• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hultsfred

Kulturbloggen möter The Gaslight Anthem

25 juni, 2012 by Jonatan Södergren

Ända sedan debuten för fem år sedan har The Gaslight Anthem konsekvent stått med ena foten i New Jerseys rika punktradition. Men sångaren Brian Fallons Springsteen-raspiga röst har ständigt försett bandet med den där ytterligare dimensionen. Den 23:e juli ger de ut sitt fjärde album. Skivan bär titeln Handwritten och för produktionen står ingen mindre än Brendan O’Brien som tidigare arbetat med just Bruce Springsteen. Kulturbloggen mötte upp bandets gitarrist Alex Rosamilia i ett litet rött skjul på backstage-området efter deras spelning på Hultsfredsfestivalen den 14:e juni. Utanför gled Ian Brown från The Stone Roses runt och ställde glatt upp på bild med alla som frågade honom medan Gaspard Augé och Xavier de Rosnay, som tillsammans utgör den franska electroduon Justice, satt för sig själva i ett hörn och åt av buffén.

Hur känns det att vara tillbaka i Sverige?

Alex: Vi har spenderat en hel del tid i Sverige faktiskt. Första gången vi spelade i Stockholm blev vi strandsatta i fem dagar. Som tur är blev vi vänner med bandet Twopointeight som lät oss dumpa våra saker i deras replokal. Vi spelade med dem i London nyligen. Dessutom kommer vår bokningsagent från Malmö, så vi har många rötter här.

Vad tycker ni om Hultsfredsfestivalen?

Alex: Jag älskar upplägget. Ska jag vara ärlig? Det här är första festivalen jag spelat på där jag själv vill gå och se band. Blood Red Shoes, Eagles of Death Metal, Slash och The Stone Roses idag. Dessutom är The Cure mitt favoritband. Jag önskar jag kunde stanna tills imorgon och se dem.

Varför döper ni er nya skiva till Handwritten?

Alex: Brian skrev alla texterna i en anteckningsbok. Så om han skrev ner något så var det där för alltid. Eller jag antar att han kunde ha suddat ut det, men det medförde ändå en känsla av direkthet. Dessutom är skivan inspelad live.

Er producent Brendan O’Brien har ju tidigare bland annat jobbat med Bruce Springsteen och Pearl Jam, valde ni honom på grund av meriterna?

Alex: Jag visste faktiskt inte att han hade jobbat med dem. Men han hade gjort några skivor med Stone Temple Pilots och Rage Against the Machine som vi älskade. Det var lite surrealistiskt att få chansen att arbeta med någon som hade gjort så många av mina favoritskivor. Från min mor fick jag The Beach Boys och från min far fick jag Led Zeppelin, men de flesta av de skivor jag lyssnade på när jag började bilda min egen musiksmak hade Brendan varit involverad i.

Hur skiljer sig Handwritten från era tidigare album?

Alex: I takt med att vi blivit äldre har vi även blivit bättre musiker. På de två första skivorna försökte vi låta som andra band. Till sist hittade vi på något sätt ett eget sound. För första gången tycker jag att vi låter som oss själva.

Har ni fått några nya influenser?

Alex: Inte direkt. Snarare har vi gått tillbaka till vad vi brukade lyssna på. Till exempel The Cure och den typen av atmosfärisk musik.

När jag hörde 45 tänkte jag på trumkompet och likheten med A Foolish Arrangement av The Cure…

Alex: Är det sant? Tack för att du nämnde det. Benny (Horowitz, bandets trummis) är den enda i bandet som inte gillar The Cure, så nu ska jag trycka upp det i ansiktet på honom!

Förresten, hur kom 45 till?

Alex: Brian kom till oss och hade hela texten. Det var en sådan där låt som vi bara behövde spela fyra-fem gånger, sedan var den klar. Det tog ett tag att arrangera om den, men nu har vi spelat ihop såpass länge att vi vet vad alla ska spela. Nu är det lättare än någonsin att skriva låtar. På American Slang tog vi oss själva för seriöst. Nu har vi medvetet börjat tänka på varför vi bildade bandet i första skedet. För att ha kul och njuta av det.

Vad försökte du som gitarrist åstadkomma med den här skivan? (I bakgrunden började Slash, som samtidigt som intervjun ägde rum spelade på Green Stage, spela Sweet Child O’ Mine)

Alex: Åh, jag var sju år när Appetite for Destruction kom ut och tio när jag hörde den för första gången. Jag minns att jag tappade hakan. Det låter lite klyschigt, men det känns som att han sjunger med gitarren. Det är fler som känner igen riffet än låttexten.

Hur ser du på musikscenen i New Jersey för tillfället?

Alex: Det har alltid funnits många bra band. Du behövde bara gå ner i någon källare. Tack vare sidor som MySpace och Facebook har banden bara blivit enklare att hitta. Det har verkligen påverkat musikscenen. Skivbolagen måste lära sig att anpassa sig till dessa nya medier, annars kommer de halka efter.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Alex Rosamilia, Hultsfred, The Gaslight Anthem

Kulturbloggen möter Tribes

23 juni, 2012 by Jonatan Södergren

I början av året gav den brittiska kvartetten Tribes ut sin debutskiva Baby som bland annat innehöll singlarna Sappho och When My Day Comes. Efter att ha soundcheckat inför sin spelning på Hultsfredsfestivalen, vilket även var deras första spelning på svensk mark, mötte Kulturbloggen upp sångaren Johny Lloyd och trumslagaren Miguel Demelo.

Vilka är era intryck av Sverige?

Johny: Vi kom hit igår kväll och utifrån vad vi har sett så här långt verkar det väldigt vackert. Jag har visserligen lite hösnuva. Just nu är det varmare här än i England.

Ser ni er själva som ett typiskt brittiskt band?

Johny: Vi är väldigt brittiska när det gäller våra influenser. Du vet, vi gillar mycket 70-talsmusik. Rolling Stones, Led Zeppelin och sådant. Rock’n’roll men fortfarande rätt varierat.

Ibland slår jag upp en tidning och läser att gitarrmusiken är på väg att dö ut…

Johny: Det har blivit något av en årlig företeelse att brittisk press ska klanka ner på gitarrbaserade band.

Miguel: Men faktum är att synthmusik bara är skit.

Johny: Du kan inte spela ett gitarrsolo på en synth, eller hur?

Miguel: All synthmusik är inte skit, men du fattar vad vi menar.

Vad kan vi förvänta oss av spelningen idag?

Johny: Det är första gången vi spelar i Sverige, så vi får se om någon dyker upp. Häromdagen spelade vi i Tyskland för första gången och det gick bra. Vi har fått mail från svenska fans som ser fram emot spelningen.

Hur brukar ni anpassa setlisten till era olika spelningar?

Johny: Det beror på hur vi känner oss och hur stort stället vi ska spela på är. Vi gillar att börja och sluta snabbt och ha ett långsamt parti i mitten. Idag tänker vi öppna med Whenever.

Vilka låtar tycker ni bäst om att spela live?

Johny: When My Day Comes.

Miguel: Corner of an English Field.

Johny: Nightdriving.

Miguel: We Were Children.

Johny: I Storbritannien sjunger kidsen med i alla låtarna. Det är en massiv skillnad. Det var ju där vi skrev låtarna. Nu har vi spelat en del i Amerika så folk börjar även lära sig låtarna där borta.

Ni spelade ju ihop långt innan ni gav ut skivan. Blev ni överraskade när brittisk press började uppmärksamma er?

John: Vi spelade ihop i ett år innan vi ens fick skivkontrakt. Vi är faktiskt fortfarande lite överraskade. Men vi försöker bara undvika den brittiska pressen. Vi håller oss helt enkelt för oss själva och gör det vi är bra på.

Hur skulle ni beskriva ert sound?

Johny: Väldigt brittisk rock’n’roll. Det måste finnas en bra melodi. Vi försöker göra skivor som går att lyssna till på fester och vi älskar att träffa personerna som gillar vår musik.

Men textmässigt verkar det finnas en del mörka undertoner…

Johny: Många av texterna handlar om en av våra vänner som gick bort, så visst är det en del mörker över texterna. Men livet i allmänhet kan ju vara mörkt. Det reflekteras i våra låtar.

Vilken är den mest surrealistiska upplevelsen som inträffat under er turné?

Miguel: När vi träffade Red Hot Chili Peppers i Japan. Det var surrealistiskt. Tänk dig att träffa Chad Smith, vad säger man när man som trummis träffar en av sina förebilder?

Har ni påbörjat arbetet med er nästa skiva?

Johny: Nästa skiva släpps i januari så vi ska börja spela in den i Los Angeles i september. Vi är så gott som färdiga med låtskrivandet. Tanken är att vi under de närmsta fyra åren ska ge ut ett album varje år. Jag blir uppspelt bara jag tänker på de nya låtarna. Det är ännu mer 70-talsinfluensat så det finns större utrymme för gitarrsolon. Men det låter fortfarande som Tribes. Det är fortfarande låtbaserat.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Hultsfred, Tribes

Kulturbloggen möter Icona Pop

19 juni, 2012 by Jonatan Södergren

De är aktuella med singeln I Love It och efter sommaren släpper de sitt debutalbum. Kulturbloggen mötte upp Sveriges hetaste duo Aino Jawo och Caroline Hjelt, som tillsammans utgör Icona Pop, efter deras spelning på Hultsfredsfestivalen den 16:e juni.

Folk köade för att komma in på Yellow Stage när ni spelade. Vad tyckte ni om spelningen?

Caroline: Vi hade festivalens grymmaste publik. Du anar inte hur jävla glada vi blev när vi såg att det var massa folk som hade kommit för att se oss. Vi hade problem med ljudet men blev väl omhändertagna av publiken. När ljudet slutade fungera sprang folk till vakterna och sa åt dem att fixa till ljudet.

Har ni någonsin varit på Hultsfred som besökare?

Aino: Jag har varit på massor av festivaler men det här är första gången jag är på Hultsfred. Jag måste säga att jag är sjukt imponerad av området längs sjön.

Caroline: Hultsfred var min första festival. Jag minns att jag inte hade fyllt 18 så folk fick köpa ut öl åt mig. Det var coolt när vi rullade in här med bilen idag och skulle spela på en festival man själv besökt.

Hur ställer ni festivalspelningar i relation till klubbspelningar?

Aino: Jag älskar festivaler. Folk är så öppna, det är som att de vill att det ska vara en bra spelning. Festivaler är oss kära, men klubbspelningar är också roliga.

Hur lärde ni känna varandra och när bestämde ni er för att starta bandet?

Aino: Jag hade blivit rådumpad och vår gemensamma vän Emelie bjöd in mig till en fest hos Carro.

Caroline: På den tiden hade jag en etta och det blev en del fester där. Jag var frustrerad eftersom jag egentligen ville hålla på med musik, så jag försökte väl dansa mig lycklig.

Aino: Vi klickade direkt och började på fyllan snabbprata om att skriva någonting. Du vet, sånt man säger men som aldrig blir av. Dagen därpå kom jag över med min laptop och en flaska vin. Jag kommer ihåg att vi skrev en låt som vi var extremt nöjda med.

Caroline: Fyra veckor senare bokade vi vårt första gig, med fem halvfärdiga låtar. Vi kallade oss hårdrockare som spelar dödspop.

Hur är det att turnera utomlands?

Caroline: Det är kul när man är två. Att uppträda är det bästa som finns men det blir mycket tid på tåg och på flygplatser.

Aino: Att turnera i Sverige är rätt lyxigt – man får mat och blir omhändertagen – men vi har fått mycket inspiration från att turnera utomlands. Vi var mån om att spela utomlands redan i ett tidigt skede. Innan vi ens hade låtar eller kunde DJ:a särskilt bra. Men man lär sig mycket. Får träffa roliga människor. Dessutom blir man matad av ny musik.

Vad är det konstigaste som hänt när ni varit på turné?

Aino: Det är aldrig vanligt. Det känns som att det händer grejer hela tiden. Vi fick vara med på en av Kitsunés compilations så vi blev inbjudna att DJ:a på deras julfest i Paris. Vi var rätt oerfarna på den tiden, vi hade lagt alla våra skivor i våra väskor. Självklart försvann väskorna under resan. Man lär sig av sina misstag. Det är klart man ska ha skivor och datorladdare som handbagage.

Caroline: När vi kom fram hade vi sex timmar på oss, så vi bestämde oss för att gå till Röda Korset och leta efter nya kläder och skivor. Aino klädde ut sig till George Michael och jag hittade en sparkdräkt och ett par röda troskalsonger. När vi var på julfesten sprack sparkdräkten och jag stod där och dansade med tuttarna i vädret.

Er senaste singel I Love It är skriven ihop med Charli XCX, kan ni berätta om hur det samarbetet blev av?

Caroline: Charli är cool. Vi träffade henne när hon var i Sverige och spelade in med Patrik Berger. Det visade sig att vi bott grannar i London.

Aino: Idag träffade vi Marina som vi också lärt känna i London.

Caroline: Vi var i studion och spelade in en annan låt varpå Berger visade I Love It. Den passade så bra in i våra liv, så vi kämpade för att få den. Det kändes som att vi verkligen kunde adoptera den låten till vår egen. Charli tyckte om vad vi gjort med låten så hon gav den till oss. Det är en konstig känsla. Vi är så vana med att skriva våra låtar själva. Fast den här låten kunde vi verkligen relatera till.

Delar ni två samma musiksmak?

Caroline: Vi har båda väldigt bred musiksmak men vi gillar samma saker. Det är lite som att vi inspirerar varandra.

Aino: Vi har parkopplat våra hörlurar så vi hör samma musik. Vi har ett pepp-mode och ett depp-mode. Just nu känns det viktigt att vara i sync.

Caroline: Nu är vi så vana att vara tillsammans. Det känns nästan som att vi vuxit ihop såpass mycket att vi hör varandras tankar.

Aino: Vi är som ett gift gammalt par.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Hultsfred, Icona pop

Hultsfred: Kasabian en rejäl urladdning

19 juni, 2012 by Jonatan Södergren

Kasabian, Green Stage
Hultsfredsfestivalen 15 juni 2012
Betyg: 4

Solen skiner och Englands mest fotbollsfanatiska band är på väg att göra sin första spelning på svensk mark – samma dag som Sverige ska möta England i fotbolls-EM. Förutsättningarna hade knappast kunnat vara bättre. Musikaliskt korsar deras halvt psykedeliska britpop såväl Primal Scream som Oasis. En korsning som visar sig gå hem väl på Hultsfreds största scen. Delvis beror det no på de medryckande arenarefrängerna. Bland festivalens annars rätt stillastående och låtbaserade akter blir Kasabian en rejäl urladdning. Sångaren Tom Meighan uppmanar till mosh pit och energin sprider sig som en löpeld över hela publikhavet.

Bland alla hits sticker Re-Wired från senaste skivan Velociraptor! ut som ett av de i min mening absolut starkaste stråna. Men med fyra album bakom sig börjar de få en imponerande repertoar att välja och vraka ur. Eller vad sägs om låtar som Vlad the Impaler och Fire? Tom Meighan avslutar med att sjunga She Loves You innan han går av scenen och det är en svettig men nöjd publik som går till Blue Stage för att se på fotboll.

Följande låtar spelades:

Days Are Forgotten
Velociraptor!
Underdog
Where Did All the Love Go?
Let’s Roll Just Like We Used To
I.D.
Take Aim
Club Foot
Re‐Wired
Empire
L.S.F.
Switchblade Smiles
Vlad the Impaler
Fire

Foto: Jonatan Södergren

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hultsfred, Kasabian

Hultsfred: Marina and the Diamonds växer och växer

18 juni, 2012 by Jonatan Södergren

Marina and the Diamonds, Green Stage
Hultsfredsfestivlen 16 juni 2012
Betyg: 3

Något överraskande fick Marina and the Diamonds den stora äran att inta Hultsfredsfestivalens största scen under lördagseftermiddagen. Oturligt nog började regnet ösa ner minuter innan den Wales-födde sångerskan skulle kliva på scen, så en stor del av publiken iakttog spelningen från öltältet en bit bort, men i takt med att regnet lättade upp fram emot slutet växte även spelningen.

Ska jag vara helt ärlig var jag inte alls särskilt förtjust i senaste skivan Electra Heart, men när hon spelar där i regnet framställs låtar som Homewrecker, Lies och Bubblegum Bitch i en helt ny dager. Publikstämningen i Radioactive tangerar till och med den under Hollywood. Dessutom får utstyrslarna och karaktärsrollerna Lady Gaga att blekna i jämförelse. Marina Diamandis kammar med lätthet hem titeln som Hultsfredsfestivalens största primadonna. Efter att ha följt hennes spelningar i Sverige de senaste åren kan det konstateras att Marina gradvis blivit en allt bättre sångerska. Det som för några år sedan stundtals kunde låta lite skevt är nu pompöst. Spelningens höjdpunkter var de mäktiga framförandena av Obsessions och I’m Not a Robot.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hultsfred, Marina and The Diamonds

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Lars Vegas långfilmsdebut ARNE GOES TO SPACE får världspremiär i Toronto

Lars Vegas långfilmsdebut ARNE GOES TO … Läs mer om Lars Vegas långfilmsdebut ARNE GOES TO SPACE får världspremiär i Toronto

Delikat avskalade tolkningar genererar stunder av magi – Second Time Around med Ulla Fluur

Ulla Fluur Second Time … Läs mer om Delikat avskalade tolkningar genererar stunder av magi – Second Time Around med Ulla Fluur

Tv-serien The Shards får originalmusik av Troye Sivan, Leland och Hayes Warner

Den Grammy-nominerade popartisten Troye … Läs mer om Tv-serien The Shards får originalmusik av Troye Sivan, Leland och Hayes Warner

The Odyssey slår rekord

The Odyssey gör årets största premiärdag … Läs mer om The Odyssey slår rekord

Kollektivet Stolt intar Prideveckan den 31 juli – etablerar en plattform för nyskriven queer scenkonst

Alexander Jönsson och Erik Forsström, … Läs mer om Kollektivet Stolt intar Prideveckan den 31 juli – etablerar en plattform för nyskriven queer scenkonst

Streamingtjänsternas filmutbud formar hur vi upptäcker ny film

Svenska tittare möter idag film på ett … Läs mer om Streamingtjänsternas filmutbud formar hur vi upptäcker ny film

Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

Tomas Janzon Jazz … Läs mer om Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

Odysséen Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

Vaiana: Live Action Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Marilyn Crispell/ Anders … Läs mer om Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Konsertpianisten Staffan Scheja och gitarristen Jacob Kellermann spelar på Scensommar på Artipelag

På lördag den 18 juli 2026 under … Läs mer om Konsertpianisten Staffan Scheja och gitarristen Jacob Kellermann spelar på Scensommar på Artipelag

Grattis Donnez: Årets dansband 2026

Donnez från Perstorp har utsetts till … Läs mer om Grattis Donnez: Årets dansband 2026

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in