Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Beastie Boys överraskar ingen

by


Artist: Beastie Boys
Titel: Hot Sauce Committee
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 3 maj

Beastie Boys visar med nya skivan Hot Sauce Committee att de är ett av de band som hittat sin nisch och inte tänker lämna den. Det är partyhiphop med rocktouch som presenteras. Igen. Det är dock inte i närheten av vad veteranerna visade på debuten Licensed To Ill eller på klassikern Ill Communication. Men det hade nog ingen heller väntat. Veteranerna i Beastie Boys sviker egentligen ingen, men de vinner inte särskilt många nya fans med denna upprepning av tidigare framgångar.

Skivan drar igång med höjdpunkten direkt, Make Some Noise, en klassisk Beastie-dänga med distad rap och rockkomp. Sen blir det inte så mycket roligare. Det är inte särskilt nyskapande och har man lyssnat på Beastie Boys tidigare är det bättre att ta fram en gammal skiva. De har gjort det bättre tidigare. Med det inte menat att skivan är meningslös, det finns fler möjliga hittar på skivan, den nämnda Make Some Noise är en, Ok, med en effektiv slinga som styr upp låten är en annan.

På samarbetet med Nas, Too Many Rappers tar de med sig legenden i en klumpig och överladdad sörja av simpla syntslingor och klumpiga metalriff. Trist. Det är dock egentligen det enda riktiga bottennappet. I övrigt håller skivan en hygglig nivå, med några toppar som kan ta sig in på spellistan för ett strandparty i sommar eller få några tusen att hoppa framför scenen på en sommarfestival. Ja, alltså egentligen precis samma Beastie Boys som alltid.

Officiell video till Make Some Noise

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Mick Harvey: Sketches From The Book Of The Dead

by

Artist: Mick Harvey
Titel: Sketches From The Book Of The Dead
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-05-02

När man pratar om musikaliska vapendragare som förtjänar mer uppmärksamhet är Mick Harvey ett givet val. Som sidoman till Nick Cave – i band som The Birthday Party och Nick Cave & The Bad Seeds – var han under tre decennier högst delaktig i Nick Caves musikaliska utveckling och stor del i hans framgång. Därför var det tråkigt att se multiinstrumentalisten Harveys utveckling från aktiv samarbetspartner till marginaliserad gitarrspelare på bandets senare album.

Det här året innebär en slags dubbel revansch för Mick Harvey. Utöver sitt fjärde soloalbum, det första med helt eget material, medverkar han på PJ Harveys närmast tokhyllade Let England Shake. Som titeln avslöjar är Sketches From The Book Of The Dead ingen munter historia utan är istället ett vackert album om döda vänner från förr. The Birthday Party-kollegan Rowland S. Howards ande vilar tung över albumet och han hyllas i ”October Boy” där Harvey undrar: ”If I write you a song in my book of the dead, should I make it carefree or make it sad?”. Minnen, sorg och hur man egentligen förvaltar arvet efter en bortgången person är centrala teman för det här albumet. Det egna arvet och hur Harvey kommer bli ihågkommen behandlas i vackra ”How Would I Leave You?”.

Jämförelser med Nick Caves nedtonade album såsom The Boatman’s Call och No More Shall We Part är ganska självklara att göra. Men Mick Harveys soloalbum har mer gemensamt med PJ Harveys verk och hennes fascination för det morbida och dystra med livet. Jämförelser med Johnny Cash är inte heller onödiga eller felaktiga. Men i slutändan är musiken helt och hållet Mick Harveys. Albumet är ett logiskt steg i en karriär som sedan starten behandlat just dessa ämnen.

Sketches From The Book Of The Dead innebär inget nytt eller radikalt banbrytande i Harveys karriär. Men det behövs egentligen inte när slutresultatet blir så här vackert och bra. Vi bjuds på mer av det goda helt enkelt. Fans av PJ Harvey och Nick Cave & The Bad Seeds kommer att stortrivas.
Gott nog.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dinosaur Jr kommer till Stockholm och spelar Bug i sin helhet

by


8 juli – Stockholm, Göta Källare
9 juli – Oslo, Rockefeller
Två datum att lägga på minnet för fans till Dinosaur JR, då spelar de i Stockholm och i Oslo.

Här är pressmeddelandet om de unika spelningarna:

Sedan länge ett av världens etablerade underverk. Konsensus. När ett vilt gitarr-wunderkind blev besatt av punken och Neil Young bildades Dinosaur (som senare fick suffixet ”jr” eftersom en lastgammal supergrupp ville hävda sig), en grupp som i ett virrvarr av influenser skapade sig en egen plats i åttiotalets indiefauna. Och de regerade i mångas sinne.

J Mascis, Lou Barlow och Emmett Jefferson Murphy III (eller Murph) drog med sin självbetitlade debut ”Dinosaur” fram twangy country, noisig punk och fröet till det som blev lo-fi. Ett stycke på vägen till perfektion gjordes med albumet som dök upp runt hörnet, ”You’re Living All Over Me” men det var med ”Bug” (1988) som de klev in i fin/fulrummet på riktigt. ”Freak Scene”, de första tre minuterna och trettiosex sekunderna som mynnar ut ur högtalarna, är värda all kredd de någonsin fått. En orgie i allt som är bra med musik. ”No Bones” är kaos kontrollerad i sirapsfart men ljuvligare än ljuvt. Albumets nummer tre, ”They Always Come”, är som taggtrådsklädda tops införda långt förbi båggångarna i örat. Och så fortsätter det i ytterligare sju dissonanta symfonier.

Så varför orera så hejvilt om ”Bug”, en platta som dök upp för över tjugo år sedan? Det har sin naturliga förklaring i att J, Lou och Murph tänker uppföra verket i sin helhet på en scen i Stockholm och Oslo. Längst fram, utan öronpluggar. Vi ses!

v

Vokoderns återkomst eller recension av Les Big bird med albumet ”Zig-Smile”

by

Artist: Les Big bird
Titel: Zig-Smile (EP, 5 låtar)
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-04-25

Supergrupp brukar man kalla ett band med medlemmar från flera andra kända grupper, om det inte vore ett så besudlat begrepp hade det varit frestande att beskriva Les Big bird – med medlemmar från suveräna Teddybears, Ceasars och Fireside – som ett svenskt sådant.

Musiken är flytande, swirlande och swoschande retrosynt, inklusive långa instrumentala partier med repetativa textfraser. Jag gillar verkligen swirlandet och swoschandet, när Les big bird är som bäst påminner musiken om svenska ’Superswirls’ eller brittiska ’World of Twist’, som sämst påminner musiken om Jean-Michael Jarres.

När dåtidens rockers letade sig tillbaka i musikhistorien upptäckte de bluesen, dagens rockers upptäcker – vokodern. Vokodern var populär under 70-talet hos farbröder som ELO, Alan Parson och Mike Oldfield, populäriteten kulminerar under det tidiga 80-talet när Neil Young överdoserar vokodereffekter på albumet ’Trans’, det är nog bara Kraftwerk som nyttjat vokodern i större doser utan att gå ner sig. Skivans stora problem blir just det yviga användandet av vokoder för att förvränga sånginsatserna, ungefär lika spännande som när framtida rockers blir nostalgiska med audiotune.

Ett annat, men mindre, problem är det repetativa användandet av ord, som i ’Strider’ där titelordet upprepas om och om igen mellan långa instrumentala partier. Inte så kul. I ’Streams of unconsciousness’, en av skivans bättre låtar, fungerar det repetativa bättre. Bästa låten är långsamma och suggestiva ’Next time around’ där varken vokodern eller upprepandet är speciellt framträdande, här hör man vilken kapacitet bandet besitter.

Förväntningarna på en supergrupp brukar vara höga och fallen likaså. Les Big bird är en svensk supergrupp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension: The Head And the Heart: The Head And the Heart

by


Artist: The Head And the Heart
Titel: The Head And the Heart
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 13 april 2011

The Head and the Heart kommer från Seattle och måste väl definieras som ett band som skönsjungande folkpop med intelligenta texter. Någonstans mellan Ryan Adams, Fleet Foxes och Okkervil River.

Flera av sångerna är vemodiga och vackra, men det höga betyget får de får spåren som ”Coeur D’Alene” och ”Ghosts” som är lite mer fartfyllda.

Det amerikanska NPR:s musikkritiker jämför bandet med Crosby, Stills, Nash and Young, och det är ett oerhört gott betyg:

The five twentysomethings met a little more than a year ago during a weekly open mic at a Seattle bar. Chemistry was instant, and a collective love of classic folk harmonies (a la Crosby Stills Nash and Young) was evident, as was a natural knack for fortifying melancholic Americana sounds with the bright, powerful structures of pop songwriting. Collaboration was also quick, and the group released its self-titled debut in July, where it proceeded to sit atop local charts for weeks. A little more than two months after the album’s release, the band has vaulted from its open-mic origins to opening for Vampire Weekend at Seattle’s 2,800-seat Paramount Theater.

Debutalbumet visar att The Head and the Heart är ett band att hålla utkik efter. Hoppas de blir bokade till någon svensk festival snart.

På bandets hemsida bjuder de på två av låtarna gratis.

Betyg 4 i Sydsvenskan

Här kan du lyssna på The Head and the Heart på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,