Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Bokrecension: Entry Island av Peter May

by

Entry Island
Författare: Peter May
Utgiven: 2016-08
Översättare: Charlotte Hjukström
ISBN: 9789177010999
Förlag: Modernista

Kanada är ett fascinerande land och jag har senaste året upptäckt flera deckare som utspelar sig där. Handlingen i ”Entry Island” utspelar sig på ett isolerat ösamhället på ön Entry Island som ligger i ett band av öar. På de flesta av öarna är franska huvudspråket men på Entry Island är det engelska som dominerar och därför får kriminalpolisen Sime Mackenzie följa med polisteamet, eftersom han talar engelska som modersmål. De övriga poliserna på mordgruppen har franska som modersmål.

Denna konflikt mellan de två språkgrupperna ligger alltid och lurar under ytan i många sammanhang i Kanada, har jag förstått av de romaner jag läste på senare tid.

Handlingen kretsar kring en mordutredning av det första mordet på den lilla ön i mannaminne. Affärsmannen James Cowell, en av öns drygt hundra invånare, har knivhuggits till döds i sitt hem, och det mesta talar för att det är hans hustru, Kirsty, som hållit i vapnet.

Samtidigt rullar en parallellhistoria upp, om Simes farfars farfars far som växte upp som en fattig torparson på en by på en ö utanför Skottland. Farfars farfars far tvingades som ung man att emigrera till Kanada. Det var många skottar som på liknande sätt mer eller mindre deporterades till Kanada då de mäktiga och rika jordägarna tvingade bort torparna från sina gårdar. Det är skotskt historia som vi sällan fått höra om.

Peter May är en skotska romanförfattare, för övrigt bosatt i Frankrike. Han är skicklig skribent och han målar fram miljöerna och karaktärerna på ett levande sätt. Jag riktigt känner med Sime och jag dras in i handlingen. Tidigare har Peter May bland annat gett ut en Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod som har hyllats av kritikerna både internationellt och i Sverige, och har vunnit en rad priser, bland annat Le Prix Littéraire Cezam Inter CE i Frankrike och The Barry Award för »Årets bästa kriminalroman« i USA. Entry Island är Peter Mays nya fristående kriminalroman.

Jag vill läsa mer av Peter May och tänker bege mig till biblioteker för att få tag på hans tidigare kriminalromaner.

Dagens bok har recenserat den också och skriver: Fascinerande ömystik

En lång rad författare är klara för Sveriges största deckarfestival Crimetime Gotland 2017

by

Elly Griffiths (UK), Jane Harper (AUS), Unni Lindell (NO), Torkil Damhaug (NO), John Ajvide Lindqvist, Camilla Läckberg, Malin Persson Giolito, Jens Lapidus, Katarina Wennstam, Mari Jungstedt, Denise Rudberg, Anna Jansson, Martin Widmark och Helena Willis är klara för deckarfestivalen Crimetime Gotland 2017.

Ett pressmeddelande berättar:
Årets upplaga av Sveriges största deckarfestival Crimetime Gotland har hyllats av både medverkande och besökare. Nu har de första klara författarna för nästa års festival presenterats. 2017 års festival äger rum den 3–5 augusti 2017 i Visby.

Bland gästerna märks flera internationella deckar- och thrillerförfattare som medverkar på festivalen för första gången; Elly Griffiths (UK), Jane Harper (AUS), Unni Lindell (NO) och Torkil Damhaug (NO).

Brittiska stjärnan Elly Griffiths ser mycket fram emot att besöka Crimetime Gotland och att få dela festivalscen med svenska deckarförfattare som hon beundrar.

– I feel delighted and honoured. Sweden has so many brilliant crime writers that it’s a real privilege for an overseas writer to receive an invitation. I’m a big fan of Camilla Lackberg’s books. I can’t wait to visit Gotland! I’m particularly interested in all the archaeological discoveries that have been made on the island, hälsar Elly Griffiths.

Även svenske skräckmästaren John Ajvide Lindqvist gör premiär på Crimetime Gotland, och medverkar tillsammans med stora delar av Sveriges deckarelit så som Camilla Läckberg, Malin Persson Giolito, Jens Lapidus, Mari Jungstedt, Anna Jansson, Denise Rudberg och Katarina Wennstam.

– Jag ser fram emot att berätta om min nya roman X– den sista platsen och sprida lite existentiell grådaskighet i den gotländska glamouren. Sedan är jag alltid nyfiken på att se om mina läsare finns i verkligheten, säger John Ajvide Lindqvist.


Nästa års festival bjuder på ett tre dagar långt, varierat program med en rad upplevelser. Några av de mest populära programpunkterna från 2016 som brottsplatsundersökning med kriminaltekniker, skrivarskola, afternoon tea och mordutflykter med Mari Jungstedt och Anna Jansson, står på schemat. Programmet på barn- och familjescenen i Almedalen är gratis, och gästas av bland andra favoriterna Martin Widmark och Helena Willis (LasseMajas Detektivbyrå).

– Nästa år får festivalen en ännu starkare internationell inriktning samtidigt som vi fortsätter att lyfta fram både stora och nya svenska deckarstjärnor och en spännande barn- och familjescen. Vi är också glada att kunna tillmötesgå många besökares önskemål om att tidigarelägga festivalen till början av augusti, då betydligt fler deckarälskare får möjligheten att uppleva sommarens stora deckarfest, säger Carina Nunstedt, festivalchef.

Totalt medverkar över 50 författare på Crimetime Gotland 2017. Resten av namnen presenteras senare i vinter. Hela festivalprogrammet presenteras i maj.

Bokrecension: Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna – den gör mig ledsen

by

depolyglottaalskarna

De polyglotta älskarna
Författare: Lina Wolff
Utgiven: 2016-07
ISBN: 9789100156626
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Denna roman av Lina Wolff kretsar kring en bokmanus som tre olika personer har någon form av förhållande till – och det är en roman som handlar mycket om människors längtan efter sexuella relationer. Romanen vann Augustpriset för bästa skönlitterära roman 2016. Visst, romanen är skickligt sammanvävd och både rolig, intressant, fascinerande och tankeväckande att läsa men att den fick priset säger nog, tyvärr, mer om den rätt låga kvaliteten på årets nominerade romaner. Liksom övriga nominerade är boken skriven utan indelning i kapitel. Däremot har den tre delar, berättelsen delas upp i tre olika personer som var och en berättar sin historia – och deras berättelser vävs skickligt samman.

En sak som ger romanen ett minus för mig är att författaren använder en hel del klyschor. En kvinna beskrivs som vacker. Vadå vacker? Finns det ett bestämt utseende på kvinnor som är vackert i allas ögon? Den kvinna, Mildred, som författaren Lina Wolff kallar vacker verkar av beskrivningarna vara väldigt kurvig exempelvis. Det är inte vad jag ser som vackert hos en kvinna. Vad jag menar är att vad var och en ser som vackert skiljer sig från individ till individ. Jag kan inte se ordet vacker som en fakta, inte på det sättet som ordet används i romanen. En annan kvinna, Lucrezia, för övrigt den person som den tredje och sista delen i romanen handlar om beskrivs som avgjort ful. Hon har kantiga drag. Va? I mina ögon är den typen av utseende mycket mer tilldragande än de superkvinnliga Mildred-kvinnorna.

Att den vackra kvinnan Mildred är blind och samtidigt medial och kan se framtiden är lite kul, förstås. Men det finns några klyschor i romanen som sänker den i mina ögon, samtidigt som den var fascinerande att läsa. Den har absolut flera nivåer och håller hygglig kvalitet, absolut. Den är en av de bättre av årets sex nominerade böcker.

På en av bokbutikernas hemsidor beskrivs boken så här:
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.

Det är stort fokus på sex. Sex är vad alla karaktärer tycks söka och sex verkar också vara det som är definitionen på kärlek. Jag vet inte om det så de flesta människor ser på livet eller om det är vad författaren vill säga. Romanen får mig som läsare att fundera på hur människor fungerar och jag får rätt stor avsmak för män och deras beteenden. Jag vet inte om det är meningen. Jag blir ledsen av berättelsen. Det behöver inte vara negativt, jag lägger inte någon värdering i det. Bra kultur behöver inte göra mig glad. Men jag känner inte igen mig eller något i mitt liv i romanen och jag vet inte, det känns inte som att jag lär mig något för mig viktigt i min existens heller.

Dagens Nyheters kritiker var mer begeistrad än jag. Jonas Thente skrev:
Det finns mycket att upptäcka i ”De polyglotta älskarna”: en ovanligt bärkraftig roman, skriven såsom i en spegel.

Bokrecension: Augustprisnominerade Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

by

aftonland

Välkommen till Amerika
Författare: Linda Boström Knausgård
Utgiven: 2016-08
ISBN: 9789176458297
Förlag: Modernista

Välkommen till Amerika är en sorgesång – en djupdykning in i en familj som bär på en tung sorg, berättad av den lilla flickan som slutat prata. Den lilla flickan, ännu inte tonåring, berättar om sin ljusa familj, där allt ska vara så ljust och fint på ytan men där ett totalt mörker tagit sitt fasta grepp om dem. Flickan har slutat prata och hon bär på den tunga hemligheten att det var hon som tillsammans med gud såg till att pappan dog.

Hennes storebror sitter i sitt rum och gör musik och spikar fast dörren varje dag, så varken systern eller mamman ska kunna komma in. Han kissar i flaskor för att slippa gå ut i lägenheten och till toaletten.

Välkommen till Amerika är Linda Boström Knausgårds andra roman. Linda Boström Knausgård föddes 1972 och hennes kritikerrosade novellsamling Grand Mal kom 2011. Novellsamlingen följdes upp med romanen Helioskatastrofen [2013] som innebar Linda Boström Knausgårds internationella genombrott.

Hon har ett fantastiskt språk, det känns så äkta. Som läsare känns det som om jag kommer under huden på den lilla flickan. Samtidigt blir jag väldigt ledsen. Det är verkligen hemskt hur barn kan drabbas när föräldrar blir psykiskt sjuka – och jag känner sådan hjälplöshet. Familjen har drabbats så hårt, men verkar inte få någon hjälp. När samhället på något sätt vill hjälpa blir de fel och ingen i familjen vill på något sätt ta emot någon hjälp heller.

Romanen är skriven utan kapitelindelning, vilket verkar vara en stark trend nu. Flera av årets Augustprisnominerade romaner är skrivna på detta sätt. I Välkommen till Amerika fungerar det bra. Kapitelindelning hade troligen gjort onödiga avbrott.

Om jag skulle tippa är detta en av de böcker som är nominerade som har störst chans att vinna Augustpriset i år.

Så hörde han av sig, till sist…

by

Så till sist hörde årets Nobelpristagare i litteratur av sig, efter drygt två veckors spänd förväntan på en reaktion – ja ett svar från Bob Dylan som ju har fått det finaste priset i litterära sammanhang. Frågorna, de har varit många. Hur ställer han sig till priset, vill han ta mot det? Skulle han ens komma till Stockholm i december? Men nu kan de spekulationerna läggas därhän, åtminstone för stunden.

För Dylan ringde i tisdags till Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius, och det glädjande beskedet, var att han ska försöka komma till Stockholm den 10 december för att ta mot Nobelpriset. Ett ”ja, äntligen!” lär säkert ha utbrustits lite varstans, kanske mest hos Svenska Akademien ändå. Men det finns frågor, som hänger kvar. Bl a varför detta dröjsmål…?

Jo, anledningen till att han dröjt med att svara, är att priset gjorde honom mållös. Men Dylan uppskattar samtidigt äran så mycket, det framgår i den exklusiva intervjun i The Telegraph som publicerats idag. Så sannolikheten att Dylan återfinns på hedersplats i Stockholms konserthus om drygt en och en halv månad bland de andra Nobelpristagarna, har med ens tagit ett stort kliv framåt…

Läs intervjun med Dylan här:

http://www.telegraph.co.uk/men/the-filter/world-exclusive-bob-dylan—ill-be-at-the-nobel-prize-ceremony-i/

(Bob Dylan - foto: The Telegraph)
(Bob Dylan – foto: The Telegraph)