Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Josh T. Pearson med albumet The Last of the Country Gentlemen, en femma

by


Artist: Josh T. Pearson
Album: The Last of the Country Gentlemen
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-14

Det har varit tyst om Josh T. Pearson de senaste tio åren. Efter att hans band Lift To Experience släppte hyllade The Texas-Jerusalem Crossroads gick de skilda vägar och frontmannen gick upp i rök. Sedan 2009 har Pearson varit bosatt i Paris där han tillsammans med bland andra Bosque Brown regelbundet uppträtt på creperiet West Country Girl.

Man kan nog lugnt konstatera att det senaste decenniet varit tufft för Josh T. Pearson. Med ett utseende som hamnar någonstans mellan Charles Manson, Roky Erickson och en skogshuggare ser han ut som någon som levt ett helt liv på tio år. På The Last of the Country Gentlemen är uttrycket därför introvert, mörkt och nedslaget. Men samtidigt är albumet fylld med svart humor och värme. Som i Sweetheart I ain’t your Christ där Pearson sjunger: ”When I said I´d give my life, I weren´t talking suicide”

I Woman, When I’ve Raised Hell sjunger Pearson om ett kärleksförhållande i spillror där huvudpersonen mest av allt vill lämnas ifred och tillåtas dricka sig själv till sömns. Låten är en anklagelse riktad mot kvinnan men främst är det en anklagelse mot Pearson själv. Det här temat är överallt på The Last of the Country Gentlemen. Varje låt ekar av nederlag men där finns också hela tiden ett litet hopp om en upprättelse som kanske aldrig kommer. När Pearson sjunger ”I’m off to save the world” i inledande Thou Art Loosed är det med övertygelse och jag köper det fullt ut. Men så kommer den där tvekan i form av ett viskande: ”At least I can hope”.

The Last of the Country Gentlemen är ett kort album om man ser till låtarna som bara är sju till antalet. Men då fyra av dessa låtar är över tio minuter klockar slutresultatet in på en timme. På de flesta låtarna är det enbart Pearsons gitarr och röst som håller oss sällskap men på ett par har han bjudit in skivbolagskamraten Warren Ellis, från Dirty Three och Nick Cave & The Bad Seeds, för att spela fiol. Resultatet är ett album som ligger närmare singer-songwritern Will Oldham och Dirty Threes vemod än Pearsons gamla band Lift To Experience.

The Last of the Country Gentlemen är ett inget lätt album. Det är inte upplyftande utan mer hjärtskärande och vemodigt rakt igenom. Framförallt är det ett otroligt ärligt album där Josh T. Pearson visar upp alla sina brister och tillkortakommanden. Pearson prövar lyssnarens tålamod flera gånger under albumet, speciellt under de längre låtarna där det först verkar som att han tappar bort sig. Men han gör inte det utan det är mer som att han letar sig fram, finner uttryck och känslor. Det ger albumet en påtaglig känsla av live-spelning och intimitet.

Det är ett album som växer vid varje lyssning. Varje gång jag återvänder till det finner jag nya saker som jag inte tänkte på första gången. Det kan vara en subtil hänvisning, ett lågmält skämt eller en melodislinga.. The Last of the Country Gentlemen är ett fantastiskt album av en man som inte behöver tveka på sin begåvning. Det finns inte en chans att jag kan ge det här någonting annat än högsta betyg.

Det känns bra att Josh T. Pearson är tillbaka. Vi får bara hoppas att det inte dröjer ännu ett decennium tills vi hör från honom igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om du inte har biljett till Niki & The Dove på Dramaten kan du höra konserten i telefonen

by

18 mars spelar svenska popsensationen Niki & The Dove i för sedan länge utsålda Lejonkulan. Men den som står utan biljett behöver inte misströsta, då den svenska webbradiokanalen Gimme Indie sänder live både via sin webbplats och sin nya Iphone-app.

Dramaten& berättar i ett pressmeddelande:

Gimme Indie är en ideellt driven webbradiokanal som livesänder och även eftersänder spelningar med utvalda artister. Nyligen invigde de sin Iphone-app genom att livesända bandet Interpols spelning, en sändning som hördes av 1000 lyssnare världen över. Detta blir första gången en scenhändelse på Dramaten sänds live till telefon.

Niki & The Dove är en svensk duo med rötterna i experimentell dansmusik, indie och teater. Bandet har uppmärksammats såväl i Sverige som utomlands. Framförallt i England där bandet släppt första singeln DJ, Ease My Mind på etiketten Moshi Moshi, spelat in en BBC Radio 1 Session och lyfts fram av NME som en av de mest intressanta artisterna just nu. Sångerskan Malin Dahlström har tidigare hörts i band som The Dora Steins och Midaircondo. Hon har också skrivit musik för dansföreställningar och teater, och gjort egen elektronisk pop under namnet Disdishdance. Med i bandet är även Gustav Karlöf.

Den som vill lyssna på livesändningen kan besöka www.gimmeindie.se eller ladda ner gratisappen Gimme Indie för Iphone.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Swingfly med Awesomeness – An introduction to Swingfly

by


Artist: Swingfly
Titel: Awesomeness – An introduction to Swingfly
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-03-09

Det gäller att smida medan melodifestival-järnet är varmt. Efter den något oväntade men välförtjänta finalplatsen i årets festival kommer nu en snabbt ihopplockad samling. Sju av tio låtar fanns med på Swingflys album ’God bless the IRS’. En återutgåva med ’Me & my drum’ och andra singellåtar som bonus hade varit roligare, nya skivan klockar in på snåla 34 minuter.

Swingfly har varit aktiv som artist sedan 90-talet då han bland annat samarbetade med Christian Falk. Han blev känd för en större publik 2004 när hans karaktäristiska blandning av toast, rap och sång medverkade till att Teddybears ’Hey boy’ blev en stor hit.

2011 har börjat bra för Swingfly och hans bubblegumspoppiga elektrohiphop. Förutom finalplatsen i melodifestivalen ska ’ Somethings got me started’ vara med i ’Larry Crowne’, en film med Tom Hanks och Julia Roberts. Samma låt har även varit med i TV-serien ’One tree hill’. Just den låten sticker ut mest på skivan med sin mer råa, distade och – i sammanhanget – nästan avskalade refräng.
Swingflys melodier fastnar snabbt och han har en sångstil som känns genuint orginell, men ofta låter han andra ta över sången i refrängerna, med varierat resultat. Flera av låtarna börjar bra för att sedan i dränkas i lager av pålägg, antagligen av missriktade kommersiella skäl. Synd, eftersom ju ovan nämnda ’Somethings got me started’ funkade bra även kommersiellt.

Men det finns fler guldkorn på skivan, exempelvis ’Little did I know’ med hes refräng av Pauline – lite i samma stil som Jasmine Caras ’Try my love again’. Och eftersom det är starka låtar blir det alltid bra men exempelvis ’Winner’ – med gästsång av Ebbot – hade vunnit på en mer renodlad produktion i refrängen.

På lördag håller vi tummarna för Swingfly i melodifestivalens final, det kan bli ännu en skräll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen möter Roger Karlsson inför release av albumet “In i äventyrets vilda labyrint”

by


“Tycker du det låter som visor”, säger Roger Karlsson och ser bekymrad ut. Vi sitter på Söder och pratar om hans nya CD “In i äventyrets vilda labyrint”.
Det var nog tänkt som lite bredare, men håller med om att det är svårt att bestämma janger. Vispop enas vi om efter en stund.

Det har tagit förhållandvis lång tid att göra den här CD, berättar Roger, närmare bestämt 1,5 år. Dessutom är den inspelad på klassikt studiovis. Lifeband i ena rummet och Roger sjungande i ett rum bredvid. Tanken var att ge skivan så mycket av lifespelning som var möjligt.
– För ofta finns det så stor skillnad mellan det du gör på skiva och det du spelar i verkligheten, att närvaron och det lilla extra försvinner. Vi pratade mycket i bandet om att det alltid låter så mycket bättre på konserter så det var värt att testa på den här skivan. Men det krävs att musikerna är bra, så att det inte blir några felspelningar.

Som så många ur hans generation finns rötterna i 1970-talets punkmusik.
Punken var bra, säger han och skrattar eftersom det tillät oss att spela fast vi egentligen inte kunde. Men punken hade också närvaro, var protesten mot det etablerade och bristen på att söka det galna i livet.
– Jag är ju framvuxen ur *Ultrahuset i Handen, punkens högborg, berättar han.

Jag infogar att det inte finns så mycket punk i Rogers nya musik, men han säger att det rebelliska och att gå mot strömmen finns i texterna, om än i högre kvalitet. Uttrycket lever kvar.Texterna är in te lika präglade av bara lusten att spela. Nu är kraven högre, att hitta texternas kärna.

Familjefar till två småbarn. Hus i Ågesta, arbete på heltid som fritidspedagog. Bla ansvarig för ett musikprojekt på Lågstadiet i skolan där han jobbar. Med andra ord full dag och lite till. När hinner du skriva musik, blir min fråga.
“Nätterna. När barnen lagt sig. Så barnen ser mig nog mer än min fru gör, säger han lite urskuldande.
Därtill kommer traditionen från Punktiden “musikerns GDS – Gör det själv”. Sätta upp affischer, boka spelningar. Det senare ett måste för Roger som liksom många andra av dagens musiker inte har produktionsbolag i ryggen, för det är på konserterna som skivorna säljs.

PS
* Kulturföreningen Ultra, höll till i Handen mellan 1980 och 1988, och var under några år en central punkt i det unga punk-Stockholm.

Ett år efter bildandet fick kulturföreningen tillgång ett av de många övergivna hus som fanns i Handen.

Huset på Källvägen 9 i Handens centrum blev nu ett aktivitetshus, det så kallade Ultrahuset. Det som gjort Ultrahuset vida känt var dock alla de konserter som arrangerades där på helger. Under de år som huset fanns gjordes tusentals spelningar med nästan lika många band. Ryktet om det lilla huset med den mycket lilla scenen i vardagsrummet, intill köket där det bakades bullar spreds. Det lockade folk från hela Stockholms län (eller ännu längre bort) att göra resan till Handen på helgerna. Publikrekordet på en spelning där sattes när Ebba Grön spelade där 1981, då det kom 200 personer till lokalen. Den mest välkände av föreningens eldsjälar var Tompa Eken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett av mina favoritband inom folkrock: Okkervil River till Stockholm

by


Ett av mina favoritband inom folkrock, amerikanska Okkervil River kommer till Stockholm 20 maj till Göta Källare. Så jag vet definitivt vad jag ska sikta på att göra den 20:e maj på kvällen.

Här är pressmeddelandet:
Okkervil River kommer till Sverige och Göta Källare den 20 maj med nytt material på fickan så att vi kan få den dos ivägsvepande indierock som vi så väl behöver.

Det nya albumet släpps den 10 maj och kommer att heta ”I Am Very Far”. Redan nu är en första singel ute, ”Mermaid”, en mörk, mystisk och romantisk låt som smyger sig på och når ett klimax som påminner om Okkervil Rivers rötter. Det är det första vi hör från Okkervil River sedan ”The Stand Ins” som kom 2008, vilket känns som en evighet sedan. Visserligen kunde vi glädjas åt det monumentala samarbetet mellan bandet och Roky Erickson härom året. Ingen blev förvånad att den kollaborationen var lyckad men ”True Love Cast Out All Evil” fick oss ändå att ramla av stolen med sin fulländning.

Will Sheff och hans Okkervil River har sedan de bildades i Texas 1998 släppt fem skivor, turnerat flera varv runt jorden och gjort otaliga bejublade spelningar. De har utvecklat ett eget sound med influenser från folkrock och lo-fi och med maximerad instrumentanvändning. Ljudbilden är ömsom massiv och gränslöst svängig, ömsom vacker och känslig som en mingvas. Will Sheff är en elegant låtskrivare och en sångare som för tankarna till både Bright Eyes och Elvis Costello som han var på ”My Aim Is True”.

Live blir det förstås ännu lite bättre, Okkervil River har verkligen förmågan att sluka en publik och inte släppa taget förrän långt efter spelningens slut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,