Musikfestival

Stockholm Music and Arts: Ane Brun

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Ane Brun på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Betyg 4

Bara så att ni vet, detta var en förstagångsupplevelse. Vad jag trodde skulle bli arty pop med viskaraktär av en välsjungande norska, blev mestadels något helt annat. Har hänt när jag uppsnappat oidentifierad feel good – musik på krog, att jag fått reda på att det då varit Ane Brun. Hennes förra skiva When i´m free har som uppges i festivalens program, bara avlägsna likheter med första alstret Spending time with Morgans.

Läser jag grundligt nämnda presentation, görs jag faktiskt medveten om att stråkar numera gifter sig med jazzbas och triphop. Därtill blir jag upplyst om att den intressanta musikkonstruktören turnerat med Peter Gabriel. Därför borde jag egentligen inte ha blivit överraskad av Brun, som koreograferar sitt framträdande på ett högst personligt sätt. På sig har hon förresten gummiskor och en orange dress, medan övriga sju på scen är klädda i svart.

Eftersom jag inte är bekant med hennes låtar ska jag försöka mig på en karaktäristik. Hon skriver i ett tonspråk som pendlar mellan svävande symfoniskt och suggestiva klangrika spänningar. Många låtar är snirkligt uppbyggda och dramatiska till sin natur. Mina referenser hamnade emellanåt hos Björk, på slutet adderat med hypnotiskt dansbeat. Några gånger bryter hon mönstret. Inträffar när Ane gör vad som liknar visa på akustisk gitarr på sitt hemspråk, tillsammans med Josefin Runsten på vad som rimligen bör vara elförstärkt violin. Ett annat stycke bröt av genom att bli en pampig akt i baktakt, vars refräng löd ”for this moment i´m free”. Originellt nog varvade enda kvinnliga medmusikern stråkinstrumentet med vad jag tror var steel-pans.

Med risk för felstavning eller oklar artikulation från Brun, hade hon valt ut följande kompetenta besättning: dubbla trumslagare i form av Ola Hultgren och Micke Hellström, Ellie-Karin Larsson som backup vokalissa, nämnda Runsten samt tre prominenta medlemmar från prisade Tonbruket. Jag noterade att herrar Hederos, Lindström och Berglund överlag var mer tuktade här än när de spelar under eget namn. Å andra sidan öste de på för fullt med fräcka solon i konsertens slutfas.

Ane Bruns enda utförliga introduktion handlade om en text som sades vara skriven i valtider. Vi har glömt att några fixat det för oss, några som offrade sig. Vi har feminister att tacka för deras rösträttskamp. För kännedom kan meddelas att vi publik drabbades av elakt regnoväder, vilket inte påverkade min sinnesstämning där jag stod under ett lövträd.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Bildgalleri – Tomas Andersson Wij och Patrick Wolf

30 juli, 2016 by Redaktionen

Bildgalleri från Stockholm Music and Arts, två tidiga spelningar
Tomas Andersson Wij på Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Patrick Wolf på Trädgårdsscenen, lördag 30 juli 2016

Festivalens andra dag började mer i popmusikens tecken än första dagen rappande inledning. Popartisten Patrick Wolf var först ut på den mindre scenen, Trädgårdsscenen och efter det österbottniska popbandet Vasas flora och fauna var det Tomas Andersson Wij som äntrade stora scenen.

Lite uppgifter om Patrick Wolf och Tomas Andersson Wij från festivalhemsidan:
Patrick Wolf är en popstjärna som popstjärnor ska vara – excentrisk, innovativ, hypermusikalisk, dramatisk, radikal och kreativ. Att han ser ut som en ung Lord Byron och uppträder i allt från burka till glitter och vingar gör ju inte saken sämre. Tidigt i sin karriär spelade han fiol med Arcade Fire, CocoRosie och The Hidden Cameras och det är band han har en uppenbar släktskap med. Stora känslor, stora gester och ett slags färgglatt mörker. Men framförallt gör Patrick Wolf musik som känns nödvändig, om känslor han bara måste få dela med dig. Och när nu hans musik är en så väldigt tilltalande mix av gyllene pop och electronica med stråk av folkmusik vore det ju väldigt dumt av dig att inte lyssna.

När Patrick Wolf debuterade med albumet ”Lychantropy” var han 19 år och gick fortfarande i skolan. Sedan dess har han släppt ytterligare fem album varav ”Lupercalia” med hitsingeln ”The City” kanske varit mest framgångsrikt. 2013 turnerade han som violinist med Patti Smith på hennes Banga-turné.

Utan Tomas Anderson Wij stannar Sverige. Det är sant. Vi behöver ett starkt fundament av musikalisk noggrannhet, tematisk räckvidd och existentiellt djup för att orka med all flyktig popmusik som bombarderar oss dygnet runt. Och då står Tomas Anderson Wij där, allvarlig och med en gitarr i handen, som en trygg garanti för att det fortfarande görs musik både av och för vuxna människor. Under det senaste året har han fått mycket uppmärksamhet för sin konsert- och tv-serie ”Tomas Anderson Wij spelar med” där han uppträder med olika gäster. En andra säsong kommer snart på SVT.

Förutom elva album i eget namn har Tomas Anderson Wij arbetat tillsammans med väldigt många av våra mest älskade artister, då ofta som textförfattare men även som låtskrivare: Freddie Wadling, Totta Näslund, Bo Kaspers Orkester, Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Rikard Wolff, Mauro Scocco och många fler. Han har varit grammisnominerad fyra gånger och mottog 2013 års Evert Taube-stipendium.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Les Amazones d’Afrique – saknar slagkraftiga låtar

29 juli, 2016 by Mats Hallberg

Les Amazones d’Afrique på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, fredag 29 juli 2016
Betyg 3

Finns det något vi lite slappt kan kalla för afrikansk musik, en typ av musik helt rotad i denna stora mångskiftande kontinent, ett särskilt tonspråk? Denna supergrupp har ju Afrika i titeln, så det är kanske tillbörligt i detta fall. Jag lyssnar ofta på musik av svarta. Jag har förstås skivor av funkkungen Fela och King Sunny Adé. Live har jag gått loss till Salif Keita och den popigare More Kante för att nämna några. Annars finns en stor del av mitt musikhjärta i det afro-amerikanska.

Amasonerna här syftar, förmodar jag, på det halvdussin kvinnliga artister i färggranna klänningar (ett par sitter faktiskt i en elegant soffa mitt på scen). De sjunger och frontar, medan männen i bandet har en ganska undanskymd roll. De märks mest genom den tunga stadiga basen och ett antal gitarrsolon. Var ett sympatiskt drag med så mycket ”womanpower”, men mina ben skakade inte oss som förväntat. Min kollega och tydligen delar av publiken uppskattade konserten i mycket större utsträckning. Svårt att utröna varför. Ska göra ett försök.

Jag hade oerhörda problem med det grötiga dova höga ljudet som interfolierades av gälla kvinnoröster. Mixningen var under all kritik och det var bedrövligt med alla överslag i mikrofonerna.

Min andra huvudinvändning handlar om avsaknad av slagkraftiga låtar. På upploppet kom som tur var några starka låtar. De framfördes av ”Grandmother” Keita respektive Mariam Doumbia, om jag uppfattade presentationen rätt. Jag har dålig koll på medlemmarna i denna supergrupp.

Bandet hade fyra sångerskor som turades om uppbackade av två kvinnor som utgjorde kör.

En tredje negativ faktor landar i ett ganska opersonligt sound. Tung traditionell bas och förvånansvärt lite slagverk rördes ihop med vassa gitarr-riff. Det var i bästa fall struttigt och gungade som det skulle. Och några gånger infann sig ett förväntat, nästan maniskt pulserande beat.

Men bandet som blandade afrobeat,funk, rockröj, en gnutta blues och lite poptongångar tycktes mig anonyma och ganska tråkiga.

Det godkända betyget beror på ungefär tre enskilda höjdpunkter, varav det mest minnesvärda nog var en sång på engelska med troligen den yngsta av kvinnorna, med uppmickad akustisk gitarr i centrum.

En annan kul detalj var när Doumbia (känd från Amadou & Mariam) och körtjejerna praktiserade den teknik som brukar kallas call and response. Men som helhet var det för mig relativt tråkigt och musiken tog mig inte med som jag hoppats. Och ljudet var som sagt inte alls vad man har rätt att begära. Recensioner är en subjektiv bedömning. Jag gjorde till och med en anteckning om avslagen stämning, medan det från pressrummet som blickade ut mot det förtätade lilla publikhavet enligt min källa såg ut som extas. Så olika kan samma händelse betraktas.

Foto: BeA Nilsson

Grace Jones, Deportees och Aurora kommer till Way Out West

1 juni, 2016 by Redaktionen

GRACE JONES, DEPORTEES OCH AURORA

Grace Jones, Deportees och Aurora kommer till Göteborgsfestivalen Way Out West i augusti.

Här ett pressmeddelande från arrangören som berättar mer:
Grace Jones är Grace Jones. Det finns liksom ingen att jämföra med. Hon är den enda Grace Jones som har funnits och någonsin kommer att finnas. Ingen annan är ens i närheten. Det finns ingen nattklubb, ingen scen i världen som inte Grace Jones är drottning över och det finns ingen människa som inte Grace Jones äter som oliven i en martini. Kön, musik, kläder, gränser – märkliga regler som förslavar oss andra betyder ingenting för Grace Jones. Hon är sina egna regler, men framförallt är hon Grace Jones.

Deportees
Stora känslor, detaljrika arrangemang och politiska budskap som höjer sig långt över plakatskrik – det finns få band i Sverige, eller kanske snarare världen, som är så omsorgsfulla med sin musik som Deportees. Varje känsla har en tanke, varje ton bäddar för nästa.

Aurora
Bland frostig elektronik och sparsmakade beats tittar AURORAs kristallklara, känslofyllda röst fram som en solstråle genom en disig Stavangerhimmel. Och precis som en skandinav reagerar på vårens första solsken reagerade resten av världen när de fick höra AURORA för första gången.

Popaganda blir en vegetarisk festival med stort veganskt utbud

18 april, 2016 by Redaktionen

2016 är året då Popaganda tar ytterligare ett par steg för att bli en mer medveten och hållbar festival.

Ett pressmeddelande berättar att festivalen från i år blir vegetarisk:

Vi har precis släppt våra första artister och det ser ut att bli ett alldeles enastående år. Belle & Sebastian, Susanne Sundfør, Deportees, Amanda Bergman och Shura kommer alla att stå på våra scener i augusti.

Men förutom ett fantastiskt program på våra scener vill vi fylla vår festival med andra fantastiska saker. En av dessa är maten. I flera år har vi arbetat med att renodla och förbättra vårt matutbud med visionen att ligga i framkant när det kommer till vilken mat som serveras. För oss är maten en extremt viktig del i själva festivalupplevelsen – och vi vet att vår förbättringspotential vad gäller vår klimatpåverkan i matförsäljningen är mycket stor. Därför har vi i år tagit ett stort och viktigt beslut.

Popaganda kommer från och med nu att vara en vegetarisk festival med stort veganskt utbud.

För oss är det en självklarhet. Att 2016 utesluta köttalternativ är inget storslaget, effektsökande eller sensationellt. Det är ett helt naturligt steg i vårt arbete att inte bara följa våra egna kärnvärden, utan att också dra vårt strå till stacken för att påverka våra besökares val under sitt festivalbesök, men förhoppningsvis också i deras fortsatta val i vardagen.

– För oss i Föreningen Popaganda tycker vi helt ärligt inte att det är en så stor grej. Med tanke på vilket högkvalitativt matutbud vi som vanligt kommer att leverera – och vilka miljömässiga steg vi tar, känns det helt enkelt helt självklart. I föreningen är vi redan typ 80% vegetarianer, så på sätt och vis är detta en bättre spegling än någonsin av vår hållning till vegetariskt matutbud, säger Simon Ahlgren, projektledare för Popaganda.

Popaganda vill vara bäst i klassen på att arbeta med hållbarhet i alla led – såväl klimatmässigt som socialt och detta är årets första steg i den riktningen. Håll utkik efter fler under året.

Musikfestival

Footer

Om oss