Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Vera – en medelålders grinig tuff tant får vara hjälten i en stark nutidsdeckare

by

Vera
Betyg 3
Släppt på dvd 4 april 2012

Från filmens baksidestext:
En ny deckardrottning gör entré. Brenda Blethyn, Oscarnominerad och Golden Globe-vinnare som vi bland annat känner igen från Stolthet & Fördom, Saving Grace och Försoning, gör rollen som DCI Vera Stanhope i denna nyproducerade ITV-serie. Baseras på böckerna skrivna av Anne Cleeves. Serien har visats i TV4.

Kriminalinspektör Vera Stanhope på Newcastlepolisen är en erfaren, för att inte säga lysande, morddetektiv som drivs lika mycket av sin vilja att lösa mordfall som av sina egna demoner. Hon är en ensamvarg med en vass tunga, skarp slutledningsförmåga och ett stort mod. Tillsammans med vapendragaren Joe Ashworth (David Leon) kämpar hon för att fånga mördarna.

Nu har första säsongen släppts på dvd.

Det är roligt att en medelålders, något överviktig, grinig kvinna får vara huvudpersonen, för en gångs skull. Men seriens styrka är för mig ändå annat:
Det är de karga miljöerna i Newcastle, helt andra miljöer än de småputtriga mysiga husområdena som annars dominerar i brittiska deckare. Här är det kalt och brunt – ensligt och ensamt, långt bort från Midsumer.

Vera har en intressant samspel med sin unge assistent Joe Ashworth som är gift, har barn och försöker hinna med familjeliv. Regissören speglar ofta varje avsnitt huvudtema i Veras eller Joes situation för tillfället, vilket görs på ett bra sätt utan att bli övertydligt.

Bilderna är långsamma och vi får gå på djupet med varje fall, det här är en deckare så långt bort från de amerikanska snabbskott-produktionerna där handlingen pendlar mellan tio fall samtidigt. I ”Vera” vågar filmaren tro på att vi kan koncentrera oss på samma sak i mer än tre minuter i taget.

Jag längtar efter nästa säsong.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

John Oates på Hamburger Börs, recension och massor av bilder

by

John Oates
Hamburger Börs, Stocholm, 15 april 2012
Betyg 4

John Oates spelade för första gången som soloartist i Stockholm när han äntrade scenen på Hamburger Börs. Senast han spelade på svensk mark var med duon Hall & Oates. Charmig med sitt lockiga mörka hår, iklädd grå jeans och grå väst över grå tshirt stod han omgiven av sitt band som bestod av en keyboardist, en trummis, en basist och en gitarrist och själv spelade han på halvakustisk gitarr i de första låtarna och växlade sedan mellan sin elgitarr.

Han lovade att överraska oss med sin repertoar och det gjorde han. Han bjöd på en ovanligt blandad kompott av RnB, soul, folk, bluegrass, rock och blues. Första avdelningen var med RnB och först ut var låten ”Lady Rain” i en ganska bluesig tappning. Den följdes upp av en annan låt från samma album, låten ”When the Morning Comes”,
RnB-sektionen för kvällen avslutade han med en av de stora hitlåtarna från eran med ”Hall & Oates”, nämligen låten ”Maneater”.

Som ett litet mellanstick inför nästa sektion som han kallades ”folk” spelade han en ny sång som ännu inte var inspelad på skiva, en skön countrysoulsång med titeln ”A Different Kind of Groove”.

Under den delen av konserten han kallade ”folk” spelade han bland annat ”Leaving On a Jetplane” som är skriven av John Denver men är mest känd med Peter, Paul & Mary.
Folkrock eller om vi mer ska kallade det folkcountry är inte riktigt John Oates starkaste kort. Hans version av den här klassikern blev en mer mjuk RnB-variant.
Han bjöd på en nyskriven låt till som han kategoriserade under ”folk”-sektionen: ”A Day In A Life of An American Man” som han framförde ensam, utan sitt band.
På sitt kommande album kommer han också att ha med låten ”Dance Hall Girls” av Alan Frazer, som är en av de sånger John Oates lyssnade på när han växte upp i en liten amerikansk småstad under sextiotalet.

Efter RNB och folk-kategorin följde funk-delen där han kom loss ordentligt i en riktigt bra funkig nyskriven låt, inte den heller inspelad på skiva än: ”Six Men Gonna Lay You Down”.
Funk är inte oväntat en avdelning som fungerar bra för John Oates och publiken tände till ordentligt till ragtimelåten och till en klassisk bluegrass-sång som i Oates variant med soul/blues.

Men sedan kom den avdelning som överraskande nog var han allra starkaste kort: Blues.
Vilken bluesröst han har. Oates annars soulkrämiga röst blev härligt bluesraspigt hes. Konserten som varit helt godkänd höjdes flera snäpp. Vilken bluesman. Mer blues med John Oates – det vill jag ha.

Sista delen av konserten, före extranumren, ägnades åt rock´n´roll, påstod han. Men John Oates rock´n´roll är minst lika mycket RnB och soul. Så är det. Publiken gillade det, verkade det som, och när extranumren blev några riktigt fartfyllda rocklåtar åt rockabillyhållet till var det många som tog sig förbi de framdukade borden och dansade framför scenen till bland annat ett svängig Chuck Berry-låt (som jag tyvärr inte kommer ihåg vad den heter.) Fullt ös var det – och behöver jag nämna att publiken som suttit vid bord reste sig för stående ovationer?

Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Spökhotellet – skruvat och roligt

by

Spökhotellet av Georges Feydeau
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär 11 april 2011

Två par i medelåldern bor grannar och båda paren har det lite trassligt i sina äktenskap. Den ena mannen är intresserad av grannens fru och lyckas få med henne till ett hotell en natt, för att hon ska hämnas på sin man som enligt henne inte är tillräckligt intresserad av henne. Nu råkar slumpen göra att de hamnar på precis det hotell dit hennes man kommer samma natt för att han ska undersöka ett misstänkt fall av spöken.

Ja det låter som en knasig historia. Ännu knasigare och med ännu fler förvecklingar blir det.

Spökhotellet är en komedi och en fars, skriven av fransmannen Georges Feydeau 1894. Den är en av flera franska komedier som driver med en särskild slags pjäser som var vanliga på de franska teatrarna i mitten av 1800-talet. Handlingen utspelades i franska salonger i burgna hem där ofta en främling kom på besök och det mesta ställdes upp och ned, men i slutscenen ställdes allt till rätta. De nya komedierna av pjäsförfattare som Georges Feydeau drev med dessa och skruvade dem några varv till.

Spökhotellet kom till under en tid då stränga moraliska principer styrde och dubbelmoralen frodades bakom stängda dörrar. Att det därför är så många dörrar som öppnas och stängs i den här typen av fars blir som en metafor, om de många dörrar som var stängda och som skulle må bra av att öppnas i de borgerliga gemaken.

Det är inte direkt en föreställning jag går hemma efteråt och grubblar över. Visserligen är det på sätt och vis en rätt mörk bild av människorna som kommer fram: de flesta ljuger mer än de talar sanning och det är inte många som har ärliga relationer till varje sig familj eller vänner. Men jag känner att det är inte med sådana glasögon jag ser eller bedömer den här föreställningen. Den är rolig och för att den ska fungera kräver det att skådespelarna har tajming i sitt samspel – och det har de. Lennart Jähkel som herr Pinglet är klockren, ful och beräknande och Michael Segerström är som alltid bra i sin roll som den sliskiga hotellportieren Bastien. Maria Salomaa gör den rejält bortskämda hemmafrun Marcelle, som bara vill ha mer uppmärksamhet. En biroll, men riktigt lustig sådan, är kommissarie Boucard som Ulf Eklund gör med den äran. Han får dessutom utrymme till ett litet soloparti där han tveklöst inspirerat av Peter Sellers berömda Rosa Pantern. Oj vad jag skrattade.

Framför allt ser jag föreställningen som en underhållande komedi även om vissa paralleller med vår tid går ändå att dra. Handlingen utspelar sig från början i en tid i Frankrike då Paris blomstrade. Frankrike tjänade bra på att vara en kolonialmakt och de nyrika borgarna levde i välstånd, fast samtidigt hade allt gått fort och många kom från landet och var innerst inne rädda för att avslöjas som de lantbor de egentligen var. Välståndet vilade på en bräcklig grund, därför gick alla omkring på tå utan att säga saker vid dessa rätta namn. Att sopa problemen under mattan blir i längden ohållbart.

Förutom duktiga skådespelare tyckte jag om scenografin. I första akten utspelas handlingen i familjen Pinglets ljusa lägenhet och en stor del av andra akten i hotell Friheten, som kom fram genom en snillrik användning av vridscenen: hela hotellet visade sig finnas på andra sidan vridscenen. Ett riktigt spökhotell med läskig trappa.

Spökhotellet blir väl säsongens familjeföreställning – en komedi där alla i familjen hittar något att skratta åt.

I rollerna:
Pinglet Lennart Jähkel
Paillardin Jacob Nordenson
Mathieu Tomas Norström
Maxime Jörgen Thorsson
Boulot Kalle Malmberg
Bastien Michael Segerström
Kommissarie Boucard Ulf Eklund
Chervet m fl roller Siri Hamari
Ernest Joakim Gräns
Marcelle Maria Salomaa
Angélique Tova Magnusson
Victoire Ida Steén
Elever från scengymnasiet Kristina Falkborg
Naddine Edman
Tuva Maja Jansson
Wilma Enegren Ekström
Stella Hildersten
Arnold Vestin
Gustaf Asplund
Jonathan Bjuggfält
Niklas Smålänning
Alfred Stedt

Foto: Markus Gårder

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aleks på Hamburger Börs, recension

by

Aleks
Hamburger Börs
Betyg 4
7 april 2012

Debutantcharmen sitter kvar. Kalvigheten likaså. Men det är råtalangen och det tajta bandet som lyser starkast. Fjolårets debutalbum Inte Längre Fiender var inte en helgjuten platta, men när låtarna nu överförs till denna än så länge ensamma spelning på Hamburger Börs, får låtarna en extra välbehövlig och ytterst klädsam tyngd tack vare ett väldigt sammansvetsat band, som backar upp soulsångaren Aleks från början till slut.

Men fokuset ligger givetvis på Fruängen-sonen Aleks, som helt klart är både rörd och lite generad av den uppbackning och kärlek han får av publiken denna påskafton. Han skickar charmanta shout-outs till sin moster och morbror som är i publiken och ibland får jag känslan av att jag har hamnat, inte på en konsert, utan en familjetillgivenhet. Att Hamburger Börs är fyllt av Aleks vänner hjälper också till. Även på scenen fylls det på med vänner, bland annat Ison & Fille och halva Mohammed Ali. Och de gör det med glädje och den äran, men likaså klarar sig Aleks alldeles utmärkt på egen hand.

Först och främst är det hans fantastiska röst som bär honom långt, långt. Hans eminenta blandning av innerlighet och stadium status, finfina hybrid av soulvärme och hip hop-attityd, lyfter även de svagare låtarna till grymt svängig nivå. För svänget, hans musikaliska swag, är sannerligen hans styrka.
Enda gången magin bryts, är när han bryter mitt i den åtta-minuters episkt självbiografiska Fruängen, som aldrig riktigt hittar sin naturliga plats i kvällens setlista. För det känns lite som om han är på scenen för att ha kul och inte rannsaka sig själv eller berätta om den långa, tuffa vägen han vandrat på. Han väljer istället blicka framåt.

Det gör han med sköna versioner av Robot, Va dig själv och En dröm. Och när han avslutar kvällen med flaggskeppet Ny man, visserligen i en aning för långsam version, är han helt avslappnad och bara njuter av stunden.

Text: Tommi Salmela

Mer om konserten på Speedos Popblogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen rapporterar om musik på plats i LA: Song Preservation Society

by

Song Preservation Society
Venice, CA
Los Angelse, USA
Betyg: 4

Eftersom jag befinner mig i LA passar jag på att kolla in lite up and coming artists.

Folktrion Song Preservation Society har bara bott i Los Angeles i fem dagar när jag ser dem på bohemecaféet The Talking Stick i Venice. Stället doftar av ”spicy green chai” och kvällen har lockat en mindre folksamling med allt i från beach bums till mer sofistikerade locals.

Daniel, Trevor och Ethan träffades på musikskolan Berkeley i Boston där de bildade rockgruppen
7 Orange ABC. När de flyttade till Kalifornien anammades den mer avslappnade mentaliteten även i musiken. Song Preservation Society blev resultatet av den nya formen.

I kväll är killarna är klädda i rutiga skjortor (så klart) och med deras tre gitarrer och röster låter de som en drömsk blandning av Simon & Garfunkel och Beach Boys. Det är ödmjukt, avslappnat och oerhört sammansjunget. Avskalat, harmoniskt och lite virvlande. Som en sen sommarnatt som aldrig vill ta slut.

Låtarna liknar varandra vilket skapar en trygghet hos mig som lyssnare. Det hela känns opretentiöst och skönt. De är väl medvetna om detta dock och bryter plötsligt av med livliga countryinfluerade Dr. Dave som förvånat skapar skratt i rummet.
Som bäst låter det i Terra där tenorerna går upp i falsett i refrängen och verserna som handlar om lång vänskap får vandra runt från person till person.
De avslutar kvällen med en version av The Beatles Help, aningen orepeterat men gästerna är nöjda och fiket håller på att stänga. Fullmånskvällen är ung och ölen väntar nere vid barerna vid piren.

Följ Song Preservation Society på deras facebook-sida och håll utkik för ny EP under våren.

Text: Martina Cederqvist
Foto: Rosalyn Lee

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,