438 dagar
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2019
Regissör Jesper Ganslandt
Manus Peter Birro
I rollerna: Martin Schibbye – Gustaf Skarsgård
Johan Persson – Matias Varela
Abdullahi Hussein – Faysal Ahmed
Werar (Vice President) – Nat Ramabulana
Jens Odlander (Ambassadör) – Fredrik Evers
Linnea Schibbye – Josefin Neldén
Att göra en film som bygger på verkligheten har sina utmaningar. 438 dagar bygger på händelserna då de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps av etiopisk militärpolis då de illegalt tagit sin in i området Ogaden för att hitta bevis på hur ledningen för Lundin Oil (där den dåvarande svenska utrikesministern Carl Bildt) suttit med i styrelsen) varit medveten om de övergrepp som civilbefolkningen utsattes för på grund av jakten på olja.
Martin Schibbye och Johan Persson greps och dömdes för att vara terrorister, eftersom de fått hjälp av en motståndsrörelse för att ta sig in i området. Filmen skildrar hur de tar sig in i Ogaden, vad som händer när de greps och tiden i fängelse och en del av spelet bakom kulisserna som utspelades för att få ut dem från det etiopiska fängelset.
Vi som ser filmen vet ju att de så småningom benådades och släpptes. Det gör att jag som publik inte sitter på nålar och undrar hur det ska gå. För mig gör det inget. Filmen känns relevant. Framför allt känns det hur de två lider när de tvingas ge avkall på sanningen på grund av den så kallade tysta diplomatin. Diplomater ger dem rådet att erkänna att erkänna för att ha större chans att bli släppta.
En annan utmaning filmen ställs inför är att den inte bara bygger på verkligheten, den bygger på boken ”438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” som Johan Persson och Martin Schibbye skrev efter att de blivit fria. Det finns en del ur boken som jag saknar i filmen, framför allt saknar jag skildringar av de kontakter de knöt med andra fängslade journalister som satt i samma fängelse. I synnerhet känns detta som en brist då som regissör lyft fram yttrandefrihet om ett av filmens teman.
Filmens styrka är den mänskliga aspekten, att det riktigt känns hur påfrestande det är för dem både att vara gripna och under första tiden vara under ständigt dödshot och sedan fängslade i en fängelsemiljö som skiljer sig rejält från svenska fängelser och utöver det den press de utsätts för av diplomatin och av etiopiska rättssystemet som förfalskade bevisföringen.