• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Dvd-recension: Joe med Nicolas Cage – en stark amerikansk independentfilm

29 januari, 2015 by Rosemari Södergren

Joe_poster

Joe
Betyg 4
Med Nicolas Cage
Regi David Gordon Green

Filmen ”Joe” har ganska högt betyg i IMDB, den internationella filmdatabasen. Nästan 28.000 personer har betygsatt den och den har fått 7,0 av 10 möjliga. Det är en vemodig film med Nicolas Cage i en av huvudrollerna där han spelar Joe, en tidigare kriminell som försöker leva laglydigt ute på den amerikanska vischan i Texas. Han försörjer sig som en slags småföretagare som lejer dagsarbetare till att förgifta träd för att träden ska självdö så skogsägarna ska kunna plantera nya mer ekonomiskt vinstgivande träd.

Miljön är fattig och deprimerande, ett område med många fattiga, både vita och svarta. Där är smutsigt och fult och ganska hopplöst med arga farliga hundar.

En dag kommer en ung tonårspojke dit, Gary (spelad av Tye Sheridan). Pojken kommer från trasslig bakgrund, hans pappa är en alkoholiserad våldsam galning, hans mamma är nedtryckt och svag och Dorothy, systern, har slutat att prata. Gary söker jobb hos Joe och visar sig vara duktig, stark och målmedveten och en bra arbetare.

Joe är en kluven person. Han vill leva laglydigt och han är en bra och godhjärtad arbetsledare men samtidigt hatar han överheten och han tar lätt till våld när han möter orättvisor. Mötet med den unge pojken Gary sätter igång en massa känslor i Joes inre. Gary speglar de goda sidorna i Joe medan Garys vidriga far, Wade, speglar alla dåliga sidor.

Wade spelas av Gary Poulter som i långa perioder varit hemlös. Han fick också oerhört bra kritik för sin tolkning av sin roll. Han dog tyvärr några månader efter att filmen haft amerikanska premiär.

joe-moviesFilmen bygger på en roman av Larry Brown, som var en brandman i Mississippi under 1940-talet men blev författare. Regissören David Gordon Greens sätt att filmatisera romanen har av amerikanska kritiker liknats vid den brittiske filmskaparen Ken Loach stil fast med en amerikansk sydstatsstil – fast Green valt att placera handlingen kring Austin i Texas.

Vissa scener är mycket starka och jag fick rysningar när jag såg dem, rysningar av sorg över mänskligheten vidrighet. Sättet Green låter musik och ljud samspela med bilderna och de ovanliga fotovinklarna är väldigt speciellt och är en anledning till filmens höga betyg.

Filmen gick upp på svenska biografer våren 2014 och om du missade den då är dvd-releasen nu ett bra tillfälle om du gillar amerikanska independentfilmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: dvd, Nicolas Cage, Recension, Scen

Mats Olsson – Straffa och låta dö: lättläst, spännande och bra beskrivning av dagens klickjournalistik

28 januari, 2015 by Rosemari Södergren

matsolsson

Straffa och låta dö
Författare Mats Olsson
Förlag Norstedts
ISBN: 9789113058009

Mats Olsson är en rutinerad journalist och erfaren skribent så när han nu tar klivet in i deckarförfattandets område är det väntat att han kan skriva, han han har flyt i berättandet. Hans deckardebut är en lättläst, spännande historia.

I centrum för handlingen är Harry Svensson som är en man i över medelåldern som mer eller minera hoppat av som journalist. Han har tagit avgångsvederlag och gör ett och annat frilansuppdrag. Framför allt är Harry Svensson en ärrad men sorglös journalist som bestämt sig för att byta bana, bli krögare i Skåne och njuta livets goda.

Harry Svensson är ganska depraverad, han gillar hårdhänt sex och sadomasochism. Han blir sexuellt upptänd av att få ge någon smisk. En kväll har han stämt träff med en kvinna som är nyfiken och vill få smisk. Träffen blir inte så lyckad och han återvänder till hotellet där han av en slump hittar en känd artist som sover djupt i ett hotellrum bredvid en mördad kvinna. Kvällstidningen han jobbat på blir överlycklig när Harry på så sätt kan avslöja mer om mordet än konkurrenten.

Några månader senare blir det hela jobbigare, då hittas den kvinna som Harry haft sin misslyckade träff med. Kvinnan hittas mördad i ett hotellrum.

Harry är kluven. Han vill gärna hjälpa polisen, men samtidigt vill han inte avslöja att han gillar sadomasochism. Det är nämligen tydligt att mördaren också är sadist, båda de mördade kvinnorna har fått stryk.

Som jag redan nämnt är boken lätt att läsa och den är spännande. Jag tror att den alldeles säkert så småningom kommer att bli filmatiserad också. De bästa delarna var dock när Mats Olsson beskriver arbetsmiljön inom medier och speciellt hur han skildrar journalistmiljön och dess förändring idag till klickjournalistik.

Det negativa med deckaren var att den av och till är lite för övertydlig, ja rent av tjatig och kunde ha kortats ned ett femtiotal sidor utan att förlora något på det.

Mats Olsson har somjournalist skrivit om musik, sport, mat och mycket annat under fem decennier i framför allt Expressen. Med Straffa och låta dö inleder han en serie kriminalromaner om journalisten Harry Svensson.

Recension i Aftonbladet och intervju med Mats Olsson i Expressen.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Deckare, Mats Olsson, Recension

Drottning Kristina i Slottskyrkan – en mycket vacker dansföreställning

25 januari, 2015 by Lotta Altner

kristina_poster

”Drottning Kristina” – en dansföreställning
Regi Hans Marklund
Konstnärliga ledare Anneli Alhanko och Eva Johnson
60 dansare från Base23
Slottskyrkan den 24 januari 2015

Att säga att ”Drottning Kristina” är en dansföreställning, är inte riktigt hela sanningen. Det är 16 mindre dansföreställningar med prologer emellan, som försöker binda ihop historien om en drottning. Utgångspunkten för dessa danser är en fantastisk miljö som bjuder ögat på allt man kan önska, det vill säga Slottskyrkans fantastiska arkitektur.

I föreställningen kastas vi mellan de klassiska kläderna från Kristinas 1600-tal, till moderna trikåer, och det var väldigt spännande och fascinerande. Jag skulle nog ha kunnat ”köpa” dessa olikheter genom berättelsen, även om det inte är helt självklara kast. Men det som bekymrade mig för mycket, var den allt för tydliga linjen av enskildhet som kändes i varje nummer. Dansnumren var helt separerade från varandra och hörde inte ihop genom sina uttryck. Kanske har de olika grupperna repeterat enbart separat och inte alls tillsammans? Hela föreställningen saknade därmed en känsla av gemensam början, mitt och slut. Tyvärr blev det inte heller bättre av prologerna mellan nummren, utan snarare tvärtom.

Min önskan hade varit att dessa fantastiska dansnummer, med olika kvalitet, trots allt hade fått lov att berätta sin egen historia om Kristina utan försök till skådespel emellan. Jag vet inte om man trodde att dansen i sig själv, ensam inte kunde vara bärare av budskapen om Sveriges första kvinnliga monark eller hur man hade tänkt. Det verkar som man gjort en av de vanligaste, men oförlåtliga misstagen, att inte separera dansbegåvning med skådespelarkonst. Precis som inte alla skådespelare med automatik kan sjunga och dansa, kan inte alla dansare agera. Jag hade hellre haft en okänd röst som genom högtalare bundit ihop föreställningen, snarare än att man haft denna s.k. prolog på scen.

Det svåraste med föreställningen var dock att manusets innehåll inte riktigt höll ihop historiskt eller teologiskt. Historiskt finns det en hel del myter och ovissheter kring Kristinas liv, leverne, konventering och abdikering. Men det finns trots allt en hel del saker vi med största sannolikhet vet. Föreställningen tog exempelvis inte alls upp det faktum att väldigt många historiker tror att Kristina var homosexuell och därmed inte vill gifta sig med någon man. Att gå i kloster och bli katolik var något många kvinnor gjorde på den tiden av skilda anledningar. Att Kristina skulle ha abdikerat enbart för att det var jobbigt att vara kvinna på tronen, ger inte riktigt hela bilden. En del menar till och med att hon abdikerade för att hon avskydde svensk vinter, ville ha ett eget liv, inte klarade av att vara påpassad och ville vara där hennes mentor filosofen Descartes (”Jag tänker alltså är jag”) var, det vill säga i Frankrike och Italien.

Man kan dock inte heller, bara rakt av, påstå i en föreställning att det är samma sak att ”överge sin tro” och att konventera till katolicism. Det är ett ganska stort teologiskt övergrepp som man kanske får vara lite försiktig med, för det är inte exakt samma sak. Det är inte heller så att en protestant tar av sig sitt kors och hänger det på ett annat kors, när hon ”byter sida” inom kristendomen (vilket visades i föreställningen). Både katoliker och protestanter bar på kors som symboler för sin kristna tro, även om vissa grundprinciperna då, som nu, skiljer dem åt. Självklart var det för ett protestantiskt Sverige då, förfärligt att hon blev en så kallad förrädare och konverterade. Drottning Kristina var tvungen att fly för att bli beskyddad av påven i Rom. Om hon helt ”övergav” sin tro senare eller inte, efter att hon hade konventerat från proteastantism till katolicism, vet vi inte. Men det känns inte troligt att påstå det eftersom Kristina ligger begraven i katolska kyrkans huvudborg, det vill säga i Sankt Peters kyrka i Vatikanen. Det känns tyvärr som att manuset inte genomgått historiska- eller teologiska analyser. Istället har man försökt skapa dramatik kring symbolik och berättelser som inte tillhör historien, protestantismen eller katolicismen. Man skapar därmed en ytligare bild av Kristinas liv än vad jag upplever att man hade behövt göra.

Det är dock en mycket vacker dansföreställning med genomtänkta kläder och ljussättning som bidrar med skuggor, linjer, musikbyten och rytmik, som är utöver det vanliga. Det är dessutom föreställningens yngsta dansare som står för de största överraskningarna, med tanke på ålder och koreografins svårigheter i numren. Dessa ungas hållning och inlevelse, är utan tvekan kvällens största behållning.

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, Drottning Kristina, Recension, Slottskyrkan

Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg – större än ett Augustpris

23 november, 2014 by Rosemari Södergren

alkemistensdotter

Alkemistens dotter
Författare Carl-Michael Edenborg
Utgiven: 2014-09
Förlag: Natur kultur
ISBN: 9789127140622

”Alkemistens dotter”  är en spännande bok om stora existentiella frågor: finns Gud eller gud och vad är skapelsen och hur kan en god gud ha satt igång en värld så fylld av ondska och fulhet? Hur kan en god makt ligga bakom en värld där människor kan döda varandra och njuta av att döda?

Huvudpersonen är den unga kvinnan Rebis Aurora Drakenstierna som blir föräldralös då hennes far dör. Handlingen utspelar sig i 1800-talets inledning. Rebis är den sista i sin släkt och hon är utvald sedan årtusenden tillbaka att utföra ett stort uppdrag. Hennes släkt och alla släktingar anser sig veta hur världen kommit till och de anser sig veta den enda vägen att ställa allt till rätta. Detta uppdrag har Rebis.

Världen har kommit till därför att en ond ängel brutit med den goda allomfattande oformliga makten. Den onda kraften, Demiurgen, har skapat världen där människor och allt levande lider så. Rebis har från barnsben fått lära sig hur ond och ful världen är, hur illusoriskt och tillfälligt det vackra i världen är. Det finns bara ett sätt att få slut på lidandet: att ta bort och förinta skapelsen. Rebis vet metoden att utföra detta med. Nästan i alla fall. Hon har blivit utbildad i alkemi av sin far. Genom alkemi ska hon skapa det material som man kan göra guld av allt och med vilken sten man kan läka allt och ge evig ungdom. Detta ämne ska hon sedan förena med ett annat ämne och då ska världen förintas. Den allra sista delen har hon inte blivit instruerad i hur hon ska utföra och hon måste bege sig ut på en resa i Europa för att hitta svaret.

Hon gör en fascinerande och skrämmande resa och hamnar bland annat i Berlin. Hon möter under sin färd den svenska landsflyktige filosofen och tänkaren Thomas Thorild. Hennes släkt har också nära anknytning till släkten Anckarström och självaste kungamördaren Jacob Johan Anckarström har viss betydelse för handlingen.

”Alkemistens dotter” är något så ovanligt som en roman som seriöst och på allvar tar upp de största existentiella frågorna och samtidigt är underhållande och spännande – och den slår inte fast givna svar: det är upp till läsaren att själv ta ställning eller att låta bli. Det går att se många metaforer och att tolka berättelsen på många nivåer och flera sätt. Det är en av dess storheter. Är det rätt av en far och en släkt att påverka ett barn så starkt redan från födseln? Kan någon människa vara utvald av gud eller av någon annat för att utföra något verk? Vad är släkten Drakenstierna och dess religion en metafor för? Är det en metafor för fundamentalistiska sekter? Det är upp till läsaren att bestämma.

Deckare brukar vara böcker som är lätta att läsa med stort flyt men det är inte lika vanligt att en välskriven icke-deckare drar in mig i handlingen på detta sätt. Det gick inte att slita sig från boken och jag blev så engagerad, jag blev så arg på Rebis pappa att jag ville hoppa in i boken och skaka om honom, skrika åt honom att han var en självisk idiot, jag ville vara med i handlingen och delta i alla diskussioner.

Romanen har blivit nominerad till Augustpriset. Tyvärr tror jag att den är alldeles för skickligt skriven för att få priset. Alkemistens dotter är en engagerande roman med enormt flyt i berättelsen. När något flyter på, naturligt och utan svårigheter, då ligger det stor skicklighet bakom. Juryer till stora litteraturpris brukar ha en dragning åt litteratur som är svår att läsa. Och då har inte ”Alkemistens dotter” någon chans att vinna. En nominering är dock stort ändå – och boken är helt underbar.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Svenska Dagbladet

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: alkemi, Augustprisnominerad, Bokblogg, Bokrecension, Carl-Michael Edenberg, Recension

Recension: Svarta Hål – En Kvantfysisk Vaudeville

24 september, 2014 by Lotta Altner

svartahal

Svarta Hål – En Kvantfysisk Vaudeville
– på Södra Teatern
Regi: Peder Bjurman och Charlotte Engelkes
Premiär 23 september 2014

Premiären på Södra Teatern kommer nog undan med vad de vill(e), i denna Vaudeville. Man köper nästan att föreställningen är en kvart försenad och vill tro att det hör till, samtidigt som burleska ”pausaktörer” springer runt och hojtar i något slags förspel, ”missing socks”. Det är inte förrän de ber om ursäkt på knackig engelska som man inser faktum, man är sen med sin premiär på riktigt.

Klot rullar över scenen i olika former, som planeter i olika baner. En känsla av rymd fyller oss. Samtidigt kommer skådespelare in i snygga gyckelliknande kläder där rollerna testar gränserna kring alla förutfattade meningar kring manligt och kvinnligt. Det ska ju kittla lite, både obehagligt och medhårs. Jag blir dock aldrig riktigt provocerad. Varje kropp tas dock till vara, snurrar inte enbart i egna banor, utan tas till någon spets för att ifrågasätta sinnen. Man får logiskt oförstående veta att en människa anser sig vara hela föreställningen, andra är universum och någon påstår sig vara ett parallellt universum. Vi som är där välkomnas och om vi inte skulle vara där, så hoppas man på att få se oss någonannanstans. Så enkelt, så komplicerat och faktiskt ganska roligt. Allt, inget, lite till eller ”no way”.

Föreställningen är inte klassiskt uppbyggd, med en början, mitt eller slut. Det göra det tufft för den ovana teaterbesökaren. Jag är dock övertygad om att det är ett medvetet val. Precis som universum i sig själv, vet man inte var berättandet börjar eller slutar. Det spelar inte heller någon roll, ”It’s all in the making” och ”the theory of everything”. Vare sig föreställningen/universum behöver det för att förstås på någon nivå. Allt kan inte förklaras med mänskliga ord. Man gör dock en djupdykning i fysikens begrepp kring ”svarta håll”, vänder och vrider på dess begrepp. Aktörerna fastnar i hål, man döljer dem, man klipper ur dem och man är dem. Hålet och bollens form genomströmmar hela föreställningen på glada och roliga sätt. Gång på gång påpekar man dessutom att det är viktigt att sätta punkt (även det är ju ett svart hål).
Men det här är verkligen inte en musikal. Sångerna för inte på något sätt handlingen framåt. Det är pausmusik. Sångerna är mestadels fyllda med effekter av skilda slag och har väldigt lite kött på benen. Däremot är sångerna fyllda med taktkänsla, trallvänlighet och spännande röster som gör att man ler åt dem. Ett och annat ord, kan bita sig kvar för stunden, men försvinner lika for. Lindy Larsson som spelar en av huvudrollerna, sjunger dock nästan som en Gud och passar således utmärkt in bland universums planeter och stjärnor. Man vill inte att han ska försvinna in i något svart hål.
I en Vaudeville hade man nog förväntat sig lite mer satir, kan jag tycka. Någon planet eller svart hål kunde väl få lite på tafsen, ur ett samhällsengagerande perspektiv. Jag hade gett mig på Pluto, som numera inte ens får kalla sig för en planet, eftersom dess runda form bara är något litet runt, svart och gasliknade (ett svart hål kanske?). Pluto kvalificerar inte till att få kalla sig för planet. Föreställningen sträcker sig möjligen till att bli lite vardags ironisk, ”jag vill förklara ingenting” och ”jag vet att jag finns fast jag inte syns” (säger mannen i sexiga kvinnokläder). Däremot har ”Svarta Hål” helt klar den burleska klatsch som man kan önska och som jag hoppades på. Fast några av skådespelarna är mera måna om sin sexiga approach än att ge de grova, hårda och fula en chans, genom de burleska uttrycken. Dom är för snygga helt enkelt!

Men det är klart, man kanske borde få göra lite som man vill i en, Vaudeville. Fast egentligen vill jag att de vill, de jag vill, i en Vaudevill.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Musikal, Recension, Scenkonst, Södra teatern, Vaudeville

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in