Daniel Johnston, Berns
Betyg: 4
Kultikonen Daniel Johnston är ingen vanlig musiker – antingen älskar du eller hatar du honom.
Det faktum att en kombination av rätt mediciner troligtvis är enda anledningen till att han fortfarande kan åka ut på turnè ger honom någon slags smärtsam ärlighet som inte är helt enkel att bevittna. Ibland kommer jag till och med på mig själv med att fråga om det verkligen kan vara rätt att ett geni med darrande händer ska behöva fumla fram hemsnickrade låtklassiker som Life in Vain och True Love Will Find You in the End. Men då slår det mig. Det är kanske just vad som behövs.
I en tid där de flesta band tycks sakna ett eget uttryck känns det som att Daniel Johnston står för något som fler band borde eftersträva. En ärlighet och en både fysisk och, i brist på bättre ordval, ”spirituell” närvaro. Hans musik är så mycket mer än en produkt, det är en livåskådning och i den bästa av världar hade Daniel Johnston varit större än Bob Dylan.
Han började med att, ensam med en akustisk gitarr, spela ett par låtar innan kompbandet gav honom sällskap på scen. Tänk att de där taskigt inspelade kassettbanden från åttiotalet håller än idag.
För att se vilka fler band som spelar på Berns kan ni gå in här.
Instämmer helt och hållet. Fint ögonblick.