Arv
Av Matthew Lopez, inspirerad av E. M. Forsters roman Howards End
Översättning Jonas Brun
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Frita Ottosson, Johan Lundström
Premiär i Målarsalen, Dramaten, 5 november 2022
Medverkande Samuel Astor, Markus Berg, Kicki Bramberg, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Nils Wetterholm, Per Öhagen
En lysande, totalt uppslukande berättelse om relationer bland homosexuella män. Allt om livet finns med: känslor, humor, sorg, kärlek, vänskap, svek. Berättat och gestaltat med en effektivt enkel scenlösning där alla i publiken sitter nära scenen och ett ensemble som har ett fantastiskt samspel.
Majoriteten av alla skildringar av relationer runt om i världen berättar om relationer mellan man och kvinna och den som är homosexuell får själv översätta och tolka in berättelsen till sitt liv. I Arv är det tvärtom. I denna föreställning får den som inte är homosexuell man göra denna tolkning. För visst är det tydligt att människor är människor och män som har relationer med män kan både vara ömsinta mot varandra och destruktiva och såra varandra – precis som i relationer mellan män och kvinnor. Hur människor beter sig är mänskligt. Det känner vi igen i alla relationer. Men det blir självklart annorlunda att vara homosexuell när den är förbjudet eller inte fullt accepterat. Därför är det viktigt med skildringar som denna.
Morgan, en av karaktärerna i föreställningen säger:
– De flesta av oss gavs aldrig några sunda homosexuella förebilder. Ingen lärde oss hur man visar kärlek. Eftersom vi inte fått några exempel från kulturen, har vi varit tvungna att lära oss allt av varandra. Inte sant? I smyg och i rädsla, ibland med glädje.
Det är temat för denna heldags-föreställning där en yngre generations homosexuella män får tillsammans med några ur äldre generationer berätta sina historier. I dagens västvärld börjar det komma flera filmer, tv-serier, romaner och teaterföreställningar med teman kring kärlek och relationer mellan homosexuella. Men det var inte så länge sedan det i stort sett var omöjligt. Som den roman, The Price of Salt, <a href=”https://kulturbloggen.com/?p=159375″>Patricia Highsmith</a> skrev om en lesbisk kärlekshistoria, den vågade hon inte ge ut i sitt eget namn. E.M. Forsters roman Maurice, om en homosexuell man, gav ut först efter hans död.
Den äldre generationen homosexuella män levde under AIDS-epidemin och har upplevt förlust av vänner och älskade medan den yngre generationen homosexuella lever ett liv i relativ frihet. Handlingen utspelas framför allt på Manhattan i New York, under 2010-talets slut. Det jag kan sakna är ett klassperspektiv. Männen är antingen från trygg medelklass eller stenrik överklass. En enda av karaktärerna, Leo, tillhör de utslagna. Men å andra sidan kanske det skulle bli ett gigantiskt projekt att skildra också klassperspektivet. För berättelser om homosexuella män i lägre klasser med sämre ekonomi skulle kanske bli en helt annan berättelse. Men föreställningen har flera djup. Författaren E.M. Forster dyker upp själv och interagerar med de unga nutida männen. Ett sätt att förmedla tankar kring och förstärka budskap om kulturens roll i våra liv och hur vi formulerar vår bild av oss själva.
Regissör och scenograf har valt en enkel, perfekt fungerande scenlösning. Oftast är det endast några bord som skådespelarna står på. Ljussättningen ändrar effektivt intrycket av de olika scenerna, en del blir rosa, mjuka andra är etonghårda bruka, mörka. Skådespelarna och deras klädsel bär föreställningen. Kläderna säger mycket om rollerna. Eftersom salongen är liten sitter alla i publiken nära skådespelarna och det är en styrka i föreställningen. Det känns som att jag är med där, som att jag är en fluga på väggen som ser och upplever allt. Skådespelarna är makalöst duktiga och trovärdiga.
Pjäsen är inspirerad av E.M. Forsters roman Howards End och paralleller dras till Tony Kushenrs drama Angels in America. Medan Angels in America utspelas under AIDS-pandemin utspelas Arv ett par decennier senare. Arv hade urpremiär i London 2018 och belönades med en rekordlång rad priser, bland annat för bästa nyskrivna pjäs. 2019 hade den premiär på Broadway, där den bland annat belönades med fyra Tony Awards.
Arv ges på Dramaten som en heldags-föreställning på åtta timmar drygt, med sex akter och fem pauser. Ett annat alternativ är att se den som två separata föreställningar på vardera tre timmar och femton minuter. Om du kan: ta heldagsföreställningen. Jag rekommenderar den. Allt fungerar perfekt, varje akt är cirka en timme och en kvart, vilket är alldeles lagom. Tiden bara rinner iväg och det som berättas är fängslande. Oavsett vilket sätt du väljer att se den är det en stor upplevelse, I detta längre format kan regissören låta oss tränga in mer i de olika karaktärerna och få oss att förstå dem. Det är på samma sätt som bra tv-serier kan fördjupa skildringen av karaktärer till skillnad från en långfilm som måste gå mer på ytan.
Fakta om regissören:
Carl Johan Karlson, född 1984, ser tidigare varit husregissör på Riksteatern. Han har nyligen satt upp Amadeus på Helsingborgs stadsteater och Älskad, saknad på Uppsala stadsteater.
Publiken på premiären gav stående ovationer till detta sprakande, färgrika kostymdrama som både vara underhållande och talande om viktiga frågor. Danser, rörelsekoreografi och musik fungerade perfekt till berättelsen. Att locka till skratt även när ämnet är allvarligt är mästerligt när det görs bra som här. Genialt av regissören att låta tre skådespelare gestalta Torvalt (Per Svensson, Hannes Media och Joel Valois) och tre som har rollen som Fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Kill). Det fungerar utmärkt och visar hur samma scener ofta spelas upp om och om igen endast med små varianter i en stängd, fastlåst relation. Det visar också hur människor inte alltid är precis likadana utan har olika sidor. De tre versionerna av Torvald spelas av tre män i olika åldrar vilket signalerar att även om den yngre generationen ytligt sett kunde verka mer jämställd satt dessa män på Ibsens tid ändå lika fast i sin nedtryckande syn på kvinnor.
Njae. För mig känns föreställningen långt ifrån klar. Någon krock mellan de fiktiva och verkligheten känner jag inte att föreställningen lyfte fram. Okey att poliserna på scen skojade lite klyschigt emellanåt men de brott de läste upp var minst lika hemska som i tv-serier. Däremot brukar tv-serier betydligt oftare visa upp offren och hur hemskt det är att bli drabbad. Den sidan lyste med sin frånvaro.