Artist: Les Big bird
Titel: Zig-Smile (EP, 5 låtar)
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-04-25
Supergrupp brukar man kalla ett band med medlemmar från flera andra kända grupper, om det inte vore ett så besudlat begrepp hade det varit frestande att beskriva Les Big bird – med medlemmar från suveräna Teddybears, Ceasars och Fireside – som ett svenskt sådant.
Musiken är flytande, swirlande och swoschande retrosynt, inklusive långa instrumentala partier med repetativa textfraser. Jag gillar verkligen swirlandet och swoschandet, när Les big bird är som bäst påminner musiken om svenska ’Superswirls’ eller brittiska ’World of Twist’, som sämst påminner musiken om Jean-Michael Jarres.
När dåtidens rockers letade sig tillbaka i musikhistorien upptäckte de bluesen, dagens rockers upptäcker – vokodern. Vokodern var populär under 70-talet hos farbröder som ELO, Alan Parson och Mike Oldfield, populäriteten kulminerar under det tidiga 80-talet när Neil Young överdoserar vokodereffekter på albumet ’Trans’, det är nog bara Kraftwerk som nyttjat vokodern i större doser utan att gå ner sig. Skivans stora problem blir just det yviga användandet av vokoder för att förvränga sånginsatserna, ungefär lika spännande som när framtida rockers blir nostalgiska med audiotune.
Ett annat, men mindre, problem är det repetativa användandet av ord, som i ’Strider’ där titelordet upprepas om och om igen mellan långa instrumentala partier. Inte så kul. I ’Streams of unconsciousness’, en av skivans bättre låtar, fungerar det repetativa bättre. Bästa låten är långsamma och suggestiva ’Next time around’ där varken vokodern eller upprepandet är speciellt framträdande, här hör man vilken kapacitet bandet besitter.
Förväntningarna på en supergrupp brukar vara höga och fallen likaså. Les Big bird är en svensk supergrupp.
Läs även andra bloggares åsikter om Les Big bird, musik, skivrecension, supergrupp