Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten, tionde boken om Irene Huss, blir aldrig spännande

by

Titel: I skydd av skuggorna
Författare: Helene Tursten
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203832
ISBN13: 9789164203830

Finns som ljudbok också:
ISBN10: 9164222357
ISBN13: 9789164222350

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten är den tionde boken om poliskvinnan Irene Huss. Det som jag tycker är bra med karaktären Irene Huss är att hon är en ganska vanlig person: hon är gift och har två barn och de problem de har i familjen är sådant som de flesta kan identifiera sig med. Kanske deras familjeliv nästan är lite för gulligt, snarare.

Att skriva tio böcker om en och samma karaktär måste vara en utmaning. När det gäller ”I skydd av skuggorna” känns det som om det gått viss slentrian i skrivandet.

Helene Turstens böcker om Irene Huss har aldrig varit några litterära storverk. De är skrivna mer för att berätta en historia och för att vara spännande än för att säga något med språket. Ibland fungerar det OK, ibland bättre och ibland sämre. ”I skydd av skuggorna” är bland de sämre ur den synpunkten. Det är alldeles för mycket som berättas av författaren eller att någon av karaktärerna, i synnerhet Irene Huss själv som berättar var som hänt, istället för att det återges litterärt eller som i berättelsen.

Det kanske tristaste är att det mesta är så förutsägbart, det är inget som överraskar och det finns inget djup i karaktärerna.

Berättelsen börja med att ett pizzabud kör vilse i Göteborgs övergivna hamnkvarter, i ett mörkt och nedgånget område. Plötsligt flimrar ett ljus till bakom ett smutsigt fönster och ett kort ögonblick tror budet att han har hittat rätt. Sedan slits en dörr upp och en brinnande människa stapplar ut på gården. Några minuter senare är mannens dödskamp över.

Polisen inser ganska snart att mordet har med den organiserade brottsligheten att göra.

Helene Tursten vill med boken skildra hur den organiserade brottsligheten frodas och drar in stora pengar på narkotika och beskyddarverksamhet. Som det står i beskrivningen av boken: Det är en skrämmande och hänsynslös värld där man skriver sina egna lagar och rättvisa skipas i tysthet. Rivaliserande gäng slåss om marknaden och nya grupperingar försöker ta sig in.

Irene Huss hamnar mitt i korselden av gängkrigen genom att hennes man tagit över en restaurang – som maffian kräver att få inkomster från. Irene Huss och hennes familj måste leva gömda.

Det kunde blivit spännande, men jag lyckas inte engagera mig för någon av karaktärerna. Jag tror ett skäl är att alla inblandade gängmedlemmar skildras så fyrkantigt. Kanske också det är så att Irene Huss och hennes man och döttrar är så genompräktiga och gör allt rätt, så det inte heller går att känna att de är människor. Att förstå mekanismerna bakom gängen och vad som drar in unga män till dessa grupper  – det gör ingen efter att ha läst den här boken. Varje ung man som dras in i sådana gäng är en levande  människa av kött och blod och med känslor och tankar. Det känns inte när jag läser den här deckaren.

Ja det finns en fara för en författares litterära kvalitetet med att producera en lång rad böcker i en serie som också blir tv-serie och filmer. Men säljer gör de förstås och filmerna säljer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

#prataomdet – Berättelser från gråzonen – hoppas den sprids i landets gymnasieskolor

by

#prataomdet – Berättelser från gråzonen
ISBN: 978-91-85535-97-2
Förlag: Kalla kulor förlag

När Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter vann Stora Journalistpriset i klassen Årets förnyare för att de stod bakom twittertråden #prataomdet var det en bekräftelse på kraften i sociala medier.
Jag tyckte det var roligt att Sofia Mirjamsdotter som jag haft kontakt med via bloggkommentarer och olika sociala medier fick priset. Hon har i många år varit en förgrundsgestalt som journalist och bloggare.

Ändå kände jag viss tveksamhet – eller snarare hade jag funderingar kring – att pristagarna fick pris för något som de visserligen satte igång, men där väldigt många andra bidragit med innehållet. Journalistpriserna brukar gå till pristagare som själva gjort en stor del av arbetet.

#prataomdet började med att DN-journalisten Johanna Koljonen diskuterade debatten kring sexbortts-anklagelserna mot Julian Assange. På Twitter skrev hon till sin samtalspartner:
Faktum är att jag har varit i motsvarande situation men var för naiv för att förstå att jag ens kunde ha dragit en gräns.

Strax därpå lade hon ut berättelsen om det hon varit med om. Hon försökte berätta hur hon hade hamnat i en situation där hon inte ens försökte säga nej, fast hon ville. Responsen blev snabb. Fler och fler svarade och många berättelser samlades in. En del finns på plattformen Prata om det.

Nu har boken kommit – och trots att den är i ett behändigt format lagom för att ha med sig i fickan är det en bok med stort innehåll.

När jag hörde att det blivit en gång av projektet var jag först tveksam. Jaha, nu ska det göras pengar på det också, typ. Jag väntade mig inte att det skulle fungera att föra över twitter och bloggformat till bokformat. Men jag bedrog mig.

Det är en stark bok med många berättelser om många olika situationer kring sex, när vi tassar i gråzonen. När någon övertalar någon att ha sex fast den personen egentligen inte vill, övertalar utan att använda våld, alltså. Eller när en kvinna har ett förhållande med en man och vaknar och upptäcker att han har sex med henne. Eller när några börjat att kramas och hångla men sedan känner den ene att det räcker och den andra vill fortsätta, för han eller hon har blivit upptänd och tycker det är elakt av den andra att vara med på noterna och sedan plötsligt avsluta.
Det finns mycket som rör sig i de gråzoner som förmodligen inte är olagligt men ändå något som ingen mår bra av att det sopas under mattan.
Berättelserna kryper under skinnet på en, för de är så ärligt berättade. Varje person har sitt språk.
Det här är en form av dokumentär skrift som är viktigt. Jag hoppas att den sprids på gymnasieskolor – så ungdomar tidigt får börja prata om det. Självklart hoppas jag att många av oss som gått ur gymnasiet för länge sedan också läser boken, men ju tidigare vi lär oss att ta upp det här med sex och alla dess gråzoner och vi tar bort hycklandet och hyschandet och ärligt kan prata om det, desto bättre. Desto lättare kan vi lära oss att hantera de här ofta både känsliga och svåra situationerna – och vi lär känna oss själva bättre och kan därför bättre förmedla vad vi känner och vill

Johanna Koljonens första text satte igång en lavin av twitterinlägg, bloggposter och journalistiska texter. Boken #prataomdet innehåller ett urval av de publicerade texterna.

Mer om boken på förlagets hemsida.

Recension i Svenska Dagbladet

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Människor som gått till överdrift av Kalle Lind: lämnar inga massiva avtryck

by

Titel: Människor som gått till överdrift
Författare: Kalle Lind
Illustratör: Nisse Lind
Förlag: Roos & Tegner
ISBN10: 9186047167
ISBN13: 9789186047160

Kalle Lind. En man med ett skägg. En man som tycker om att förhålla sig litesådär lagom avmätt till tillvaron.
Kalle har jobbat som manusförfattare (julkalendrar), humorist (i P3), skribent (bloggar flitigt) samt författare. Förmodligen har Kalle åstadkommit en hel massa mer men han är så skönt avmätt och lättsam att han väljer att inte förhäva sig.
Att han även väljer att ge ut sin bokserie ”människor …” i en exklusiv signerad samlingsutgåva i specialdesignad trälår rimmar troligtvis väl med denna inställning.

Jag har läst ”människor som gått till överdrift”, del två i en trilogi som för övrigt utgörs av människor det varit synd om respektive dito som haft fel. Här får man ta del av småputtriga betraktelser av kända människors tokerier. Bosse Parnevik har fokuserat för mycket på sig själv. Stig Larsson (ja Stig, inte Stieg) har varit överdrivet kräsen. I avsnittet om Steffo Törnquists extrempedagogik ger Kalle sig själv en smakfull känga för sin inte helt avslappnade stil på ungdomens skolfotograferingar. På det hela taget ligger boken hela tiden och väger mellan att ha fingertoppskänsla och att bara kännas gubbgrabbig.

Första halvan av min läsupplevelse präglas av viss skepticism. Jag irriterar mig på den medvetet oseriösa tonen, den sköna modernt gubbiga hipsterstilen och underskottet på kvinnor. Men jag läser trots allt vidare. Det är trots allt ett skönt flyt i texterna. Det går helt enkelt helt utan motstånd. Detta är inte nödvändigtvis av godo. Eller för den delen av ondo. Allt beror på vad man är ute efter.

Boken lämnar inga massiva avtryck. ”Människor som gått till överdrift” utgör en lättsmält samling anekdoter som man gärna kan fördriva en söndagseftermiddagen med. Den slinker ner på samma sätt som en bakis-romantisk-komedi. Enkelt och utan åthävor.
Ge boken i födelsedagspresent till den där läsosugne kompisen som gillar igenkänningshumor så träffar du förmodligen helt rätt.

Text: Elin Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Björn Ranelid – Tyst i klassen! – gör mig besviken

by

Titel: Tyst i klassen!
Björn Ranelid
ISBN: 9789100126926
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Det finns väl ingen ursäkt egentligen, men jag hade tidigare inte läst någon av Björn Ranelids romaner. Så läste jag i DN om Björn Ranelids senaste roman ”Tyst i klassen!” och då blev jag väldigt nyfiken och bestämde att nu är det verkligen dags att läsa något av honom.

Dessutom när han ju är så aktuell med sitt diktinspirerade bidrag i den svenska uttagningen till Melodifestivalen kände jag ännu mer att jag måste ha läst åtminstone en bok av honom.

”Tyst i klassen!” radar upp berättelser om barn som far illa, stammare som skär ut sin tunga, förlorade söner som kommer hem och slår ihjäl sina fäder, flickor som blir sexuellt utnyttjade och skadade för livet. Vi lever i kärlekslöshetens tid, men Ranelid hittar goda krafter där man sällan letar; hans bibliska förebild gick bland syndare och publikaner, Ranelid söker sina änglar i fängelse och på bilskroten.

Jag hade aldrig tänkt mig Ranelid som en författare som stod på underklassens sida och att han stod upp för de förtryckta.

Så här beskriver bokförlaget romanens handling och det är bra formulerat:
Kristina Lilja växer upp med föräldrar och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slåss och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Hektor, som stammar, blir värst ansatt av fadern och Sixten skadas svårt när han bland kamraterna försöker få den respekt han inte får hemma. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta. När hon blir varse hur det ligger till lyckas hon bryta sig loss. Hon gör ett gigantiskt klass-språng och blir så småningom präst. Men utan hennes mamma Karin hade det inte gått. Karin är den som håller ihop familjen, sliter på dubbla jobb, och minns allt som hänt.
Tyst i klassen skildrar ett segregerat Sverige genom flera ögonpar. Med berättelsen om Kristinas liv från 40-talet till nutid har Björn Ranelid skapat ännu ett kvinnoporträtt som stannar i läsarens hjärta.

Tyvärr blev jag rätt besviken. Han beskriver och skildrar visserligen orättvisorna i samhället, klyftorna, segregationen pch förtrycket av de mest utsatta. Problemet är att han gör det för storslaget, han tar i för mycket, han berättar för mycket. Han skildrar, berättar och öser på med sitt fantastiska språk, målar med sitt stora ordförråd. Det är bara det att det blir för mycket. Det är han, författaren, som berättar och som är närvarande. Personerna, karaktärerna, träder inte fram själva. Det är sällan någon dialog över huvud taget, aldrig att vi som läsare får komma in i en situation, i en scen och höra och se vad som händer och själva skapa oss en bild, dra egna slutsatser. Det är han, författaren, som berättar och tolkar allt.

En rolig sak med boken är dock att Björn Ranelid har ett mycket bra språk, roliga bilder och han sätter samman ord på ett nyskapande sätt.
Redan från första raden kände jag igen Ranelid från alla gånger jag hört och sett honom i tv. Boken är skriven som om han satt och berättade det, så nära hans sätt att tala är boken skriven.

Men när jag följer karaktärernas liv och utveckling i en bok vill jag att det ska vara just de, karaktärerna, som träder fram inför mig, inte författaren i all sin storhet.

Björn af Kleen i Expressen är ännu mer kritisk än jag:

Jag råkar läsa Tyst i klassen! direkt efter en julsemester med P O Enquists Lewis resa, den stora boken om pingströrelsens 1900-tal. Att jämföra dessa romaner kan tyckas orättvist i överkant, men det finns gemensamma utgångspunkter. De skriver båda om ett Sverige – Enquist om en kvinnorörelse och Ranelid om ett kvinnoöde – som med religiositeten som hävstång reser sig ur fattig­misären.
Men där Enquists knappa ironier paradoxalt formar en varm hjältesaga får Ranelids slösande konstprosa något märkligt hårt och kallt över sig. Daniel Sandström brukar ibland betona att det är deras förädlade brister som gör stora författare stora. Regeln gäller tyvärr inte omvänt. En slarvigt gestaltad och grumligt tänkt roman kan inte räddas av författarens empatiska inlevelse med sina gestalter. Så grym är litteraturen.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bokrecension: De korrupta av Robert Kviby

by

Titel: DE KORRUPTA
Författare: Robert Kviby
ISBN: 9789186183430
Förlag: Telegram Bokförlag

Från romanens minimalistiska framsida med de 3 gyllene knogjärnen och det rättframma namnet De Korrupta är det inte svårt att gissa sig till vad den handlar om. Romanens tema är, som sig bör, världens ondska vs. den individuella godheten, viljan till sanning kontra ondskans behov av mörkläggning. Vad händer när en idealistisk journalist, som på köpet är gravid, riktar sin ficklampa i mörkret där de dolda makterna agerar? Hinner hon se något innan hon själv slukas? Den som viftar med ett bräckligt ljus, hur starkt hon än håller i handtaget, riskerar att upptäckas först och försvinna. Som ni märker så har vi att göra med en spänningsroman. Den handlar om den sällan beskådade korruptionen i världens politik och samhällsliv. Om ondskan i människans hjärta och så vidare. Men framförallt är det en välgjuten deckare.

Bokens inledande hjältinna är Annie Lindner. På hennes jobb säger man om henne att hon är hård men att hon också tar allting hårt. Hon är en klassisk hjältefigur med en drivkraft, måhända en livsfarlig sådan: som kvinna, som dotter till en mördad kvinna, vill hon få fram i ljuset vad som ligger bakom flertalet mord på prostituerade. Hon misstänker att en svensk överklassklubb vid namn Herrskapet, med de styrande krafterna i svensk politik, i någon mån är inblandad.

Men det är inte en helt vanlig kriminalroman, berättelsens perspektiv är splittrat till flera olika karaktärer. En ny fokaliserad handlingsfigur dyker upp så ofta att det bildar ett mönster varigenom vi ser historien. Det är så vanligt att vi börjar fråga oss, mot slutet av romanen, när får vi följa nästa person? Vems inre skall vi nu beskåda? Trots att vi får direkt inträde i flertalet tvivelaktiga personers själsliv lämnas vi i ovetskap om vem eller vad den riktiga skurken är. Det är mycket skickligt konstruerat och spänningen stiger desto fler spelare blir inblandade. Totalt ser vi historien utifrån 7 människors perspektiv. När sambanden sakta stiger fram är det som man ser ondskans sol resa sig över historien, samhället och individerna som rör sig ovetande på Stockholms gator tills mardrömmen tar vid även för dem. Författaren leker med tanken om ”kaoset som drabbar andra” och hur det griper in i våra egna liv. Den mullrande ångesten i botten av våra själar kommer fram till ytan i några koncentrerade och oväntade scener. Jag kan säga er att det är j-t starkt. Precis som hos den i vignetten citerade Dostojevskijs alster kan De Korrupta vara svårläst för den känsliga typen.

Och på tal om den känsliga typen. Annias man, och fadern till barnet i hennes mage, heter Max och är hennes motsats. Han är en osäker, grubblande, självömkande jazzgitarrist med ett kaotiskt leverne som intensifierats i och med graviditeten och Annies jobbmani. En artistsjäl. Han drömmer i Cole Porters anda om långa improvisationer och nästa ackord – en frihet bortom omvärlden i ett suspenderat nu. Inte konstigt att han super, han tål inte det fula i världen. Hans existens i berättelsen ger författaren chansen att verkligen beröra. Skildringarna av deras förhållande, från den första blomstringstiden tills stänga-dörrar-i-ilska-och-inte-prata-stadiet är riktigt bra om än lite summerande i Hollywoodstil. Det viktigaste Max tillför i historien är dock en blick från traumats centrum. Man märker i de små detaljernas berörande kraft att författaren kan kometnedslagets, domens, mardrömmens verkan på individen. En sån liten grej som ”när han kom in i hallen lät hans puls som en virvel bakom vänster öra” visar tecken på att författaren är erfaren. Lyckligtvis inte bara som människa, utan också som författare.

Vi får inte glömma att vi har att göra med en debuterande författare. Robert Kviby har haft en framgångsrik karriär och jobbar nu som VD för MTG Radio. Han har pysslat med De Korrupta på kvällarna i smyg. Som alla vi ambitiösa poeter med gömda lyriksamlingar i garderobens innersta skrymslen har han till slut lyckats skriva färdigt boken. Men alla nykomlingens brister finns självfallet där.

Ett exempel är de poetiska ordvalen. De kan ibland kännas på gränsen till pekoral: istället för att stärka engagemang och känsla hos läsaren i berättelsens handling stannar man upp och undrar varför detta konstlade urromantiska språk tilläts passera? Men oftast lyckas han faktiskt. Mer om det längre ner.

Vi har en del enligt mig onödiga avsnitt som alltför mycket förslöar intrigens framfart — långa diskussioner som kan tyckas oändliga, jag gäspade och irriterades av den första genusdiskussionen som förekommer i början av berättelsen (historien i sig är tillräckligt genusmedveten) och flertalet gånger nånstans i mitten av boken när handlingen nästan stannade av på grund av babbel, vi har de djuplodande beskrivningar av företagsverksamhet som jag inte kan se som något annat än ett inlägg av realism i en redan tillräckligt realistisk roman. Vi tror dig redan från början, du behöver inte gång på gång bekräfta din auktoritet och kunskap i de här ämnena. Researcharbete, yes, viktigt, men lite ger mycket är en bra tumregel i själva utformandet.

Och som jag tidigare nämnt har vi ett komplicerat nätverk av karaktärer och sidohandlingar. Det är en konst att lyckas väva samman allt. För er som har läst Snabba Cash kommer här ett nytt inslag: vi får även en direkt inblick i den övre klassens själsliv: den cancersjuke åldringen Johan Droth, regent över ett både inrikes och utrikes maktimperium, och hans stackars märklighet till son Buster Droth. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det har att göra med familjeintriger och hemligheter.

Självklart, eftersom det är en svensk kriminalroman, har vi den obligatoriska juggen. I Snabba Cash heter han Mrado och i De Korruptas variant är det Vitomar Jozak. Han har lämnat Serbien för att han inte krigar för land, kultur eller folkslag utan bara för pengar. Sverige är ett lämpligare land för det, tycker han. I beskrivningen av hans utseende finner vi ett lyriskt inslag som genomgriper romanen, här genom ett kraftfullt Chandlerskt bildspråk ”hans ögon satt tätt som mynningen på en hagelbössa”. Det sammanfattar hans karaktär samtidigt som det ger romanen en högre nivå av litterärt anspråk.

Det var längesen jag läste en deckare överhuvudtaget. Jag är glad för att De Korrupta, trots mitt jäktande liv som student och musikskribent, lyckades få mig att njuta och, så att säga, ”vända blad”. Det var, trots det tunga ämnet, en avkopplande läsning på nattetid – och den bidrog till, för en grubblare som mig, förvånansvärt mycket tänkande.

Robert Kviby berättar själv om sin roman.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,