Rebecca & Fiona, Uppsala Konsert och Kongress
Betyg: 3
När det första av två ”förbanden” till Rebecca & Fionas emotsedda show på Uppsala konsert och kongress nedre hall tar plats, två killar med en laptop och övrig DJ-utrustning, tänker jag mig att duon har ett syfte att inte bara bjuda in verksamma tjejer utan även killar för att visa på riktig jämställdhet där alla ska med. När den andra gruppen ställde sig på scen och började dansa till sin egna musik förstärktes denna känsla med tanke på att både tjejer och killar var verksamma där. Men det visade sig snabbt att jag velat läsa in för mycket i dessa val av de så kallade förbanden. Det handlar aldrig om något större politiskt budskap, utan om att bara skapa en så stor pepp på dansgolvet för att ha roligt med dans och melodi.
Nu är det förstås ingenting fel på att ha roligt och låta sig underhållas av en konsert, för klart man ska ha roligt till musiken man älskar, men just i detta sammanhang känns det bara halvdant. För mig blev Rebecca & Fiona kända genom den SVT Play-baserade webbserien med deras duo-namn och då inte bara för sin snyggt virkade singel ”Luminary Ones” (som de vägrar spela live, fick inte heller höra den när jag såg dem på Peace & Love-festivalen förra sommaren) utan även för sitt politiska engagemang. När de senast uppträdde på P3 Guld-galan nu i början av året använde man sig utav stora skärmar för att påminna om att ”ingen människa är illegal” men efter viss kritik mot tilltaget verkar man nu ha tonat ned sin åsiktsspridning. För det här är Sverige, och här riskerar vi att stöta oss med andra människor om vi har åsikter som kan framstå som, ack och ve, politiska och inte bara simpel underhållning. Kanske var man också rädd att återupprepa kritiken efter att ha utannonserat om att man skulle hålla hov på Berns salonger (trots att de redan bytt ägare och att blockaden därför redan var borta, och kritiken därför obefogad) om man återigen tog ton på scen?
Vad som är kvar är dock inte fy skam, faktiskt. Deras musik är som sagt väldigt bra och de lyckas väva ihop sina låtar i varandra och skapa en sömlös upplevelse som får folk att dansa och ha allmänt roligt (vilket det som sagt inte är något fel på). Ljusshowen var bländande och ingav disco-känslan som verkligen behövs i sammanhanget. För även om jag rent allmänt anser att dylika DJs hör hemma på discotek och klubbar och inte på konserthallar och sportarenor är just Uppsala en ganska låst stad om unga vill ta del av spelningar; eftersom de oftast är låsta till klubbar som kräver 18-årsgräns eller att man studerar på universitet och innehar nationskort. Så här lyckas man öppna upp en annars låst värld för både unga och äldre; bakre delen var trots allt låst för 18+personer och där fanns alltså en bar. Yngre fick hålla sig till scenen och dansgolvet.
Det var lite utav en besvikelse att se dansöserna duon hade tagit med sig: två tjejer som ”skakade lite rumpa” och försökte höja stämningen lite. Tyvärr var både Rebecca & Fiona bättre på detta, trots att de hade skor med enorma platåer som mest liknande blytunga klossar. En av de medföljande dansöserna visste knappt vad hon gjorde där, stod mest stilla och försökte be sin kompis om tips och inspiration. Jag tycker att dansare, oavsett kön, ska kunna sin sak och inte framstå som en osäker mellanstadieelev när de åker runt med en så professionell duo som Rebecca & Fiona ändå är. Men detta vägde de ändå upp så gott de kunde, genom att bland annat dansa helt galet själva, hoppa ned från scen för att möta och hålla om sina fans, och ibland prata i mic själva och säga några fina ord som ”Uppsala, hur är det?” eller ”Uppsala, vi älskar er” mer mot slutet. Åter igen inget politiskt laddat när de väl öppnar käften. Bara slätstrukna och välanvända konsertklyschor. Att påminna unga tjejer och pojkar om att det är viktigt att ha roligt verkar viktigare än att påminna dem om att bry sig om viktiga frågor och sina medmänniskor.
Allt som allt var det alltså en ganska medioker show som ändå lyckades bjuda på bra tryck emellanåt. Men när den besökande duon dansar och vevar med armarna mot skyn sträcker de sig måhända efter stjärnorna, men når inte ens upp till taket …
Text: Fredrik Gertz
Läs även andra bloggares åsikter om Rebecca & Fiona, musik, recension, DJ, Uppsala
