Kvinnan i svart
Regi Linda Hedberg
Med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar
Premiär på Scalateatern, Stockholm, 31 januari 2019
En underbar rolig skräckberättelse med sådan perfekt samspel mellan de två skådespelarna Claes Månsson och Rikard Ulvshammar. Deras samspel fungerar som om de spelat föreställningen hundratals gånger och ändå var det premiärföreställningen.
Handlingen kretsar kring Arvid som är en äldre man och som vill berätta om en skrämmande upplevelse han hade då han var ung och fick ett uppdrag att åka långt upp i Norrland för att få ordning på papper efter en avliden gammal dam, i ett ödeshus i obygden där allt som finns runt omkring är myr, en övergiven kyrkogård och skog och mystiska ljud.
Arvid har skrivit ned sina upplevelser och har bett en teaterman att lära honom att kunna berätta det för sina anhöriga. Arvid och teatermannan beslutar sig för att göra det till en scenföreställning, ett drama att spela för familj och släkt. På så sätt blir det lite av metateater. Ibland är det den äldre Arvid och teatermannen som samtalar och diskuterar och ibland spelar de upp den skräckfyllda upplevelsen. Det fungerar utmärkt att pendla mellan dessa två synvinklar.
Ett stort skäl är att samspelet mellan Claes Månsson och Rikard Ulvshammar sitter som gjutet. Det är som om de spelat ihop många gånger. Claes Månsson är Arvid som äldre och Rikard Ulvshammar gör Arvid då de spelar upp händelserna i Norrland. Claes Månsson gör alla kringroller, alla karaktärer som Arvid möter i Norrland.
Claes Månsson är en sådan skicklig skådespelare och han gör det så suveränt. Han byter ut en kavaj mot en skinnjacka och plötsligt blir han en ny karaktär.
Föreställningen har en snygg och fantasifull scenlösning med bland annat en stor koffert av gammaldags stil med beslag som kunde föreställa vagn bakom en häst likaväl som en stort bord eller ett tågsäte. Jag gillar när sådant fungerar bra, där inte allt visas utan vi i publiken får använda vår fantasi för att se hästen och vagnen.
Uppsättningen bygger på Susanne Hills roman ”The Woman in Black” från 1983 där berättelsen utspelar sig i det victorianska England. I den här uppsättningen har handlingen förflyttats till en ödegård i norrländsk obygd. Denna spökhistoria med hemsökta hus, gengångare och mystiska ljud och en oförklarligt tystlåten skrämd ortsbefolkning visar hur underbart roligt underhållande en riktig skräckhistoria kan vara, mitt i all sin tragik.
Premiär-föreställningen fick stående ovationer. Föreställningen är färgstark med en fascinerande blandning av magi och realism. Snyggt regisserad av Lena Endre och med duktiga skådespelare. Föreställningen har flera styrkor: dess många nivåer av vad den berättar, dess drömlika koreografi, dräkterna som får mig att associera till både clowner och sjukvårdspersonal och de kommersiella klädföretagen försök att få oss att sluta med smala byxor. De sista en lustig reaktion från mig, förmodligen, men det visar på föreställningen stora styrka att tala på flera plan och ge oss en mängd associationer och tankar.
Handlingen startat 2015 i Berlin med en ung kvinna, Dana i fokus. Hon är självständig och har en mångårig universitetsexamen. Hon har raggat upp en snygg sexig man på krogen och de har haft en bra natt tillsammans. På morgon börjar de gräla och han kräver att få betala för deras natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat och där börjar mardrömmen. Dana är övertygad om att varenda gång hon har chansen att få pengar är det den mannen som ligger bakom och hon flyr tillsammans med sin gravida syster.
En tanke med drömspelet är att visa att vem som helst kan hamna i den situationen att hon eller han måste fly från sitt land och vilket land som helst kan falla samman. Det känns ändå som en dålig jämförelse när den som flyr i det här fallet kanske flyr för att hon inte vill få 45 euro av en man som säger sig vara mäktig. De flesta som flyr gör det för att det är krig, inbördeskrig eller så fattigt att det näst intill omöjligt att försörja sig eller för att de måste fly från förföljelse på grund av sin religion, sin etnicitet eller sexuella läggning.
När vi minns vårt liv är det nog oftast så att vi minns det i olika episoder som inte alls behöver komma i tidsföljd? Regissören, Alexander Mørk-Eidem, säger i programbladet pjäsen inte handlar bara om Mara Page Marlowes liv utan att hennes minnen blir en öppning till våra egna minnen. Det som händer på scenen får oss att minnas någonting som har präglat oss, var och får sina aha-upplevelser som förstås förstärks av att varje årtal som har en scen med ett minne har musik från det året. Musik är något som väldigt kraftfullt kan öppna portalen till våra minnen.
