Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Text & Stil : om konsten att berätta med vetenskap av Magnus Linton

by

Text & Stil: om konsten att berätta med vetenskap
Författare Magnus Linton
Utgivningsdatum 2019-05-11
Förlag Natur & Kultur
ISBN: 9789127823938

En underbar bok som jag önskar varenda lärare på svenska universitet var tvungna att läsa innan de får betygsätta en enda skriven uppgift av studenterna. Det är väldigt sorgligt att ju mindre levande, ju mer tillkrånglad och svårbegriplig en text är, desto mer hyllas den av universitetens lärare. Ofta är det så. Väldigt få akademiker är självständiga nog att kunna genomskåda det akademiska byråkratspråken med substantivsjuka och passiva satser.

Om du har flyt i att skriva, om du har förmågan att berätta saker så det känns för läsaren som om texten bara flyter på, då har du ofta arbetat igenom texten många gånger. Mästare känns igen genom att det de skapar upplevs av åskådaren som så omedelbart, så rakt på, så enkelt och okomplicerat.

Det går för en akademiker att gömma sig bakom krångliga ord och genom att gödsla med referenser. Eftersom universitetens studenter och forskare producerar så ofantligt mycket text skulle det vara positivt för samhället om texterna vore tillgängliga utanför universitetens databaser och var skrivna på ett sätt som går att ta till sig.

Magnus Linton skriver helt underbart, tycker jag. Han visar att han behärskar ett mer vetenskapligt akademiskt språk men ändå är det spänst och begripligt.

En del råd som Magnus Linton har kan nog tyvärr många studenter på svenska universitet inte använda sig av. Läraren som ska bedöma texterna är inte tillräckligt kunniga i att läsa texter för att kunna förstå att en text som har flyt är bättre än en tillkrånglad text.

Men boken lämpar sig lika bra för alla som vill skriva något längre texter. Där finns flera riktigt handfasta råd som kommer ur erfarenhet.

Bokrecension: Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård – ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar och ett fascinerande litterärt verk

by

Oktoberbarn
Författare: Linda Boström Knausgård
Utgivningsdatum: 2019.08.09
Förlag: Modernista
Inbunden: 978-91-7893-055-5
E-bok: 978-91-7893-056-2

Jag är arton år och går på en nästan folktom gata någonstans i centrala Sankt Petersburg. Plötsligt är det en yngre man som försöker fånga min uppmärksamhet. Han ser ut att vara en högskolestudent, i sin skrynkliga bruna tweedkavaj och med en svart pärm som han håller i den vänstra handen. Han frågar mig om inte jag vill skriva på hans protestlista angående elchockbehandlingar i den ryska psykiatriska vården. Jag blir förvånad. Fram tills det ögonblicket har jag endast associerat elbehandling med föråldrade mentalvårdsmetoder, med litteratur som ”Gökboet”. Ignorant och fördomsfullt nog tänker jag något i stil med ”Med tanke på alla andra brott mot mänskliga rättigheter är detta kanske inte så konstigt. I Sverige skulle liknande metoder inte användas”. Det är nästan skrattretande hur långt ifrån verkligheten min bild av ECT-behandlingar var på den tiden; därför blir jag ännu mer förvånad när jag kommer tillbaka till Sverige från min Rysslandsresa och får höra att ECT-behandlingar i Sverige är långt – väldigt långt – ifrån ovanliga. Då ställer jag frågan till mig själv – hur kommer det sig att det här har undkommit mig, hur kommer det sig att debatten inte nått mig, och om den inte nått mig, hur många andra har den inte heller nått i så fall?

Innan jag läst färdigt ”Oktoberbarn” är jag fortfarande inte medveten om att Sverige är det land i världen där det utförs flest ECT-behandlingar per capita vilket Linda Boström Knausgård upplyser om i sin bok (KMR – kommittén för mänskliga rättigheter kommer med samma statistikresultat). Det är den främsta anledningen till att ”Oktoberbarn” är en läsvärd bok, för att den kan bli ett betydelsefullt bidrag till att skapa en ännu mer omfattande debatt kring elbehandlingar. Betydelsen ligger inte endast i val av ämne, utan även i faktumet att boken i sig fungerar som ett motstånd, i och med att Boström Knausgård minns trots alla minnesförlust-biverkningar. Att minnas, och att skriva om den lilla flickan som inte var kommunist men som bestämde sig för att ha på sig oktoberbarnens pionjäruniform, att skriva om sin barndom, sin ungdom, sina barn, sina resor och andra minnen trots att biverkningarna försöker ta ifrån en de minnena, den friheten – det i sig ger boken styrka. Vare sig man är på för eller emot sidan i debatten kring ECT-behandlingar förtjänar den som fått behandlingen att få sin röst hörd, men hur enkelt är det att få ett liknande perspektiv angående den psykiatriska vården om den som fått behandlingen lider av minnesförlust?

Linda Boström Knausgård berättar i sin bok om hur ECT först börjande användas på grisar för att lugna dem innan de skulle slaktas. Nu används det på människor, ”de människor som inte kan tala för sig själva”, såsom hon beskriver det. Det behövs inget medgivande från de tvångsinlagda. Boström Knausgård beskriver platsen där hon behandlas som en fabrik, och trots att forskare fortfarande än oense vare sig ECT är en katastrof eller inte fortsätter behandlingarna att utföras.

Slutligen är det värt att nämna att ”Oktoberbarn” inte bara är ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar utan också ett fascinerande litterärt verk i och med Linda Boström Knausgårds mycket personliga, ärliga och mest av allt modiga beskrivningar av vad hon har gått igenom.

Bokrecension: Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund – fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare i serien eller inte

by

Ingen lämnas kvar
Författare Dag Öhrlund
Serie Ewert Oswald Truut (del 5)
Utgivningsdatum 2019-05-16
Förlag Lind och Co
ISBN 9789178614363

Har du läst någon av de tidigare fyra böckerna i Dag Öhrlunds deckareserie om den originelle polisen Ewert Truut då vet du ungefär vad du har att vänta dig och du lär inte bli besviken. Den här femte deckaren i Ewert Truut-serien sprudlar av skrivglädje och den är både spännande och rolig. Ewert Truut är en polis i Stockholm som börjar närma sig pensionsåldern och som är rätt negativ till nya saker och företeelser. Han vill bedriva polisarbete på traditionellt gammaldags sätt. För att inte tala om hur han vill dricka kaffe, gammalt surkaffe, ska det va. Ingen Starbucks-sojalatte.

Jag tycker Ewert Truut påminner om en hel del andra äldre sura polismän inom deckarlitteraturen men han är ändå originell för det är så tydligt att han är en mjuk person. Många av de där sura äldre poliserna i andra deckarserier skulle jag helst inte vilja möta i verkligheten. Ewert Truut skulle kanske vara rätt OK att träffa. Han gillar ju katter, exempelvis och tar väl hand om sin katt Alice Cooper.

Själva deckargåtan kretsar kring tre mord: Tre kvinnor utan synlig koppling till varandra hittas mördade med olika metoder. De har dock en koppling: alla tre har jobbat på Danderyds sjukhus. Kommissarie Ewert Truut misstänker att alla tre fallen han ha samma gärningsman trots att de mördats med tre olika metoder. Alla tre metoderna kräver en gärningsman med ovanliga kunskaper om närstrid.

Av en tillfällighet står sanningen plötsligt klar för honom han jagar en mycket ovanlig mördare som måste stoppas innan ännu ett offer faller. Ewerts arbete slutar med en hetsig jakt på den stekheta spanska solkusten.

Kriminalromanen får en oväntad upplösning och är spännande mot slutet. Helt klart skulle den fungera som film. Ja varför inte? En kriminalserie med Ewert Truut i centrum med sin kollega Carolina Herrera – när kommer den?

De flesta bra deckare har något att säga om samhället och det har den här också. Det finns många skarpa iakttagelser om vår samtid på gott och ont. Dessutom är det en Stockholmsskildring av bra kvalitet.

Dag Öhrlund har skrivit många romaner och deckare, både själv och tillsammans med Dan Buthler. Det syns att han har skrivglädje, hans språk flyter på och är lätt att läsa. Han är en skicklig berättare. Ingen lämnas kvar är en bra sommardeckare som fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare böckerna i serien eller inte.

Bokrecension: Utan nåd av Fredrik Virtanen

by

Utan nåd
Författare: Fredrik Virtanen
Utgiven: 2019-04
ISBN: 9788293670575
Förlag: Gloria Forlag AS

Fredrik Virtanen var en av de 34 kända männen som blev utpekade från oktober 2017 till januari 2018. Han var också en av de 33 som inte dömdes för brott. Den enda som blev dömd var den så kallade Kulturprofilen. Trots detta blev Virtanen av med jobbet, mordhotad och mer eller mindre tvingad att fly utomlands.

Utan nåd är Virtanens egen berättelse om vad som hände under revolutionshösten 2017 och dess efterspel. Han börjar med en beskrivning av sitt tölpaktiga liv och beteende fram till och med år 2007. Den första delen av boken är en rak och klassisk kändisbiografi där sex, sprit och droger är de viktigaste beståndsdelarna. Det är 20 bag in box och 5 gram kokain på Marstrand. Men det är också självhat och ånger.

Han citerar ur Kafkas Förvandlingen: “När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Citatet representerar den, enligt honom, bisarra händelseutvecklingen som utgör del två i boken. Instagramkändisen (han nämner henne aldrig vid namn) anklagar honom för våldtäkt, Expressen publicerar sin sexsidiga artikel – Virtanen kallar den nekrolog- och Svenska Dagbladet står för det största pressetiska haveriet i tidningens historia. Möjligen vore ett citat från Processen mer lämpligt, då temat i boken är just det fruktansvärda i att vara anklagad utan möjlighet att försvara sig.

Del tre är en kronologisk berättelse som sträcker sig från januari till november 2018. I januari tar Virtanen en lång promenad ut till Ingarö, en sträcka på 3-4 mil. Promenaden som litterärt grepp är vanlig och fungerar oftast bra, författaren får möjlighet att hantera alla känslor och upplevelser som passerat, en slags inre monolog utspelar sig. Virtanen reflekterar över livet, sanningen och skrivandet. Februari och framåt ägnas främst åt mediekritik, och det är här undertiteln -en rannsakning framkommer tydligast. Rannsakningen bör nog ses som dubbelriktad, dels rannsakar han sig själv, dels medierna.

Det intressanta med Virtanens bok är inte huruvida han är skyldig eller ej, den saken är redan avgjord i två domstolar: den rättsliga prövningen och den i medier/sociala medier, som Virtanen kallar lynchjustis. Det intressanta är inte heller hur mycket Virtanen ber om ursäkt eller hur mycket han tar avstånd från sitt tölpaktiga beteende. Det intressanta är mediekritiken och hur ett drev fungerar. De traditionella medierna övergav pressetiken för att få klick, enkelt uttryckt. Medierna ville befinna sig på rätt sida och förstod inte att de inte ska vara på någon sida. Den objektiva journalistiken fick ge vika för den goda sakens skull. Virtanen beskriver detta på ett mångordigt och tydligt sätt, med mängder av exempel. Till och med SVT är en av de som publicerar storyn om 14-åringen som sökte prao hos Virtanen, där han ska ha svarat “Så pass mycket att du vill ligga med mig?”. Att Virtanen skrev det som svar till något helt annat, nämligen “Fredrik, jag avgudar dig!”, är inget som SVT orkade eller ville ta reda på. De gick på 14-åringens berättelse rakt av, och hängde på i drevet. När 14-åringen, som nu är 25 år, får frågor om detta i Uppdrag granskning tar hon det med en klackspark. Hon gick ut med storyn för att stötta Instagramkändisen. Virtanen utpekades som pedofil på helt felaktiga grunder. Men i revolutioner är det alltid några som offras.

Men det är inte bara historien om 14-åringen som är stötande. Det drev som uppstod mot Uppdrag granskning-journalisten Lina Makboul är bedrövlig. Instagramkändisarna – de blev fler och fler – gjorde allt för att undergräva hennes trovärdighet. Bland annat anklagades hon för att vara jävig, eftersom Virtanen träffat hennes bror på en grillfest för många år sedan. Instagramkändisarna uppmanade till massanmälningar redan innan programmet sänds. Hur är det ens möjligt att anmäla något som ännu inte hänt? Att över huvud taget granska metoo på ett kritiskt sätt var nästintill omöjligt. Virtanens bok lär inte vara den sista om de pressetiska och moraliska snedstegen 2017-2018.

Boken går däremot inte så långt att den kritiserar hela metoo-rörelsen. Det är en personlig berättelse och bör läsas som en sådan. Ibland känner jag sympati med Virtanen. Han lämnar barnen nere i farstun för att själv låsa upp dörren, om någon skulle ha placerat en bomb i hallen så är han den enda som stryker med. Han funderar på att råka ut för en olycka genom att ställa sig framför fyrans buss. Därmed inte sagt att det inte går att känna sympati för de som blivit utsatta för övergrepp. Det är här problematiken kring metoo uppstår. Man var tvungen att välja sida, är du inte med oss, är du emot oss. Journalisterna valde sida, medan “vanligt folk” okritiskt delade inlägg utan tanke på konsekvenserna för den utpekade. Det är fullt möjligt att Virtanen var ett svin utan att det rättfärdigar uthängningar och publiceringar.

Virtanens position som feminist och profil på Sveriges största tidning och hans eget förflutna var ingredienserna som gjorde att han fick både “SD-männen” och “Instagramvänstern” efter sig. Att de motsatta grupperna fick en gemensam fiende var unikt. Analyserna av det här är ytterligare en dimension av boken, där han ibland svävar iväg lite väl långt. Kriget mot terrorismen, Bush och Trump kunde gott ha hoppats över.

Virtanen skrev boken för att få upprättelse. Terapeutiskt metoo-skrivande från en som nu känner till båda sidorna av ett drev. Sedan boken skrevs har han fått viss upprättelse i och med de fällningar PON (Pressens opinionsnämnd) har utdelat. En personlig upprättelse lär vara svårare att få. Många har nog redan en fast bild av honom och om vad som har hänt.

Bokrecension: Nattskiftet av Michael Connelly – serien som efterträder Bosch

by

Nattskiftet
Författare: Michael Connelly
Utgiven: 2018-05
Översättare: Patrik Hammarsten
ISBN: 9789113082462
Förlag: Norstedts
Serie: Renée Ballard (del 1)

Gillar du Michael Connellys serie om kriminalpolisen Bosch då är väl hans nya serie ett måste-läsa för dig. Nattskiftet är den första i den nya serien med den unga polisen Renée Ballard i huvudrollen. Den andra boken i serien, Mörk och helig natt, kom i år, 2019. Recension av den kommer snart också här i Kulturmagazinet KB Kulturbloggen. I deckaren Mörk och helig natt förenas tydligen Ballard med Bosch. Jag undrar lite varför Michael Connelly tar till Bosch. Ballard står väl bra för sig själv, tycker jag. Kanske var det många av Bosch-fansen som klagade?

Ballard är en kvinnlig ung polis och hon ansågs ha en bra framtid och sågs som en duktig polis då en av hennes överordnade tafsade på henne och hon anmälde det. Vilket inte togs upp särskilt väl och den ende andra polisen som bevittnat övergreppet vågade inte berätta sanningen. Ballard blev därför omplacerad till nattskiftet där hon arbetar tillsammans med Jenkins, en mycket snäll polisman men som lagt alla planer på karriär på hyllan för att kunna ägna sig åt sin cancersjuka fru.

Ballard och Jenkins arbetar på de otacksamma nattskiften vid polisstationen i Hollywood. De våldsbrott, rån och mord de tar hand om måste de oftast överlämna till kriminalarna som jobbar dag. Jenkins bryr sig inte om det men för Ballard är det svårt att inte få avsluta något, att inte få gräva på djupet och hitta brottslingarna.

Handlingen beskrivs i korthet på bokbutikens hemsida:
En natt är hon först på plats efter en oerhört brutal misshandel av en prostituerad som lämnats att dö på en ödslig parkeringsplats. Kort därefter kallas hon och hennes kollega till en nattklubb där flera personer har skjutits, bland dem en ung kvinna. De här fallen tänker hon inte släppa ifrån sig.

Hon börjar mot uttryckliga order att utreda brottsfallen på egen hand under sin lediga tid. När hon gräver djupare i dem blir hon tvungen att konfrontera sina egna demoner och förstå varför hon aldrig någonsin är beredd att ge upp.

Det är en korrekt kortfattad sammanfattning. Det som gör deckaren bra är förstås Connellys oerhört kunskap om det amerikanska polis- och rättsväsendet och Los Angeles och Hollywood i synnerhet. Connellys rappa språk gör att läsningen flyter på snabbt och det är spännande. Han är en driven deckarförfattare. Utan tvekan.

Jag gillar karaktären Ballard för det går inte att låta bli att reagera på henne. Ibland blir jag rätt irriterad på hennes envishet som ställer till det. Fast å andra sidan är den en styrka också.

Det är en spännande deckare, framför allt när jag kommit en tredjedel in i boken – då är det riktigt spännande. Jag tror att serien om Ballard också kommer att bli tv-serie, liksom Bosch-serien.