• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Min fem-års plan – ställer intressanta frågor om skillnader och likheter mellan Kina och västvärlden

5 september, 2025 by Rosemari Södergren

Min fem-års plan
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Karin Wegsjö

Kina är ett stort land som tar för sig i världen mer och mer. Hur är det vara ung kinesisk kvinna? I Karin Wegsjös dokumentär får vi följa tre unga, ogifta kvinnor från Kina: Amber, Jungya och Tingting – under åren 2016 till 2023. De tre kvinnorna är olika, har olika arbeten och olika drömmar men alla tre känner pressen från samhället och familj att bilda familj och skaffa barn. Två av dessa tre kvinnor flyttar till Norden under inspelningen utan att känna till att den andra flyttar dit. Det ger en intressant fördjupning av dokumentären: hur lika och olika är det kinesiska samhället och det finländska och det svenska? En av dem, Amber, bor en stor del av tiden i Finland, en annan bor i Sverige, Jungya, och den tredje bor i Kina. Att ha barn är den enda garantin för att bli omhändertagen och få hjälp och bli försörjd som gammal i Kina. Därför har deras familjer förväntningar på dem att de ska gifta sig och skaffa barn.

Karin Wegsjö gör det inte lätt för sig. I början är det lite rörigt och svårt att hänga med i vem som är vem av de tre unga kvinnorna men efter ett tag blir det tydligare eftersom de lever på så olika sätt. Skickligt hanterat av regissör och övriga filmteam.

En av de unga kinesiskorna, Tingting, har redan som mycket ung varit aktivist och hon har en flickvän. Hur ska hon få sin familj att acceptera att hon inte vill gifta sig med en man? Men eftersom det viktigaste är att skaffa barn behöver det inte vara så förfärligt att ha en flickvän istället. Det kan ju båda föda barn.

Det är en styrka i dokumentären att en av dem bor i Sverige och kan jämföra sina känslor och sin erfarenhet av det svenska samhället med det kinesiska. I Kina försöker myndigheter och makthavare på många sätt förmå och uppmana unga kvinnor att skaffa barn och att leva i familj betraktas som viktigt. Sverige ska vara med individualistiskt, enligt vad dessa kvinnor fått höra. Frågan är om det verkligen är så. När en människa hamnar i en kris-situation: hur mycket hjälper egentligen samhället? Det finns mycket ensamhet i Sverige idag. Jag är inte så säker på att den svenska vägen gör människor lyckligare. Jag tycker dokumentärens allra största styrka är att den sätter igång tankar och funderingar. Allt det som sägs under ytan, mellan raderna, gör dokumentären så bra.

Flera gånger uttrycks det i filmen att i Kina har den fattige ingen makt, inget inflytande över sitt liv. Har den fattige någon makt över sin situation i Sverige egentligen? Vem styr i Sverige? Att de med mycket finanser bakom sig, som banker, har mycket stort inflytande i Sverige, det är uppenbart.

Filmens tre huvudkaraktärer är alla födda under 1980-talet, den tid då Kinas makthavare genomförde enbarnspolitiken. En familj fick sällan ha mer än ett barn. Det gjorde att många flickor fick chansen till bra utbildning och fick resa utomlands. Deras familj satsade på dem eftersom de inte hade någon bror. Så för många unga kvinnor öppnades nya möjligheter, men samtidigt har kraven och förväntningar ökat att gifta sig och skaffa barn.

Filmens regissör Karin Wegsjö berättar i ett pressmeddelande:
Jag tror att var och en av oss bär på frågor och teman som återkommer i det mesta vi gör. Frågor som rör det mest existentiella. Mina frågor och mitt tema handlar om frihet, direkt eller indirekt. En personlig men också politisk drivkraft. För ca 15 år sen ledde detta tema mig till Kina och till starten på den långa resan med filmen Min femårsplan.
I början var jag själv mer fokuserad på Kinas politiska begränsningar men upptäckte de var ofta föränderliga, töjbara och oberäknelig. Genom möten och samtal visade det sig att en annan slags ofrihet fanns inom familjen som ofta styrdes av traditionella och hierarkiska strukturer- och av ekonomisk nödvändighet.

Genom att få se livet, världen och samhället, genom dessa tre unga kinesiska kvinnors ögon, ser vi hur världen förändras och vi ser fördelar och nackdelar med både det västerländska samhället och det kinesiska. I Kina finns inte samma gängkriminalitet som utvecklas i raketfart i Sverige, till exempel. Vad är vår individuella frihet värd om vi inte är trygga?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Karin Wegsjö, Kina

Filmrecension: Film om Siw – en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals

2 september, 2025 by Britta Lundh Svensson

Filmen om Siw
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2025
Regi Stina Gardell

Regissören Stina Gardell tycks ha fått idén att göra en film om Siw Malmkvist när hon fick tillgång till artistens lådor med Super 8-filmer. Det är därför filmen börjar med gamla filmklipp på olika insekter (!).

Sen får Siw Malmkvist svara på om hon är rädd för att dö.
Men det är inte den privata Siw, eller hennes hemmainspelningar som är det intressanta med henne, upptäcker man när filmen segat sig fram ett tag.

Plötsligt får bilder och filmklipp på henne som sångerska och skådespelare filmduken att glöda. Surprise: Det är artisten som är grejen!

Stina Gardell, född 30 år efter den hon ska skildra, verkar inte riktigt ha koll. I en intervju säger hon att hon hade ”förutfattade meningar” om Siw Malmkvist och andra sångerskor i hennes generation, som ”borgarnas fruar” och ”de fina kvinnorna”.
Märkligt. Det är väl allmän kunskap att både Lill-Babs och Siw Malmkvist kom från enkla förhållanden. När barndomen i Borstahusen i Landskrona ska skildras får miljöerna inte riktigt liv. Inga syskon eller jämnåriga från den tiden kommer till tals.
Siw Malmkvists egen ganska glättiga syn på sin uppväxt får råda.
Det är en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals. Det saknas också obekväma frågor.
Till exempel metoo-relaterade. Hur var det att vara ung kvinnlig artist i den manligt styrda nöjesvärlden på 50- och 60-talen?
Det är Siw Malmkvist som väljer vad hon ska berätta. Och visst har filmen sina poänger som en skildring av en både fysiskt och mentalt spänstig 88-åring. Men det är inte jätteintressant att följa hur hon flyttar från en lägenhet till en annan.
De privata filmerna som används ymnigt lägger sällan till något av intresse, utan gör att två timmar känns för långt.

Det är när vi får se och höra Siw Malmkvist sjunga i historiska filmklipp som det griper tag. Så snygg hon var, så bra hon sjöng, vilken livslust hon utstrålade!

En höjdpunkt är ett nummer som jag antar är från musikalen ”Nine”, där Ernst-Hugo Järegård hjälpte henne till ”det bästa jag gjort”.

Men analysen av hennes karriär saknas.
Vem var hon i den svenska musikhistorien? Hur bra sjöng hon egentligen?
Helt fantastiskt, tyckte de i Tyskland, och då dyker faktiskt en utomstående röst upp, en man som säger att en så glad och feminin gestalt hade man inte sett i Tyskland, fortfarande tyngt av efterkrigstiden, och så kommer ett magiskt klipp där Siw Malmkvist sjunger på tyska, helt självlysande på scen.

Tack och lov kommer Ann-Louise Hanson in i bilden, lyssnar på Siws tolkning av Quincy Jones ”The midnight sun will never set”, gråter och säger ”så jävla bra du sjöng”.
Det är när Siw Malmkvists unika gärning speglas av andra som filmen får liv och berättar om en banbrytande artist som den blygsamma huvudpersonen själv inte riktigt tycks kunna greppa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Siw Malmkvist, Stina Gardell

Filmrecension: Nunnan – 25 år i kloster – intressant med kunde gått mer på djupet kring de existentiella frågorna

28 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Nunnan – 25 år i kloster
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Maud Nycander

Om du förväntar dig en djupdykning i frågan om varför en ung kvinna kan välja att gå i kloster får du inte något svar i denna filmen. Det är inte filmens styrka. Den frågan skulle förresten lika gärna kunna vändas på. Vad gör att människor inte söker något annat är det kapitalistiska livet där vi ständigt måste försörja oss själva och sällan har tid att söka i vårt inre för att hitta vad vi innerst inne tänker och känner.

Maria är en svensk kvinna. När hon var 19 år gick hon i kloster, hon blev nunna inom Karmelitorden, som är en av klosterordnar där dess medlemmar lever som mest åtskilda från livet och samhället utanför klostret. Filmskaparen Maud Nycander gjorde en film om Maria när hon var ny som nunna. Dokumentären släpptes 2007 och gav en inblick i karmeliternas liv. Maud Nycander har efter 25 år nu fått filma Maria (var namn som nunna är Syster Maria av Bebådelsen).

När dokumentären Nunnan släpptes 2007 fick världen en unik inblick i karmeliternas liv. Många har undrat vad som hänt sedan dess. Hur ser hon på sitt livsval i dag, efter 25 år i kloster? Hur har det gått för föräldrarna och syskonen som hon valde att lämna?

Karmelitorden är bara ett inriktning av många former av klosterliv inom Katolska kyrkan. Det finns många andra ordnar som lever på andra sätt, många mer öppna och utåtriktade. Det finns klosterliv också inom Svenska Kyrkan, vilket inte är lika känt. Och så finns det ju klosterliv och munkar och nunnor inom andra religioner, till exempel inom buddhism. Det som slår mig är att när Maria beskriver hur hon upplever sina stilla stunder med Gud är det något som jag känner igen från vad mina vänner buddhistmunkar säger om sin meditation. Det finns en del inslag i denna nya dokumentär som jag känner förmedlar litet som munk eller nunna men i stort sett tycker jag att dokumentären mer handlar om hur det kan vara att försöka leva som starkt troende katolik i Sverige idag. Det speciella med Maria är att hon har åtta syskon och kommer från en svensk bondefamilj som är katoliker och som till och med tycks ha ett eget kapell på sin gård. Alla hennes syskon är katoliker, en del mer troende än andra.

I klostret i Glumslöv där Maria bor lever nunnorna sitt liv hela innanför klostrets murar. Det lämnar det aldrig. Inte ens när det dör, för klostret har en egen kyrkogård. En gång i månaden får Maria besök av sin familj och då alltid med ett galler mellan henne och gästerna. Det är kul att se hennes skratta och vara engagerad i hur familjen har det och hur de kan bjuda på mat genom att öppna en lucka och föra över en rullbord med mat.

Maria strålar av tillfredsställelse. Det är svårt att tänka att det skulle vara skådespel från hennes sida. Hon verkar helt klart vara nöjd med sitt livsval. Jag tycker filmen är intressant men jag hade gärna hört mer på djupet kring de existentiella frågorna. Delvis rör sig filmen mer på ytan och de så kallade svar vi får från hennes anhöriga om hennes livsval känns väldigt tillrättalagda, som att rätt tro alltid innebär offer. Iså fall: varför och vad är offret? Om Maria är lycklig med det hon valt är väl det inte ett offer? Jag saknar mer djup i frågorna och skildringarna för att ge filmen högre betyg. Men en liten inblick i ett annat slags val av liv än de flesta gör i Sverige idag får vi. Och det får väl vara bra så, men jag skulle gärna vilja ha mer funderingar kring om livet utanför klostren alltid är bäst. Livet som nunna i en katolsk karmelitorden är bara ett sätt av många att ta sig an de existentiella frågorna på allvar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Karmelitorden, Nunnan, Religion, TriArt

Filmrecension: Caught Stealing – smart action med oväntade vändningar och spretiga delar som blev en elegant helhet

27 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Caught Stealing
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Darren Aronofsky

Vad händer om en vanlig människa som inte är det minsta kriminell plötsligt handlar mitt i en konflikt mellan kriminella grupper som inte har några gränser och kan både skada och döda utan att blinka? Det är lite huvudtemat kring berättelsen om den unge Hank Thompson (spelas av Austin Butler). Han bor i ett slitet kvarter i ett fattigare område i 1990-talets New York, specifikt i den kriminella undre världen och inkluderar platser som Lower East Side och Brighton Beach.

Hank jobbar som bartender på en bar och har en fantastisk flick vän (spelas av duktiga och charmiga Zoë Kravitz). Fast Hank bär på en inre ångest, trots allt. Han var en lovande basebollstjärna i high school och hade anbud från de finaste topplagen när en olycka gjorde att han mentalt inte kunde fortsätta med sin sport. Men nu råkar han ut för ett ruggigt farligt spel. Hans granne punkaren Russ (spelas av Matt Smith) måste hastigt dra iväg till London för att hans pappa blivit svårt sjuk. Russ lämnar över sin katt Bud till Hank. Hank är måttligt intresserad av att sköta om en katt. ”Jag är mer hundmänniska”, påpekar han.

Fast katten är inte den största utmaningen som Russ lämnar då han drar till London. Ett stenhårt ryskt gangstergäng, totalt utan hämningar, dyker upp och försöker ta sig in i Russ lägenhet. När Hank ber dem sluta blir han slagen och sparkad och vaknar upp två dagar senare på sjukhus. Dessa gangstrar tror att Hank vet något viktigt och de fortsätter att trakassera honom. Ovanpå de dyker det upp kriminella chassidiska judar och poliser och en del korrumperade representanter för myndigheter. Det är en enda röra och massor av hot och våld och Hank som inte är vare sig kriminell eller våldsam har svårt att försvara sig. Det är spännande och med oväntade vändningar och överraskningar i berättelsen. Det spretiga blev en elegant helhet.

Caught Stealing är en engagerande berättelse om en vanlig, snäll ung man som plötsligt måste försvara sig mot våldsamma kriminella. Fast kanske lite får våldsam emellanåt för min smak. Med överraskande vändningar och genomtänkt, proffsigt berättat, väl sammanhållet som en helhet. Spretiga delar visade sig bli en smart helhet. Manus till Caught Stealing är skrivet av Charlie Huston och är baserat på hans egen succéroman.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Action, Caught Stealing, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Torsdagsmordklubben – wow vilka fantastiska roll-prestationer

26 augusti, 2025 by Johan Svensson

Torsdagsmordklubben
Betyg 4
Premiär på Netflix 28 augusti 2025
Regi Chris Columbus
I rollerna Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley, Celia Imrie, Naomi Ackie, Daniel Mays, Henry Lloyd-Hughes, Tom Ellis, Jonathan Pryce, Paul Freeman, David Tennant

Äntligen kommer denna efterlängtade kriminalroman som film. Även om det är en historia om brott är det en film och handling som gör glad. Det är positivt att få se att människor som blivit pensionärer mycket väl kan hitta nya vänner, kan engagera sig i saker och vara intressanta personer. Viktigt budskap i Sverige, ett av världens mest åldersdiskriminerande länder.

Egentligen, utan att gnälla på streamingtjänster som Netflix, tycker jag att den borde gå upp på vanlig biograf. Jag vet att i England visas den också på några biografer. Det finns en målgrupp som föredrar att se en del filmer på stor duk på en biograf.

Jag tillhör den grupp som läst boken och alla efterföljande böcker i denna serie och har självklart gjort mig en egen bild av hur karaktärerna ser ut. Filmen ställer en del av dessa mina bilder på ända. Men det gör inte ett dugg.

Berättelsen handlar om en grupp nyfikna pensionärer som bor på ett förhållandevis finns pensionärsboende. Fyra av dessa pensionär, två damer och två herrar, har som hobby att undersöka gamla ouppklarade brott. Mitt i deras senaste kalla fall blir de indragna i en verklig mordgåta.

Jag ger stående ovationer åt de fyra i kärngruppen: Helen Mirren som Elizabeth, Pierce Brosnan som irländaren Ron, Ben Kingsley som den tidigare psykologen Ibrahim och Celia Imrie som den duktiga bakerskan Joyce som förser både gruppen och poliser och misstänkta med fantastiska bakverk. I utkanten finns också underbare Jonathan Pryce som Elizabeths make Stephen. Jonathan Pryce gör väl aldrig något dålig roll-prestation,

David Tennant är perfekt som den onde, girige och hjärtlöse Ian Ventham. Jag har alltid svårt för när David Tennant ska spela en sympatisk person. Nu är han helt rätt som denna osympatiske girigbuken.

I grunden är bokserien om Torsdagsmordklubben en fantastisk och varm serie som regissören och övriga i filmteamet förvaltat mycket väl och gett nytt liv i. Nu ser jag fram emot att fler av böckerna filmatiseras med detta under gäng skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Netflix, Pierce Brosnan, Torsdagsmordklubben

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 196
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Delikat avskalade tolkningar genererar stunder av magi – Second Time Around med Ulla Fluur

Ulla Fluur Second Time … Läs mer om Delikat avskalade tolkningar genererar stunder av magi – Second Time Around med Ulla Fluur

Tv-serien The Shards får originalmusik av Troye Sivan, Leland och Hayes Warner

Den Grammy-nominerade popartisten Troye … Läs mer om Tv-serien The Shards får originalmusik av Troye Sivan, Leland och Hayes Warner

The Odyssey slår rekord

The Odyssey gör årets största premiärdag … Läs mer om The Odyssey slår rekord

Kollektivet Stolt intar Prideveckan den 31 juli – etablerar en plattform för nyskriven queer scenkonst

Alexander Jönsson och Erik Forsström, … Läs mer om Kollektivet Stolt intar Prideveckan den 31 juli – etablerar en plattform för nyskriven queer scenkonst

Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

Tomas Janzon Jazz … Läs mer om Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

Odysséen Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

Vaiana: Live Action Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Marilyn Crispell/ Anders … Läs mer om Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Konsertpianisten Staffan Scheja och gitarristen Jacob Kellermann spelar på Scensommar på Artipelag

På lördag den 18 juli 2026 under … Läs mer om Konsertpianisten Staffan Scheja och gitarristen Jacob Kellermann spelar på Scensommar på Artipelag

Grattis Donnez: Årets dansband 2026

Donnez från Perstorp har utsetts till … Läs mer om Grattis Donnez: Årets dansband 2026

Datingappar får underkänt

Enligt Internetstiftelsens senaste … Läs mer om Datingappar får underkänt

Japansk shinobue möter svenskt piano i Grünewaldsalen

Den 23 september 2026 presenteras Prayer … Läs mer om Japansk shinobue möter svenskt piano i Grünewaldsalen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in