• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Teater Galeasen, recensionen

5 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Teater Galeasen, Stockholm
Manus: Roland Schimmelpfennig
Regi: Olof Hansson
Premiär 5 mars 2012

I u-länder svälter barn ihjäl och människor dör av sjukdomar för att de inte har råd med medicin. I västvärlden lever medelklassen trygga liv i hus med garage, fina möbler och bra jobb.
Vem rår för det? Vem fel är det?
Den frågan ställer föreställningen Peggy Pickit ser Guds ansikte i uppsättningen av den intressanta tyske nutidsdramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs.

Martin och Karin är två läkare, de är gifta och har arbetat utomlands i en krishärd i Afrika i sex år. Nu är de bjudna hem till vännerna Lisa och Frank, som under sex åren istället byggt upp ett tryggt medelklassliv med villa med fint garaga. Paren har inte setts på sex år – men mötet blir en katastrof.

När vi träder in i salongen möts vi av en helvitt scen. Vita soffor, vit heltäckningsmatta och alla fyra skådespelare klädda i chica vita kläder. Vi möts av en pinsam tystnad. Länge sitter de fyra nästan helt stilla. Någon rör bara lite lätt på en fot eller vickar på huvudet lite.

Framför scenen är en upphöjning där en plastfigur står fastsatt i ett ställ, dockan har röda högklackade skor och ser ut som en billig minivariant av Barbiedockor. Dockan har en central roll i dramat, det är Peggy Pickit.

Mannen i paret som bjudit hem middagsgäster bryter den pinsamma tystnaden genom att gå fram till publiken och ge startsignal åt spelet med att säga: ”Det var en total katastrof”. Därmed ser vi redan det förljugna spelet, låtsasvänskapen och kramarna som inte betyder något när Frank och Lisa välkomnar sina gäster.

Handlingen bryts hela tiden av genom att skådespelarna kliver ur scenen, tar några kliv fram mot publiken och kommenterar det som hänt eller återger sina tankar om kvällen. Därefter tas handlingen upp igen, ibland tillbakaspolar några steg. Upprepningen blir som ett mantra som speglar det förljugna sällskapslivet.

Mycket sägs mellan raderna och förstärks genom blickar och miner. Dramat klär av den välbärgade övre medelklassen in på benet och avslöjar alla dess förljugna beteenden och vi får också flera citat som kommer att bli klassiska beskrivningar av nutidsmänniskor som: ”Enda sättet att klara bjudningar är alkohol”.

Lisa och Frank har en femårig dotter, som inte är hemma när gästerna kommer. Martin och Karin har under de sex åren i Afrika tagit hand om en sjuk och föräldralös flicka, Annie. Lisa och Frank har skickat pengar till dem för att de ska kunna ge flickan medicin. De har också skickat brev från dottern Caroline, som gjort teckningar till Annie. Nu vill Caroline skicka sin plastdocka till Annie. Det blir så absurt, Annie är lämnad i Afrika och får inte längre medicin och kommer troligen inte att överleva, om hon ens lever fortfarande.

Föreställningen skildrar det komplicerade förhållandet mellan västvärlden och u-länderna, men den skildrar också hur hopplöst maktlös varje enskild människa kan känna sig.

En stark föreställning och ett måste för var och en som är intresserad av globala frågor. Den ställer viktiga frågor som mal runt i huvudet efteråt.

Rollerna:
Lisa: Sandra Huldt
Frank: Jacob Ericksson
Martin: Per Grytt
Karin: Åsa Persson

Läs även andra bloggares åsikter om Roland Schimmelpfennig, Peggy Pickit, Teater Galeasen, teater, teaterrecension, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Peggy Pickit, Recension, Roland Schimmelpfennig, Teater, Teater Galeasen, Teaterrecension

Vita Horan på Teaterverket, en effektiv föreställning

5 mars, 2012 by Redaktionen

Teater: Teaterverket
Pjäs: Vita Horan
Manus: Tom Eyen
Skådespelare: Anna Molin, Jeanette Svanberg
Regissör: Max Lundqvist

Scenografi och kostym: Linda Thisell, Sofia Findahl

Rubrik:
Två perspektiv av en människa – mötet som aldrig blir av

Det är inte första, och sannolikt inte sista, gången som Marilyn Monroes öde lockar till spekulationer om vad som låg bakom hennes död. Trots att Monroe var en person som levde större delen av sitt vuxna liv i strålkastarljuset, och gärna delade med sig av sitt förflutna, är hennes inre liv irriterande oåtkomligt.

Den här gången är det Max Lundqvist som med Vita Horan vill ge sitt bidrag till den rika floran av Monroe-kommentarer. Femtio år efter sin död berör hon oss fortfarande, även om jag misstänker att större delen av publiken aldrig sett en film som Monroe medverkade i.

Kort sammanfattning 1: Monroe gick från att vara firad modell till att bli typecastad som dum blondin till att bli seriös och firad aktris innan hon råkade svälja för många sömntabletter. Möjligen var det där med sömntabletterna högst frivilligt.

Kort sammanfattning 2: Norma Jeane Mortenson var ett oönskat barn till en psykiskt instabil mor som inte klarade av att ta hand om henne, och hon råkade ut för flertalet sexuella övergrepp från människor som skulle vara hennes trygghet. Kanske satte det djupa spår, för senare i livet utvecklade hon en viss psykisk instabilitet med bland annat alkohol- och tablettmissbruk. Oälskad och med ett oändligt bekräftelsebehov från de människor som svek henne först.

I Lundqvists uppsättning av Monroe befinner sig dessa båda perspektiv av en människa på samma scen. Det är ett möte mellan nutid och förflutet, mellan det naiva och det blassé, mellan livets olika besvikelser.

På Lundqvists scen rör sig Anna Molin och Jeanette Svanberg som olika perspektiv på Marilyn på betryggande avstånd från varandra. Mellan dem och aldrig riktigt utsagt ligger frågan om Mannens syn på Kvinnan, om ett våld som utövats rakt igenom en människas liv, med olika uttryckssätt. Ibland, som fosterfaderns försök att utföra sexuella övergrepp. Andra gånger som samhällets förväntan på henne att vara enkel och tillgänglig för att bevilja henne någon framgång. Hela tiden kan många frågor från pjäsens författare Tom Eyen anas, men får under den knappa timmen föreställningen varar inte någon klädsel. Monroes liv befinner sig hela tiden sig i förgrunden, och döljer allt som försöker lyfta handlingen bortom en människas alltför tidiga bortgång. Det är synd, men å andra sidan lämnar det något att tänka på resten av kvällen.

När ämnet och utgången är välkänd finns det ingen anledning att rygga tillbaka för att vara frank och tydlig med publiken. Vita Horan är en effektiv föreställning utan några störande krusiduller, enkel (om än något övertydlig) i såväl scenografi som kostym. Överlag skickligt och känsligt hanterat av såväl regissör som skådespelare.

Text: Johan Ranstam

Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Teaterverket, Marilyn Monroe

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Marilyn Monroe, Recension, Teater, Teaterverket

Phnom Penh Lullaby – dokumentär som känns som ett drama

4 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Phnom Penh Lullaby
Betyg 4
Visas på Tempo dokumentärfilmsfestival
Filmare: Pawel Kloc

En gripande skildring om ett udda par som lever i ett slumområde i Pnnom Penh i Kambodja. Hon, Saran, är alkoholiserad och har barn sedan tidigare äktenskap och han, Ilan Schickman, är en udda person från Israel. De lever i ett rum med cementväggar med sina två små döttrar och hela området kryllar av kriminalitet och prostituerade.

Saran vill att de ska gifta sig och flytta till Israel, Ilan drömmer om ett jämlikt äktenskap och vill inte återvända till Israel. Han misstänker också att det är något som inte stämmer riktigt. Det är något konstigt med hennes anhöriga som tar hand om hennes barn från tidigare äktenskap.

Det är samtidigt något med Ilan som gör att han inte känns som en vuxen. Han är snäll men väldigt, väldigt udda. Han försörjer familjen genom att spå i tarotkort och det gör dem inte rika precis. De lever i en ofattbar fattigdom.

Det är svårt att förstå hur filmaren kunde komma paret så nära och den känns mer som en dramafilm än en dokumentär.

Kameran visar bilder på övergivna barn, olika utslagna existenser, prostituerade och halickar som erbjuder också minderåriga. Det är svårt att ta till sig att detta är den värld vi lever i.

Filmaren har också fått komma paret så nära att han kan skildra deras bråk. Vi får till och med se när hon hotar att döda Ilan och en ruggig scen där en av döttrarna nästan blir såld.

Filmaren har valt att låta översättningen ge Ilan ett mer korrekt grammatiskt språk medan Saran talar mer okunnigt med ord som ”bombom” för att ha sex. Eller som när hon förklarar varför hon vill att de ska gifta sig: “You boom-boom me, no pay, why no marry”?
Genom att låta översättningen återge ett ordfattigt språk känner jag att jag är med där, i deras kommunikation.

Phnom Penh Lullaby skildrar ett liv så fjärran från livet i Sverige och vi kommer huvudpersonerna väldigt nära. Jag frågar mig: är det rätt att skildra ett par så tätt inpå? Jag vet inte. Men jag är ändå tacksam att ha fått se misären och ändå se att det finns människor som försöker hitta värdighet mitt i all skit.

Läs även andra bloggares åsikter om Phnom Penh Lullaby, dokumentärfilm, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Phnom Penh Lullaby, Recension, Scen

Manta med Héla Fattoumi på Dansens Hus: Frigörelse eller objektifiering?

4 mars, 2012 by Redaktionen

Manta
Koreografi: Héla Fattoumi/Éric Lamoureux
Dansens Hus, Stora Scenen, Stockholm
3 mars 2012

 
Vad får kvinnor att dölja sin kropp och sitt ansikte för världen? Det frågar sig de franska koreograferna Héla Fattoumi och Éric Lamoureux i verket Manta.

En ung kvinnas ansikte projeceras över scenfonden. “Iʼm going to show you the arabic look.” I amerikansk youtube-anda ges en lektion i sminkteknik för ögonen. Skönhetens makt eller underkastelse?

Fattoumi framträder som en sexualiserad spökgestalt i benvit niqab. Det draperade tyget utplånar varje nyans av fysisk mänsklighet då publiken automatiskt söker identifikation med gestalten. Ljussättningen förvandlar dansarens rörelser till darrande skuggor i det skira materialet.

Följandes en rytmisk magdanssekvens konfronterar Fattoumi publiken. Endast ögonen talar, anonymt reflekterande. Längtan, vädjan, ilska? Vad är det hon uttrycker? Skepnaden antar skulpturella former med visuella associationer till prydnadsföremål. Installationslikt rör hon sig över scenen, vackert men betydelselöst. Som en blomvas på ett köksbord. Skärmen exponerar citat ur Koranen. Det handlar om kvinnans restriktion.

I en tvinande sekvens bryts varelsen ner till ett svagt knappt existerande väsen. Gester av sexuell underkastelse följs av ångestladdade andningsförsök. Som ett rop på hjälp. Ögonblicket senare genomlyses gestalten till en siluett av skälvande kvinnliga former. Det känns okontrollerat och maktlöst. Som om någon annan bestämmer över hennes kropp och hennes rörelser.

Fattoumi angriper koreografiskt sitt verk mer som bildkonst än som dans. Åskådaren ges utrymme för reflektion och de visuella budskapen är upprepat mekaniska. Den absolut starkaste scenen är då hon symboliserar hushållets arbetsuppgifter i repetitiva rörelser. Rytmiskt viks tyg efter tyg tills hon själv tycks bli en del av rutinen.

Verkets upplösning sker i en frigörelse från det tillsynes negativt laddade plagget. Iklädd cerisrosa blus, jeans och höga klackar greppar Fattoumi en mikrofon. Vi förväntar oss en brytningspunkt, en revolt, en feministisk maktkamp. Istället får vi en version av James Browns “Itʼs a Manʼs World”.

Manta är ett exempel på hur kontroversiella ämnen kan belysas ur ett konstnärligt perspektiv. Samtidigt känns koreografernas intention att framhäva kvinnans rättighet mer som ytterligare en iscensatt objektifiering.

1921 skapade Isadora Duncan verket “The Revolutionary” som väckte reationer världen över och kom att representera kvinnans frigörelse ur ett danshistoriskt perspektiv. Jag ställer mig frågan: Har vi inte kommit längre?

Text: Anna-Mi Fredriksson

Läs även andra bloggares åsikter om Héla Fattoumi, dans, dansens hus, slöja, jämställdhet, objektifiering, förtryck, recension

Relaterat: Kulturnyheterna

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansens Hus, förtryck, Héla Fattoumi, jämställdhet, objektifiering, Recension, slöja

Recension: Rebecca & Fiona, Uppsala Konsert och Kongress

3 mars, 2012 by Redaktionen

Rebecca & Fiona, Uppsala Konsert och Kongress
Betyg: 3

När det första av två ”förbanden” till Rebecca & Fionas emotsedda show på Uppsala konsert och kongress nedre hall tar plats, två killar med en laptop och övrig DJ-utrustning, tänker jag mig att duon har ett syfte att inte bara bjuda in verksamma tjejer utan även killar för att visa på riktig jämställdhet där alla ska med. När den andra gruppen ställde sig på scen och började dansa till sin egna musik förstärktes denna känsla med tanke på att både tjejer och killar var verksamma där. Men det visade sig snabbt att jag velat läsa in för mycket i dessa val av de så kallade förbanden. Det handlar aldrig om något större politiskt budskap, utan om att bara skapa en så stor pepp på dansgolvet för att ha roligt med dans och melodi.

Nu är det förstås ingenting fel på att ha roligt och låta sig underhållas av en konsert, för klart man ska ha roligt till musiken man älskar, men just i detta sammanhang känns det bara halvdant. För mig blev Rebecca & Fiona kända genom den SVT Play-baserade webbserien med deras duo-namn och då inte bara för sin snyggt virkade singel ”Luminary Ones” (som de vägrar spela live, fick inte heller höra den när jag såg dem på Peace & Love-festivalen förra sommaren) utan även för sitt politiska engagemang. När de senast uppträdde på P3 Guld-galan nu i början av året använde man sig utav stora skärmar för att påminna om att ”ingen människa är illegal” men efter viss kritik mot tilltaget verkar man nu ha tonat ned sin åsiktsspridning. För det här är Sverige, och här riskerar vi att stöta oss med andra människor om vi har åsikter som kan framstå som, ack och ve, politiska och inte bara simpel underhållning. Kanske var man också rädd att återupprepa kritiken efter att ha utannonserat om att man skulle hålla hov på Berns salonger (trots att de redan bytt ägare och att blockaden därför redan var borta, och kritiken därför obefogad) om man återigen tog ton på scen?

Vad som är kvar är dock inte fy skam, faktiskt. Deras musik är som sagt väldigt bra och de lyckas väva ihop sina låtar i varandra och skapa en sömlös upplevelse som får folk att dansa och ha allmänt roligt (vilket det som sagt inte är något fel på). Ljusshowen var bländande och ingav disco-känslan som verkligen behövs i sammanhanget. För även om jag rent allmänt anser att dylika DJs hör hemma på discotek och klubbar och inte på konserthallar och sportarenor är just Uppsala en ganska låst stad om unga vill ta del av spelningar; eftersom de oftast är låsta till klubbar som kräver 18-årsgräns eller att man studerar på universitet och innehar nationskort. Så här lyckas man öppna upp en annars låst värld för både unga och äldre; bakre delen var trots allt låst för 18+personer och där fanns alltså en bar. Yngre fick hålla sig till scenen och dansgolvet.

Det var lite utav en besvikelse att se dansöserna duon hade tagit med sig: två tjejer som ”skakade lite rumpa” och försökte höja stämningen lite. Tyvärr var både Rebecca & Fiona bättre på detta, trots att de hade skor med enorma platåer som mest liknande blytunga klossar. En av de medföljande dansöserna visste knappt vad hon gjorde där, stod mest stilla och försökte be sin kompis om tips och inspiration. Jag tycker att dansare, oavsett kön, ska kunna sin sak och inte framstå som en osäker mellanstadieelev när de åker runt med en så professionell duo som Rebecca & Fiona ändå är. Men detta vägde de ändå upp så gott de kunde, genom att bland annat dansa helt galet själva, hoppa ned från scen för att möta och hålla om sina fans, och ibland prata i mic själva och säga några fina ord som ”Uppsala, hur är det?” eller ”Uppsala, vi älskar er” mer mot slutet. Åter igen inget politiskt laddat när de väl öppnar käften. Bara slätstrukna och välanvända konsertklyschor. Att påminna unga tjejer och pojkar om att det är viktigt att ha roligt verkar viktigare än att påminna dem om att bry sig om viktiga frågor och sina medmänniskor.

Allt som allt var det alltså en ganska medioker show som ändå lyckades bjuda på bra tryck emellanåt. Men när den besökande duon dansar och vevar med armarna mot skyn sträcker de sig måhända efter stjärnorna, men når inte ens upp till taket …

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Rebecca & Fiona, musik, recension, DJ, Uppsala

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: DJ, Musik, Rebecca & Fiona, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in