Scen

Once Upon A Time in Hollywood
Betyg 2
Regi Quentin Tarantino

I och omkring Los Angeles och Manson-familjen finns mycket historia och myter. Där bor, verkar och jobbar mycket av den skådespelar- och filmskapar-elit som resten av, åtminstone väst, världen beundrar. Men som ett mörkt moln på himmelen infiltrerade Manson flertalet av de fina festerna som tog plats där. Visserligen oönskad, men ändå för skräckinjagande för att skickas iväg. Som oaktad utböling utanför branschen sågs han mestadels som ett irritationsmoment, men nog skulle han, eller snarare den så kallade Manson-familjen, komma att göra starkt intryck på dem senare. Och resten av alla (som höll ögonen på underhållningsindustrin). Med dödligt våld.

Ganska precis på datumet, 8-9 Augusti 1969, 50 år efter de mest uppmärksammade morden av Manson-familjen är intresset kring den kult Charles Manson byggt upp allt annat än avsvalnad. TV-serien Aquarius, med Arkiv X- och Californication-stjärnan David Duchovny, skildrade för bara några år sedan hur kulten sakta men säkert byggdes upp, och under vilka sociologiska förutsättningar. Något som Tarantino knappt utforskar över huvud taget. Tyvärr. För nog finns där mer att berätta om de unga kvinnor som drevs till vansinnesdåd än att Manson ”fick dem till det” (eftersom det bara är en del av sanningen). Där fanns mycket socioekonomiska faktorer som är värda att utforska mer än i ett par dialogutbyten. Med mer nyliga filmer som The Haunting of Sharon Tate och Charlie Says (från regissören som gett oss I Killed Andy Warhol, American Psycho och tv-serien Alias Grace) ges andra visioner och versioner av vad som hände. Men vad har då Tarantino själv att tillägga i berättelsen om de hemska morden i änglarnas stad? Absolut ingenting, visar det sig. Faktum är att Tate i sig själv, visserligen helt underbart gestaltad av Margot Robbie, mest är en bikaraktär genom filmen och inte alls någon bärande gestalt.

För den, liksom undertecknad, läser titeln som en lika delar homage till klassiska filmer som … in the West och … America (om än kanske mer till den förre) som en hänvisan till ett berättande om en stor händelse i filmindustrins mecka. Men även där sviker Tarantino. För att istället låta bygga upp en berättelse om en skådespelare och hans stuntdubbel som tragglar med sina karriärer i fritt fall. Visst, Tarantino är känd för att vara ”ett vandrande cineast-bibliotek med kunskap”, men dessa fiktiva skådespelare roar mer än engagerar – och känns så oangelägna när det finns så historiskt relevanta människor att skildra – även om de möter riktiga människor som Bruce Lee och ofta förekommer i referenser till gamla western-filmer och serier som branschen mer eller mindre levde på way back. Frågan är bara vem, förutom gamla gubbar i whiskey-förljugen nostalgi, som på allvar ska få ut mer av berättelsen om ett Hollywood som inte längre finns än av någonting som hänt och fortfarande påverkar såväl samhällsstrukturer som populärkultur. Hade fokus varit tvärtom, typ 90% Manson och Tate och resten tramsigt retro-runkande, hade det varit ett mycket aktuellare och talande verk. Nu? Mest någonting för regissörer att nicka förstående åt.

Redan från början, med sin Reservoir Dogs (som skapades när Tarantino fortfarande var så pass okänd att när han ansökte om att få stänga av en gata för att spela in den inledande bilflykten nekades att göra så – och tvingades spela in medan det var grönt ljus på vägarna), har han gjort sig känd för sina kvickheter och övervåld. Faktum är att han haft en sådan pass personlig stil och estetik att det helt klart är befogat att prata om ett auteur-skap. Fram tills nu. Redan i förra filmen, The Hateful Eight, tyckte jag han började dala men nu känner jag knappt igen honom alls. Faktum är att Once Upon A Time… mycket väl hade kunnat vara regisserad av vilken regissör som rör sig över medelmåttan som helst. Den ton, i såväl estetik som språk och våld, är som bortblåst. Liksom den varma personligheten som varit hans signum sedan Pulp Fiction. Kvar är namedroppandet och intetsägande förljugenhet utan något som helst fokus eller relevans.

Om inte detta förfall vore nog har Tarantino även i press uttalat sig väldigt megalomaniskt, att han efter tio filmer (detta är den nionde) ska dra sig tillbaka och bli ihågkommen som historiens bästa regissör. Någonsin. Vilken som blir hans sista är inte riktigt klart ännu. Kanske blir det en Star Trek-film, kanske en uppföljare till Django som ska baseras på en serietidning Tarantino producerade efter Unchained – där huvudpersonen slår ihop sig med legenden Zorro. Oavsett kunde jag inte bry mig mindre. Han är en has been som inte alls är i nivå med varken Tarkovsky eller Stanley Kubrick – som är kända för sina få, men så otroligt stora, filmgärningar. Förhoppningsvis finner han ro i familjelivet, då han väntar barn med sin fru, och att skriva teatermanus. Kanske kan hans storhetsvansinne balanseras mer väl där i sitt privatliv. Förhoppningsvis brinner han också ut i mer vågade verk snarare än långsamt slocknar i ett utdraget gäspande som han riskerar nu. Kanske blir det en framtida film till och med. Så några få kan minnas vad som var men aldrig blev.

438 dagar
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2019
Regissör Jesper Ganslandt
Manus Peter Birro
I rollerna: Martin Schibbye – Gustaf Skarsgård
Johan Persson – Matias Varela
Abdullahi Hussein – Faysal Ahmed
Werar (Vice President) – Nat Ramabulana
Jens Odlander (Ambassadör) – Fredrik Evers
Linnea Schibbye – Josefin Neldén

Att göra en film som bygger på verkligheten har sina utmaningar. 438 dagar bygger på händelserna då de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps av etiopisk militärpolis då de illegalt tagit sin in i området Ogaden för att hitta bevis på hur ledningen för Lundin Oil (där den dåvarande svenska utrikesministern Carl Bildt) suttit med i styrelsen) varit medveten om de övergrepp som civilbefolkningen utsattes för på grund av jakten på olja.

Martin Schibbye och Johan Persson greps och dömdes för att vara terrorister, eftersom de fått hjälp av en motståndsrörelse för att ta sig in i området. Filmen skildrar hur de tar sig in i Ogaden, vad som händer när de greps och tiden i fängelse och en del av spelet bakom kulisserna som utspelades för att få ut dem från det etiopiska fängelset.

Vi som ser filmen vet ju att de så småningom benådades och släpptes. Det gör att jag som publik inte sitter på nålar och undrar hur det ska gå. För mig gör det inget. Filmen känns relevant. Framför allt känns det hur de två lider när de tvingas ge avkall på sanningen på grund av den så kallade tysta diplomatin. Diplomater ger dem rådet att erkänna att erkänna för att ha större chans att bli släppta.

En annan utmaning filmen ställs inför är att den inte bara bygger på verkligheten, den bygger på boken ”438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” som Johan Persson och Martin Schibbye skrev efter att de blivit fria. Det finns en del ur boken som jag saknar i filmen, framför allt saknar jag skildringar av de kontakter de knöt med andra fängslade journalister som satt i samma fängelse. I synnerhet känns detta som en brist då som regissör lyft fram yttrandefrihet om ett av filmens teman.

Filmens styrka är den mänskliga aspekten, att det riktigt känns hur påfrestande det är för dem både att vara gripna och under första tiden vara under ständigt dödshot och sedan fängslade i en fängelsemiljö som skiljer sig rejält från svenska fängelser och utöver det den press de utsätts för av diplomatin och av etiopiska rättssystemet som förfalskade bevisföringen.