Rodriguez
Stockholm Music & Arts 3 augusti 2013
Betyg: 3
Publiken var enormt peppad. Luften vibreade av välkomnande när Rodriguez leddes in på scen på grund av sin dåliga syn. Konserten som toppade lördagskvällen på Stockholm Music & Arts var mer än en konsert, det var en slags hyllning till en människa som fascinerar en hel värld. Det är inte ofta en stockholmsk publik får välkomna en världskänd musiker som inte varit här tidigare. Sixto Rodriguez, huvudpersson i den Oscarsbelönade dokumentären ”Searching for Sugar Man” har bara spelat i Sverige en gång tidigare, det var förra året på Göteborgsfestivalen Way Out West, samma dag som filmen hade premiär. Då var inte publiken alls lika insatt och han drog inte alls lika stor publik som nu.
Förväntningarna höga och jag tror att de flesta också gick hem nöjda. Han satt där på en stol med en mörk hatt långt neddragen för ansiktet och hans speciella stämma som fångat sin publik via filmen lät precis som vi lärt oss att älska den via filmen. Det är sant att rösten inte riktigt räckte för att prestera skönsång hela konserten igenom, men det gjorde liksom inget. Ingen var där för att han skulle vara en av världens bästa sångare. Det han förmedlar än något helt annat. Rodriguez förmedlar något på djupet.
Mattias Dahlström som recenserar konserten för DN var däremot missnöjd och menar att Rodriguez är en skugga av sitt forna jag. Det är sant att åldern satt rejäla spår i Rodriguez, han ser dåligt och behövde hjälpa av gitarristen för att hitta ackorden och han går skruttigt och rösten räckte inte hela konserten. Det är sant. Han är 71 år, vilket inte behöver vara så gammalt men att jobba hårt med kroppen på byggen sätter sina spår, helt klart. Det fascinerande är att en man som fått försörja sig med hårt kroppsarbete ändå får chansen att spela sånger som berättar något om livet, att han får och kan göra det trots att han inte är ung och pigg.
Han överraskade med att i de första två låtarna dra igång riktigt bluesigt ös som för min del av en av konsertens största behållningar. Full fart och mot det psykedeliska. I filmen har mer hans singer/songwriter-sida lyfts fram.
Några i publiken som stod nära mig diskuterade kring likheterna mellan Rodriguez och Bob Dylan. De enades om att de föredrog Rodriguez, för han kändes mer äkta. Jag tycker var och en av dem står för sig, de har sina likheter med också stora olikheter. Jag kan dock tänka mig att Rodriguez mer vinner sin publiks hjärta, han babblar inte så mycket men är ändå vänlig mot sin publik och predikar lite om livet, som när han säger att ”hat är en alldeles för stark känsla för att slösa på människor du inte gillar”. Emellanåt drar han också någon rolig historia som om två kannibaler som åt en clown. ”Fick du också en lustig känsla, sade den ene kannibalen efteråt”.
Allra lyckligast var nog publiken när han spelade ”Crucify Your Mind”, ”I Wonder” och ”Sugarman” – då sjöng de flesta med, högt och ljudligt. Det märktes att publiken älskade Rodriguez, som vänligt och artigt efteråt ödmjukt tackade för att han fick komma.
Foto: Emma Andersson
Sången lät väldigt knackig, tyvärr