodi.

Gunn har under den senare delen av marknadsföringen talat om viljan att göra filmen aningen politisk – i alla fall kommentera aktuella händelser. Vad som gett karaktärer som Superman men även andra världskända hjältar en sådan potens i modern tid är kapaciteten att skapa allegoriska och djupt insiktsfulla berättelser som belyser och kritiserar samhällsproblem. I kombination med den oändliga eskapism som uppstår då berättelsen besitter karaktärer med extraordinära förmågor kan stordåd uträttas. Och här finns stunder då parallellerna till vår egna mörka samtid skapar en både komisk och obehaglig igenkänningsfaktor, bland annat vad gäller att förvränga sanningen samt konsten att skapa rent vulgär projektion. Andra scener saknar tyvärr modet att verkligen dyka ned i aktuella problem, något som gör att filmen saknar ett konsekvent och behövligt mod.

Andra grandiosa löften som att filmens visuella attribut skulle vara helt unika och inte kunna jämföras med något annat i genren känns som rent tjafs från Gunns håll. Det är kompetent vad gäller specialeffekter och foto men knappast något som kan skrivas in i filmhistorien. Detsamma gäller actionscenerna som också kan beskrivas som ytterst beprövade, fungerande men inte makalösa. I mångt och mycket är filmen en sorts förädlad version – både visuellt och stämningsmässigt, av Superman Returns som ville bibehålla essensen från Richard Donners film fast iscensätta allt med modern filmteknik. Men mer än något annat är det i hoppfullheten och den helt uppriktiga naiviteten som filmen hittar en makalös emotionell kraft. För trots fel och brister vad gäller berättartekniken och att flera skådespelare och karaktärer inte får tillräckligt med utrymme är detta en i omgångar förödande stark upplevelse. Ögonen tåras i de scenerna då hopp, tro och genuin omtanke belyses och inte fördöms som svaghet, ackompanjerat av John Williams perfekta ledmotiv från 1978. I de ögonblicken hittar James Gunn en kärna där mänskliga och objektivt goda värderingar står ovan pengar, makt och egoism. Just då, när musiken dundrar fram, David Corensweat flinar och flyger så snabbt att han bryter ljudvallen är detta en upplevelse som berör djupt.

Superman må inte vara fullt så perfekt, genialisk och nyskapande som James Gunn lovat, istället är det en hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse som ger respit från hopplösheten i vår egen värld som mer än något annat behöver en räddare utan agendor.

Filmrecension: A Samurai in Time – en film som har allt: spänning, värme, romantik och oväntade vändningar

by

A Samurai in Time
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 juli 2025
Regi Junichi Yauda

Ibland dyker det upp en film som har allt: spänning, komedi, värme, romantik och som tar upp existentiella frågor, moralfrågor och vänskap och sätter igång tankar kring film och realism och vad berättelser är och gör med oss. En film som kretsar kring frågan om vad kultur betyder för våra liv. A Samurai in Time är en film som överraskar och har oväntade vändningar och är långt ifrån förutsägbar. A Samurai in Time vann pris som bästa film på Japanese Acacemy Awards 2025 (Japans Oscarsgala) och av mig får den stående ovationer. Det är en sådan film som både värmer hjärtat och får mig att skratta och som har full fart och spänning och eftertänksamma scener i en mästerlig kombination.

Under Edo-perioden i Japan stred samurajer på liv död – en del var trogna shogun, andra ville ha en annan ledare för landet. Under en kamp på liv och död under Edo-perioden träffas en samuraj av en blixt och slungas genom tiden och vaknar upp på en modern filminspelning av en samuraj-TV–serie. Samurajen är förvirrad, förstås. Saker ser inte riktigt ut som det brukar göra men ändå ser han människor som liknar samurajer.

Efter några snurriga situationer får samurajen jobb som stuntman vid inspelningar av samuraj-filmer. Han inser att han förts till en tid mer än hundra efter sin egen egentliga livstid. Sakta börjar han förstå hur livet ser ut i den tid han vaknat upp till. Men han avslöjar inte för någon att han är en äkta samuraj som förflyttats i tid.

Yuko är en ung, pigg och ambitiös regiassistent som drömmer om att bli regissör. Hon tar sig an samurajen och hjälper honom att navigera genom filminspelningar och i nutiden.

Denna berättelse är helt fantastisk, fylld av välgjorda spännande actionscener med samurajsvärd och fint skådespel men också många många scener om människors relationer. Allt är så välspelat av en lång duktiga skådespelare.

Filmen ger många tankar och är som det står i filmens pressmeddelande: En unik pärla.

A Samurai in Time skapades till minne av Seizo Fukumoto, Japans främsta kirareyaku, en stuntman vars jobb är att dö spektakulärt på film, som dog över 50.000 gånger framför kameran och spelade den tyste samurajen i Last Samurai (2003).

Det var inte helt väntat att filmen skulle ta hem priset för bästa film i Japan. Den hade premiär i augusti 2024, först med en liten release endast i Tokyo, men den blev snabbt så populär att den fick bred distribution över hela Japan. Nu har filmen haft över 700.000 biobesökare i Japan. Den har också vunnit ett flertal publikpriser på olika internationella filmfestivaler. Och den har definitivt vunnit mitt hjärta, Jag kommer att se den flera gånger. Och jag kommer att hålla utkik efter regissören Junichi Yauda. Jag förväntar mig att det kommer fler mästerverk av denna regissör.

Filmrecension: Jurassic World: Rebirth – hur kan något så fascinerande som dinosaurier bli så dåligt på film?

by

Jurassic World: Rebirth
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 juli 2025
Regi Gareth Edwards

Även om Jurassic Park-serien inte har varit i toppform sedan den första och legendariska filmen av Steven Spielberg från 1993 har den bibehållit en närmast helig plats i filmhistorien. Framförallt för filmentusiaster som många gånger om markerar filmen som startskottet för deras filmintresse. Trots att filmserien aldrig nått samma kulturella och tidlösa status som Spielbergs Indiana Jones är den alltid att räkna med vad gäller att skapa intresse.

Efter den senaste filmen Jurassic World: Dominion som önskade framkalla ohälsosamma mängder nostalgi genom att ta tillbaka trion Sam Neill, Laura Dern samt Jeff Goldblum, är tanken nu att inte starta om utan fortsätta, men denna gång utan några av de mer kända mänskliga ansiktena. Tanken är att gå tillbaka till den första filmen där skräck och spänning var prioriterat framför dundrande dinosaurieslagsmål.

Gareth Edwards lyckades med sin eminenta Star Wars-film Rogue One visa varför det finns ett behov att låta unga och inspirerade regissörer få skapa och verka i de världar som de växte upp med och beundrade djupt. Rogue One var som ett enda långt kärleksbrev till Star Wars. Edwards verkade leva ut alla sina drömmar från barndomen då han iscensatte otaliga scenarion med hjälp av Star Wars-leksaker. Dessutom var Rogue One bländande visuellt detta genom den geniala fotografen Grieg Fraser som gjorde varenda sekvens till en tavla.

Tanken är därför att samma magi och briljans ska kunna framkallas igen. Edwards har ännu en gång att göra med en filmserie som inspirerat otaliga filmskapare och fått dem att drömma. Det är en sandlåda med outtömliga möjligheter.

Men drömmen om att Jurassic Park ska få ett nyvunnet existensberättigande krossas på nolltid. För väldigt, väldigt snart börjar en horribel magkänsla infinna sig. Ett obehag som tyvärr bekräftas då Jurassic World Rebirth visar sig vara ett debacle som tyvärr fortsätter att ställa serien i ett förfärande ljus.

Nu har Gareth Edwards inte heller briljerat sedan Rogue One, hans The Creator blev ett rejält kommersiellt misslyckande och var långt ifrån så omtumlande som filmens potential utlovade. Dock fanns det element att beundra, framförallt scenografi och foto.

I Rebirth verkar Edwards tyvärr pensionerat – eller åsidosatt, sitt vanligtvis vassa estetiska handlag. Trots att filmen spelats in på analog film – ett faktum som understrukits gång på gång i filmens marknadsföring, är detta tveklöst den mest ointressanta filmen Edwards gjort vad det visuella anbelangar. Det analoga fotot gör inte heller mycket för sig, istället ger den filmen ett mossigt, onödigt grynigt och trött utseende. Inte blir det bättre av att Edwards också verkat förlorat sin talang för att visualisera det storslagna. Trots dinosaurier i skala XXXL är Rebirth chockerande loj och inte det minsta imponerande. De enorma kreaturen – med undantag för den legendariska Tyrannosaurus Rex, presenteras utan någon vidare kraft.

Spänningen – som filmen åtrår mer än något annat, uteblir också då allting telegraferas kilometervis i förväg och all form av nerv eller inspiration saknas. Sedan har vi filmens karaktärer eller rättare sagt skyltdockor. Trots en eminent och stjärnspäckad ensemble är resultatet lika spännande som att stirra på köksmöbler. Scarlett Johansson är märkligt icke övertygande i sin roll som stenhård soldat, detta trots sin medverkan i fyra Avengers-filmer. Den fantastiska Mahershala Ali får stirra och stöna, Rupert Friend har den stora äran att göra precis ingenting. Som om inte detta var illa nog har den magnifikt urusla Ed Skrein lyckats infiltrera inspelningen och gör en redan svår situation tusenfalt värre med sitt monumentalt ruttna skådespel.

I en tid då de flesta storfilmer har ett halvt dussin manusförfattare är Rebirth endast författad av en man, nämligen David Koepp som var ansvarig att adaptera Michael Crichtons bok för den första filmen. Att Koepp nu återvänder som manusförfattare har också varit en stor del av marknadsföringen. Men i en tid då filmer kritiseras för att vara gjorda efter fokusgrupper och marknadsundersökningar är det förvånande att manuskriptet till Rebirth känns fullkomligt schizofrent. Flera gånger tycks vi ha att göra med två helt olika filmer, där den enda delen ger rysliga påminnelser om den fantastiskt usla Jurassic Park 3 och den andra försöker – men misslyckas, att skapa ett aningen mer fantasifullt äventyr.

Gareth Edwards verkar också djupt obekväm med Koepps manus. Detta gör att filmen vill nå sin slutdestination på nolltid, varenda sekvens snubblar fram och innehåller värdelös exposition som kastas fram i rekordhastighet. Det hela känns ofärdigt, slarvigt men framförallt menlöst. Allt detta kommer till sin spets i finalen som inte kan beskrivas som något annat än ett platt fall.

Jurassic World: Rebirth önskar återskapa magin och förundran från Spielbergs original men lyckas med konststycket att känns än mer desperat och torftig än de föregående tre filmer. Jag vägrar dock att tro att konceptet inte går att lyfta högre. Det kan inte vara möjligt att något så barnsligt, fascinerande och storslaget som dinosaurier på film måste vara såhär dåligt.

Filmrecension: Mohikanen – skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet

by

Mohikanen

Mohikanen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juni 2025
Regi Frédéric Farucci

En skrämmande aktuell film om när kapitalet går hand i hand med maffian och polis och andra myndigheter. Joseph är en av de sista getherdarna på Korsikas kust. Han får besök av maffian som kräver att han ska sälja sin mark. Joseph vägrar och då kommer maffian tillbaka för att helt enkelt döda honom, vilket inte är så lätt som de tror. Istället blir maffians utsände yrkesmördare dödad av Joseph, i självförsvar. Men att det är i självförsvar är inget som hjälper Joseph som inser att han måste fly, måste hålla sig gömd. Polis och myndigheter samarbetar med maffian och samhällets rikaste som vill exploatera kusten på Korsika.

Varför Joseph egentligen säger nej till att sälja är inte helt klart. Han vill bara inte. Förmodligen trivs han med sitt liv och att ta hand om sina getter, att sitta på klipporna, omgiven av sina getter och betrakta havet.

Ett minus för filmen som samtidigt är en styrka är just att vi inte får allt förklarat. Vad tänker Joseph egentligen? Däremot har han en brorsdotter som är aktiv på sociala medier och som lyckas få stor uppmärksamhet för Joseph och hans flykt och kamp mot maffian och kapitalisterna. Joseph blir mer och mer en symbol för motståndskampen mot exploateringen av kusten. Han får namnet Mohikanen bland allmänheten och han har många supportrar.

Det är ovanlig film då de personer som oftast skildras som rebelliska ledare brukar vara bra talare och samla stora skaror för att lyssna på dem. Men inte Joseph. Han är tystlåten och tar inte så mycket initiativ utan mest flyr och håller sig gömtd. Det är fascinerande hur hans urgamla yrke lever sida vid sida med nutidens sociala medier och turisternas fester på Korsika på stränder och barer.

Fotot ger en enorm upplevelse som blir som en förstärkning av handlingen. De stora vidderna, havet, naturen, getterna – något ursprungligt som försvinner mer och mer för de exploaterande storfinansernas intresse av att skapa turistplatser för en rik överklass medan ursprungsbefolkningen tvingas iväg.

Filmen sätter igång tankar kring Sverige och hur gängkriminaliteten i Sverige börjar påminna om maffiastrukturer i länder som Italien och på den franska ön Korsika. Ännu har inte de kriminella gängen i Sverige lyckats liera sig med makten som på Korsika. Mohikanen är en skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet på Korsika och delar av Italien. Hoppas det går att stoppa utvecklingen av gängkriminaliteten i Sverige så vi inte hamnar i samma situation.

Filmens styrka är hur den skildrar hur gammalt och nytt lever sida vid sida och att inte allt förklaras utan vi får själva känna in hur vi vill tolka en del. Och ett stort plus för fotot.