• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Love Antell – Gatorna tillhör oss

26 april, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Love Antell
Titel: Gatorna tillhör oss
Betyg: 4
Släpptes 25 maj 2012

”Gatorna tillhör oss” – Love Antells solodebut är ett album som ger mig energi, ger mig kamplust och gör mig både arg och glad samtidigt. Hans texter är poetiska i samma tradition som poeten Jenny Wrangborg, de skildrar båda nutidens klassamälle och de människor som slås ut eller aldrig får chansen att komma in i samhället.

Jenny Wrangborg skriver också i pressutskicket inför skivan:
Sverige glöder utanför mitt fönster, tonerna från stereon kastar mig tillbaka genom livet. I Love Antells texter har jag kunnat spegla mig, möt mig egen blick i orden, upptäcka sånt jag inte sett förut. I storköket i Göteborg dånade ”16 ton” över köksslamret, i Kristianstad värmde musiken min 17-åriga kropp när Antells poesi tog sällskap med oss när vi försökte färglägga betongen. Nu tonsätter ”Gatorna tillhör oss” ett lätt regn över Stockholmsnatten. Pulserar ut genom fönstren där motorvägarna sträcker ut sina armar mellan köpcentrumen och vår tids änglar susar fram längs E4:an. Från en balkong i Bredäng kan man höra tunnelbanetågen accelerera rakt ini våren och genom Love Antells ögon ser vi världen klarare. Revorna genom den här staden, sprickorna i det här landet. Ett samhälle som glömt vad ett samhälle är, där allt gemensamt monteras ner och biblioteken ger plats åt nattöppna ym.
Då kan fyra minuter popmusik säga mer om Sverige än alla rapporter om barnfattigdom.

Behöver egentligen mer sägas om det underbara albumet ” Gatorna tillhör oss” som växer för varje lyssning. Jag hittar mer och mer i texterna och mer i musiken.

Love Antell, sångaren i bandet Florence Valentin, är inte bara en bra sångförfattare, han är en duktig gitarrist. Han har ju varit gitarrist i Persson Pack, till exempel.

I öppningsspåret, ”Ormberget”, inleder han med sitt känslofyllda gitarrspel.

Albumet innehåller en bra blandning också med några mer punkiga spår och några mer eftertänksamma. Det är ett album att lyssna på om och om igen och där flera av spåren kommer att bli bra för publiken att sjunga med i på sommarens spelningar.

[spotifyplaybutton play=”spotify:album:5J3bD2tzyHMiELErfPu4fB” view=”coverart” size=”500″ sizetype=”width” theme=”white”]

Relaterat:
Intervju med Love Antell i Kulturnyheterna och betyg 4 för Gatorna tillhör oss i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Love Antell, recension, musik, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Love Antell, Musik, Popmusik, Recension

Michael Kiwanuka på Kägelbanan, recension

26 april, 2012 by Redaktionen

Michael Kiwanuka
Förband: Jake Bugg
Kägelbanan, Södra Teatern, Stockholm
25 april 2012
Betyg: 3

Tidigare på dan hade jag fått nöjet att träffa Michael Kiwanuka och Jake Bugg för intervjuer och det gläder mig att den ödmjukhet som dom besitter som personer, märks av på scenen.

Först några ord om Jake Bugg som öppnade kvällen med ett gäng ljuvliga folkpoppärlor, som hämtat ur ett förlorat 60-tal, men nu återuppståndet 2012. Dessa pärlor ackompanjeras av en stark, rak stämma och nervig nybörjarenergi, som får Kägelbanan att hålla andan med ett leende på läpparna. En begåvad ung man att hålla ögon och öron öppna för.

Huvudakten Michael Kiwanuka, som nu är på turné för första gången efter att albumet Home Again släpptes i februari, kliver upp på scenen med sitt femmanna band och bjuder i princip på hela debutalbumet plus mer därtill. Michael och bandet är taggade, Kägelbanan är taggad och jag är taggad. Och det börjar bra. Riktigt bra. Med ett starkt driv och grym energi från scenen. Och han har mig kring sitt lillfinger när han som kvällens tredje låt gör magiska Always waiting ännu mer magisk än på skiva. Tårarna är inte långt borta.

Men sen villar han och bandet bort mig när fantastiska Tell me a tale mynnar ut i ett långt, ointressant instrumentalparti och det dyker upp några sådana till under konserten, som för mig gränsar till sömnpiller. Det är väl lite musikerdilemmat, att det gärna ska jammas loss lite väl mycket, utan att inse att det blir på bekostnad på helhetsintrycket. Min andra invändning för konserten är att de små nyanserna och subtila fraseringarna, som gör albumet Home Again så mästerligt, försvinner hos det taggade bandet. Det öses på av spelglädje, stundom lite för fläskigt, visserligen alltid med ett skönt sväng, men jag saknar det sköra.

Och när jag precis hinna tänka den tanken, lämnar bandet scenen och lämnar Michael på egen hand med sin gitarr, där han berättar att han vill spela några låtar till oss, såsom dom var skrivna från början. Där med sin gitarr, sin mäktiga röst, magiska Any day will do fine och I won’t lie, får jag det jag saknade, och där och då återfår konserten sin magi.
Men konserten med Kiwanuka blir i slutändan spretig och ojämn, och personligen hade jag kapat de långa partierna med intrumentalonani och låtit hans låtar tala för sig själv. Dom är magiska i sig själv.

Text: Tommi Salmela

> Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Michael Kiwanuka? Läs den här.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Kägelbanan, Kiwanuka, recension, Jake Bugg

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Kägelbanan, Kiwanuka, Musik, Recension

Skivrecension: Jack White – Blunderbuss

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Jack White
Album: Blunderbuss
Betyg: 4
Släpps 25 april 2012

När jag tänker på Jack White, ser jag honom framför mig på en konsert på Cirkus i Stockholm. Det jag minns är hans extremt skabbiga scenkläder, en tajt svartröd sparkdräkt som hittad i en gammal cirkuslåda. Den var tillräckligt tajt för att framhäva hans tydliga pth, eller om det var ptv, jag minns inte så exakt. Antingen hade han fattat något om mode (rockmode, förvisso) som jag inte hade en aning om, eller så brydde han sig helt enkelt inte. Jag tror det sista, för jag drar en parallell till hans musik. När man medvetet försöker göra cool musik, blir musiken aldrig cool. Jack White har gjort sjukt cool musik, och skapat odödliga riff. Därför hoppas jag att han inte bryr sig ett dugg vad han har på sig. Eller hur cool musiken ska bli. Jag vill att han ska göra sin grej. Det gör han, och det låter hur bra som helst.

Många kommer tycka att Jack Whites soloalbum låter som White Stripes, och beklaga sig över att de saknar Meg Whites kantiga trumspel. Men jag gör inte det. Jag var färdig med White Stripes som de lät, och jag höll precis på att förlora min relation till den moderna mytomspunna rocklegenden Jack White. Det är i sista sekund som han nu släpper sin första soloplatta. Den är ett kliv bort från det gamla soundet, och de förändringar han gör välkomnar jag: trumspelet, produktionskvaliteten, instrumenten (orgel, fiol, piano, pedal steel gitarr och… klarinett), och låtbygget som skiljer sig avsevärt från tidigare album.

Efter att ha lämnat White Stripes bakom sig (officiellt förra året) har han knappast legat på latsidan. Han har släppt skivor med bland andra kompisbandet The Raconteurs, trummade i The Dead Weather (med folk från The Kills och Queen of the Stoneage), han har startat egna skivbolaget Third Man Records, och han fick en Grammis för sitt countrysamarbete med Loretta Lynn. Han har alltså gjort en hel del, och ändå känns det som att detta är hans comeback. Det är ju också den första skivan i eget namn.

Plattan börjar med tre typiska White Stripes-svängiga låtar, som för att trygga lyssnarna som vill ha kvar White Stripes-soundet. Förändringen märks dock direkt i första låten. Produktionen är fet och en orgel tar direkt stor plats, inklusive ett tungt orgelsolo. Efter dessa följer tre lugnare låtar med akustiska gitarrer, piano och fiol. Men sen börjar han testa och fresta oss. Den sjunde låten, Weep themselves to sleep, är helt fantastisk. Den är mer intrikat uppbyggd och har en dramaturgi han aldrig visat förr. Han pausar, fraserar och skapar så en ny dimension åt musiken som jag verkligen tycker om. Detta är tveklöst mitt favoritspår på skivan. Sen verkar han inte bry sig längre utan blandar friskt mellan olika stilar. Låtarna som följer är faktiskt rätt märkliga. En cover på Little Willy Johns I´m shakin´ (ni vet den där: ”fever!” med fingerknäpp som rytm). Men där sjunger han å andra sidan fantastiskt. Sedan lite folkrock, en bluestolva, nån låt med lite mystiska psykedeliska vibbar, och till slut en Frank Zappa-inspirerad historia. Allt är trots allt riktigt bra och framför allt intressant att lyssna på, mycket tack vara alla små gitarrklurigheter som dyker upp överallt. Jag blir förvirrad till en början, men efter ett tag kan jag bara respektera och uppskatta blues- och rocklegenden som den egensinniga musiker han faktiskt är. Han löper amok över instrumenten. Över gitarren, över orgeln, med rösten. Det är då han är som bäst. Helhetsintrycket handlar om bluesrock-gospel-folk. Det är hans rötter, det är där han vill vara. Och det är där han får vara sig själv och göra som han vill. Det är ju trots allt hans första egna soloalbum. Det är rock´n´roll, han sjunger som en gud, och det kryllar av spännande gitarrlicks. Vad mer kan man begära?

Bästa spår: Weep themselves to sleep.

Text: Tommy Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om Blunderbuss, Jack White, musik, skivrecension, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Blunderbuss, Jack White, Musik, Recension, skivrecension

Skivrecension: Patrick Watson – Adventures in your own backyard

23 april, 2012 by Redaktionen

Band: Patrick Watson
Album: Adventures in your own backyard
Betyg: 4

Efter nästintill sedvanliga tre år släppte Peter Watson med band förra veckan sin fjärde skiva Adventures in your own backyard. Redan har albumet fått en omfattande Wikipedia-artikel där det i sidans bästa anda deklareras att skivan är ”enklare och mer emotionell” än sin Polaris Music Prize-nominerade föregångare Wooden arms.

Efter sjunde genomlyssningen kan jag i grund och botten hålla med, även om jag nästan vill byta ut ”mer emotionell” mot ”lite granna feelgood” – på gott och ont. Den experimentelle Peter Watson, där det läggs lager på lager och musiken genomsyras av ljudkulisser och element som knappt kan urskiljas, har bantat. Melodierna har blivit mer förutsägbara, låtarna något mer lättillgängliga, men känslan i musiken liknar också mer en trivsam, mild sommarregn. Skivan kräver mindre av lyssnaren och sveper in en i en trygg filt.

Skivan börjar starkt med Lighthouse som bärs upp av en nästan beroendeframkallande vacker pianoslinga. Låtarna som följer präglas framförallt av Watsons genomgående falsettsång, elgitarr med Country-vibbar, en del stråk, background vocals och pianospel som gång på gång ekar som om den spelas under vatten (varför jag, när jag kom fram till skivans sista låt Swimming pools tänkte: Bra sammanfattning där.). I flera låtar hörs även en trumpet som ger låtarna en nästan för ”högtidlig” stämning, men jag och trumpeter har aldrig varit goda vänner.

Många låtar, likt Blackwind, Words in the Fire och Strange Crooked Road håller högt tempo, driver framåt, vill ta dig i hand och säga: Kom! Nu bär det av. Step out for a while och skivans titellåt knyter an till klezmer-rytmen som känns igen från t.ex. Traveling salesman. The Things You Do är en vacker, filmmusikaktig parentes i albumets mitt, övriga är mer repetitiva, folk-inspirerade låtar.

Adventures in your own backyard är en skiva som jag inte tror kommer göra dig besviken. Det är svävande melodier, vackra klangrum och det märks i varje låt att Patrick Watson & band är otvivelaktigt duktiga musiker som vet vad de gör. Personligen beklagar jag bara att skivan känns bitvis lite för, säg, angelägen, och att de flesta låtar inte fastnar lika mycket på hjärnan, inte är lika enastående melodier som tidigare skivor varit mättade med. Men: Lyssna, tyck till själv och glöm allt vad Wikipedia heter!

Bästa spår: Lighthouse, Blackwinds, Adventures in your own backyard

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om Patrick Watson, skivrecension, musik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Patrick Watson, Recension, skivrecension

Vera – en medelålders grinig tuff tant får vara hjälten i en stark nutidsdeckare

20 april, 2012 by Rosemari Södergren

Vera
Betyg 3
Släppt på dvd 4 april 2012

Från filmens baksidestext:
En ny deckardrottning gör entré. Brenda Blethyn, Oscarnominerad och Golden Globe-vinnare som vi bland annat känner igen från Stolthet & Fördom, Saving Grace och Försoning, gör rollen som DCI Vera Stanhope i denna nyproducerade ITV-serie. Baseras på böckerna skrivna av Anne Cleeves. Serien har visats i TV4.

Kriminalinspektör Vera Stanhope på Newcastlepolisen är en erfaren, för att inte säga lysande, morddetektiv som drivs lika mycket av sin vilja att lösa mordfall som av sina egna demoner. Hon är en ensamvarg med en vass tunga, skarp slutledningsförmåga och ett stort mod. Tillsammans med vapendragaren Joe Ashworth (David Leon) kämpar hon för att fånga mördarna.

Nu har första säsongen släppts på dvd.

Det är roligt att en medelålders, något överviktig, grinig kvinna får vara huvudpersonen, för en gångs skull. Men seriens styrka är för mig ändå annat:
Det är de karga miljöerna i Newcastle, helt andra miljöer än de småputtriga mysiga husområdena som annars dominerar i brittiska deckare. Här är det kalt och brunt – ensligt och ensamt, långt bort från Midsumer.

Vera har en intressant samspel med sin unge assistent Joe Ashworth som är gift, har barn och försöker hinna med familjeliv. Regissören speglar ofta varje avsnitt huvudtema i Veras eller Joes situation för tillfället, vilket görs på ett bra sätt utan att bli övertydligt.

Bilderna är långsamma och vi får gå på djupet med varje fall, det här är en deckare så långt bort från de amerikanska snabbskott-produktionerna där handlingen pendlar mellan tio fall samtidigt. I ”Vera” vågar filmaren tro på att vi kan koncentrera oss på samma sak i mer än tre minuter i taget.

Jag längtar efter nästa säsong.

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, recension, tv-serie, Vera

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Deckare, Recension, TV-serie, Vera

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in