• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Exit Väst av Mohsin Hamid – en enastånde roman om vår tid, om kärlek, lojalitet och livet

4 december, 2017 by Rosemari Södergren

Exit Väst
Författare: Mohsin Hamid
Utgiven: 2017-10
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
ISBN: 9789127153448
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur

Ett mästerverk. En enastående roman som fått fantasy och realism att bli ett, där metaforerna är mer sanna är verkligheten. En magisk, mystisk och samtidigt skrämmande aktuell berättelse om världen idag och samtidigt en skildring av livets existentiella frågor, om liv och död och kärlek och vänskap. En roman jag kommer att läsa fler gånger, för det är ett litterärt verk där jag kommer att hitta nya saker varje gång jag läser den. Det är jag övertygad om.

Vi får följa en ung och självständig kvinna, Nadia, och en mer återhållen och religiös ung man, Saeed. De bor i ett land som är på gränsen till inbördeskrig. De arbetar, är moderna människor, är aktiva på sociala medier och träffas på en kvällskurs. De inleder en kärleksaffär samtidigt som kriget kommer allt närmare och bomber kreverar i deras omgivning.

Nadia är en intressant kvinna. Hon har brutit med de traditionella normerna och sina konservativa föräldrar och flyttat hemifrån till en egen lägenhet. Traditionen bjuder att kvinnor ska bo hos sina föräldrar tills de gifter sig. Nadia har kommit på ett bra knep för att slippa bli överfallen. Unga kvinnor som är självständiga riskerar en del. Hon klär sig i en svart klädnad som döljer hela hennes kropp. Hon ser alltså ut som en djupt religiös och traditionellt konservativ ung kvinna, trots att hon kör motorcykel.

Den militanta gruppen som strider mot myndigheterna kommer allt närmare och tar över mer och mer av samhället. De militanta kan dyka upp var som helst, de kan också ta sig in i lägenheter och kräva att få se de boendes pass för att se om de är gifta och för att genom efternamnen på de boende avgöra huruvida de tillhör de rättrogna eller inte. Om de har ett efternamn som låter misstänkt kan de bli bortförda eller dödade direkt.

Saeed och Nadia inser att de måste ta sig från staden. De hör återkommande rykten om att det finns dörrar som för bort från våld och krig om man går genom dem. Men det är svårt att ta sig fram till en sådan dörr. Så fort de stridande parterna får reda på var en dörr finns ställs soldater upp på vakt. Om det finns någon dörr som soldater ännu inte står vakt vid måste de som vill fly betala mycket för smugglare för att få hjälp att komma till dörren. Vart dörren leder vet ingen heller helt säkert. Dörrar som leder till andra världar. Det är en bild som hör ihop med andra sagolika berättelser, som böckerna om Narnia.

Nadia och Saeed är väldigt olika varandra och de möter livet på olika sätt. När de hamnar som flyktingar på nya platser vill Nadia skapa sig ett nytt liv. De har ju flytt från en stad och ett samhälle, varför då söka sig gemenskaper som är likadana som den värld de flytt från? Saeed däremot söker trygghet genom att ty sig till människor från samma område som honom själv.

Berättelsen är på många sätt en skildring av vår tid och samtidigt en framtids-dystopi och en saga. Den är spännande, vacker, stark, skrämmande – jag blir både glad och ledsen när jag läser den. Det går inte att läsa den och förbli opåverkad. Det är precis som bokbutiken skriver: … en tidlös berättelse, som samtidigt handlar om just vår tid: om kärlek, lojalitet och mod. Den handlar om så mycket på så många plan och nivåer.

MOHSIN HAMID är född i Lahore i Pakistan, och har hittills givit ut fyra uppmärksammade och kritikerrosade böcker utöver Exit väst: romanerna ”Nattsvärmare”, ”Den ovillige fundamentalisten”, ”Så blir du snuskigt rik i det snabb växande Asien” och reseberättelsen ”Missnöje och dess civilisationer”, samtliga översatta till svenska. ”Den ovillige fundamentalisten” (på svenska 2007) blev hans internationella genombrott och har filmatiserats i regi av Mira Nair.

The New York Times:
Det var som om Hamid visste vad som skulle hända med Amerika och världen, och gav oss en karta över vår framtid. // Den är både skrämmande och till slut på ett märkligt sätt hoppfull.

Intervju med Mohsin Hamid i SVT Nyheter:
– Överallt presenteras nostalgiska politiska visioner, och jag tror att dessa visioner är katastrofala. Det är viktigt att försöka formulera något hoppfullt och optimistiskt. Det är författarnas och konstnärernas uppgift att drömma om framtiden, så att vi inte bara blickar bakåt.

Ur recension i Svenska Dagbladet:
Men ”Exit Väst” är också en vacker kärleksroman. Kanske är det också så att kärleken står för en utopisk kraft i romanen, något som håller människorna samman trots alla umbäranden. Då har det ingen större betydelse att de två skiljer sig i fråga om sin andlighet. När de älskar eller delar en joint håller de helvetet på avstånd. Att de blir främmande för varandra när Saeed söker sig till Black Muslims i Kalifornien understryker snarast kärlekens roll.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, Mohsin Hamid, Recension

Teaterkritik: Vintermusik av Lars Norén

3 december, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither

Tio människor på en sandstrand i värmen. De är gamla. De har problem med lederna, med minnet, med sömnen, med sina äktenskap (om de har några), med gamla oförrätter. De pratar om vädret, om maten, om att få tiden att gå. Egentligen pratar de högt för sig själva. Om livet som varit och om döden som väntar.

Det är Stadsteaterns kortfattade beskrivning av Lars Noréns nyskrivna drama Vintermusik. Föreställningen pendlar mellan att vara både rolig och absurd och att på allvar ta upp den eviga existentiella frågan om döden, den visar så det känns ända in i märgen hur vi människor har en fantastisk förmåga att inte säga det vi egentligen vill säga och vår outtröttliga förmåga att aldrig lyssna på någon annan. Dessa samtal eller rättare sagt monologer som dessa tio människor på stranden för känner vi nog igen alla.

Det har inte med åldern att göra. På vilken arbetsplats som helst har vi upplevt dessa samtal i fikarummet. Någon berättar om något som är viktigt medan någon låtsas intresserad men svarar inlärda ”goddag yxskaft”-svar. I bästa fall. Eller så börjar någon i andra hörnet av fikarummet soffa prata om något helt annat, bara totalt kör över den som pratade före. Alla har upplevt det, många gånger. Vi känner igen karaktärerna och den som är ärlig mot sig själv känner igen sig själv också. Alla har någon gång varit som dessa tio karaktärer. De har alla lite av oss, var och en.

Att berätta om oss människor genom dialoger är en av Lars Noréns stora styrkor som dramatiker. Med dialog menar jag inte bara det som sägs utan minst lika mycket det som inte sägs. Slutrepliken i föreställningen är för mig en nyckel till mycket. En av de gamla männen berättar om sitt viktigaste barndomsminne då han som litet barn höll sin pappa i handen: Vi gick hand i hand – i tystnad.. Mot bakgrund av att Lars Noréns förra nyskrivna verk, Stilla liv, utspelade sig i tystnad och att det som hände på scenen i tystnad, vid sidan av den som talade, är tystnaden det som säger allra mest.

När vi gick ut ur salongen efter föreställningen hörde jag några prata om vad vi precis sett och en av de sade: Det var väldigt förutsägbart. Jag både håller med och inte. När något på ytan verkar förutsägbart, eller för den delen kan verka enkelt och okomplicerat, då kan det rymma mästerverk. En mästare känns ofta igen på att det han/hon skapar ser så enkelt och inte det minsta krångligt ut. Det är dock väldigt svårt att skapa något som inte verkar ansträngt. Å andra sidan kan jag också sakna en viktig aspekt på åldrandet. Den aspekten tas till och med upp i föreställningens program, i en text av Bodil Jönsson, förre detta professor på Lunds universitet. Hon påpekar att åldrandet idag inte alls är samma sak som för några decennier sedan. Den som får ont i leder kan få nya leder, den som börjar se dåligt kan få operation, den som hör dåligt kan få bra hörapparater. Den som är 75 år idag kan vara pigg som en 50-åring var för trettio år sedan. I Vintermusik är dessa ”gamlingar” alla griniga eller bittra, de är gaggiga och elaka, nästan ingen av dem har fått någon visdom med åren. Jag tycker att Lars Norén delvis rider på fördomar när han skildrar dessa äldre, som egentligen inte alls beter sig som äldre utan som vem som helst. Det är både styrkan och svagheten i föreställningen. Lars Norén är förmodligen vår största nu levande svenska dramatiker. Därför har vi höga förväntningar på honom. Vi har rätt att ha höra förväntningar på honom. Därför är jag kluven till föreställningen. Den är på en gång i all sin enkelhet mästerligt och samtidigt inte alls det.

Något som jag helt oreserverat tycker är enastående är skådespelarna. De är varenda en som helt rätt i sin roll och det de säger och gör och minst lika mycket deras rollprestation när de inte är i fokus. Pjäsen är värd att se i allra högsta grad för dessa fantastiska skådespelare.

Fakta i korthet om Lars Norén (från wikipedia):
Lars Göran Ingemar Norén, född 9 maj 1944 i Stockholm, är en svensk poet och dramatiker, som skrivit för teater, radio och tv. Han har varit regissör vid Dramaten, 1999–2007 konstnärlig ledare vid Riksteatern och konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Norén räknas bland de mest spelade svenska, samtida dramatikerna i Europa och stora delar av världen. Hans tungsint dramatiska, relationsproblematiskt orienterade verk har blivit något av ett begrepp och ses även internationellt som en fortlöpande sinnebild för svenskt svårmod i August Strindbergs och Ingmar Bergmans efterföljd.

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Julia Przedmojska
Mask: Johanna Ruben
Ljus:Linus Fellbom och Emma Weil
Ljud: Michael Breschi
Premiär 2 december 2017 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

I rollerna:
Niklas Falk som A
Marika Lindström som B
Monica Stenbeck som C
Ulf Eklund som D
Claire Wikholm som E
Lars Lind som F
Sten Ljunggren som G
Anita Ekström som H
Lars Helander som I
Åke Lundqvist som J

Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Lars Norén, Recension, Scenkonst, Teaterkritik

Sven-Bertil Taube på Dramatens stora scen – överraskande bra

2 december, 2017 by Thomas Johansson

Så länge skutan kan går med Sven-Bertil Taube och Peter Nordahl på Dramaten

Sven-Bertil Taube på Dramatens stora scen

Betyg: 3

Erkänner, är ingen stor fan av Sven-Bertil Taube, men nyfiken på vad han kan leverera på en scen 2017. Ganska nyligen hjärtopererad, med dålig syn, står han där framför mig på Dramatens stora scen. Det är han och ett piano, avskalat i jämförelse med spelningarna i Göteborg som var med en symfoniorkester.

Det är den åldrade sångaren och dagen till ära kan ha även få titeln skådespelare. Han pratar, sjunger och deklamerar sin fars sånger och texter. Erkänner, gillar det jag hör. Jag har tidigare sagt att han inte riktigt kan sjunga längre, men här funkar det. Orden får en extra tydlighet, och jag har varit för hård i mina ord, Sven-Bertil Taube kan fortfarande sjunga.

”Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga?”, får en extra innebörd denna kväll. Att ladda Pappa Evert Taubes sånger och texter med lite ny innebörd, är en bedrift. Det är en bedrift med tanke på att just pappas sånger är något han ofta återvänt till i sin karriär. Han får utmärkt hjälp av Peter Nordahl på piano.

Sven-Bertil Taube 2017, är ändå 83 år ung. Han är en av de stora giganterna i svensk musik, och ikväll känns det helt välförtjänt.

Gillar du Sven-Bertil Taube så passa på och se honom just nu på Dramaten. Dock är han redan bokad som skådespelare, och Påklädaren har premiär den 23 mars 2018, även den på Dramatens stora scen.

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dramaten, Evert Taube, Musik, Recension, Sven-Bertil Taube

Teaterkritik: Frontens gryningsfärg – kvinnor öga mot öga med döden och dödandet, mitt i striden

2 december, 2017 by Rosemari Södergren

Frontens gryningsfärg
Av Mustafa Can
Regi Astrid Menasanch Tobieson
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Annika Nieminen Bromberg
Mask Katrin Wahlberg
Musik Gustav Nordmark

En kraftig smäll, ett plötsligt ljussken, så starkt att jag måste blunda. Att befinna sig i fronten i ett krig är både psykiskt och fysiskt pressande. Och förmodligen ganska meningslöst. Eller inte. Kanske något nödvändigt i vissa situationer? Varför krigar män? Krig har varit männens syssla, det är män som skrivit krigens historia. I Mustafa Cans debutpjäs får vi se kriget med kvinnor i huvudrollen, fyra kvinnor som strider vid fronten, bara några meter från fiendens bomber och med döden ständigt vid deras sida.

Vi får se dessa fyra kvinnor i olika situationer. Någon är på permission och besöker sin mor, någon ligger redo att skjuta en fiende, någon flippar ur, någon berättar om hur hon vill bli begravd, någon drömmer om mat. Det märks att Mustafa Can är en duktig författare, vissa delar av dialogerna är mer litterära än anpassade för ett drama. I programmet berättar han om processen då han skrev dramat mer än en gång blev varse på skillnaden mellan litteratur och drama. Han fick höra ”Hmm, de här passagerna är väldigt fina, men … det är litteratur – inte dramatik.” Han är inte ensam om att som dramatiker ha litterära kvaliteter i sitt drama. Det drar ner tempot i dramat ibland men ger en poetisk fördjupning som jag tycker ändå fungerar.

Dramat ger oss olika scener, inhopp i händelser utan att det är någon huvudhandling. Jag tänker att det är en av tankarna med dramat: att förmedla känslan av att vara i krig, att ligga i frontlinjen, upplevelsen av att denna väntan på sammandrabbning är en lång rad enstaka situationer som inte har någon start eller slut, bara en lång rad sekunder öga mot öga med döden och dödandet. Hur överlever människor sådana situationer? Och hur överlever kvinnor sådana situationer?

Mannen är måttstocken när historia skrivs, det är män som får gator uppkallade efter sig, män som blir statyer över hjältar som befriat länder. Men på hösten 2014 fick kriget ett kvinnligt ansikte. Medier började rapportera om numerärt underlägsna tjejer och kvinnor so i Kobana i syriska Kurdistan besegrade IS, historiens kanske mest kvinnohatande terrorarmé. Många av sessa unga kvinnliga soldater hade knappt hållit i ett vanen innan deras stad anfölls.

Mustafa Can berättar i programmet för föreställningen att han genom åren, både innan och under kriget i Syrien, träffat många kvinnliga soldater: Både vid och bortom fronten. Jag har varit med när de ätit och vilat, när de drömt och längtat, när de tvekat och stridit, även när de dödat – och dött.

Mustafa Can smugglades tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman i mars 2015 över gränsen mellan turkiska och syriska Kurdistan för att i reportage gestalta kriget. Dramat bygger på många av de möten Mustafa Can gjorde med kvinnliga soldater där. Han skriver i programbladet att kriget mot IS är ett tvåfrontskrig dels mot en hänsynslös fiende, dels för frigörelse i det egna samhället där kvinnan i årtusenden varit underställd mannen. Den feministiska medvetenheten inom YPJ – med 24.000 soldater – är själva grunden för motståndsrörelsen; en frihet utan frihet för alla är ingen frihet alls.

Dramat fungerar bra även om jag kanske skulle vilja att frågorna kring kvinnans situation fördjupades något. Kanske blir det så efter ytterligare några föreställningar.

Scenbygget är väl genomtänkt och tillsammans med de fyra kvinnorna med sina stora k-pistar hängande över axeln är många scenbilder starkt talande. De unga skådespelarna är en bra ensemble och jag är säker på att vi kommer att möta dem igen i andra sammanhang. Alldeles extra imponerad är jag över Johanna Lazcano som spelar Suzan och Elmira Arikan som är Ester. De enastående naturliga på scen.

Regissören Astrid Menasanch Tobieson är en av de nya unga lovande regissörer vi utan tvekan kommer att höra mycket om framöver. Astrid Menasanch Tobieson debuterade med Men det skulle ni aldrig våga som blev en kritiker- och publiksuccé och har sedan dess skrivit och satt upp en rad pjäser runt om i landet. Hennes senaste pjäs Nattpassage har det här året gått på turné ute i Europa. Hon är en av grundarna till frigruppen Stå! Gerillan.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Julia Alma Pöysti
Zelal Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Suzan Johanna Lazcano
Ester Elmira Arikan
Mamman Odile Nunes
Grannkvinnan Katja Kudinoff
Pojken Adar Zeydanlioglu
-”- Folke Lokind

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Stockholm, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Rodin – betyg 2

1 december, 2017 by Birgitta Komaki

Premiär 1 december
Betyg 2
Regissör Jacques Doillon

En film om skulptören Auguste Rodin som levde 1840 – 1917. Rodins konst var nyskapande och bland hans mest berömda verk är Tänkaren, Kyssen, Helvetets portar och skulpturen av Balzac. Som med allt nytt mötte han motstånd från samhälle och kännare och fick utstå kritik för sitt skapande. Filmen är en berättelse om skapandets villkor och hur konsten upptar hans liv. Filmen handlar också om hans relationer. Han levde med sin livsledsagarinna Rose men hade också en passionerad historia med sin elev Camille Claudel.
Deras förhållande varade över tio år och från att ha varit hans beundrande elev utvecklades även hon till skulptris. Deras förhållande var starkt men Rodin lämnade aldrig Rose.

Camille förblev hela tiden i Rodins skugga och fick aldrig riktigt erkännande för sitt arbete vilket också påverkade relationen. Kanske hennes verk inte var lika bra men också att hon var kvinna i en mansdominerad värld påverkade bedömningen.

Av historien ovan kunde man tro att det skulle vara en spännande film men trots regissörens intentioner att belysa Rodins skapande och liv har det blivit en lång ointressant film. Filmen är Rodin är inspelad i konstnärens hus och ateljé. Det mörka fotot skapar ingen glädje eller intresse. Historien består mest av bilder från ateljén där personerna står och beundrar något verk eller sexscener med älskarinnan. Den franska kända skådespelaren Vincent Lindon porträtterar Rodin och Izîa Higelin gör Camille Claudel.

De kan tyvärr inte göra mycket åt historien som är alltför ytlig och stereotyp. Vi får ingen förklaring hur Rodin tänker eller vad som driver honom i hans konstnärskap. Man förstår Inte heller hur den mustige och skäggige Rodin kan locka någon kvinna. Eller varför den smarta och vackra Camille stannar så länge som elev och älskarinna.

Jag tycker att det är en film vars främsta förtjänst är att man blir påmind om Rodins berömda verk och om de målare och författare som rörde sig i Paris.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Filmrecension: Rodin, Konst, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in