Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Vegetarianen av Han Kang

by

Vegetarianen
Författare: Han Kang
Utgiven: 2017-01
Översättare: Eva Johansson
ISBN: 9789127149090
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur
Upplaga: 1

”Hur kan du läsa något så hemskt?”

Det var den första reaktionen jag fick när jag beskrev handlingen i Han Kangs Vegetarianen. Handlingen kretsar kring Yeong-hye som helt plötsligt bestämmer sig för att bli vegetarian. Jag skriver “kretsar kring” för att historien berättas av tre närstående till huvudpersonen. Läsarna får aldrig riktigt veta hur huvudpersonen själv resonerar eller känner. Ett väldigt spännande upplägg som gör huvudpersonen än mer gåtfull.

Yeong-hye är en helt vanlig person: “fullständigt alldaglig i alla avseenden”, som den förste berättaren – maken – beskriver henne. En natt finner han henne stående framför kylskåpet helt stilla. Hon säger ingenting. Nästa morgon börjar hon rota i kylskåp och frys och kastar allt kött hon kan hitta. “Jag hade en dröm” är den enda förklaringen som maken får till hustruns beteenden som blir allt märkligare varje dag. Yeong-hyes nya diet gör familjen orolig och när hon går ner i vikt så bestämmer sig de för att göra något åt det. Fadern, patriarken, försöker fysiskt trycka in kött i dotterns mun på en familjemiddag. Detta blir den omskakande upptakten till våld och psykisk sjukdom.

Bokens tre delar speglar den gradvisa förvandling som Yeong-hye genomgår, där var och en skulle fungera som en egen novell. Alla har en egen prägel och tillför nya och oväntade dimensioner. Det vanliga problemet med flera berättarpersoner, att man ändå hör samma “röst”, nämligen författarens, existerar inte i den här boken.

Jag har personligen ingen kunskap om eller erfarenhet av psykisk sjukdom, men känslan i den här boken är att det är trovärdigt skildrat, vilket gör boken på samma gång otäck och intressant. Vissa scener är så ingående beskrivna att de aldrig kommer att försvinna ur mitt medvetande. Det sexuella våldet och utnyttjandet av andra människor gör boken bitvis plågsam att läsa; samtidigt som språket gör det till en fröjd.

Varför ska man då läsa en så hemsk bok? Jo, förutom att det är en av de mest välskrivna och fascinerande böcker jag läst på senare år, ger den också en inblick i det patriarkala och traditionstyngda sydkoreanska samhället.

Bokrecension: Lazarus av Kepler – en besvikelse

by

https://www.bokus.com/bok/9789100142698/lazarus/

Lazarus
Författare Lars Kepler
Serie Joona Linna (del 7)
Antal sidor 600
Utgivningsdatum 2018-10-19
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100142698

Lars Kepler är tillbaka med den sjunde deckaren om Joona Linna. Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. De har verkligen lyckats slå internationellt med sina deckare. Kaninjägaren var 2016 års mest sålda bok i Sverige och Lars Kepler är ugiven i 40 länder och har sålt 13 miljoner böcker över hela världen.

Jag läste de första böckerna av Kepler och då tyckte jag de var spännande och bra skrivna. Jag vet inte om det är jag som förändrats eller deras sätt att skriva, denna sjunde bok fick jag tvinga mig att läsa. Det kändes som en tråkig skoluppgift, något jag var tvungen att läsa klart.

Jag får väl svenska deckarfantaster på mig nu. Kepler tillhör de mest hyllade. Men, för att vara riktigt ärlig: vad säger denna berättelse? Vad ger den mig för känslor och tankar om livet och existensen? Handlingen

Våld av så äcklig grad att jag får spykänslor, men i vilket syfte? Underhållningsvåld? Behöver vi frossa i mer våld för att … Ja varför? Mänsklighetens historia har mycket våld i sig. Finns det någon djurart som dödar sina egna i lika stor utsträckning? Att skildra våld kan absolut vara berättigad. Absolut. Litteratur och alla kultur berättar något för oss om hur det är att leva. Kultur öppnar våra ögon och låter oss besöka platser och världar vi kanske aldrig själva kommer till men ändå säger de oss något om hur det är att leva, att finnas till. Också väldigt äckligt våld kan säga något. Men det finns också filmer och böcker och annan kultur som inte berör mig alls, där våldet mest är till för underhållning. Så upplever jag det extrema våldet som skildras i Lazarus.

Handlingen går att läsa utan att ha läst samtliga tidigare böcker i serien om Linna men det underlättar helt klart att ha läst serien. Jag tycker det oftast är ett minus om en bok kräver att läsaren läst allt tidigare i en serie, fast det är vanligt att det är så.

Jag värjer mig för språket också. De båda författarna har ett överflöd av detaljer där de skildrar miljö. De skildrar med både känsla, lukt, synintryck och ljud. Det är skickligt. Men det är ofta vara utsmyckning. När riktiga mästare skriver har varje detalj i miljön, varje beskrivning av ett ljud, en känsla, en bild, något som tillför berättelsen något till dess helhet, ingen detalj finns där bara för sin egen skull. Så är det inte hos Kepler i Lazarus. Det är många detaljer som bara flödar över till ingen nytta för helheten. Detaljerna ger ingen mångfacetterad fördjupning av berättelsen. I handlingen skildras en gravskändare som samlar likdelar och i handlingen får vi också höra om en seriemördare som hållit människor fångna levande i åratal i kistor under jorden. Det är liksom för mycket och jag undrar vad säger det om livet och människor omkring oss? Jag kan inte hitta något som det säger mig om hur människor kan bete sig. Det är liksom för mycket och till ingen inspiration för mig i livet.

Nu vet jag inte om det är jag som förändrat mig efter att ha läst många deckare och sett ännu fler på tv-serier, att jag helt enkelt kräver något utöver det förväntade i själva sättet att berätta, i karaktärsskildringarna för att jag ska fastna för en deckare. Jag vill att deckaren ska berätta något viktigt, antingen skildra samhället eller säga något om de existentiella frågorna. Tiden är för dyrbar för att spilla bort på underhållning utan något syfte. Lazarus av Kepler är tyvärr en besvikelse för mig.

Bokrecension: Eld & Blod – Historien om huset Targaryen av George R. R. Martin – ingen stor litteratur utan mer en skoluppgift vi måste ta oss igenom

by

Eld & Blod -Historien om huset Targaryen
Författare: George R. R. Martin
Utgiven: 2018-11
Översättare: Ylva Spångberg
Illustratör: Doug Wheatley
Formgivare: Anders Timrén
ISBN: 9789188745828
Förlag: Bookmark Förlag
Serie: Eld & Blod (del 1)
Antal sidor: 395

Detta är första delen i en serie om vad som hände före de händelser som vi kan följa i den kultförklarade tv-serien Game of Thrones. Tv-serien Game of Thrones har fångar engagerade tittare världen över och under 2019 ska den sista säsongen sändas i streaming-tjänsten HBO. Förväntningarna är stora, förstås. Vem ska avgå med segern? Vem ska bli den slutliga härskaren och vem ska sitta på tronen? En av de starkaste karaktärerna som slåss om tronen är Drakarnas moder, av släkten Targaryen. Daenerys ”Dany” Targaryen, som spelas av Emilia Clarke, har i näst-sista säsongen startat en kärlekshistoria med en annan av aspiranterna till tronen, Jon Snow.

Tv-serien Game of Thrones har gett skaparna stor vinst så det är inte förvånande att serien får varianter berättelser, serier och filmer, som bygger på seriens karaktärer. När författaren till Game of Thrones nu gett ut första boken i en tänkt serie om förhistorien för Game of Thrones, med fokus på släkten Targaryen ökar mina misstankar om vem som kommer att avgå med segern i kampen om Järntronen.

I denna nya bokserie (som väl lär bli en tv-serien också) börjar handlingen 300 år före Game of Thrones då Aegon I i Västeros. Med sina systrar vid sin sida besegrade han de sju konungarikena och inledde drakarnas styre. Bokserien är berättelsen om denna släkt och dess strider och politiska maktspel då huset Targaryen försvarade sin tron och styrde världen med järnhand.

Game of Thrones baseras på romanserien Sagan om is och eld av författaren George R.R. Martin. TV-serien är skapad av David Benioff och D.B. Weiss. Martin har sagt att Sagan om ringen och Rosornas krig varit hans inspiration. Jag har inte läst de romaner som Game of Thrones bygger på. När jag nu läst den första boken i förhistorien om huset Targaryen blir jag inte direkt sugen på att läsa Sagan om is och eld. Någon stor författare är George R.R. Martin inte. Trots att jag är ett stort och engagerat fan av tv-serien Game of Thrones fick jag tvinga mig själv att fortsätta läsa Eld & Blod. George R.R. Martin dramatiserar inget, han skriver som den sämsta historiebok om de olika slagen och konflikterna. Jag drar slutsatsen att det som gjort tv-serien Game of Thrones så engagerande är att skaparna av serien haft bra manusförfattare som kunna se dramat i de trista uppräknandet av strider i böckerna.

Tv-serien Game of Thrones har spelats in i Malta, Nordirland, Island, Kroatien och Marocko. Första säsongen beräknas vara den dyraste tv-serien som hittills spelats in, och de tio avsnitten ska ha kostat mer än motsvarande 312 miljoner kronor. Game of Thrones ses även som en av världens populäraste serier genom alla tider. Serien slog 2016 rekordet för mest vunna Emmys (38 stycken) och rankas även topp 5 på IMDbs lista över topprankade serier.

Att Eld & Blod – Historien om huset Targaryen kommer att ha sina läsare är väl uppenbart. Intresset för Game of Thrones är stort, men någon stor litteratur är det inte, det är mer som en läxa eller skoluppgift man helt enkelt måste ta sig igenom.

Bokrecension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg – mörk, mörk, mörk

by

Kärlekens Antarktis
Författare: Sara Stridsberg
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100177140
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.

Kärlekens Antarktis är en av de mest berörande romanerna som getts under i Sverige under 2018. Många hade väntat sig att Sara Stridsberg skulle bli Augustpris-nominerad för den. Det var dock ett konstigt år när det gäller nomineringar till Augustpriset. Det var flera av de stora författarna som gett ut fantastiska romaner under året och som förbigicks av Augustpris-juryn.

Foto: Irmelie Krekin
Kärlekens Antarktis är en slags spegelvänd deckarhistoria. Deckare är fel ord, jag vet. Roman om ett brott är väl mer träffande. Vi får höra berättelsen om en ung kvinna som styckmördas. Hon är mördad, styckad, redan i första raden i romanen.

Det är en hemsk berättelse. Den går inte att värja sig emot. Och jag måste tvinga mig att läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet. Tvärtom. Sara Stridsberg behärskar ett mästerligt språk. Det är bilderna, berättelserna, exaktheten, detaljerna kring detta hemska öde. Det är en grym berättelse, mörkt, utan hopp och så kärlekslöst och så ensamt och så helt förfärligt.

Jag blir ledsen, sorgsen, ångestfylld av denna övergivna unga kvinna. Hon hade två barn. Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan.

Vi får följa allt genom den dödas ögon, den döda som far genom luften och ser allt. Hon irrar genom både de dödas värld och de levandes värld.

På förlagets hemsida står det om romanen:
Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.

Romanen är mästerligt skriven. Utan tvekan. Och det finns väl absolut skäl att höra en berättelse från den skändande, styck-mördade, utsatta, övergivna unga kvinnas synvinkel. Jag blir bara alltför berörd och vet inte riktigt varför jag läser den. Jag märken bland andra recensioner att många är djupt imponerade.

Expressens recension: I Sara Stridsbergs nya roman förs talan av en styckmördad och skändad kvinna.
Annina Rabe läser en störande vacker bok.

Ingrid Elam, svt:
Livet är som det är, barn tar det för givet även när föräldrar saknar begåvning för föräldraskap, även om de försvinner eller försummar. Återstår att se och höra, använda sina sinnen och navigera i tillvarons mörka vatten. Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman, här finns ingen romantisering av utanförskapet som någon gång har skymtat i hennes tidigare romaner. Här är allt intensiv närvaro och nerv, ända in i döden.

Bokrecension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff – jag tröttnade efter halva romanen

by

Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789177950981
Förlag: Bokförlaget Polaris

En hyllad debutbok av Karin Smirnoff som gett en Augustpris-nominering i kategorin skönlitteratur i år, 2018. En roman som av förlaget beskrivs som ett nutidsdrama i glesbygdsmiljö. Romanen utspelar sig i Smalånger, en by i Västerbottens kustland, mellan Skellefteå och Umeå.

Romanen har ett innovativt språk som suger in mig direkt. Den börjar med: Jag bor till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.

Författarjaget hamnar mitt i en snöstorm och möter en främling i stormen som bjuder hem henne till sitt hus. Nej det är ingen thriller. Det kunde varit det, med den inledningen. Istället får vi följa denna Jana som besöker sin tvillingbror, stannar där och tar jobb i hemtjänsten. Hennes bror har missbruksproblem och en riktig mörk historia kring en misstänkt dödsfall och andra vidrigheter rullas upp, i ganska snabb fart.

Ett par kapitel är boken jätteintressant, jag kan knappt lägga undan boken. En bit in i boken blir jag dock svår-motiverad till att fortsätta läsa. Jag känner att jag läst denna berättelse förr. Fäder som är våldsamma, grisiga, vidriga och dessutom begår sexuella övergrepp på sina barn och mödrar som ser men vägrar se, som inte ingriper, inte hindrar det hemska. Att nästan alla i den lilla byn är inblandade i allt och har sex med varandra ganska helvilt huller om buller. Är detta svensk glesbygd?

Språket är, som jag nämn, innovativt. Karin Smirnoff skriver som jag tänker mig att många på den beskrivna bygden talar. Meningarna är korta, de är enkla och mycket nära talspråket. Det är förstås ett medveten stilistiskt grepp av Smirnoff. I romanen finns inga kommatecken och stor bokstav förekommer bara i början av en ny mening. Alla egennamn skrivs ihop med liten bokstav, som ”janakippo”. De dialektala uttrycken används utan förklaring.

Det är fascinerande i början men sedan blir det mest som manér. Jag tänker på ett råd jag hört en gång om svordomar på en teaterscen. Om en karaktär svär mycket: låt karaktären svära friskt någon minut eller två: alla som ser föreställningen kommer att uppleva det som att den karaktären svär hela tiden. Det räcker att sätta svordomarna några gånger så sitter det som om de förekom hela tiden. På samma sätt tänker jag att det går att skildra glesbygdens språk med korrekt svenska. Det går att ge oss den känslan och det intrycket utan att skriva så i hela romanen.

För mig del blev jag rätt trött på romanen efter att ha läst halva. Men många litteraturkritiker håller inte med mig. Therese Eriksson i Svenska Dagbladet tycker tvärtemot mig kring detta och skriver i en recension:
Får man framställa folk på glesbygden hursomhelst? Jag misstänker att frågan skulle kunna väckas av Karin Smirnoffs roman (såvitt det fanns folk som brydde sig om hur glesbygdens människor framställdes). Personligen älskar jag att Smirnoff utan förbehåll tar ut svängarna rejält, när hon låter Jana vandra från hemtjänsten till jaktlaget, från sin traumatiska barndom in i armarna på den våldsamma John. Författaren rör sig bland människor som sällan skildras som något annat än som avskräckande exempel, och det utan att vara ett dugg spekulativ.

Sydsvenska Dagbladets recensent skrev:
Smirnoff sällar sig medstörsta naturlighet till en Sara Lidman, Torgny Lindgren och NikanorTeratologen, men med en heltigenom egen ton och djupsvart humor.

Här berättar Karin Smirnoff och hur boken kom till: